De farliga männen 2: Fri igen

Sedan 2012 erbjuds alla mellanstadieflickor i Sverige vaccin mot livmoderhalscancer. När det infördes utlovade Läkemedelsverket förstärkt säkerhet. Men hur har det gått? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Granskningsnämnden för radio och tv har fällt det här programmet.Nämnden ansåg att Kaliber genom de upprepade kopplingar som gjordes mellan vaccinet och diagnosen POTS förmedlade en bild av att det finns ett samband mellan HPV-vaccinet Gardasil och diagnosen. Även programmets utformning i övrigt bidrog till den bilden. Något sådant samband är dock inte vetenskapligt belagt.Sammantaget ansåg Granskningsnämnden att framställningen blev så missvisande att programmet strider mot kravet på saklighet.

2 Marras 201529min

Annas och Torbjörns son gjorde av med familjens semesterkassa när han spelade Minecraft på nätet. Kaliber synar idag handeln som riktar sig till barn i ett av världens största dataspel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Världens största dataspel– Det här är ju första gången vi gör det här, att vi loggar in på Minecraft-servern. Ni har provat Minecraft lite innan? frågar läraren Felix Gyllenstig Serrao.Jag är på Frölundaskolan i Göteborg. Här undervisas klass 6B i historia med hjälp av dataspelet Minecraft.– Var bodde adeln nånstans? Bönderna då? Hur är det med dem?Klassen har delats in i fyra grupper. Adel, borgare, präster och bönder. Eleverna Lano, Nohadra och Hamdi har blivit bönder.– Där ska vi odla saker, mat och sånt. För vi har inte råd att köpa mat. Vi måste odla för att få mat och pengar, berättar Nohadra.Eleverna är uppslukade i dataspelsvärlden. Spelet Minecraft ser ut lite som en legovärld, kan man säga, där du kan bygga i stort vad du vill med hjälp av fyrkantiga block. Den här terminen ska eleverna i 6B bygga upp sina egna delar av en 1600-talsstad.Rent visuellt så ser spelet både fyrkantigt och simpelt ut. Långt ifrån så grafiskt och verklighetstroget som många andra spel som görs idag.– Vi håller på att ta bort allt gräs och jord, som är grönt, visar Lano.– Det ska inte vara för fint, för vi är ändå bönder, fyller Nohadra i medan de bygger vidare.Men i Minecraft handlar det inte om snygg grafik, här ligger fokus istället på det kreativa. Att skapa. Själv eller tillsammans med andra över nätet.– Kommer ni ihåg vem kungen var? frågar läraren Felix klassen.– Du! svarar eleverna i kör.– Jag tycker den frågan är så himla skön! (Felix, lärare)Felix Gyllenstig Serrao, eller Spelläraren som han kallar sig på sin blogg, står bakom projektet ”Minecraftklasser”. Han är förstelärare här på Frölundaskolan och föreläser för föräldrar, pedagoger och lärarkollegor om det positiva med att spela dataspel och hur Minecraft kan användas i utbildningen.– Då har det varit till exempel matematiken, historia, vi har använt det i samhällskunskapen, ja, hela SO-blocket. Det kan ju vara att man bygger en framtidsstad som jag gjorde med niorna förra året där man försöker se till hur en hållbar stad ser ut om 100 år? Så får de bygga själva och så skriver de en personlig loggbok om vad de har lagt in i staden och hur de tänkte. Och så ska det baseras på riktiga teorier, säger han.Det här är sjunde Minecraft-klassen Felix håller i.– Så länge man har en bra pedagogisk idé och man ser att eleverna faktiskt lär sig så finns det ju faktiskt en poäng att ta in nya sätt, så att vi kan konkurrera med de här nöjesbitarna som vi konkurrerar med hela tiden här i skolan. Det kanske inte alltid är papper och penna som ska konkurrera med det roliga utan man kanske ska ta till sig de verktygen som de använder och se hur kan vi använda dem pedagogiskt, säger han.Inte bara skolor utan även organisationer och myndigheter har använt Minecraft. Sveriges Byggindustrier och Trafikverket har låtit skolelever tävla om att bygga den bästa staden. Och förra året öppnades under en tid en svensk psykologmottagning i Minecraft.Minecraft är ett av de största dataspelen i världen. Totalt finns över 100 miljoner registrerade användare. Det är alltså fler människor än vad som bor i hela Tyskland. Youtube-videor när folk spelar Minecraft har miljarder och åter miljarder visningar. Och i årets spelupplaga av Guinness rekordbok har Minecraft flera världsrekord och deras fyrkantiga figurer är med på omslaget.Men det finns också en annan sida av spelet. En parallell ekonomi där det går att tjäna stora pengar genom att locka barn att betala för saker inne i spelet.12-åriga Hamdi är en erfaren Minecraft-spelare. Och när han spelar hemma har han köpt saker inne i spelet flera gånger.