De farliga männen 2: Fri igen

Ett år fullspäckat av granskningar och nyhetsdokumentärer. Idag ska vi återvända till några av våra tidigare granskningar och se vad som har hänt sen sist? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Made in IndiaI september granskade Kaliber i två program svenska ridsportföretag och kunde visa att tillverkningen av deras ridutrustning som träns, grimmor och hästtäcken tillverkades under dåliga arbetsförhållanden i Kanpur.Made in India: om ridsportens smutsiga baksida, del 1Made in India: om ridsportens smutsiga baksida, del 2Kanpur är den största staden i delstaten Uttar Pradesh i norra Indien. En industristad vid floden Ganges med växande befolkning och stora miljöproblem. Det är här som merparten av de hästsportartiklar, som säljs på den svenska marknaden, tillverkas.Det är 45 grader varmt när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna och garverierna. Vikram, som jobbar i ett garveri, berättar att han får andningsproblem av sitt jobb.Överallt i lokalerna är det smutsigt och blött på golvet av de olika kemikaliebaden. Här pågår mässingsplätering, förnickling och förkromning. Det står tomma dunkar med symbolen brandfarligt på i travar i lokalerna. Det luktar starkt av kemikalier, men ingen av de som jobbar där har någon form av skyddskläder på sig. De doppar spännen i baden med sina bara händer.Jag får problem med andningen av jobbet, huden kliar på grund av alla kemikalier och en stor del av min lön går till att köpa mediciner. (Asad, arbetare)På plats i Kanpur besökte vi nio fabriker som producerar åt Hööks hästsport, Granngården, Gekås i Ullared, Globus eller Biltema - och andra europeiska märken som säljs hos kedjorna i Sverige.Inte på någon av fabrikerna eller garverierna såg vi arbetare med skyddsutrustning, trots att de jobbar med farliga kemikalier. Alla fabriker hade brännbart material som tygmassor, skräp och kartonger liggandes i lokalerna. Vi såg också tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen som förvarades oskyddat i fabrikerna. Det är inte är ovanligt med bränder i fabriker i Kanpur. Men vad vi kunde se saknade de fabriker vi besökte brandvarnare och uppmärkta nödutgångar. I den fabrik som hade skyltad nödutgång var den blockerad av kartonger.Vi pratade också med arbetare som vittnade om att de blir sjuka av sina jobb. Även miljöorganisationer och läkare i Indien bekräftade bristerna i fabrikerna.Det är kemikalierna och ångorna i garverierna som gör det lätt för arbetarna att få "dry eye". Det finns olika stadier av sjukdomen, som också kan bli så allvarlig att man blir blind. (Professor R.C. Gupta)Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara de som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också de som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden.Det är som om folk drabbas av spetälska.(Sushmita Sengupta)Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att någonting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.Det finns flera hundra garverier i Kanpur. De flesta ligger vid den heliga floden Gagnes som rinner genom stan.I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra och salt. Företagen i granskningen medgav att de hade dålig koll på arbetsmiljön, förhållandena i de fabriker de köper hästutrustning från och den miljöförstöring som tillverkningen är upphov till. De levde helt enkelt inte upp till sina uppförandekoder.Hade det här uppdagats i Sverige hade det varit stopp direkt på flera av de här arbetsmomenten. (Håkan Olsson, chef på Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning)Så vad har hänt efter vår granskning? Innan vi pratar med företagen ska vi återvända en sista gång till Mohammad och de andra arbetarna i Kanpur. Vi frågar Mohammad hur det kommer sig att han vill och vågar berätta om förhållandena i garverierna?– För att jag hoppas att ni kan göra något bra för oss. Jag är fattig, men jag vill ha ett bra jobb, svarar Mohammad.Företagen synar sina fabrikerMalin Helde är VD och inköpsansvarig på varuhuset Gekås. De säljer häst och ryttarprodukter för 75 miljoner varje år och är ett av företagen i granskningen som efter programmen beslutade sig för att ta reda på mer om förhållandena i ridsportsfabrikerna i Indien.– Vi var tre personer som åkte till Kanpur i slutet av september för att få en bra överblick av läget. Då var vi på så många fabriker vi hann med och både gjorde egna visuella inspektioner och diskuterade med fabrikerna. Vi hade också externa inspektioner, alltså indiska personer som jobbar med uppförandekoder hela tiden, så att vi fick en djupgående inspektion.– Hur var det då?– Ja, det var blandat. Vi hade några fabriker som såg jättefina ut, vi hade några fabriker som var mycket att göra med, skulle jag säga, men med fabriksägare som var väldigt samarbetsvilliga. Några av dem kunde väldigt lite om området kunde vi konstatera. Så det handlade mycket om diskussioner om hur vi skulle tillsammans hjälpas åt för att få en bättre situation. Och så hade vi ett par fabriker som vi inte tyckte var tillräckligt bra och som vi kommer att avsluta med. Och då var det dels för att det inte såg bra ut, dels för att fabriksägarna inte hade en attityd som gör att vi ser att det går att utveckla. De var inte positivt inställda till att förbättra.Även Biltema och Hööks hästsport har efter vår granskning gjort inspektioner av fabrikerna i Kanpur. I Biltemas fall ledde det till att dom avslutade sina inköp av läderprodukter därifrån.När vi kontaktar Biltema vill de fortfarande inte vara med på en bandad intervju, men skriver att skälet är man gjort bedömningen att man inte kan säkra hela kedjan från slakteri till sömnad, utifrån sin uppförandekod och i avseendet djurvälfärd.På frågan om var deras läderprodukter ska tillverkas istället svarar Biltema att det i dagsläget är oklart om produkterna kommer att ersättas och att det beror på om de kan hitta en samarbetspartner som kan garantera en hållbar leverantörskedja.Hööks VD Joachim Höök säger till Kaliber att han och företagets inköpschef har besökt Kanpur efter vår granskning. Där träffade de fabrikörer för att diskutera hållbarhetsfrågor. Han säger också att företaget nu arbetar på ett program för att kunna göra oberoende kontroller.Vi granskade ett grossistföretag, Globus. De säger att de i fortsättningen bara kommer köpa produkter från leverantörer som jobbar aktivt med arbetsvillkoren i sina fabriker och som köper från bra garverier. Globus har också börjat ange ursprungsland och hur lädret är garvat i marknadsföringen av sina träns.Det femte företaget i vår granskning, Granngården, köper hästsportsprodukter via svenska och andra europeiska grossister. Efter granskningen tog de kontakt med grossisterna för att säkerställa att fabrikerna de anlitar följer företagets uppförandekod.Det här ledde till att vissa artiklar plockades ut ur Granngårdens sortiment, berättar VD Per Sigvardsson.– Vi blev uppmärksammade av ert reportage i Kaliber om förhållanden på en specifik fabrik. Vi tog upp det direkt med vår leverantör. Och de i sin tur har besökt fabriken. Det är fyra produkter i vårt sortiment och de produkterna har vi plockat bort ur sortimentet fram tills dess att vi kan med säkerhet veta att produktionen går till på ett korrekt sätt.Men det finns svårigheter med att tillverka i och köpa från Kanpur, säger Gekås VD Malin Helde. Till exempel är det svårt att bedöma hur miljövänliga garverierna är, och att styra vilket garveri tillverkarna ska köpa lädret från. Gekås handlingsplan innebär en granskning av garverierna och regelbundna besök i Indien. Men att sluta köpa helt från Kanpur tänker Gekås inte göra säger hon.– Nej, vi har diskuterat det också, självklart, det får man göra i en sådan här situation. Men jag ser ju att vi har större möjligheter att påverka om vi fortsätter jobba i området. Och det finns stor förbättringspotential. Att vi kommer och börjar prata om de här frågorna och ställer krav, det tror jag ju faktiskt kan leda till ökad medvetenhet i området. Och det tror jag ju är jätteviktigt.Reporter Veronika KarlssonReporter Matilda Eriksson-Rehnberg"Personligen tycker jag att det är fult"I oktober 2014 kunde Kaliber visa hur barn lockas till dyra köp inne i dataspelet Minecraft. Ett av världens största dataspel. Privatpersoner som driver egna Minecraft-servrar, det vill säga egna spelvärldar, kan tjäna stora pengar på att sälja extrasaker inne i spelet till andra spelare.Hela reportaget: Fulspel i dataspelsbranschen?Vi kunde visa att många av de som handlar på svenska servrar är barn, mellan 8 och 13 år gamla, och att det inne i spelet ofta riktas direkta köpuppmaningar till barn, något som varken är tillåtet enligt svenska eller europeiska reklamregler. Då, i oktober, ville inte Mojang ställa upp på någon intervju om köp- pch säljverksamheten i sitt spel. De uppdaterade sina regler om vad som gäller för de här privata serverägarna, vilket av många tolkades som att det nu skulle bli hårdare tag mot försäljningen i spelet. Men när Kaliber nu får en intervju med Mojangs chefsutvecklare Jens Bergensten är budskapet ett annat.– Vi anser ju att det är ok att även leva på att driva en Minecraftserver.– Och vilket ansvar har ni på Mojang för att det säljs till minderåriga på de här servrarna?– Ja, det är väl en tolkningsfråga antar jag. Vi tycker också att det är fel och det finns ju lagstiftning för sådant där, hur man får göra reklam till minderåriga och liknande. Då är ju frågan om det är Mojangs ansvar att se till att folk följer lagen? Det är inte jag så säker på.– Samtidigt är det ju ni som har öppnat upp för att privata serverägare i ert spel kan ta betalt, så finns det inte en ansvarskurva här ändå?– Nej, men jag förstår inte hur man kan se det på det sättet. Jag tycker ändå att det är den som faktiskt driver den här servern, att det är deras ansvar att se till att det de säljer är etiskt.– Hur ser du på att det riktas direkta köpuppmaningar i spelet som ändå riktar sig till barn på de här servrarna?– Personligen så tycker jag att det är fult. Och jag försöker ju när jag pratar med folk, utbilda dem i att man kan spela på servrar som inte gör så.– Hittills har ni ju inte stängt ner någon server för att de inte följer era regler kan det komma att bli så i framtiden?– Vi försöker ju driva en dialog med servrarna först. Vi försöker få dem att ändra sig om vi tycker att de inte följer reglerna. Men om de inte ändrar sig då är det klart att då får vi ju försöka, med de medel som vi har, stänga ner en server, säger Jens Bergensten, chefsutvecklare på Mojang som skapat dataspelet Minecraft.Reporter Mikael SjödellKarl Johans testamenteKommer ni ihåg Karl Johan Johansson och hans testamente?Karl Johan dog 1993 utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn. Men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Det ringde lyssnaren Berit om, som bodde granne med Karl Johan när hon var barn. Den 8 mars sände Kaliber programmet "Den sista viljan" om det bortglömda testamentet. Frågan är vad som hänt sen dess?Mina resterande tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande. (Ur Karl Johans testamente)Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1 800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1 200 testamente, precis som Karl Johan Johansson.Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området.– Ja, jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar. Ingen visste om det hade delats ut några pengar.Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank, ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger.Men mer än 20 år senare frågar Berit runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna – Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då, att ingen hade gjort någonting åt det, säger Berit.22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig.– Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. En ungdom som går på gymnasiet som kanske får 10 000, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, säger Berit.Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum. Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet där Karl Johans testamente togs upp.– Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson.Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka.– Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson.Men efter Kalibers granskning blev det fart på församlingsrådet. Det bildades en stiftelse för att dela ut pengar. Stig Johansson blev ordförande och han berättar nu att de i en lokaltidning i augusti annonserade efter sökande.– Och vi fick två sökande och de fick alltså 5 000 kronor var.– Vad är det för personer som fått pengar?– De studerar på högskolan båda två, men de bor fortfarande kvar i församlingen. En studerar i Göteborg och en i Uppsala, säger Stig Johansson.Enligt Karl Johan Johanssons vilja och testamente är det alltså personer som bor i nuvarande Vedums församling och studerar som ska få ta del av avkastningen av hans pengar. Ordföranden i stiftelsen, Stig Johansson, berättar att de i styrelsen nu ska diskutera om de ska försöka få till en så kallad permutation, en förändring, för att det ska bli lättare att betala ut pengar. De vill kunna dela ut till personer som är födda i församlingen, men nu bor på en annan ort när de studerar. Och de vill också kunna dela ut pengar från själva kapitalet, alltså inte bara från avkastningen. Trots att det tagit väldigt lång tid att dela ut de första pengarna är Stig Johansson nu nöjd.– Det är jättetrevligt. Och jag hoppas verkligen att det fortfarande finns människor i livet som vet vem Karl Johan Johansson var. Då är det ju jättetrevligt att det här kommer igång och kan gå enligt hans vilja, avslutar Stig Johansson.Hela reportaget: Den sista viljanReporter Jonna Burén Reporter Annika H ErikssonHårdare kontroller av trafikskollärareVem stoppar sexualbrottsdömda trafiklärare? Det frågade vi oss tidigare i höstas när vi granskade den myndighet som ska kontrollera det här. Vi upptäckte att Transportstyrelsen saknade kontroll och att dömda lärare i vissa fall kunde arbeta kvar trots att de tafsat eller till och med försökt köpa sex av sina elever. Och efter vår granskning kräver branschen ändring.Hela reportaget: Vem stoppar sexualbrottsdömda trafiklärare?Ett av de fall Kaliber granskade gällde en trafiklärare som i bilen började smeka sin kvinnliga elev på låret. Han bad henne så småningom att stanna bilen och byta plats med honom. Medan han sedan körde började han tafsa allt grövre och la till slut handen mot hennes kön utanpå byxorna och sa: "Vet du hur skönt det skulle vara att stoppa in ett finger?"Kvinnan berättade senare i förhör att hon suttit paralyserad av skräck och inte förmått protestera när mannen sen stoppade handen innanför hennes trosor och gjorde det han sagt att han ville. Kvinnan mådde efter händelsen psykiskt mycket dålig och det tog ett år innan hon orkade anmäla mannen, som då erkände. Men trots det kunde han fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan Transportstyrelsen återkallade hans behörighet.Kalibers granskning visade att det finns flera fall där trafiklärare som dömts för sexbrott eller allvarliga trafikbrott kunnat jobba kvar. Ett exempel gäller Anna, som egentligen heter något annat. Hennes trafiklärare dömdes för ofredande efter att ha tafsat henne på rumpan och försökt pussa henne. En händelse som fått stora konsekvenser för Anna.– Det har väl inte påverkat mig så jättebra. Jag har fortfarande inget körkort, jag vågade inte sätta mig i den sitsen. Jag är rädd för att möta honom, berättar hon.Hur kommer det sig då att Transportstyrelsen, som alltså är den myndighet som ansvarar för lämplighetsprövningen av trafiklärare, inte stänger av trafiklärare som dömts för brott som gör dem olämpliga för sitt jobb? En anledning visar sig vara att myndigheten inte per automatik får information från rättsväsendet när en trafiklärare döms. Stig Brahn är enhetschef på Transportstyrelsen.– Vi har egentligen inte system som underlättar den här typen av kontroll heller. Utan ska vi göra det, vilket vi alltså inte gör regelmässigt, då måste vi göra det manuellt. Och det ingår inte som en ordinarie del i tillsynen, säger han.Kalibers granskning har lett till att Sveriges trafikskolors riksförbund, STR, nu har krävt bättre kontroll av landets trafiklärare. Förbundet har skickat en skrivelse till näringsdepartementet, där man pekar på behovet av lagändringar. Bland annat vill STR att Transportstyrelsen per automatik ska få information om när en trafiklärare döms i domstol och att det ska införas krav på att trafiklärare ska visa upp utdrag ur brottsregistret innan anställning på en trafikskola. Berit Johansson är ordförande för STR.– För det första ger vår skrivelse ett signalvärde utåt att vi tar allvarligt på de här frågorna. Men det måste också finnas en lagstiftning som stöttar upp detta, så att man tidigare kan upptäcka och förhindra att något olämpligt sker eller att någon som är olämplig för det här yrket kommer in i det, säger Berit Johansson.Också Transportstyrelsen har agerat efter Kalibers granskning. Myndigheten har satt igång ett arbete med att se över om kontrollen av trafiklärare kan förbättras redan med befintlig lagstiftning. Bland annat undersöker Transportstyrelsen nu om det är juridiskt möjligt att samköra myndighetens register över behöriga trafiklärare, med brottmålsdomar som en annan avdelning på myndigheten med automatik får information om.– Det har vi just nu jurister som undersöker och där har jag inte svaret på frågan än, säger Stig Brahn, enhetschef på Transportstyrelsen.Reporter Joel WendleInget åtal för tvångsinjektioner på utvisningsresorHösten 2014 sände Kaliber en prisbelönt granskning av Kriminalvårdens utvisningsresor. Vi kunde bland annat visa att det ombord på de flygplan med tvångsutvisade personer vid flera tillfällen förekom att de utvisade injicerades med lugnande medel när de uppgavs vara stökiga, aggressiva och svåra att hantera. Lyxresor och tvångsinjektioner: del 1 Lyxresor och tvångsinjektioner: del 2 Tvångsinjektioner får bara ges om man står under tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård. Och i de här fallen handlade det inte om det.Kriminalvården polisanmälde och en förundersökning startades. Dessutom anmäldes tvångsinjektionerna till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. IVO bestämde sig för att åtalsanmäla två personer, en sjuksköterska och en läkare, just för att de misstänkte att det var fel att ge dessa sprutor.Strax innan jul kom beskedet från åklagare: förundersökningen läggs ned för att brott inte kan styrkas.Amanda blev bältad 44 gånger på tre månader - nu granskas vårdenI november granskade Kaliber i en serie reportage hur tvångsmetoder används inom barn- och ungdomspsykvården. En serie som har fått många lyssnare att reagera. Vi granskade barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm och kunde berätta hur personal vittnade om hur patienter spänts fast som straff. Vi kunde berätta om Amanda som blev bältad på BUP-kliniken i Stockholm 44 gånger på bara tre och en halv månader. Vi visade också att barn och unga allt oftare behandlas med tunga mediciner och att det skrivs ut mer neuroleptika än någonsin på BUP. Men de starka medicinerna har allvarliga biverkningar. I 15-åriga Claudio's journal kunde vi läsa hur han blev sämre och sämre av medicinerna han fick och hur han till slut var nära att dö på grund av biverkningarna under tiden han vårdades.De här två fallen och statistiken som Kaliber kunde visa väckte starka reaktioner. En av de som reagerade var Jessica Ericsson från Liberalerna som är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting.– Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät förskräckligt, helt enkelt, så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur det ser ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sådant ska inte förkomma. Och det är jättebra att han har gjort en IVO-anmälan, säger Jessica Ericsson från Liberalerna.Kliniken ska nu genomgå en internrevision.Barnpsykiatrin, del 1: Bältningarna på BUPBarnpsykiatrin, del 2: De medicinerade barnenBarnpsykiatrin, del 3: Hade det kunnat undvikas?Reporter Mikael FunkeNytt stängsel på Kville bangårdStrax före nyår 2014 dog 20-årige Robin Lodalen när han fick 15 000 volt genom kroppen när han klättrade upp på en järnvägsvagn på Kville bangård i Göteborg. Området saknade stängsel, trots att en annan dödolycka inträffat tio år tidigare och trots att Trafikverket sagt att området var stängslat.Nu ett år efter att Robin dog är ett stängsel på plats.Hela reportaget: Spår som dödarI April träffade Kaliber Robins kompis som vi valt att kalla för Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december.– Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.De ska till en datorbutik och skulle gena över Kville bangård. Men halvvägs in på bangården klättrade Robin upp på en godsvagn som hade en stege.– Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn som står där och det såg inte jag. Så när jag är vänd mot skogen, så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak och då ligger han där på vagnen. Utslagen liksom, berättar Johan.Kaliber visade att också en annan ung man dog på samma sätt och på samma plats år 2005. Efter den dödsolyckan konstaterade Elsäkerhetsverket och dåvarande Banverket, numera Trafikverket, i varsin rapport att det saknades stängsel på en några hundra meter lång sträcka norr om bangården.Men trots att Trafikverket efter Robins död i flera intervjuer sa att de här bristerna i säkerheten hade återgärdats efter den första dödsolyckan, kunde Kaliber visa att något stängsel aldrig kommit på plats. Det var lika lätt för Robin och hans kompis att ta sig in på området som det hade varit 2005.Men så i höstas började Trafikverket stängsla in hela Kville bangård. Så här sade Christer Ahlin, enhetschef Järnvägen på Trafikverkets Västra distrikt i SVT Nyheter Väst den 2 december.– Vi håller på att bygga just nu. Och vi har inte riktigt hela biten framme, men nästan. – Men då har det ändå gått ett år sedan den senaste olyckan?– Ja– Varför har det tagit så lång tid?– Vi har till och med flyttat fram den här åtgärden så att det skall ske snabbare än det var planerat. Så ligger det till, säger Christer Ahlin, enhetschef på Trafikverkets Västra distrikt i SVT Väst.Reporter Sofia Boo Reporter Annika H ErikssonNu tar Kaliber uppehåll några veckor för att ge plats åt serien Matens Pris, men vi är tillbaka med nya granskningar den 15 februari.Under tiden finns alla våra tidigare granskningar att lyssna på här

