Civilisationens gränser: Mänskligheten är på väg mot en ny kustlinje

Kusten är tätt förknippat med civilisationens ibland ociviliserade framåtskridande. Dan Jönsson ser hur vi ställs inför en helt ny historisk situation.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje år den 23 mars firar man i Bolivia el Día del Mar, Havets dag, en nationell fest när städerna i hela landet livas upp med blåsorkestrar och högtidliga militärparader och skolorna får ledigt för att låta barnen tåga med flaggor och modellbåtar genom gatorna. En helgdag som många andra här i världen, kan man tycka – om det inte var för att just Bolivia är ett av de länder i världen som helt saknar kust. Havets dag firas till minne av slaget vid Topáter 1879, den första striden under det så kallade Salpeterkriget när chilenska styrkor invaderade och annekterade hela den bolivianska kustprovinsen, och på så vis skaffade sig kontrollen över områdets viktiga salpeterfyndigheter för sina industriers räkning. Den bolivianska havsdagen är med andra ord ett festligt sätt att hålla det nationella såret öppet, se till att fantomsmärtorna inte slutar värka. Att den bolivianska kusten inte faller i glömska.

Jag måste säga att jag förstår dem. Ett land utan kust saknar en geografisk dimension, det går inte att förneka. Visst finns det något sublimt också i till exempel Schweiz alper, Mongoliets stäpper eller Närkes djupa skogar – men Hjälmaren är trots allt inte Nordsjön. Och Titicacasjön är inte Stilla havet. Ändå tror jag väl inte att den bolivianska havsnostalgin egentligen handlar så mycket om havet som sådant – detta ombytliga, opålitliga, oregerliga element som ju i grund och botten står för motsatsen till allt vi brukar förknippa med mänsklig civilisation: ordning, kontinuitet, beständighet. Nej, det är inte havet man sörjer – det är kusten. Kusten är för landet vad huden är för kroppen, eller blicken för tanken: ett organ som öppnar en förbindelse till yttervärlden, får det att sträcka fantasin mot horisonten. Att vara avskuren från kusten är för landet som att vara en kropp med bara inälvor. Som att tänka med förbundna ögon.

Det är nog ingen överdrift att beskriva hela den västerländska civilisationen som en kustcivilisation. I den babyloniska skapelsemyten uppstår världen ur en kamp mot havets monster. I Bibelns första Mosebok tar den form när Gud skiljer land från vatten, och ljus från mörker. I denna urtida ”Chaoskampf”, som religionshistorikerna kallar det, blir kusten sinnebilden för den uppdelning som formar världen till något överskådligt och begripligt, gör den möjlig att benämna och behärska. Mångförslagna hjältar irrar under stora faror och i många år mot hemmets kust. Upptäcktsresande och kolonisatörer sätter segel mot fjärran stränder för att vidga sina horisonter, stränder de sedan namnger och befäster. Längs dessa kuster reses fyrtorn, byggs hamnar och borgar för att manifestera herraväldet över inte bara landet, utan också – väl så viktigt – över havets urkrafter. Omvänt blir en kust som ännu inte kartlagts och pacificerats till ett vilande, latent hot mot civilisationen som projekt.

Att vara avskuren från kusten blir då på sätt och vis som att vara avskuren från hela denna civilisationshistoria, hela den dynamik som gör att kulturer sprids och utvecklas. Den engelske antikhistorikern Paul Kosmin tecknar i sin bok ”The Ancient Shore” en myllrande bild av kulturutbytet under hellenistisk tid vid det som då av grekerna kallades Röda havet (Erythreiska havet), eller Sydhavet – i våra dagar västra delarna av Indiska oceanen. Här, ungefär från Zanzibar och norrut runt Arabiska halvön, längs Persien och till den indiska västkusten växte det under århundradena före vår tideräkning fram en rörlig och eklektisk sjöfararkultur: språkligt flerstämmig, religiöst tolerant och dessutom till stor del utom räckhåll för imperiernas suveränitetsanspråk, ett maktvakuum som med tiden ledde till framväxten av en flytande, ”sydhavsk” identitet. Kosmin drar den intressanta parallellen till de arktiska kulturerna runt norra Ishavet, där urbefolkningarna på tvärs av alla nationsgränser under århundraden, ända in i vår tid levt i en fredlig kustgemenskap med liknande sedvänjor och besläktade språk.

Dessa gränsöverskridande kontakter står idag, som bekant, under allt större tryck från både militär och kommersiell exploatering. Kontinentalmakterna stärker greppet om sina arktiska kustregioner – precis som de för tvåtusen år sedan så småningom etablerade sitt herravälde över kustländerna runt Sydhavet: gränsade av, befäste, pacificerade. Inget imperialistiskt projekt har någonsin kunnat utropa sin seger förrän det nått sin bortre kust och tagit den i anspråk. Men dessa anspråk gör dem sårbara. Kustbefolkningarnas rörlighet, deras instinktiva motstånd mot all form av landbaserad ordning och begränsning, gör att de aldrig helt går att kontrollera. Alltid finns någonstans pirater att bekämpa, illojala gränskontakter att förbjuda. Kusten har i civilisationshistorien kommit att beteckna den gräns där dess framåtskridande projekt åtminstone för tillfället tar slut, ja kanske mer än så – i den västerländska kulturen har stranden och kusten också blivit till en existentiell symbol: en gräns, där den mänskliga världen och det individuella livet övergår och uppgår i något annat, något större, okänt. Skeppsbrottens namnlösa döda står som offer vid den gränsen, som det tycks vara civilisationens drift att ständigt vilja överskrida.

Hur långt? Finns det en punkt där denna expansionsdrift måste få ett slut? I en klarsynt anmärkning som ger åtminstone mig en rejäl tankeställare konstaterar Paul Kosmin att det vi brukar kalla för historisk tid, det vill säga de senaste ungefär femtusen åren, i stort sett sammanfaller med en geologisk period när världens kustlinjer på det hela taget hållit sig stabila. Även om det förstås hör till strändernas natur att vara i ständig rörelse – erodera, sedimenteras, vittra sönder, oavbrutet – skulle antikens sjöfarare rent praktiskt inte haft några större problem att navigera efter våra dagars kartor. Men under det kommande seklet lär vi med stor säkerhet bli tvungna att rita om dem. Det är något historiskt, existentiellt nytt. I hundratals år har det moderna civilisationsprojektet kännetecknats av en strävan att flytta fram kusternas frontlinjer, som i de nederländska poldrarna, i alla otaliga dammbyggen och storslagna torrläggningsprojekt. Varje nytt och säkrat stycke land har i den kampen setts som en heroisk erövring. Vad innebär det då för en civilisation om den istället tvingas till reträtt från havets urkrafter? När öar försvinner, låglänta kustområden översvämmas, stormfloder tvingar hela städer på flykt? Kan den överleva ändå? Kan den förändras? Jag föreställer mig en framtid där vi firar våra gamla sjunkna parapeter som ett sätt att hålla fast vid horisonten – inom oss. En framtid där vi alla blir bolivianer.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Paul J Kosmin: The ancient shore. Harvard university press, 2024.