– Kläder, svärd, diamanter och sånt, berättar han.Varför vill man köpa saker inne i spelet, undrar jag?– Typ för att man får mer saker än andra.– Jaha, man tävlar lite mot varandra?– Ja, man kan tävla lite mot varandra och så.Guldpengar, olika verktyg och egenskaper kan du alltså köpa för riktiga pengar. Men för det behöver man ju ett kontokort. Har Hamdi det undrar jag?– Min mammas.– Får du ta det?– Nej, svarar han tyst.– Du har tagit det i smyg?– Ja. Jag skrev in numret och sånt, och koden till kortet.– Är det många av dina kompisar som också köper grejer sådär som du gör?– Ja.– De tar från sina föräldrar lite i smyg?– Ja.– Är ni inte rädda att ni ska bli påkomna?– Nej. Bara lite.– Vad skulle din mamma säga?– Jag vet inte… hon skulle bli arg.I dagens Kaliber ska vi titta närmare på den här spelekonomin och vart pengarna tar vägen.Spelet har blivit en handelsplats – för barnNyckeln till Minecrafts enorma framgång är att spelarna själva kan skapa egna världar. En plats där du inte bara kan bygga vad du vill, utan också bestämma vem som vara med och vad man får göra i just din värld. En sådan här värld skapar du på en server, som är ungefär som en central dator som andra kan komma åt via nätet.Spelföretaget bakom Minecraft, svenskgrundade Mojang, driver inte de här privata servrarna. Hela grejen är att spelet ska växa med hjälp av spelentusiaster som bygger upp de här egna världarna på egen hand. Men att driva en server kan kosta en del pengar. Och snart började serverägarna att ta betalt för olika prylar och egenskaper till din karaktär i spelet. Det hade öppnats en marknad där du kan tjäna bra med pengar på de som spelar.Många av spelarna är barn som precis som 12-åriga Hamdi i Frölundaskolan själva varken har pengar eller kontokort. Men för den som vill finns det lättförståelig hjälp att få.I en instruktionsvideo berättar ägaren till en av de största servrarna i Sverige hur man betalar för grejerna man vill köpa."Det du gör när du är här är att du klickar på fliken donera. Så finns det en lista på alla ranks som går att köpa här. Jag tänker ta den dyraste, Legend, 500 kronor. Så klickar du i ”I agree to the terms and conditions of this purchase”. Om du vill läsa Terms & Conditions kan du klicka på den men det är inte så viktiga saker." Den här typen av försäljning fick föräldrar att höra av sig till Mojang och klaga på att deras barn kunnat köpa dyra saker i spelet. Så 2014 gjorde Mojang ett försök att reglera försäljningen. Samtidigt är ju hela idén att spelet ska växa och många servrar runt om i världen var beroende av pengarna de drog in.Så Mojang bestämde att man får ta betalt för kosmetiska saker, som en grön hatt till din figur eller ett par gula byxor till exempel. Men inte för sånt som påverkar själva spelet: en bättre yxa att hugga sten med, egenskaper som att flyga eller guld som du kan handla för inne i spelet. Sånt som gör att du får en fördel gentemot någon som inte har betalat är alltså inte okej. Och det här är viktigt, enligt Mojang, just eftersom de har så många unga spelare. Alla ska ha samma möjligheter.Jag ger mig in i Minecraftvärlden, på flera populära svenska servrar. I stort sett alla struntar i Mojangs regler. Inne i spelet finns virtuella butiker där jag får reda hur man köper paket med olika fördelar. Och jag får köpuppmaningar i chatfönstret där man kommunicerar med andra spelare. Vill du kunna flyga? Gör såhär!Och i instruktionsvideon jag tittar på förklarar ägaren till en av de största svenska servrarna