En riktig karl

Välkommen till en timme där jag är lite hes. Det kanske inte hörs, men det känns som att jag har ett ettans sandpapper över rösten. Jag klarar inte av att lyssna på gamla avsnitt av Söndag med Henrik, för där låter jag så ung att det är helt galet. Hur mår du? Hur mår du på riktigt, Somna? Det där du gjorde idag och kände att du var dålig på? Jag tycker att det är helt perfekt. Att vara dålig på något betyder ju att du inte är färdig, och ingenting börjar färdigt. Ändå belönar vi hela tiden illusionen av att kunna allt och aldrig tveka.

Jag hjälpte min lillasyster Erika att flytta, tillsammans med en av mina bröder och ett ex till henne. Jag lyfte klantigt, min bror sa att jag måste ta tag på ett annat ställe, och jag kände en våg av förnedring. Han är tolv år yngre än jag, men i min inre värld är han fortfarande en liten pojke. Hjärnan började genast dikta upp argument för varför jag hade rätt, fast det inte spelade någon roll. Det tar mig tillbaka till gubbarna som stod runt en byrå och bestämde sig med ett par korta ord, medan jag fjomsade runt och sa konstiga saker. Det kommer från barndomen, när jag försökte hjälpa pappa med saker. Nu förstår jag att han också brottades med tanken om att vara en riktig karl. Jag har alltid känt mig så dragen till riktiga karlar. Jag vill vara med dem och vara en av dem. Men jag är för spattig, mina känslor är överallt.

En sommar skulle jag bjuda hela teamet på middag i trädgården hos en äldre vän, en varm och älskansvärd man som lever i en fåra, medan jag är som vatten som rinner ut över en sandstrand. Jag gick där och småsjöng om att det kändes som höst i luften, medan jag hela tiden kände att jag var i vägen. Efteråt vågade jag berätta för honom hur jag såg upp till honom, och att jag kände mig fånig och omanlig. Han sa att han inte hade en aning, det märks inte att du mår sådär.

Jag tappar tråden för jag faller tillbaka i tiden. Jag undrar vad vi som övertänker har för funktion. Det måste finnas ett skäl till att evolutionen inte har prioriterat bort oss. Kan det vara vi som har tänkt ut de nya grejerna, skött de abstrakta värdena och gett kulturen vingar? Mitt i allt kände jag mig plötsligt som på en scen och höll nästan på att slänga mig över mixerbordet för att stänga av inspelningen.

Jag vill att du lägger ut din tankeverksamhet på entreprenad hos mig en stund, som att du lägger ifrån dig dina känslor på en hylla. Du har en tung resväska, du slänger upp den på hyllan som är gjord för just den sortens väska, och så länge du reser ligger den där och håller sig i schack. Livet är ett varuhus, och du går där med en tom vagn framför dig. Vid bananhyllan kommer en känsla krypande, klättrar upp på din rygg och klamrar sig fast. Den viskar i ditt öra: tänk om. Sedan kommer ett scenario som hugger som en dolk i bröstet. Då kan du vänligt men bestämt ta tag i känslan och lägga ner den i vagnen. Hade jag haft en sådan vagn när jag bar stolar över min väns gårdsplan hade jag kunnat se gården, och njuta av att gå där med honom och äta lunch efteråt.

Jag är glad att min vän vågade låta mig vara som jag var. Det hade inte behövt bli så, om det hade varit en man som jag upplevde som väsensskild från mig. Som min farfar, som jag bara träffade två gånger. Han sa att han inte tyckte om barn. Han skrev dagbok från 1922 till 1987, mest om väder, bilar och kvinnor, men också om ensamheten. Jag undrar om han var som jag, en som inte kunde stanna i tanken och därför aldrig stannade i sitt liv. Vad har jag ärvt av honom, och vad av pappa?

Sov gott nu Somna.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.