11 Tammi 201629min

Afrika är en het tillväxtmarknad som lockar svenska företag. Jobben välkomnas. Samtidigt kommer varningar om att företagens pengar slussas ut från Afrika. Kaliber om Jakten på Afrikas försvunna skatt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Jag sätter skruvarna tillsammans med spindeln och sedan skickar jag dem vidare till damen och hon kommer att lägga korten ovanpå.Hur är arbetet?– Det är ganska hektiskt ibland, men vi försöker alltid att ha ett lagarbete och när vi har en lagarbete går det.En bit bort ifrån maskinen som pressar ut nycklar jobbar Jacqueline Guows med att packa nygjorda dörrlås. Jacqueline har jobbat länge på Assa Abloy och hon trivs.– Just nu paketerar jag. Jag packar lås. Så jag tycker om mitt jobb.Vi befinner oss i en förort till Johannesburg i Sydafrika där svenska Assa Abloy har sin fabrik. Hur vi hamnade här ska vi berätta strax.Sydafrika är ett av de mer utvecklade afrikanska länderna. Men kontrasterna är stora. Miljontals människor bor fortfarande i slumområden. Och Jacqueline berättar att där hon bor saknar många jobb. Nu ger hon grannarna uppdrag så de kan få lite inkomst.– Genom att kanske säga kom och städa min trädgård, eller kom och stryk kläder åt mig. Då jag vet att de pengar jag får kan jag sedan också dela med andra. Då får de mat att sätta på bordet åt deras familjer, säger Jacqueline.– Jag tror att varje anställd försörjer mellan sju och tio personer säger John Middleton, som är Assa Abloys Sydafrika-chef och berättar att var och en av de dryg trehundra anställda livnär många fler än sig själva. Och för Assa Abloy har Sydafrika varit en bra affär, säger John Middleton, som är Assa Abloys Sydafrika-chef och berättar att var och en av de dryg trehundra anställda försörjer många fler än sig själva. Och för Assa Abloy har Sydafrika varit en bra affär.– Vi hade ett spännande 2014 med riktigt stark tillväxt och goda resultat. Den första halvan av 2015 var lika stark.Afrika har lyfts fram som en av dom hetaste tillväxtmarknaderna. Och man hoppas företagens jobb kommer att lyfta kontinenten från fattigdom. Och här är också bolagenskatten viktigare än i till exempel Sverige. Den står för en fjärdedel av skatteintäkterna berättar Mark Kingon på sydafrikanska skatteverkets huvudkontor i Pretoria norr om Johannesburg.Hur viktiga är bolagsskatter från multinationella bolag? – De är en stor del. De är ungefär en fjärdedel av våra intäkter. De är en enormt bidragande faktor när det gäller att kunna finansiera utvecklingen i vårt land.Men samtidigt som bolagens jobb välkomnas, uppskattas miljarder försvinna ut ur Sydafrika i avancerad skatteplanering.– Folk uppskattar skattefelet till miljarder. Vi tror inte att de stora företagen deklarerar felaktigt. De flyttar ut sina vinster genom sina bolagsstrukturer.Bolagen utnyttjar skillnader i ländernas skattelagstiftning. Via dotterbolag kan bolagen slussa ut pengar via länder som ger lägre eller ingen skatt. Men gäller det här de svenska bolagen som verkar i Sydafrika?"Ni är hjärtligt välkomna till tredje kvartalets rapport 2015 från Assa Abloy. Och återigen en väldigt bra rapport."Vi är med när Assa Abloy presenterar resultatet för tredje kvartalet i år. Det är ett bolag som funnits länge i Afrika och vill satsa mer i utvecklingsländer. Och det är därför vi tittar på just Assa Abloy.– Vi har haft lite olika approach för att täcka in Afrika. Det är en fantastiskt intressant världsdel, säger VD Johan Molin.– Vad är det som är intressant?– Det är en väldig tillväxt och en positiv tillväxt. Så fortsätter vi att implementera oss mer och mer.VD Johan Molin är en av svenskt näringslivs stigande stjärnor. I tio år har han lett Assa Abloy till att vara så uppfinningsrika att de prisas av internationella bedömare.– Dels har vi blivit uppmärksammade av Forbes och vi har varit med att vi är ett top hundra bolag i världen när det gäller innovationskraft. – Vad är patent och varumärket värt nu?– Det vet jag faktiskt inte vad det är värt. Vi brukar inte värdera det separat. Men det är klart det är värt väldigt mycket pengar. Det vi inte vet när intervjun görs är att i det tysta har det så värdefulla varumärket Assa Abloy flyttats till ett ifrågasatt land och därmed börjat leda pengaströmmar dit.– Använder ni er av skatteparadis?– Nej, inte det gör vi inte. Det beror på vad du deklarerar som ett skatteparadis.– Lågskatteland eller skatteparadis…– Skatteparadis har vi inte.Kaliber bestämmer sig för att undersöka vad som händer med pengarna från Assa Abloys verksamhet i Sydafrika. Och vad är det svenska politiker gör som experter menar leder till att företagens pengar lämnar Afrika? Vi beger oss på en resa.– Vi börjar utanför Johannesburg där vi får köra slalom mellan hålen i vägen. Korrugerade plåtbitar bildar hem åt familjer och skjulen står tätt längs vägen. Tidigare hade Sydafrika en hög tillväxt, men nu har den bromsat in.[ii] Det skulle behövas mer skattepengar. Men skatteverket har alltså problem att få pengar från bolagen att bli kvar i Sydafrika. Landet behöver bygga bort slummen, få fler i utbildning och få livsavgörande hiv-medicin.– Mitt namn är Simphive olaga Dismini. Jag är 32 år gammal och lever med HIV. Jag fick diagnosen HIV 2002 när jag var gravid i årskurs tolv.Simphive kommer till kliniken och får bromsmedicin mot sin HIV-infektion. Bromsmedicinen gör att hon kan leva ett relativt normalt liv med sina barn. Men problemet är att bromsmedicinen ibland tar slut.– Det enda problemet är bristen på medicin, eftersom fler och fler människor blir diagnostiserade med HIV varje dag.Hon får hålla tummarna att det finns mer när hon kommer till kliniken. Hon blir stressad och det kan göra HIV-infektion farligare.– På natten sover man och tänker på vad som kommer att hända i morgon. Kommer det att finnas bromsmedicin? Jag blir deprimerad. Om när jag blir deprimerad och är HIV-positiv höjs automatiskt virusnivåerna.Sju miljoner har HIV i Sydafrika, men det rapporteras brist på bromsmedicin nästan varje dag. För Simphive är lösningen mer skatt som tryggar medicinförsörjningen.– Vi behöver skattepengar så fort som möjligt.Assa Abloy stödjer HIV-smittade genom välgörenhetsprogram. Men hur de bidrar med skatt är inte offentligt. Men vi börjar ställa frågor om skatt och hur pengarna lämnar Sydafrika. Assa Abloy Sydafrika betalar interna avgifter till Europa. Så kallade franchise-avgifter säger bolagets Sydafrikachef John Middleton.– Assa Abloys affärsmodell är franchise. Så alla tekniker och affärer som utvecklats inom koncernen delas sedan. Det är så vi gör franchiseavtal.Vi undersöker var franchiseavgifterna hamnar. Men inte heller Assa Abloys dotterbolags räkenskaper i Sydafrika är offentliga.Vi bestämmer oss ändå för försöka kartlägga själva bolagsstrukturen. Kaliber samarbetar med afrikanska grävorganisationen ANCIR som ger oss ett tips: ”Titta i vilket land varumärket är registrerat. Då ser ni var interna avgifter från bolaget hamnar.”Först ser vi att ett av Assa Abloys svenska bolag i en rockad ifjol fått nya ägare i Luxemburg. Och Kaliber kan avslöja att numera är det bolaget Assa Abloy Branding i lågskattelandet Luxemburg som äger det värdefulla varumärket.– Bonjour Monsieur!På vägen hem från Sydafrika besöker vi kontoret för Assa Abloy Branding. Vi vill ha svar på varför Assa Abloy Branding äger varumärket här i Luxembourg när bolaget är listat på Stockholmsbörsen och har huvudkontor i Stockholm.– Bonjour est-ce que vous parlez anglais? Do you speak english?– Yes, I speak english– I’m Erik Palm I’m a journalist from Swedish Radio. And I am curious about Assa Abloy the branding part of the Assa Abloy company. I wonder if I can ask a few questions?– Not, not right now. You have to book an appointment first cause we are all busy in meetings– Du är svensk eller?– Ja, jag är svensk.– Kan jag komma tillbaka imorgon då kanske?– Vad är det för frågor?– Hur det fungerar det här med branding. De här bolagen ni har här.– Låt oss diskutera. Du kan ringa på telefon.Vi får inte ställa frågor utan blir hänvisade till huvudkontoret. Det är bara VD Johan Molin som uttalar sig i media så vi bokar en ny intervju genom Assas presskontakt.– Det är Johan Molin det är vår vd som är vår talesperson.– Frågorna handlar ju om affärerna med Afrika hur det fungerar, hur det kopplas ihop med resten av koncernen så att säga. Franchisesystemet är jag intresserad av också.Assa Abloy för alltså över pengar från Sydafrika. Det handlar om franchiseavgifter. Pengarna hamnar då istället där rättigheterna finns och en eventuell vinst beskattas där istället - när det gäller varumärket i Luxemburg. Och nu upptäcker vi att svensk politik kommer in i bilden. För de här överföringarna kan också beskattas i en överföringsskatt, så kallad källskatt, som då tillfaller Sydafrika. Och det här regleras av skatteavtal som regeringarna i Sydafrika och Sverige förhandlat fram.– Effekten är att utvecklingsländerna går miste in om flera hundra miljoner euro varje år, säger Francis Weizig som bedrivit unik forskning på Nederländernas skatteavtal. Han jobbar numera på hjälporganisationen Oxfam.– Nederländerna samlar in särskilda uppgifter om flödena som passerar och jag använde dessa uppgifter för att titta på effekterna för utvecklingsländerna.Hans forskning visar att u-länder förlorar miljardbelopp på Nederländernas avtal.Han berättar att ju lägre överföringsskatt, källskatt, desto mindre får utvecklingsländerna behålla ifrån bolagen. Men problemet stannar inte där. Francis Weizig menar att det även gör aggressiv skatteplanering möjlig eftersom det finns ett billigt sätt att föra ut pengar på.– Låga källskatter har två negativa effekter. Den ena är att mindre skatt betalas till utvecklingslandet. Den andra är att om det finns låga källskatter möjliggör det även aggressiv skatteplanering.Skatteavtal kan alltså missgynna u-länder. Hur ser då svenska skatteavtal ut med utvecklingsländer? En studie från Eurodad, ett nätverk av biståndsorganisationer, visar att Sverige har ett 40-tal skatteavtal med utvecklingsländer ungefär som Nederländerna, däribland Sydafrika.Svenska staten har gett hundratals miljarder i bistånd genom åren, 6 miljarder enbart till Sydafrika sen 60-talet. Samtidigt tillhör Sverige de länder som i genomsnitt har förhandlat ner den här överföringsskatten som fattiga länder får allra mest. Hur har det gått till?Claes Lundgren på Finansdepartementet söker jag.– Ett ögonblick…– Jag är huvudman som det heter. Jag är alltså ansvarig på tjänstemannanivå för skatteavtalen. Vi har i många delar konkurrenskraftiga villkor.Vad menar du med konkurrenskraftig då?– Ja, konkurrenskraftig utifrån källskattesatser. Alltså skatter som får tas ut i ett land som en betalning kommer ifrån.Så Sverige är bra på att hålla nere källskatterna som de andra länderna får?– Sverige är bra på att hålla nere källskattesatser.Claes Lundgren berättar att det finns en syn att låga källskatter får bolagen att satsa pengar i landet.– Vi tror att låga källskatter innebär att det blir ökade investeringar i det andra landet, säger han.Men flertal studier säger tvärtom att skatteavtal med låga överföringsskatter inte ökar investeringarna i fattiga länder.Har du tittat på den forskningen?– Jag känner till den. Jag har inte detaljgranskat den.Men det är inget Finansdepartementet tar hänsyn till då, att det kanske inte stämmer det sambandet?– Vi känner till den där forskningen. Vi har samma policy i alla våra förhandlingar, säger Claes Lundgren.Sveriges utgår ifrån en modell som OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete, tagit fram. Den har ifrågasatts för att deras avtal gynnar de rika länderna. FN har gjort ett alternativt skatteavtal som syftar till att ger mer till utvecklingsländer i bland annat källskatt men den modellen använder sig inte Sverige av. Det är istället företagens intresse som är viktigast.Vilka andra hänsyn tar ni än att det är gynnsamt för företagen när det gäller de här avtalen?