Ett oförsonligt mörker, men en strimma ljus: Johan-Mathias Sommarström, Tel Aviv

Utrikeskrönika 22 november 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Tel Aviv, onsdag.

Det är mörkt nu.

Här får vintervindar höga vågor att kraftigt brytas över stenpirarna i havet.

Det vita, salta skummet slungas över vattenytan. Oförlåtande.

Mörkret som tätnar tidigt, så tidigt .

Det är som livet nu.

Hatet som föds, hatet som göds.

Jag möter hatet här, från så många, på alla sidor.

Oförsonligt, oförlåtande.

Jag har hört flera som sagt, ”vi måste döda dom alla, de vuxna och ungdomarna är redan terrorister och barnen kommer att bli det”

I helgen sa en parlamentariker i ett regeringsparti att han vill ”bränna hela Gaza”, en annan har föreslagit att man kan släppa en atombomb där. En gullig barnkör sjunger ”vi ska förinta dem alla”

Blundandet för barn som dödas av bomber, så många barn, journalister, så många journalister- cynismen från Hamas som gömmer sig bland civila, men hur många är ok att döda för att komma åt en Hamas?

Samtidigt jublades det på andra sidan gränsen när Hamas massakrerade 1200 personer den 7 oktober. ”De har äntligen brutit sig ut från fängelset” konstaterade någon, det här är revanschen.

De osmakliga glädjeyttringarna över döda kvinnor, barn. Kidnappade.

Önskan om att förinta Israel, förinta Gaza.

På ett sjukhus i Hafia har aldrig så många kvinnor tagits in med hjärtbesvär, liknande hjärtattacker. Fler kvinnor än män. Mammor till soldater, så stressade att hjärtat brister.

Och antisemitismen, judehatet, breder ut sig. Igen!

Världens mest förföljda folk tvingas än en gång se sig över axeln, skydda sina barn i Europeiska skolor, ta av sig sina davidsstjärnor för att inte trakasseras. Ständigt oroa sig.

Diskussion om dödsstraff, ultranationalister som skriker åt gisslans anhöriga att de inte har ensamrätt på smärta- bosättarvåld. Det är rörigt.

Deprimerande, mörkt.

En ung arabisk-israelisk kvinna berättar att hon aldrig sett så mycket hat i hela sitt liv, från båda sidorna. ”Varför ser alla det i svart eller vitt” frågade hon förtvivlad.

Krig är sällan svart eller vitt.

Gråskalorna är många.

Men oförmågan att se de andras lidande är stor.

”Världen kommer att befrias genom vår befrielse” skrev en av sionismens förgrundsgestalter Teodor Hertzl. Det blev inte riktigt så.

Men i det här mörka, nästan kompakta glimrar ändå små ljus av hopp. Svagt men inte döda.

Jag såg den djupa smärtan hos en anhörig till en kidnappad.

Bilden på hennes unga dotter leende mot kameran. Nu i Gaza, kidnappad.

Men hon sa: ”kriget måste ta slut, våra bomber, deras bomber, det finns godhet och ondska på båda sidorna, vi måste bara se till att det goda vinner”.

Kan det göra det frågar jag? Kan det goda vinna?

Vad har vi annars att se fram emot svarade hon. Annars är det bara ett mörker när det enda vi behöver är ljus.

Johan-Mathias Sommarström, Tel Aviv
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se