– Det är i första hand den hänsynen vi tar så att säga. När vi bestämmer om vi ska förhandla ett avtal eller inte, då styrs det ofta av önskemål som kommer ifrån näringslivet. Antingen från ett eller flera företag eller en intresseorganisation som Svenskt Näringsliv, så att det är i ofta det intresset som så att säga utlöser en förhandling om man utrycker det på det sättet.I en jämförelse av femton länder så visar det sig att Sverige tillhör de som har sänkt källskatterna mest gentemot utvecklingsländer. Och att de anser att det är problematisk eftersom utvecklingsländer behöver de här pengarna. Vad säger du om det?– Det är ingen fråga du ska ta med mig egentligen, utan med mina politiker.Det är en politisk fråga alltså?– Ja.”Välkommen på seminarium om skatteflykt socialdemokraterna som arrangeras av socialdemokraterna.” – Väldigt stora företag egentligen väljer själv var och om man ska skatta och det är ingen rimlig ordning.Så säger Leif Jakobsson (S) som är vice ordförande i riksdagens skatteutskott. Han är kritisk mot företagens skatteflykt.På ett seminarium berättar han hur världens rikaste länder, G20-länderna, har tröttnat på att multinationella bolag rundar skatter och nu försöker få stopp på det med ny internationell skattelagstiftning. Men när vi frågar om de låga överföringsskatterna, källskatterna till utvecklingsländer, som också gör det möjligt att skatteplanera, är det okänt för Leif Jakobsson, trots att det står i rapporten som seminariet lanserar. Svenska skatteavtal med utvecklingsländer där får Sverige rabatter betalar lägre andel till utvecklingsländer än nästan alla andra länder. Hur ser du på det?– Den klarar jag inte.Det står det i rapporten som presenteras idag…– Då får jag erkänna att jag inte har hunnit läsa rapporten.Ska vi titta på den nu då?–Ja.Men varför ser du så här? Du är ändå vice ordförande i skatteutskottet i riksdagen och vet inte hur det ser ut?– Jag kan väl säga så här, nej måste få tänka…Leif Jakobsson ber att få läsa på och återkomma.”Welcome to world of Assa Abloy” sägs i en reklamvideo på Assa Abloys kapitalmarknadsdag, där berättar vd Johan Molin för investerare om hur varumärket Assa Abloy ska synas allt mer på produkter i framtiden. Då kan även Assa Abloy ta ut mer interna avgifter i Luxemburg. Men varken här eller i årsredovisningar berättar de att varumärket numera inte är svenskt, utan Luxemburgskt där skatten är lägre.– Vi pratar ju om saker som har relevans för företaget inte om alla saker. Och det faller för sin egen orimlighet att du pratar om allt som finns mellan himmel och jord.Men ta Luxemburg då att ni äger ert varumärke. Det är en ganska liten sak för Assa Abloy att ni äger ert varumärke ifrån Luxemburg?– Vi jobbar globalt. Vi har satt upp vårt varumärkesbolag i Luxemburg som jobbar aktivt med att bygga en identitet för Assa Abloy.I Luxemburg betalar Assa Abloy bara sex procent skatt på vinst från avgifter för varumärket, mot 22 procent i Sverige. Men Assa Abloy säger att de inte har någon fördel av det. De har flyttat varumärket för att få kortare resvägar.– Vi har gjort en bedömning att det är bra att sitta där och inte i Stockholm. Det kostar betydligt mer pengar att flyga folk till.Det finns ju också skattefördelar där. Hur vägde ni in det när ni valde Luxemburg?– Assa Abloy-gruppen betalade 26 procent bolagsskatt i genomsnitt. Ett av de högre i Sverige. Skatten i Sverige är 22 procent. Det är ingalunda att vi stoppar undan pengar någonstans.Men ni kan ju ha även fördelar av lågskatteländer och kanske skulle betalt ännu mer skatt?– Vi har fantastisk fördel av att vara globala. Och ser mycket fler kunder än vi bara satt i Sverige. Och vi betalar skatt där vi har vår verksamhet. Johan Molin bekräftar att deras bolag i Sydafrika betalar interna avgifter till Luxemburg för att använda varumärket, men säger att det bara betalat små belopp, 25 000 kronor ifjol, eftersom logon Assa Abloy ännu inte används så mycket i Sydafrika. Assa Abloy betalar 6 miljoner i skatt i Sydafrika, enligt bolaget. Men vi vill veta storleken på alla interna avgifter som flyttar pengar ut ur Sydafrika.Hur många miljoner av dem betalas till ersättningar för tjänster som är utförda i andra länder än Sydafrika?– Ett relativt ringa belopp, relativt omsättningen. Jag kan inte det exakt, eftersom…..Skulle jag kunna få den siffran då?– Jag, du kan få en grov siffra kring det, ja.Men vi har fler frågor om franchiseavgifter eller royalties som de också kallas.Jag pratade med en expert som sa att arbeta med royalites från fattiga länder är en aggressiv form av skatteplanering. Vad säger du om det?– Det vill jag inte överhuvudtaget yttra mig om. Vi jobbar med att vi har en organisation som jobbar globalt över gränser. Och då har vi resurser som sitter på olika ställen. Sydafrika är lite ovanligt när vi har en fabrik. Men många länder då jobbar vi med sälj och service. Då jobbar man med produkter som kommer ifrån andra håll som utvecklas av människor från andra håll och då är det helt naturligt för att man betalar för det.När Kaliber granskar Assa Abloy upptäcker vi något överraskande som visar hur multinationella bolag kan flytta saker runt om i världen. Och det gäller inte bara bolagens interna avgifter, utan också personalens förmåner. Här i Luxemburg har Assa Abloy haft även tre bonusprogram för chefer trots att huvudkontoret finns i Stockholm och många av cheferna jobbar i Sverige. Det senaste bonusprogrammet, där hundra av Assa Abloys högsta chefer fått köpa in sig, var värt 80 miljoner. Det avslutades 2011, men Johan Molin säger vid intervjun at han inte kände till det.– Jag har ett incitamentprogram som finns i Sverige. Jag har jobbat här sen 2005. Så om du har hittat något program, så har det funnits innan min ankomst till Assa Abloy.Ett av dem heter ju incitamentsprogram 2006 så det är efter du började…– Jag kan inte erinra mig att jag haft någon del i något som funnits i Luxemburg, nej.Men som jag sagt till dig. Vi kan återkomma i frågorna om det är något specifikt.Efter intervjun får Kaliber mejl från Assa Abloy. Vi får inte vet hur mycket som betalas ut från Sydafrika i interna överföringar, bara vissa uppgifter.”Uppgifter som inte är publik information har vi som företagspolicy att inte offentliggöra”, skriver de. Johan Molin ändrar sig också om bonusprogrammet för chefer i lågskattelandet Luxemburg. Tvärtom vad han sa i intervjun bekräftar Assa Abloy att han var med och delade på 80 miljoner. Men han har deklarerat och skattat för avkastningen i Sverige och övriga deltagare deklarerar och skattar för avkastningen i sina hemländer enligt Assa Abloy. I fabriken i Sydafrika berättar Jacqueline Guows om personalens lojalitet till bolaget. Facket har utan framgång försökt få de anställda att få ta del av vinsten.– Assa Abloy är ett företag som tar hand om sina anställda. Och de anställda ser också efter vinsten i bolaget så att vi kan växa med företaget. Får du en andel av vinsten? - Vi har diskuterat det. Men vi visste inte riktigt var det hamnar. Men du vill det?- JaDe multinationella bolagens jobb och investeringar välkomnas, men kritiken mot skatteplaneringen i Afrika är hård. Tax Justice Network, en opolitisk intresseorganisation för rättvisare skatter, berättar att när bolagen skatteplanerar är överföringsskatterna, källskatter, en av få möjligheter för de fattiga länderna får intäkter från bolagen överhuvudtaget. John Christensen leder organisationen.– Källskatt är en viktig spärr för att hjälpa dem att åtminstone kunna samla in lite intäkter från mulitnationella företag.Att Sverige säger sig vilja hjälpa länderna i form bistånd och samtidigt förhandlat ner källskatterna är hyckleri enligt John Christensen.– Att använda politiska muskler för att tvinga fattiga länder att sänka sina källskattesatser är ett stort hyckleri. Eftersom å ena sidan säger man att man till utvecklingsländer att vi är här för att hjälpa er. Vi vill hjälpa er att bygga upp er ekonomi. Få stärkt tillväxt på lång sikt, men samtidigt berövar vi dem skatteintäkterna som behövs för att uppnå just detta. Jag tycker att det bara är en förfinad version av imperialismen.När jag berättar att Sverige har som princip att hålla ner skatter i överenskommelser med fattiga länder och går efter företagens önskemål reagerar HIV-smittade Simphive.– Nästa gång måste de utgå från vanligt folk innan de tecknar avtal. Eftersom de som drabbas om de betalar mindre skatt är vanligt folk.Jag återvänder till Leif Jakobsson, socialdemokraten som är vice ordförande i skatteutskottet i riksdagen, som nu läst på om skatteavtalen med fattiga länder.– Jag säger att Sverige för ett antal decennier sen var väldigt aktiva för att få fram skatteavtal som innebar förutsättningar för svenskt näringsliv att kunna finnas i andra länder och det är de avtalen som ligger.Hur ser du på att det varit så här. Som du säger så har det pågått sen 70-talet varför har ni accepterat utvecklingsländer får bland de lägsta källskatterna av alla länder när Sverige gör avtal med dem?– Nej, men diskussionen har ju inte varit på det viset om utvecklingsstrategier. Skatterna som del av utvecklingspolitiken har ju kommit på senare år.Jag pratade med en expert. Han säger att det är hyckleri av svenska regeringen att å ena sidan ger man bistånd. Å andra sidan tar man tillbaka pengar genom att inte ge källskatt i så stor utsträckning som andra länder gör. – Nej, men det är väl självklart så att om varje land för sig och varje industriland för sig naturligtvis har ett intresse av att deras egna företag deras egen ekonomi går bra. Då bli det ju en kamp dem emellan om konkurrens och det är precis det vi vill undvika och det är därför vi ha ett gemensamt internationellt avtal.Leif Jakobsson hoppas att de nya skattesystemet som nu tas fram av G20-länderna kommer att förändra Sveriges ifrågasatta skatteavtal.Klart är att nya regler bland annat gör att storbolag framöver måste vara öppna mot skattemyndigheter hur mycket de betalar i skatt i varje land.Lägre källskatt till utvecklingsländer kan istället betyda mer skatteintäkter i Sverige. Men hur mycket Sverige får in i skatt den vägen har man inte tagit reda på.Hur mycket skatt får Sverige ifrån utvecklingsländer?– Alltså, jag kan inte svara på summan.Varför inte det?– Jag tror inte vi har den redovisningen.Varför har ni inte tagit reda på det?– Jag menar vi har ju skatteavtal med icke utvecklingsländer också såklart i ännu större utsträckning. Så det skulle bli lite konstigt att resonera på det viset.Men nu har ni ju drivit på att företagen ska vara transparanta vilka skatter de betalar i andra länder. Men själva vill inte ni redovisa hur mycket skatt Sverige får ifrån utvecklingsländer. Hur rimmar det?– Det är mycket möjligt att det kan bli så. Precis som jag säger. Det sker ett paradigmskifte där skattepolitiken är en del av utvecklingspolitiken.Sverige kommer att redovisa hur mycket skatt vi får in ifrån utvecklingsländer?– Ja, jag kan inte lova precis utvecklingsländer.Kritiken mot företagens skatteplanering i fattiga länder är högljudd, men när det visar sig att Sverige stått på företagens sida när det gäller förutsättningar för att flytta ut pengar i form skatteavtal blir det tystare.John Christensen på Tax Justice Network ser en tydlig konsekvens av att både företag och länder som Sverige använder sig av skatteavtal som gör att fattiga länder berövas sin rättmätiga del. När pengarna slussas ut följer uppgivna människor pengaströmmen norrut.– Många fattiga länder ser att kapitalet som skulle bygga upp deras länder försvinner offshore och vidare norrut.Han menar den här sortens politik som Sverige fört är en av orsakerna till flyktingströmmarna ifrån Afrika till Europa.– Eftersom de inte kunnat investera i sina vägar, sina skolor, sitt rättsväsende, hälso- och sjukvård, så säger människorna att ’utvecklingen fungerar inte för oss’. De åker norrut. Många afrikaner migrerar norrut på jakt efter jobb, eftersom vi berövat dem det kapital de behöver för att utveckla sina egna länder, avslutar John Christensen. Reporter: Erik Palm.Khadija Sharife från grävorganisationen African Network of Centers of Investigative Reporters, ANCIR, bidrog med research.Producent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

14 Joulu 201529min

Sjukskrivna socialarbetare, brist på lägenheter och ensamkommande barn som glöms bort. Kaliber nyhetsdokumentär om hur flyktingströmmen påverkar en kommun. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Specialpodd: Tandläkarutbildade Deemas flykt från Damaskus till KopparbergFaktaruta: Kommunerna som tar emot flest och minst flyktingar– Hello! Excuse me, do you know this person?Migrationsverkets flyktingboende i Ställdalen. Ljusnarsbergs kommun i Bergslagen. Två socialsekreterare letar efter en 16-årig afghansk kille.– Det var ingen hemma, jag frågade några killar där borta också, säger Maud Bergman till kollegan Annika Andersson, och pekar bort mot andra sidan av den långa korridoren.– Det är ju jättesvårt att hitta här för det är inte numrerat överallt, förklarar Annika Andersson.– Ja, hur vet du vart du ska?– Jag får springa och leta. Vi vet ju rummet, A7, men det står ju inte nummer på de här dörrarna, fortsätter Annika Andersson.Det luktar ingrott av cigarettrök. I trapphuset och längs väggarna i de trånga korridorerna följer nyfikna blickar mig och socialsekreterana Annika Andersson och Maud Bergman. Det är fullt med folk överallt.– Excuse me, do you speak English?Det är många ensamkommande barn som ska tas om hand nuförtiden. På det tillfälliga asylboendet får inte de som är under 18 år bo om de inte är med sin familj.– Det är ju klart att det inte är någon fin, trevlig miljö. Inte på långa vägar. Och det är ju ledsamt när man ser småbarn som bor här och leker ute på gården och så. Folk är ledsna, de är sjuka. Så det är ju inte någon trevlig miljö, säger Annika Andersson.– Första gången jag var med hit kände jag, "Nämen Gud, här kan man inte bo!" Nu ser jag att man kan det, men det är bedrövligt att se dem. Ledsna, och som Annika säger, barn som leker här ute i lervällingen. Det är inte ok. Det är det inte. Men det finns ju inget annat, säger Maud Bergman.Ställdalens Hotell gick i konkurs 2008. Sen dess har hotellet öppnats och stängts igen en gång innan det blev asylboende. De stora vita hotell-bokstäverna står kvar högst uppe på fasdaden. Annika och Maud har ställt sig utanför entrén och flera av de boende kommer fram och vill hjälpa till att hitta den ensamkommande 16-åringen. – Är det vanligt det här som händer nu, att ni inte hittar de ni ska hitta?– Ja, det är rätt vanligt. Men vi kontaktar ju Migrationsverket då och ibland är de kanske ner till Migrationsverket i Lindesberg eller Örebro, säger Annika Andersson.– Men tanken är att ett ensamkommande barn, under 18 år, ska placeras någonstans?– Ja och då är det ju Bergsgården eller något familjehem tillfälligt. Det är väl över 300 personer här så det är ju bra om man har rumsnumret och det har vi ju nu, men vi hittar inte rummet. Det här är ju en anmälan från Migrationsverket, att den här ungdomen befinner sig i Sverige utan legal vårdnadshavare. Ibland kommer det fel från Migrationsverket, men den här ringde de särskilt om så han bör befinna sig här, säger Annika Andersson.Den de letar efter heter Abdul. Han är bara en av många asylsökande. Strömmen av flyktingar och migranter som kommer till Sverige är större än någonsin. Nästan 150 000 människor har sökt asyl i år. Jämfört med drygt 80 000 förra året och 50 000 året innan det.Den 29 september ordnades galan Hela Sverige skramlar i Globen i Stockholm. Ett evenemang med ett 60-tal artister som drog in över 40 miljoner kronor till organisationer som hjälper människor på flykt. Men när galan är över och musiken tystnat. Vad händer då? Kaliber har rest till Ljusnarsberg, en av de kommuner som sett till antalet invånare tar emot allra flest flyktingar i Sverige. Under några dagar har vi följt hur kommunen påverkas av flyktingströmmen och hur man hanterar de situationer som uppstår i vardagen.Bostäderna är slut– Ja, alltså det blir ju värre och värre hela tiden nu. Det är både skrämmande och fascinerande på samma gång. Kopparberg är som en kikare in i framtiden, hur Sverige förmodligen kommer att se ut om fem, sex år. När alla samhällsfunktioner börjar verkligen kollapsa, säger Ted Lundgren. Ted Lundgren är integrationssekreterare i Ljusnarsberg kommun och ger råd och praktisk hjälp till flyktingar som fått uppehållstillstånd. – Allt de behöver hjälp med egentligen. Alltifrån ansökan till pensionsmyndigheten, där hade jag ett fall alldeles nyss, till bostadsbidrag, barnbidrag. Allt möjligt sådant.Han hjälper också till att ordna boende till de flyktingar som kommer till kommunen. Som det ser ut när vi träffas finns det inga fler lediga lägenheter att erbjuda de som kommer.– Antingen bor de kvar på förläggningarna eller så lyckas de ordna eget boende på något sätt. Och då blir det ofta då hos skrupelfria aktörer som inte skyr några som helst medel. Då snackar vi inte om sådana här stora fiskar, ingen nämnd ingen glömd, utan ofta mindre som satt det i system. Jag har alltså varit med om folk som har råttor i lägenheten och skabb, löss, mögel, allt vad det nu kan vara för något, säger hanLjusnarsberg är en så kallad utflyttningskommun. Kanske är orten Kopparberg den som flest känner igen till namnet. Förr känd för sin gruvindustri, numer mest för sitt öl- och ciderbryggeri. Sen gruvorna började läggas ner på 60- och 70-talen har också folk flyttat härifrån. Tvåvåningshus har rivits till enplanshus. Idag bor knappt 5000 personer i kommunen. Men just nu finns här också drygt 900 flyktingar som befinner sig någonstans i asylprocessen. De kommer framförallt från Syrien och Afghanistan. Och fler väntas.– Jag har ju egentligen ansvaret för att försöka skaffa fram boende åt dem då. Men det finns ju helt enkelt inga då, säger Ted Lundgren.Hälften av socialarbetarna är sjukskrivnaTed Lundgren kallar det för kaos. Hälften av kommunens alla socialsekreterare är långtidssjukskrivna på grund av flyktingsituationen berättar han. Att socialtjänsten i Sverige har det ansträngt är knappast någon hemlighet, men det här låter nästan absurt tycker jag. Ända tills jag knackar på hemma hos Nell Andreasson där hon och kollegan Sofi Lundegård tar emot för att berätta om situationen. Båda är socialsekreterare. Båda är sjukskrivna.– Vi har faktiskt varit en ganska frisk arbetsplats tidigare. Det är under det här året som sjukskrivningarna har kommit. Eller hur? säger Nell Andreasson.– Ja, fyller Sofi Lundegård i, och fortsätter berätta hur den ökade arbetsbelastningen påverkat henne. – Det började med att jag hade svårt att sova på nätterna, jag hade svårt att släppa jobbet när jag kom hem. Jag tänkte hela tiden på allting som jag inte hade hunnit med som jag borde göra. Jag har haft hjärtklappning, yrsel. Man glömmer bort saker, vad man har för lösenord till datorn. Man glömmer bort vart man är på väg någonstans när man sitter på ett tåg, sådana grejer.Sofi Lundegård är handläggare för ensamkommande barn. Det är hennes första jobba efter utbildningen. Ett och ett halvt år senare, i september i år, blev hon sjukskriven på heltid.– För det första är det mycket att göra på alla delar inom socialtjänsten. Och sen, i och med att vi är ett ganska lite kontor, om det är en som går hem och är sjukskriven så måste nån annan ta tag i de arbetsuppgifterna så då blir det mer som läggs på kollegorna. Och då blir det för mycket för dem också och så blir nästa sjukskriven. Så det blir en dominoeffekt. Att man är stressad hela tiden, att man inte gör ett tillräckligt bra jobb, säger Sofi Lundegård.När Sofi blev sjukskriven var de två handläggare på avdelningen för ensamkommande barn. Varje vecka kommer flera nya barn som de har att hantera. Totalt har de närmare 100 ensamkommande barn i systemet nu, som ska tas omhand med uppföljningar, besök och stödåtgärder.– Det blir mer att man släcker bränder hela tiden än kvalitet i arbetet man gör. Man får placera barnen där det finns plats helt enkelt och det kan ju göra att det lite senare visar sig att det här var inget bra boende för den här ungdomen, säger hon.– Vi har ju haft placeringar där vi har betalat åtskilliga tusenlappar per dygn, där vi har blivit lovade att det ska vara stödinsatser i form av psykologsamtal och att det finns ett rikt nätverk runt familjen och så vidare, där de inte har levt upp till det, fyller Nell Andreasson i.Samma två handläggare ska också bedöma alla de barn som kommer till migrationsverkets tillfälliga asylboende på hotellet i Ställdalen, där de bor i väntan på ett mer permanent boende i en annan kommun. Är de ensamkommande och behöver tas om hand på en gång eller har de familj med sig och kan stanna några dagar? I somras ledde den här arbetsbelastningen till en stor miss.– Ett barn som är placerat ska ju följas så att vi vet att barnet har det bra, förklarar Nell Andreasson. Och det upptäcktes att det hade vi inte gjort. I många ärenden. Jag vet inte hur många det handlade om, 27 stycken?– Ja, 27 stycken var det, bekräftar Sofi Lundegård.Uppföljningar av hur barnen har det på sina boenden är socialtjänsten enligt lag skyldiga att göra minst en gång var sjätte månad. Men kontrollen av 27 stycken barn hade fallit mellan stolarna. Det hela Lex Sarah-anmäldes och inga barn kom till skada, men inspektionen för Vård och omsorg beskriver händelsen som ”en påtaglig risk för ett allvarligt missförhållande”. Och det här är talande säger Nell Andreasson.– Vi hinner liksom inte se det i tid utan problemen hinner bli stora innan vi hinner ta tag i dem, säger hon.Nya asylboenden planeras– Här har ju mina barn gått i skolan! Det måste vara sju eller nio år sedan den lades ner nu.Bara ett par kilometer från Kopparberg ligger Bångbro. Här bor Barbro Gällström som är Röda Korsets representant i kommunen. Hon visar mig den gamla skolan som nu blivit en byggarbetsplats.– När det var skola här så gick klass 1-6 här. Där var gymnastiksalen, och där har det nu varit Lek & Bus som vi ser att de har rivit ur. Och då var det så mycket barn att de fick göra matsal nere i Bångbro Folkets Hus, så dit ner gick barnen och åt lunch. Sen när det vart färre barn så gjorde de om det här huset till matsal, säger hon och pekar. Och såhär är det idag.På marken ligger högar med byggskräp och en nedmonterad lekplats.– Det har varit ishockeyplan, det har varit fotbollsplan och idrottsplan. Bångbro hade eget ishockeylag, du vet Bångbro mot Kopparberg! Det finns ingenting idag. Så nog förändras det. Tiderna förändras, säger Barbro.Genom ett fönster i en av byggnaderna frågar jag de som jobbar på bygget.– Vad ska det bli här?– Ja det ska bli ett asylboende tror jag.– Hur långt har ni kvar då?– Ja, ganska mycket. Det är mycket att göra.Den gamla skolan ska bli ett nytt asylboende. Det pratas om att runt 200 personer ska kunna bo här. Ytterligare två asylboenden är på gång i kommunen.– Det finns ju en prognos på hur många asyl det ska vara per invånare i en kommun och jag har sett nånstans att vi skulle ha 250 asyl då, säger Barbro Gällström.Men idag finns alltså drygt 900 flyktingar i Ljusnarsberg. Och närmare 600 nya platser väntas.– Då kommer vi ju upp i vad vi hade i november fjol då, ungefär. Det var inget märkvärdigt då och det är det inte nu heller. Det får ju bara rulla på. Så är det, säger hon.Något har fallerat – They called me from the Migration Office specially about this guy!På asylboendet i det gamla hotellet i Ställdalen hittar socialsekreterarna Annika Andersson och Maud Bergman till slut rummet där den ensamkommande killen ska hålla till. Där inne på underslafen i en av våningssängarna sitter han. 16-årige Abdul från Afghanistan.– Får han flytta på en gång då?– Ja, vi har ju Bergsgården och sen har vi ett familjehem som tar emot, säger Annika Andersson.– Du kan ta dina saker så ska vi köra dig till ett annat ställe, förklarar Maud Bergman till 16-årige Abdul.Jag sätter mig på sängen brevid Abdul medan han packar ihop sina saker. Han berättar om sin resa till Sverige.– Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Österrrike och Tyskland. Sen Sverige. 20 dagar tog resan. Båtresan över medelhavet var värst, säger han.– Jag mår inget bra. Verkligen, jag mår inget bra. Jag är ensam nu, säger Abdul.Medan Abdul packar har en grupp på fyra killar kommit fram till socialsekreterare Maud Bergman.– Problem Annika! De är under 18 hela gänget här. Han här är född -98, ropar hon till sin kollega.– 17 år är han? Nej, jag måste ringa min chef, säger Annika Andersson och tar upp telefonen.De fyra killarna är också från Afghanistan. Ensamkommande killar under 18 år.– Det är nått som har fallerat, säger Annika Andersson.– Det är nått som har fallerat riktigt, säger Maud Bergman.– Vad är det som har fallerat?– Ja, vi har ju inte fått information om de här och de har varit här i 15 dagar. Och vi har inte fått några papper på dem. Att det finns, förklarar Maud Bergman.– Vad gör det då?– De ska inte bo här. De kommer hit utan släktingar, utan någon anhörig och då ska de inte bo här. Dessutom så ska vi ha information från Migrationsverket på fax när de kommer, men de här har ramlat mellan stolarna tydligen.– Vad är nästa steg? Nu har du hört av dig till chefen, vad händer nu?– Ja, nu väntar vi. Hon ska kolla upp med Migrationsverket vad det är som har hänt. Eftersom det är så många nu, säger Annika AnderssonDeema drömmer om att bli tandläkare23-åriga Deema Marroush från Syrien tar emot mig i lägenheten hon tilldelats av Migrationsverket. Här bor hon tillsammans med sin mamma och sin lillebror. Ett rum och kök. I rummet står tre smala sängar mot var sin vägg.– Här är där vi sover, tre stycken. Och här är som ett litet förråd som är väldigt stökigt. Det är allt.Trots att de redan är tre vuxna i lägenheten, kan det komma att bli fler säger Deema.– Vi kanske ska få någon mer som ska bo här. Eftersom så många kommit nu på senaste tiden så har Migrationsverket satt upp lappar att vi kanske kommer få in fler att bo med oss.Deema är utbildad tandläkare i Syrien. Trots att bomberna föll över Damaskus ville hon inte fly innan hon var klar med sin utbildning.– Jag tänkte på framtiden, vem ska försörja min familj? Det var bara jag, mamma hade inget jobb. Så det var jätteviktigt. Det var min dröm. Jag har velat bli läkare sen jag var liten, säger hon.Deema Marroush kom till Sverige för drygt ett år sen och på den tiden har hon lärt sig svenska flytande. Hon håller nu på att få sin tandläkarlegitimation godkänd i Sverige och under tiden försöker hon hålla sig sysselsatt.– Jag går till en tandläkare två dagar i veckan för att praktisera, eller bara vara runt en tandläkare för att se hur det fungerar i Sverige. Det är inte så stor skillnad, det är bara bättre utrustning här, säger hon och skrattrar till.Personer med Deemas kompetens är eftertraktade. Språkkunskaperna är ett extra plus.– Ja, det är jättebra gjort. Det skulle ju vara ett extra plus, säger Jan Gustavsson som är tandläkare på Folktandvården i Kopparberg. Fram till för några månader sen var han även klinikchef.De jag pratar med som jobbar på Folktandvården och Vårdcentralen i kommunen säger att de klarar av att hantera flyktingsituationen bra. Även om det innebär fler arbetsuppgifter och nya arbetssätt. Det är nya personer som ska föras in i journalsystemen, tolkar behöver kallas in och barn med dåliga tänder som kanske aldrig varit hos tandläkaren förut behöver tas om hand.– Det är varje dag vi har de här barnen. Det är inte alltid de kommer hit med akuta besvär men mer eller mindre så har de ont och värk i sin mun. Det har de, berättar Jan Gustavsson.Barnen, som ska tas om hand på samma sätt som svenska barn, prioriteras. De vuxna som har rätt till akutvård hänvisas ofta till landstingets jourklinik i Örebro.– Men det är klart att ju mer det tar av vår tid, desto mindre tid får vi givetvis till våra andra patienter. Men man försöker ju prioritera från landstinget och ge oss mer resurser här uppe, säger Jan Gustavsson.Samma sak hör jag från Ulrica Vidfeldt som är verksamhetschef och ansvarar för vårdcentralen som ligger en trappa ner i samma hus i Kopparberg.– Antingen pressar vi in fler per dag vilket gör att arbetsbelastningen ökar eller så blir det väntetid. Det är så det fungerar, säger honOch längre väntetid är inte alltid så populärt bland kommuninvånarna.– Det är klart att våra medborgare som ringer och känner att de behöver en tid till läkare eller komma in för en bedömning och inte får det här och nu, känner sig besvikna och tycker att det är dåligt.Men i en kommun som många väljer att flytta ifrån innebär flyktingströmmen också möjligheter. På vårdcentralen har man infört praktikplatser till flyktingar som har fått uppehållstillstånd.– De erbjuds då att få komma hit och vara värd eller värdinna på vårdcentralen. Vi har två personer idag som kombinerar det med att läsa svenska på SFI, Svenska för invandrare. På det sättet får de också en inblick i svensk sjukvård och blir kanske intresserade av att söka en utbildning för att utbilda sig inom vårdsektorn. Så jag ser det som en rekryteringsmöjlighet helt enkelt. Att vi på det sättet kan rekrytera människor med utländsk bakgrund, berättar Ulrica Vidfeldt."Har du visat hur man gör i tvättstugan?"Jag har satt mig i köket hemma hos Barbro Gällström i Bångbro. I 30 år har hon varit engagerad i Röda Korset i kommunen. Hon ordnar insamlingar av kläder, hushållsprylar och annat en dag varje månad. Tre dagar i veckan öppnar Röda Korset också sina lokaler för flyktingar som vill umgås och bjuder på lite fika. Det brukar vara uppskattat. Få av boendena har nämligen några egna gemensamhetslokaler, berättar Barbro. Jag frågar henne hur stämningen kring flyktingarna är i kommunen. – Det som jag har märkt att många stör sig på är tvättstugan. För när de blir placerade i hyreshusen så ska man ju gå till tvättstugan och tvätta. Man skriva upp sig på en tid och så får man ju inte springa där jämt. Det där kommer det en del och klagar på. Men jag brukar fråga "har du visat hur man gör i tvättstugan?" De flesta svarar nej. Och då är det inte så lätt att veta hur man ska göra. Och det står väl inte på arabiska eller engelska heller, utan det står nog bara på svenska. Så det skulle jag rekommendera dem att skriva, säger Barbro."Vi bryter mot lagen hela tiden"Utanför asylboendet i Ställdalen står nu fem unga killar, under 18 år, och undrar vad som händer. Socialsekreteraren Annika Andersson pratar med sin chef. Vad blev beskedet? frågar jag när hon lägger på.– Ja, två kan vi placera och så får vi fundera på de andra tre, berättar hon.– Så när det blir såhär, trots att de egentligen inte ska vara här, så får de vara kvar ett litet tag till?– Ja, alltså de ska ju inte det. Men det är ju så, det finns inga platser. Man kan ju säga att vi bryter mot lagen hela tiden. Eller, inte hela tiden, det ska jag inte säga, men de möjligheter vi har där är det redan fullt. Och Bergsgården har tagit emot jättemånga fler än vad de ska.– Hur väljer ni vilka två ni ska ta med er, hur går det här till? – Ja, Abdul var ju klar, det var ju den vi visste. Och så kom ju den här första killen så vi får ju ta de två med oss nu och sen får vi lösa det efter hand. Idag.En av killarna, Abul, blir glad när han hör att han ska få åka här ifrån. Men ska mina vänner verkligen stanna här, undrar han?– My friends should stay here, really?– De stannar här, vi ordnar nått annat åt dem. Vi kommer tillbaka. Du kan tala om det för dem, säger Maud Bergman.Abul samlar ihop sina få tillhörigheter i en bärkasse med Mimmi Mus på. Han kramar om och kindpussar sina kompisar i rummet hej då. Vad sade du till dem undrar jag?– Jag kan ringa er, oroa er inte. Jag kommer tillbaka och hälsar på i framtiden. Vi kommer spela fotboll ihop igen. Oroa er inte. Reporter: Mikael SjödellProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

7 Joulu 201529min

23-åriga Deema Marroush lämnade Syrien i augusti 2014. Trots att bomberna föll över Damaskus ville hon slutföra sin tandläkarutbildning innan hon flydde. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I en specialpodd berättar hon för Kaliber om båtresan över medelhavet, om flyktingförläggningen som mest liknade en fårhage och om de nya familjerollerna som växt fram i och med flykten.

7 Joulu 201517min

Personal och anhöriga har vittnat om barn som isolerats, spänts fast som straff och som getts tunga mediciner med livsfarliga biverkningar.  Vad hade kunnat göras annorlunda? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I två program har Kaliber granskat BUP-kliniken i Stockholm. I det första berättade vi om Amanda som upprepade gånger spänts fast på en brits när hon fått svåra ångestattacker. Hennes mamma orkade inte se på, men ibland hann hon inte undan när bältningarna skedde. Det gick så fort.- Jag vet när jag har varit på avdelningen och de bara rusar in när larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt. Vid nåt tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn.Amanda var 14 år när hon lades in på kliniken första gången. Här vårdas barn som är upp till 18 år, barn som lider av svåra psykiska problem som till exempel självskadebeteende, djupa depressioner, psykoser och borderline.Personal har berättat att bältesläggningar ibland användes i förebyggande syfte eller till och med som straff - något som inte är tillåtet enligt lagen. - Det är bältningar i princip dagligen, säger en skötare.- Oftare och oftare blev det så här, berättar en annan skötare. Det två skötarna i personalen har god insyn i vården tillsammans med en läkare som också vittnar:- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda. Det bara steg. - Man har ingen kontroll riktigt, berättar en av skötarna. Det är en ganska fruktansvärd känsla egentligen när man står där och man vet att nu har Amanda egentligen bara ångest. Och vi kan inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte i alla lägen.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker, alltså, fan, blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?Kaliber har tagit del av en intern sammanställning över hur många beslut om fastspänning som fattades när det gäller Amanda. Den visar att hon - på bara tre och en halv månad 2014 - satts i bälte 44 gånger.Per-Olof Björck är klinikens verksamhetschef och har det yttersta ansvaret för vården där. - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar. Att använda bälte är tillåtet men bara om personen riskerar att skada sig själv eller andra. Efter programmet har flera hört av sig om sina egna erfarenheter av tvångsvård på BUP-kliniken i Stockholm. En mamma skriver om hur hennes dotter bältades där under en period. De ville ha stopp på bältningarna eftersom de gav dottern högre och starkare ångest. “Det var en spiral rakt ner i helvetet när hon blev inlagd”, säger hon. En tjej som själv låg inne samtidigt som Amanda skriver så här;“De säger att jag inte behöver skrika för att bevisa att jag mår dåligt och behöver stöd, men varför säger de då att de inte har tid när jag gråter och ber så fint jag kan? De säger att jag ska säga till innan jag skadar mig och jag säger till hela tiden men det står en tvåa i min journal och inte en trea och därmed försvinner min rättighet till sällskap i den kalla stenbyggnad som de mot min vilja stängt in mig i. Det finns ingenting att göra, jag spenderar dagarna i bältessängen, med byxor dragna som snaror kring halsen och resten av tiden bara stirrandes ut i tomma intet.” Tvångsåtgärder - som bältesläggning eller avskiljning, alltså isolering av patienter - är tillåtna i Sverige idag och hur man får använda dem är noga reglerat i flera lagar. Det finns ingen hundraprocentigt tillförlitlig statistik men när vården använder tvång så ska det rapporteras in till Socialstyrelsen. Enligt deras statistik gjorde BUP-kliniken i Stockholm förra året 108 bältesläggningar som varade upp till fyra timmar. I hela Sverige registrerades 146. Stockholmskliniken stod alltså för mer än sju av tio rapporterade bältningar inom BUP över hela Sverige förra året. Vi har tidigare berättat om att det - redan innan Amandas tid på kliniken - slogs larm om att tvångsmedel användes i en alltför stor omfattning och på ett felaktigt sätt där. Personalen gjorde en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som senare riktade allvarlig kritik mot kliniken för att man hade brukat olika tvångsåtgärder på sätt som inte var förenliga med lagen. Varför har bältningarna fortsatt? Och vad säger ansvariga politiker? Jessica Ericsson från Liberalerna - alltså det som tidigare hette Folkpartiet - är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting. - Den beskrivning som ges i programmet är fullständigt oacceptabel och fruktansvärd. Jag blev arg, ledsen, frustrerad. För den beskrivningen av patienterna, den beskrivningen av verksamheten ska inte förekomma, inte under några omständigheter. Hur kan det få fortsätta?- Jag hoppas att det inte fortsätter, jag tror att det här handlar om förra året. Ja, förra året, 2014 - då Amanda spändes fast så många gånger - var ett rekordår på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt deras egen statistik över tvångsåtgärder gjordes drygt 100 bältningar det året. Det är fler än det antal som genomfördes under 2011, 2012 och 2013 - tillsammans. - Jag har ju varit på studiebesök på BUP-kliniken alldeles nyligen, berättar Jessica Ericsson. För att skapa min egen bild och den bild som jag fått är att man jobbar väldigt aktivt med komma till rätta med de problem som finns. Och att det har skett ganska stora förändringar bara under året. Tvångsåtgärderna har minskat ordentligt och framför allt sedan maj ser vi en ordentlig nedgång.Men även om antalet bältningar på BUP-kliniken i Stockholm har minskat de senaste månaderna så kommer 2015 att bli ett nytt rekordår för redan i september hade man gjort fler bältningar än man gjorde under rekordåret 2014. - Jag tror att det är många i den här historien som önskar att de hade gjort vissa saker annorlunda, säger Jessica Ericsson.Enligt Stockholms läns landstings egen statistik så hade man redan i september i år fattat beslut om fastspänning vid 116 tillfällen. Det är alltså fler än under hela 2014.- Det har varit rörigt på kliniken, säger Jessica Ericsson. Man har haft en personalomsättning, det har varit otydliga roller. Man har inte fått ordning på det. Från och med i år har man börjat jobba klart mer aktivt. - Jag tänker att vi kommer att behöva följa upp det här jäkligt noga, rent ut sagt, på många olika sätt. Det gjordes en fördjupad utredning här från Hälso- och sjukvårdsnämnden i Hälso- och sjukvårdsförvaltningen som presenterades i slutet av augusti. Den visar att man kommit ganska långt. Men det är inte bara BUP-kliniken i Stockholm som fått kritik för att man använder tvångsåtgärder mot barn och unga inom den slutna psykiatriska vården. I februari i år slog FN:s Barnrättskommitté ned hårt mot hur isolering och bältningar används i Sverige. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg ser allvarligt på kritiken från FN. - Internationellt kallas bälte för The Swedish Belt. Jag vet inte om det finns någon koppling till att man använder det här mer än på andra håll, det vet jag faktiskt inte. Jag kan bara notera att jag inte har sett så stark kritik från Barnrättskommittén när det gäller den typen av tvångsåtgärder när jag tittat i andra länders rapporter.BO har också kartlagt barns erfarenheter av tvångsvård. I samtal med barnen så har han tagit del av många berättelser som liknar Amandas. - Jag mötte barn som var med om ungefär den mängden bältningar. Jag tycker att bältningar - som Barnrättskommittén är inne på - är väldig problematiskt mot barn och unga över huvud taget. Att i en akut situation inledningsvis hamna i en sån tvångsåtgärd, det är ju illa nog, men om det är något som upprepas gång på gång, då är det ett misslyckande, helt klart. Det som jag har mött, av de barn som jag har pratat med, så blir ju inte vården det som inger hopp om att man ska bli bättre. Det bryter ner det hoppet. Att det blir en miljö som bara präglas av tvång och brist på tillit. Så det blir väldigt problematiskt. Man når inte fram till barnet med det stöd och behandling som barnet behöver. Många menar att tvångsåtgärder - såsom bältningar - kan undvikas i de allra flesta fall. På Sveriges kommuner och landsting, SKL har man till exempel tagit fram flera alternativa metoder. I projektet “Bättre vård - mindre tvång”, som pågick mellan 2010 och 2014, lärde man ut de här metoderna till personal på olika avdelningar och kliniker. Ing-Marie Wieselgren är nationell psykiatrisamordnare och projektledare på SKL.- Målsättningen, det finns bara ett mål som det kan vara och det är att minska behovet av tvångsåtgärder. En förutsättning för att nå det målet är att göra patienterna mer delaktiga. - Tillsammans med patienterna gjorde man snyggt på avdelningarna, berättar Ing-Marie Wieselgren. Man bytte möbler och målade. Man gjorde tydliga dagsscheman. Man frågade patienten vad är det som är jobbigt. Ja, det är att vänta. Okej, vi talar om när olika saker ska hända. Vi ser till att du får bestämda tider till läkarsamtal. Men i de här akuta situationerna då, för nu pratar du om att måla väggar och ha fina möbler, men just i de här akuta situationerna vad finns det där för metoder som man kan tillämpa när man ska försöka gå en annan väga än att till exempel bälta en patient?- Framförallt är det att vara tidigare, att se innan. Att tillsammans lära känna när det är en uppladdning på gång. Eller när blir en person rädd. Och vad kan vi göra i stället. Och att när du väl måste ta till det, att det då upplevs så bra som det bara går av dem som är med om det. “Bättre vård - mindre tvång” riktade sig främst till vuxenpsykiatrin. Nu har SKL startat ett nytt liknande projekt där metoderna ska läras ut till personal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men det finns redan exempel på hur andra kliniker minskat antalet tvångsåtgärder. På BUP i Halland har man utvecklat en egen metod. Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland och sitter även i Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatris styrelse. - Vi har ju bälte i Halland, men det var flera år sedan någon låg i det nu… Nu säger fel…. tror inte att det har varit någon på tre år, men det är jag inte säker på. I Halland har de i stor utsträckning lyckats undvika att spänna fast unga i bältessäng. - Men det är ändå en trygghet att det finns möjligheten att göra det, att ha möjligheten men inte använda den utan jobba på relation istället, säger Håkan Jarbin. Man måste skapa en allians snarare än att hindra dem totalt från att skada sig själva. Så vi låter dem skada sig till viss del utan att ingripa med våld och kraft utan försöker ha en dialog och få igång ett annat sätt att hantera det på. De får dunka sig tills det blir blåmärken, de får rispa sig tills det kommer lite blod, vi stoppar inte det. Och stoppar man det direkt så är risken att det blir en upptrappning och ständiga bältesläggningar och då förstärker man det beteendet och det är det beteendet som allting snurrar kring och då har man målat in sig i ett hörn. Och när de börjar de skada sig så försöker vi bortse från det och locka dem till annat.På BUP i Halland har man försökt få patienterna att fundera över vad de vill göra med sina liv, att se framåt, att vara fysiskt aktiv, spela pingis, gå en promenad och ha ett fullt dagsschema.- Och är det så att de försöker skada sig lite till så lägger man en kudde emellan men man går inte i clinch i dem, säger Håkan Jarbin. Det kan ju synas lite tufft att låta någon skada sig men det är så viktigt att det är personen själv som börjar ta vård om sig själv och att man inte får fysiskt bråk kring samarbetet. I första skedet. Man ska inte säga att bälte inte behövs för det gör det, men om man kan ha bälte utan att använda sig av det, då är det det bästa. Det kräver väldigt mycket personal och en väldig förmåga och sinnesnärvaro från personalen att vara med i detta och hitta utvägarna. Och ta risker som det innebär, för det måste man göra. Men då måste man också ha koll på läget och kunna samarbeta. Så det är en jättesvår och jättebesvärlig vård.Både chefsöverläkaren för BUP i Halland, Håkan Jarbin och Ing-Marie Wieselgren på Sveriges Kommuner och Landsting, säger alltså att det finns metoder att ta till som kan minska tvångsåtgärderna inom den slutna barn- och ungdomspsykiatrin. När vi i första programmet i vår serie berättade om Amanda - den flicka som upprepade gånger spänts fast i en bältessäng på BUP-kliniken i Stockholm - så fick vi mejl från Norge. I det berättade en psykiater att när de jobbat med självskadepatienter där, då upptäckte de att ju fler tvångsåtgärder man genomför, desto mer ökar man patientens självskadebeteende. Vi ringer till Norge och Bodø där Juwamer Mavlud arbetar som psykiater på Nordlandssykehuset i Nord-Norge. Han svensk psykiater och när han kom till Norge 1997 reagerade han på hur man behandlade unga med självskadebeteende. - Självskadebeteende blev behandlat nästan som en allvarlig sjukdom. De blev underlagt tvång och tvångsmedicinering och så vidare och så vidare. Jag vill kalla det för desperationsbehandlingsupplägg helt enkelt.Juwamer menar att tvångsåtgärder gör att patienterna riskerar att hamna i ett kroniskt självskadebeteende och påbörjade därför ett förändringsarbete.- Tvång var förbjudet, totalt förbjudet, tvång skulle icke förekomma över huvud taget. Nu arbetar de utifrån huvudtanken att självskadebeteendet inte ska betraktas som en psykisk sjukdom utan som en beteendestörning som patienten själv får ta ansvar för. - Men självaste skadebeteendet är ett symptom som vi kallar för kommunikativt värde, dvs att du kommunicerar med omvärlden för att du inte kan ge uttryck för det som plågar dig. Nyckeln är att man ger ansvar tillbaka till patienten, men det ska inte ske över en natt. I Bodø arbetar de efter principen att patienterna i möjligaste mån ska leva sina liv hemma och inte alls läggas in.- Håll dem borta från avdelningarna så mycket som möjligt för att undvika kronofisering och institutionalisering, säger Juwamer Mavlud. För att undvika att patienterna hamnar i ett kroniskt självskadebeteende, så får de fortsätta att leva i sin vanliga vardag, men med tillgång till en samtalskontakt. Men på Nordlandssykehuset har de också vad som kallas brukarstyrda platser. Om en patient börjar må riktigt dåligt, då kan han eller hon ringa till sjukhuset och be om att få komma in direkt - utan att behöva gå via sin husläkare eller en akutmottagning. De lägger i princip in sig själva.- De ingår ett kontrakt, du kommer in och när du kommer in så är det så att det bli max 4-5 dygn eller kortare, oftast är det väl 2 dygn, berättar Juwamer Mavlud. Det är individuella kontrakt man skriver. Om det är självskador så är det förbjudet att skada dig. Om det är folk som har missbruksproblem, då är det förbjudet att missbruka på avdelningen. Och man skriver individuella kontrakt med de enskilda patienterna som får erbjudande om att komma dit. Alltså, det införde jag, självskadeförbud. Du är välkommen hit men det ingår att icke skada sig själv. Om det sker, även om det så är mitt på natten, så blir du utskriven. Då får du vara på hotell. Tro’t eller ej blev det ingen självskadning mer. Under arbetet med Kalibers serie om den slutna barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige så har vi mött flera experter som har strategier för hur man kan undvika situationer liknande den som uppstått på BUP-kliniken i Stockholm. Inom BUP i Halland, som vi hörde om, stoppar man inte direkt unga med skadebeteende från att göra sig själva illa, i Norge har man tvärtom infört nolltollerans. För Åsa Nilsonne som är professor i medicinsk psykologi - och har jobbat med unga kvinnor med gravt självskadebeteende - är lösningen terapi. - Det är ju någon slags desperat sista lösning när en patient inte kan styra sitt beteende alls. Och då måste man ju arbeta, för det första med att förebygga så att folk inte ska hamna i en så extrem känslomässig situation. Och för det andra med att hitta andra sätt att hantera den extrema känslan när den väl uppstår. Hur förebygger man sådant? - Man försöker förstå vad är det för situationer som är särskilt sårbara eller särskilt svåra för den här människan att hantera. När är det hennes ångest väcks. Om situation är, till exempel, att hon blir väldigt rädd, då får man dels försöka lära henne egna strategier för att lugna ner henne, dels lära henne att använda personalen i förebyggande syfte. Att säga att nu är jag på väg att bli så här rädd, nu behöver jag känna mig trygg, jag behöver att någon sitter och pratar med mig, något som gör att känslan går ned. Alla känslor kan ju när som helst gå i riktning mot att de blir mer starka eller mindre starka och då måste man lära sig vad som kan dämpa känslan för den här personen. För den som blir patient och har den här typen av svårigheter med sina känslor, hon klarar inte att göra det här själv, då hade de inte varit patient. Hon behöver inte bli tillsagd att ”Lugna ner dig!”, därför att problemet är att hon inte vet hur man gör för att lugna ner sig när det blir så här besvärligt.Åsa Nilsonne är självkritisk till hur man inom vården ibland ser på psykiskt sjuka människor som inte kan styra sitt beteende.- Av någon anledning blir vi inom vården väldigt provocerade av detta. Vi blir inte provocerade när någon får ett epileptiskt anfall, för det förstår vi att personen inte kan rå för. Men vi blir provocerade när någon får ett vredesutbrott eller en panikattack därför att vi tycker att folk borde kunna skärpa sig eller borde förstå att så gör man inte. Då blir det inte sällan konflikter. Det blir inte sällan en slags maktkamp och då kan bältet komma in som ett led i den maktkampen, att man har det maktmedlet att lägga någon i bälte när man inte lyckas lösa problemet på annat sätt. Vi lämnar vår granskning om bältning och självskadebeteende. I vårt andra program visade vi hur användningen av antipsykotiska läkemedel - såsom neuroleptika - har ökat mycket inom BUP och att det saknas kontroll över de allvarliga biverkningar som kan uppstå - framförallt hos barn. Förra veckan berättade vi om Claudio som höll på att mista livet när han vårdades på BUP-kliniken i Stockholm. Han var 15 år när han blev sjuk. Så här berättade hans föräldrar om mötet vården.- När han kom dit, den här läkaren, jag kommer aldrig att glömma henne, började proppa honom med mediciner.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?- Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma Angela.- Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, berättar Claudios pappa som också heter Claudio.Vi kunde läsa i journalen att Claudio behandlades med fyra olika neuroleptika. När vi låtit experter titta i Claudios journal så menar de att han fått onödigt många mediciner samtidigt. Mediciner som riskerar att ge mycket svåra biverkningar. Dessutom kunde vi konstatera att sättet som Claudio medicinerades på stred både mot Socialstyrelsens och BUP:e egna farmakologiska riktlinjer. För Claudio ledde biverkningarna att han till slut kollapsade.- Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå, berättar hans mamma. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad.Claudio blev väldigt sjuk av medicinerna och familjen har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg. - Till sist, vi trodde att Claudio kommer att dö här. Ja, det trodde vi, berättar föräldrarna.Enligt chefsläkaren Sten Jacobson som sitter i psykiatriledningen för Stockholms sjukvårdsområde - och som ansvarar för vården på BUP-kliniken - bör läkarna vara mycket restriktiva med neuroleptika. - Det är oerhört viktigt. Varför då? - För att neuroleptika har biverkningar. Sten Jacobson anser att det är ytterst väsentligt att läkarna på kliniken följer de riktlinjer som finns. Om de frångår dem måste läkarna kunna motivera sina beslut. Han säger att psykiatriledningen nu kommer att granska Claudios fall - och även hur läkare på kliniken förhåller sig till riktlinjerna. - Självklart måste vi granska det. Jag anser att det är allvarligt. Jessica Ericsson, ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen i Stockholms läns landsting reagerar starkt på Kalibers uppgifter om Claudios vård.- Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät - det lät förskräckligt, helt enkelt - så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur ser det ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sånt ska inte förkomma. Och det är väl jättebra att han har gjort en IVO-anmälan.Stockholms läns landsting ska nu alltså se över sina rutiner. Chefsläkaren i psykiatriledningen, Sten Jacobson, säger att han välkomnar Kalibers granskning. - Min bestämda uppfattning är att det har blivit betydligt bättre på kliniken, men det återstår fortfarande mycket arbete. Personalen slog larm 2013, man skulle komma till rätta, men så har man ändå inte gjort det. Personalen vittnar fortfarande om att de här avskiljningarna på RIA-avdelningen sker på ett otillåtet sätt. Personal vittnar om att man ibland bältar i förebyggande syfte. Hur kan det bli så, när man har fått den här kritiken och ska förbättra sig, men så blir det inte bättre? - Jag anser att det har skett en förbättring, men det finns fortfarande en hel del saker att åtgärda. Och de här Kaliberprogrammen nu, innebär ju att ja, vi har ju alldeles tydligt som ledning, vi måste ju skärpa vår interna granskning, så att vi verkligen är säkra på att förbättringarna faktiskt har skett. Hur ska ni säkerställa, från ledningens sida nu då, att det kommer att bli bättre och mer patientsäkert för de barn och unga som är intagna på kliniken? - Vi gör en genomgripande intern revision av både styrdokumenten men också hur de tillämpas i praktiken. Sten Jacobson är självkritisk också när det gäller Amanda - hon som isolerades i över tre veckor och blev fastspänd i en bältessäng 44 gånger under tre och en halv månad.- Det kan jag hålla med om att där verkar det som att vi har brustit då. Reportrar: Helene Almqvist och Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

30 Marras 201529min

Antipsykotiska läkemedel ges allt oftare till barn men vilka är riskerna? Kaliber om tunga mediciner, läkare som inte följer riktlinjerna och Claudio som höll på att mista livet när han medicinerades Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Jag brukar kolla på matcherna på Champions League. Jag kollar mycket på fotboll. Jag gillar det och har spelat själv. Det här är Claudio. Han visar runt i sitt rum. Han gillar träning och fotboll. Här är din medicinlåda. – Ja, förut fick jag ta mer. Det är glest i medicinfacken. Men så har det inte alltid sett ut. När Claudio var 15 blev han sjuk. – Vi har alltid sett honom som frisk. Men Claudio blev sjuk. Från en dag till en annan, säger Claudios föräldrar Claudio och Angela. Han hade svårt att sova mellan natten söndag till måndag. Han hade svårt att sova. Vi hade lagt oss och klockan var fyra. – - Han vaknar och gråter och skriker. Det var som någon slags kramp i kroppen som han fick. Jag tänkte att kan det vara någon sorts förkylning, vi tar tempen på honom, ger honom en Alvedon och sen blir det bra, säger Claudios mamma. Allt hände så fort. Claudio hade inte haft några psykiska problem innan. Och helt plötsligt blev han sjuk, han inbillade sig saker - till exempel att han just vaknat ur ett koma. Han var rädd och förvirrad. Efter besök på vårdcentralen och sen sjukhuset blir han inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. – När han kom dit, den där läkaren, jag kommer aldrig glömma det, hon började proppa honom med mediciner, säger Claudios pappa.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?– Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma.– Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, men vi visste inget om sådana starka mediciner. Vi har inte hört de där namnen på medicinerna förut, säger Claudios pappa. Claudios pappa häller ut medicinerna på köksbordet.- “Haldol, 20 mg Zuprexa, Oxascan, Olanzapin”, läser föräldrarna upp.Medicinerna på bordet är de flesta neuroleptika. Mediciner som används för att behandla allvarliga psykoser och schizofreni. På kliniken försöker man lista ut vad som är fel, samtidigt som man försöker stötta föräldrarna. I journalen kan man se att de olika läkarna engagerat sig för att hjälpa honom. Men för Claudio blev inläggningen på BUP en början på ett långt töcken, när han kommer ut från kliniken fem månader senare har han gått igenom 20 tvångsinjiceringar, 24 elchocksbehandlingar, 12 fastspänningar i bältessäng och flera attacker där han förlorat medvetandet. - Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här. Ja det trodde vi, berättar föräldrarna. Det här är den andra delen i Kalibers granskning av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Idag handlar det om neuroleptika - medicin som används - ofta framgångsrikt - mot allvarliga psykoser och schizofreni. Men det är också en medicin som kan ge allvarliga biverkningar - speciellt för barn.På BUP har förskrivningen av neuroleptika ökat mycket. Det visar nya siffror som Kaliber har låtit Socialstyrelsen ta fram. 2009 förskrev BUP:s läkare i Sverige 10 000 recept med neuroleptika till barn och ungdomar. Förra året hade den siffran ökat till nästan 16 000. Alltså en ökning med nästan 60 procent. Ökningen är störst hos de yngre barnen. Förra året skrev BUP:s läkare ut mer än tre gånger fler recept med neuroleptika - till barn mellan fem och nio år - än vad man gjorde 2009. - Jag ser ett väldigt stort problem. Det finns all anledning att ta det på oerhört stort allvar, säger Åsa Nilsonne är psykiatriker och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet.- Vi har ju också det problemet att många av de här preparaten vet vi inte vilka långtidseffekterna kan vara - särskilt när vi ger dem till barn. Åsa Nilsonne säger att neuroleptika är ett värdefullt preparat för dem som verkligen är i behov av det, men menar att det samtidigt finns en övertro på neuroleptika bland många läkare: Hon säger att läkemedlen skrivs ut för slarvigt, med tanke på de biverkningar som finns.- Det är fruktansvärda biverkningar och som vi borde ha väldigt mycket respekt för. Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland. Han ingår även i Läkemedelsverkets expertgrupp som just nu håller på att skärpa de riktlinjer som finns när det gäller förskrivning av neuroleptika. Han blir bekymrad när han ser hur mycket förskrivningen av neuroleptika till barn har ökat. Biverkningarna är många och flera av dem är allvarliga.- De lömska biverkningarna som är mer under huden, om man säger så, inte i hjärnan utan mer under huden är att man får ökad aptit. Man går upp i vikt. Får metabola biverkningar. Med fettrubbningar och glukosrubbningar som kan leda till diabetes av ålderstyp. Det kan leda till högt blodtryck och övervikt. Sen endokrina biverkningar som påverkar prolaktinet i som är ett sexhormon som gör att man får problem både med mens och sexuella funktioner, men också med en del av benbildningen, man får klenare skelett till exempel. Andra allvarliga biverkningar är motoriska och kallas extrapyramidala symtom. Det förkortas EPS. EPS innefattar kramp i muskler, stelhet, skakningar, rastlöshet, motorisk oro och ofrivilliga muskelspänningar. - Det ser ut som man har Parkinsons sjukdom, man blir stel och orörlig och går sakta och skakar, säger Håkan Jarbin.Enligt Håkan Jarbin så är det inte ökningen av neuroleptika i sig som är problemet. Oftast fungerar medicinen bra utan allvarliga biverkningar. Problemet handlar snarare om att inte alla läkare följer upp medicineringen ordentligt, med kontroller av till exempel vikt, blodfetter och för att se att det inte har uppstått biverkningar som till exempel extrapyramidala symtom. Om allvarliga biverkningar uppstår måste man sänka dosen eller upphöra med medicineringen. - Man vet ju också att riskerna ökar när man exponerar fler. Jag tror att kontrollerna sköts inte så bra som de bör skötas, säger Håkan Jarbin.15-åriga Claudio är en av dem som upplevt de allvarligare biverkningarna man kan få av neuroleptika. Den 18 september för tre år sen läggs han in på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt hans föräldrar har han inte haft psykiska problem tidigare. Han var inte suicidal som många andra patienter, och förvirring som han upplevde var något nytt. Men Claudio hade haft problem. I skolan och på fotbollsträningen. Några killar hade under en lång tid hackat på och trakasserat honom. Till en början misstänker man att Claudio insjuknat i en psykos. Men det är osäkert. Det framgår av Claudios journal. Senare gör läkaren bedömningen att han är bipolär. Hans föräldrar får ett eget rum så de kan vara med sin son. - Vi bodde där tillsammans med Claudio, säger hans föräldrar.Ni bodde där båda två?- Vi skulle aldrig lämna Claudio.Claudio får snart flera neuroleptika. Som förstamedicin sätts Olanzapin in. Vi visar Claudios journal för Håkan Jarbin på BUP i Halland. Han har ingen möjlighet att gå igenom hela journalen, men han upptäcker ändå snabbt ett problem.- Ja nu ser jag här att… Han hade Olanzapin den här patienten ser jag. Olanzapin är inget försthandsmedel för det är det som ger värst av alla metabola biverkningar. Det bör man inte börja med, säger Håkan Jarbin.Men här har man ju fortsatt med den. - När man fortsätter med den så känns det inte bra, den är ju tredjehandsmedel i så fall. Riskerna är ju så pass stora. Det tycker jag är bekymmersamt.Enligt Läkemedelsverkets riktlinjer och även i BUP Stockholms egna riktlinjer ska inte Olanzapin användas som förstahandsmedel, utan ska mer användas som komplement - eftersom medicinen ger så pass kraftiga bivekningar. Enligt journalen har alltså läkaren brutit med de interna riktlinjerna. - Och jag vet att om det är akut så är den väldigt bra, säger Håkan Jarbin. Men då är det ju risken att man inte bara använder den de tre första dagarna utan man rullar på sen. Men om man fortsätter mer än tre dagar börjar nackdelarna torna upp sig om man säger sig.Medicinen kommer Claudio ha stående - alltså att han får den dagligen - under hela tiden han är på BUP. Vi träffar verksamhetschefen på kliniken, Per-Olof Björck. - Ja, jag tycker överhuvudtaget att man ska vara väldigt försiktig med farmaka när det gäller växande individer, säger Per-Olof Björck. Moderna neuroleptika har biverkningar som är ganska allvarliga. Det finns ju risker beskrivna och det vet vi ju om.När Claudio vårdades på kliniken hade verksamhetschefen Per-Olof Björck inte börjat än. Han säger att han inte vill kommentera enskilda ärenden. Men vi visar honom den fullmakt som Claudio och hans föräldrar har skrivit under - vilket ger honom rätt att fritt prata om vården, trots sekretessen. Men verksamhetschefen vill ändå inte svara på våra frågor om Claudios vård. - Det blir bara fånigt. Jag kommenterar inte ett enskilt fall, säger Per-Olof Björck.Förra veckan i Kaliber granskade vi BUP-kliniken i Stockholm och fallet Amanda. Hon som bältades 44 gånger på tre och en halv månader. Då fick vi höra personal berätta om hur man ibland använde tvångsåtgärder - alltså bältningar och avskiljningar - som straff på kliniken. En av skötarna som var med och berättade minns Claudio som han fick bra kontakt med. Men han märkte att Claudio blev mer och uppskruvad och förvirrad. Skötaren vill vara anonym, så vi har bytt ut hans röst. - Det förvärrades under veckorna som gick, och det blev mer och mer och mer. Jag försökte prata med honom men det gick inte. Han blev bara sämre och sämre. Jag såg ingen förbättring. Skötaren berättar att Claudio flera gånger förväxlade personalen med de mobbande killarna från skolan, och att Claudio mest var rädd.- Han var uppvarvad och orolig, sen var han livrädd, säger skötaren. De tre första veckorna får Claudio två typer av neuroleptika. Men trots medicinerna så blir han inte bättre. Kaliber får kontakt med den psykiatriker som hjälpt Claudios föräldrar att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det har än så länge inte kommit något beslut. Psykiatrikern menar att det begåtts flera fel i vården av Claudio. Den psykiatriska världen är liten och läkaren är rädd för att öppet kritisera vården och tror att det kan påverka hans framtida arbete. Vi har därför bytt ut hans röst. - De första tre veckorna efter inläggningen var väl inte så dramatiska egentligen.Men det blev dramatiskt sen. Man började medicinera honom väldigt frikostigt. Den där medicineringen tog en väldig fart, säger psykiatrikern. I Läkemedelsverkets rekommendationer står det att barn och ungdomar är mer känsliga för biverkningar av neuroleptika än vuxna. Framförallt gäller det de motoriska biverkningarna - alltså de extrapyramidala symtomen, EPS. Claudio ges nu maxdosen för vuxna av Olanzapin. Han får också ett annat neuroleptika - Levomepromazin. Det dröjer inte länge förrän han har fem stående mediciner. Det framgår av Claudios journal. - Så fort man sysslar med någon sorts läkemedelscocktail, då vet man inte vad man håller på med riktigt, säger psykiatrikern.Både i landstingets egna interna rekommendationer och i Läkemedelsverkets riktlinjer för neuroleptika, står det att är viktigt att polyfarmaci undviks, alltså att man inte ska använda flera läkemedel samtidigt, eftersom man inte vet hur medicinerna interagerar med varandra. Enligt journalen så följer man alltså inte de interna rekommendationerna. I journalen kan man också läsa att Claudio blir alltmer uppvarvad och agiterad. Skötaren som vi har kontakt med beskriver att Claudio i takt med den ökande medicineringen så försvinner han allt mer mentalt.- Det var inte riktigt den Claudio jag mötte första gången. Som var lite rädd och traumatiserad. Det var en annan person. Det fortsatte bara att ge honom mer och mer mediciner och det blev bara sämre och sämre, säger skötaren.Claudios föräldrar blir förtvivlade, men trodde ändå att medicinerna skulle hjälpa. Men de började snart tvivla på behandlingen.- För han luktade när jag kramade honom. Han luktade bara medicin, säger pappan.Han luktade medicin?- Bara medicin. Jag blev helt chockad för att han luktade medicin.Som något kemiskt?Ja. Precis.Men ifrågasatte ni inte läkaren, varför han skulle få så mycket mediciner?- Jo, vi frågade henne. Men hon sa, “vi måste prova vilken medicin som kan passa till honom”. Det var det svaret som vi fick. Hon testade, säger mamman.Senare under vårdtiden ges Claudio också neuroleptikan Haldol. Ett preparat som tillhör den gamla generationens neuroleptika. Preparat som Haldol håller på att fasas ut på grund av de svåra biverkningarna. Haldol har extrapyramidala symtom som signifikant vanlig biverkning, enligt de studier som har gjorts. Håkan Jarbin som arbetar med att ta fram nya riktlinjer till Läkemedelsverket vad det gäller förskrivningen av neuroleptika blir överraskad över att Haldol används på BUP i Stockholm. - Det förvånar mig. Det kan jag säga för unga får ju väldigt mycket av de motoriska biverkningarna på Haldol. De får det i 100 procent av fallen i stort sett. Och det är risk att man får kroniska smackningar, tuggningar, felaktiga rörelsemönster som bara rullar på hela tiden när man slutar med Haldolet sen så det ska man undvika till unga. I journalen framgår det att Claudio gång på gång försöker vägra att ta medicinerna.- Och när han inte ville ta sina mediciner kom de och sprutade medicinerna. De var fyra stycken, berättar Claudios föräldrar.Under tiden på kliniken tvångsinjicerades Claudio sammanlagt 20 gånger. Ofta med Olanzapin.- De höll fast honom. Vi såg det.Enligt psykiatrikern som har gått igenom journalen börjar nu Claudio få de extrapyramidala symtomen, EPS.- Han får skakningar, stelhet, ordentlig parkinsonism, vadont, fradga i munnen. Nu får han stående det här motgiftet. Biperiden. Stående. Det är medicin som om den ges stående också kan ge biverkningar. Och för varje dag ökar biverkningarna, men man sänker inte medicinerna. Man tar inte bort dem. Och nu börjar det bli riktigt läskigt.Men är det självklart att de här biverkningarna beror på medicinerna?- Ja. för det här var inget han hade i början av inläggningen.Men det kan inte vara så att ni bara gör olika bedömningar? - Ja, men riktlinjen är ju - ser man extrapyramidala symtom ska man antingen sänka medicinen eller sätta ut den. Eller byta till något annat och det har man inte gjort.Här ser du att man har brutit mot riktlinjerna? - Här har man brutit mot riktlinjen. Är det så att man alltid ska följa riktlinjerna? - Ja det ska man göra.Man kan inte få bryta dem? - Då ska man motivera det i så fall.Men är det motiverat? - Nej, det tycker jag inte. För dagen därpå den 23 oktober då står det i journalen att han är stel, går som en gammal man, skakar i händerna, parkinsonaktigt. Det här är en 15-årig pojke! Krypningar i benen, periodvis hotfull. Dagen därpå. Dreglar, skakiga händer, släpande gång, svårt att hålla ett glas mjölk. En pojke som har fungerat, aldrig varit i kontakt med BUP för en dryg månad sen överhuvudtaget, säger psykiatrikern.- 25 oktober, sväljningssvårigheter. Han är stel i underarmarna, vinglig gång, stel i händerna, släpig gång, står och går runt hela tiden. Det är klassisk akatesi när man inte kan vara stilla. Och det får man av?- Neuroleptika. Biverkningar. Klassisk biverkningar eller extrapyramidala symtom. Nu har han haft maxdos av Olanzapin i 17 dagar i sträck och under sex dagar har han haft Levomepromazin i sex dagar, som är ett tungt neuroleptika, men man gör ändå ingenting åt medicineringen.Men varför reagerar man inte när man ser de här symptomen?- Det förstår inte jag, att ansvarig överläkare inte reagerar.Vi ber om att få en intervju med BUP-klinikens chefsöverläkare. Hur ser man på neuroleptika på kliniken? Hur viktigt är att följa de rekommendationer som finns? Varför har man använt Haldol? Är det här något som har diskuteras läkare emellan? Men den pressansvarige svarar i ett mail att ingen på kliniken har den överblick som vi efterfrågar - och att de därför inte vill ge några intervjuer.Enligt psykiatrikern hade ett alternativ till medicinerna kunnat vara att arbeta i lugn och ro. Att reda ut det som hade hänt i skolan. Och att man samtidigt hade haft mycket personal som kunde vara där och stötta.I en journalanteckning framgår det att en sjuksköterska vid ett tillfälle sitter och lyssnar på Claudio, och håller om honom. Det är en av gångerna då han är lugn. Trots biverkningarna sänker den ansvariga läkaren inte dosen neuroleptika, enligt journalen.- Nu håller Claudios kropp på att kollapsa, säger psykiatrikern. På natten kissar han på sig när han står upp och han fortsätter att kissa på sig de närmsta dagarna. Den 27 till 28 oktober får han ännu mer extrapyramidala symtom. Han blir stel i rygg och nacke och då är han på väg att få den här sprättbågen, man kan inte böja huvudet. Oerhört otäckt. Han dreglar extensivt. Han har dålig balans. Han lutar åt ena sidan och han har fått förstoppning. Klassiska symtom. Biverkningar. Claudio har nu medicinerats i 42 dagar med stark dos av neuroleptika. Läkaren på BUP tar nu beslut om flytta Claudio till den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavedelningen, PIVA där han ska genomgå elbehandling ECT - alltså elchocker.- Han får sex behandlingar med ECT, 31 oktober till den 12 november, säger psykiatrikern.Men vad hade hänt om han inte hade fått de här elchockerna?- Då hade nog kroppen lagt av.Och det skulle innebära?- Jag tror det hade varit en stor risk att han hade dött.Men Claudio blir bättre av elbehandlingen och han får komma tillbaka till kliniken. Nu har man också satt in den fjärde neuroleptikan - Haldol. Det gamla preparatet som håller på att fasas ut. Känd för att ge extrapyramidala biverkningar särskilt hos barn. Det dröjer inte länge innan Claudio kollapsar igen. Claudios föräldrar har åkt hem en natt för att få sova. Men de blir väckta av telefonen på morgonen. Det är läkaren på kliniken som säger att Claudios hälsotillstånd är allvarligt och att de misstänker att han har fått en stroke.- Så vi rusar iväg, berättar mamman. Och de hade redan tagit Claudio till Södersjukhuset. De hade honom där. Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad. Ansiktet var förlamat. Alltså hela halva kroppen var förlamad.Claudio sitter nu i rullstol och kan inte gå. Hans pappa hjälper honom att duscha, klä på sig och borsta tänderna. Enligt psykiatrikern - som gått igenom journalen - är det mycket som tyder på att Claudio nu håller på att få malignt neuroleptikasyndrom - ett livshotande tillstånd. Det är den allvarligaste formen av extrapyramidala symtom. Tillståndet är sällsynt, men risken är större för patienter som Claudio, enligt psykiatrikern.- Och risken för att få det är mycket högre om man är ung, mycket högre om man är av manligt kön. Det visar sig att han har väldigt många riskfaktorer för att få det här. Och det är lättare att barn får det. Och det har en dödlighet som är högre för barn. Det är ett fullständigt livsfarligt tillstånd. Men det tänker man inte på. Nu man kan börja tänka, nu är han på väg att få det här. Det första stadiet i malignt neuroleptikasyndrom är extrapyramidala symptom. Det är därför man ska sätta ut medicinen eller minska den eller byta ut den så fort man ser sådana symtom. Det har man inte gjort här.I journalen den 16 november gör en ny läkare en anteckning. Han ifrågasätter att man ger Claudio Haldol. Han skriver att den ska tas bort för att undvika extrapyramidala biverkningar. Den 17 november görs ännu en anteckning i journalen - den här gången av ännu en ny läkare - en barnneurolog. I journalen ställer han frågan: Skulle det kunna handla om malignt neuroleptikasyndrom. Och nu sänker man faktiskt dosen Olanzapin.Men samma kväll är Claudio och agiterar, spottar och fräser och biter i sin hand. Strax före klockan nio på kvällen tar en jourläkare beslut om att Claudio ska tvångsinterneras med Olanzapin. 18 minuter senare blir Claudio okontaktbar. I journalen står det att han ligger helt utan tonus i kroppen - alltså att han är helt slapp i musklerna - tillståndet varar i 30 minuter. Och det här kommer hända fler gånger. I journalen kallar man det för frånvaroattacker. - Ja det är ett tecken på att kroppen håller på att kollapsa ännu en gång. Han börjar närma sig slutet. Kroppen orkar inte med, den håller på att ge upp, säger psykiatrikern.De kommande dagarna får Claudio flera frånvaroattacker. Nu sätter man återigen in Haldol - det som man tidigare tog bort för att lindra biverkningarna. Claudio är i riktigt dåligt skick. I journalen framgår det att han flera gånger har dödsångest och pendlar mellan gråt och uppgivenhet. Han ber personalen om hjälp att dö. Dagen efter är skicket så pass dåligt att han återigen skickas till Piva för att få fler elbehandlingar.- Vi trodde att Claudio skulle dö, berättar föräldrarna. Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här.Men elbehandlingen ger effekt. Så man fortsätter. Och efter ett tag kan Claudio skrivas ut från BUP och han kan flytta hem igen. Då har han varit på kliniken i nästan fem månader. Räknar man i journalen kan man se att under vårdtiden blev Claudio tvångsinjicerad 20 gånger. Sammanlagt har han medicinerats med fyra olika neuroleptika. Fem gånger har han drabbats av det man i journalen beskriver som frånvaroattacker. 12 gånger har han spänts fast i bältessäng och sammanlagt har han genomgått 24 elbehandlingar.Utifrån journalen gör psykiatrikern bedömningen att Claudio inte alls är bipolär. Istället tror han att har ADHD och lidit av posttraumatisk stress av mobbningen. Att det var det som utlöste allt från början. – Hade han fått adekvat behandling, hade man tagit reda på mer om hans bakgrund, med mobbningen, hur det var i skolan, och inte gett honom en massa mediciner utan lyssnat på familjen. Då hade han varit utskriven inom någon månad tror jag. Han ligger två år efter när vad gäller skolgång nu. Han har fortfarande problem när han springer med sin arm som han sen tidigare hållit vikt in till kroppen. Jag tycker det är jätteallvarligt och jag tycker det visar på ett stort problem inte bara inom BUP utan inom psykiatrin överhuvudtaget att man använder neuroleptika för frikostigt och inte heller tar på allvar de här biverkningarna.Håkan Jarbin chefsöverläkare på BUP i Halland har med andra kollegor inom kåren legat på Läkemedelsverket om att införa nya riktlinjer vid förskrivning av neuroleptika till barn och ungdomar. Det de har sett är att det har slarvats med uppföljande kontroller. Den mest utsatta gruppen patienter, säger han, är de som flyttas runt mellan olika behandlingshem med täta läkarbyten. Här är det lätt att de viktiga uppföljande kontrollerna inte görs. – Det är en mycket viktig fråga. För det är rätt att de här barn- och unga som är omhändertagna får mer mediciner än andra barn, och det är ju helt rimligt eftersom de ofta har psykiska problem. Men den sköts nog mindre noga än andra barns medicinering och det är verkligen inte okej.I vinter börjar Läkemedelsverkets expertgrupp, där Håkan Jarbin ingår, arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna.– Det har tagit form, och tagit fart, och det är bra att det kommer från en myndighet, för det talar mer till verksamhetschefer och landstingsledning, och sen gäller det också att implementera dessa så att det verkligen kommer barnen till godo. Kalibers siffror visar på en stor ökning av förskrivningen av neuroleptika till barn på BUP. Störst är ökningen hos barn mellan fem och nio år. Claudio var nära att dö när han vårdades på BUP. Nu är han tillbaka skolan. Nu bryr han sig inte om killarna som brukade vara taskiga. Och han är också börjat med fotbollen igen.– Jag var inte så mycket medveten om vad som hände där på BUP, säger Claudio.Du har glömt mycket, eller? Alltså jag vet inte så mycket om det där. Pappa har berättat lite för jag vet inte så mycket. Sen ville jag inte veta mer. Jag vill inte veta mer.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

23 Marras 201529min

Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa.""Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns." När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför. - Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan… rakblad… alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen… - Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar. Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter. - Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon “jag älskar dig”. “Jag älskar dig också”, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva. Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare - i juni 2013 - slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken. Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal. - Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni. Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än. - Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till. IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra. IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas. - Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa. Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet. Hej hej jag tänkte göra… jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop. I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop. Det kanske inte är en av de bästa bilderna men. Amandas mamma och storebror visar bloggen: - Här har vi även hennes fotoblogg. - Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år. På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök. Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken. - Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra. Hur många andra patienter fanns det där då? - Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna. Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året. - Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs. Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken: - Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel. Vad gör de då? - Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten. - Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat. Bältningarna På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder. Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande. Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna. - Det är bältningar i princip dagligen.- Oftare och oftare blev det. - Ibland flera gånger om dagen. När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt. - Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna. Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se. - Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt. - Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar. - Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg. - Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej. Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du? - Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig? En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger. - Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne? - Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt. Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO. - Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld. Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om. Bup bryter mot lagen Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med. - Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i? Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar. - Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter. Vad tänker du om att de berättar att det händer?- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.Så vad ska du göra åt det då? - Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det. Du får ju reda på det nu. - Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske. Men hur allvarligt är det? - Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju. BestraffningEnligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen. - Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren. - Å det här du säger om bestraffning… man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna. - Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod. Då struntade man att ta hand om henne? - Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner. När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri. Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar. - Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas? - Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första… det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet. 2014 blev ett dystert rekordår Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014. Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året. Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient? - Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof BjörckVarför inte det? - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar. Eftersamtalen genomförs inte som de skaEn av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls. - Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna. - Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna. - När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker. - Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så? - Vi ska göra det, men vi gör det inte. Men du säger att det ska göras eftersamtal. - Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det. Men vadå, de struntar i det? - Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte. Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras? - Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre. Flyttas till vuxenpsykiatrin Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem. Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på. - Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman. - Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern. Isolering Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO. - Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem. Men varför öppnades den då? - För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten. Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor. - Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen. Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då? - Hela tiden. - Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka. Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas. - Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så: - Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten. Men då har man ju brutit mot lagen? - Om det har hänt så har man gjort det ja. En varningssignal som inte hörsammadesUnder veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt. Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren. - Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så…. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse. - Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera. Personalens ansvar Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda? Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera. - Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag. Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger? - Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det. Hur ser du på det? - Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla. Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem. Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas. - På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar. Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt. - Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död. Amanda spelar keyboardJag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon. Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard. - Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren. Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: “Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.”Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia Mellberg Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

16 Marras 201529min

Kaliber fortsätter sin granskning av Läkemedelsverket i Uppsala. Reportrarna har träffat både tidigare och nuvarande anställda som vittnar om en arbetsmiljö som riskerar att påverka patientsäkerheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi sitter i en bil utanför Läkemedelsverket i Uppsala. Men vi står lite avsides. Vi väntar på en person som arbetar där. Så snart vi träffas kör vi därifrån. Villkoret för vårt samtal är total anonymitet, och att ingen på verket ska få se oss tillsammans. Det inger en konstig känsla. Det här är en svensk myndighet 2015. Varför denna rädsla?Det här är en berättelse som i mycket bygger på vittnesmål från tidigare medarbetare, som inte vill eller inte vågar framträda öppet. De sitter idag på andra myndigheter och organisationer, och är på olika sätt fortfarande beroende av relationen till Läkemedelsverket.Men det är också en berättelse om de som träder fram.– Då kände jag mig tillbaks i Iran som jag hade flytt ifrån för 30 år sedan ungefär.De vi möter pratar om rädsla, om repressalier, om lågt i tak. Men det här reportaget handlar inte om arbetsmiljön i sig. Det handlar om vilka konsekvenser den kan få för våra läkemedel.”Om man exempelvis diskuterat en misstänkt biverkning blev man inkallad till ett möte, där de ifrågasatte vad man sagt. Det kom inga direkta hot men anledningen med mötet var att skrämma mig till tystnad och visa att ’så får man inte göra’ ””Men vid den slutliga granskningen inom verket togs stycket bort om denna rekommendation.””Mitt liv som utredare hade varit enklare om jag bara haft en OK-stämpel.”Kaliber - om en vetenskaplig miljö som kan hota patientsäkerheten. Reportrar: Per Shapiro och Jonas Johansson Producent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

9 Marras 201529min