hur och vad du fyller i om du använder dina föräldrars kort."När du är här skriver du in ditt kortnummer, utgångsdatum, CSC, förnamn och efternamn. Och förnamn och efternamn ska vara det som står på kortet. Om det är din pappa så är det din pappas förnamn och efternamn, inte ditt." Så hur gamla är de som handlar inne i spelet? De som spelar har ofta ganska krångliga spel-alias av typen xRAW_MCx, ungefär. Men när vi kartlägger genomförda köp lyckas vi identifiera runt trettio av spelarna som listats på en av de större svenska servrarna i augusti. Alla utom tre är minderåriga, mellan åtta och 13 år gamla. Var de har fått pengarna ifrån, om de har handlar med eller utan sina föräldrars tillåtelse vet vi inte.Mojang vill inte prata om säljverksamhetenJag börjar söka Mojang för att höra vad de tycker om att flera servrar bryter mot deras regler. Och att barn uppmanas att handla extragrejer i deras spel. Men det ska visa sig vara lättare sagt än gjort att få dem att prata om köp- och säljverksamheten i Minecraft.– Skulle du kunna maila mig bara, vad det handlar om?Efter ett första samtal på lite drygt en minut där VD Jonas Mårtensson ber mig att maila honom, går det inte längre att nå honom på telefon.11-åring köpte upp familjens semesterkassa En av de som handlat i spelet är en 11-årig kille. Vad vi kan se har han köpt saker för 1000 kronor inne i Minecraft. Vi hör av oss till hans föräldrar för att höra hur mycket de känner till om sin sons inköp. Och det visar sig att de har mer att berätta.Vi hamnar i köket hos föräldrarna Anna och Torbjörn. Anna häller upp kaffe och berättar om sina två söners spelande. De sitter just nu på sina rum vid datorerna. Annas syn på spelandet har förändrats.– Ja, den förändras väl mer och mer. Jag tycker det är helt vansinnigt att sitta där uppe från efter skolan till kvällen. Det får jag inte in i mitt huvud. Men det är ju så dagens ungdomar gör. De spelar och umgås via nätet och pratar med varandra hela tiden och har jättekul. Så det är nog bara hänga med och gilla läger känner jag, berättar hon.Men för ett år sen, när hon kom hem från jobbet, upptäckte att något var fel.– Jag skulle gå in på banken och kolla över lite som jag brukar göra någon gång i veckan. Jag sitter där och bläddrar och sen upptäckter jag siffror som jag inte kände igen. Då började jag tänka att någon hade tagit mitt kort eller om det var något lurendrejeri på gång. Ganska orolig blir man ju. Och det visade sig vara Paypal-uttagningar till olika spelsidor.– Trehundra. Fyrahundra. Femhundra. Femhundra. Femhundra. Pappa Torbjörn bläddrar och läser högt bland kontoutdragen. Listan fortsätter, 47 kronor, 68 kronor, 94, 400…Totalt har sonen hunnit köpa för runt sextusen kronor innan de spärrar sitt kreditkort.– Nej man fick ju ta ett prat med sonen, säger Anna.– Vad sa han först?– Nej, det kändes han ju inte vid alls. Det var inte han. Men sen efter ett tag så erkände han att det hade gått till såna saker, till spelet. Han hade ju tagit mitt kontokort. Sen har ju jag ett sånt här Paypalkonto. Sen hade han fått se själv på nätet hur han skulle göra med kortet och vilka uppgifter han skulle skriva in. Så det var ju lätt fixat för honom. Det är riktigt otäckt faktiskt att det är så enkelt. Det kan ju hända, men man tror ju aldrig att det ska hända en själv, säger hon.Flera av köpen gick just till den server där ägaren gjort en instruktionsvideo som förklarar hur man handlar med sina föräldrars kort. Vi spelar upp den för Anna och Torbjörn.– Vad tänker ni nu när ni har sett den?– Det hade jag inte en aning om det där. Att det är så lätt. En som är inne i spelandet och som vill komma fram i spelet, som vår grabb, och vill komma fram i spelet då är det klart att han köper det dyra, säger Torbjörn– Ja, man förstår ju hur han har gjort och det är inget svårt, fyller Anna i.– Ja vad känner man? Man blir ju lite arg. Både mot dataföretaget och likadant mot vår son. Så ska man ju inte göra. Det har man fått växa upp med och jag har försökt att lära honom det. Men det gjorde han ändå helt enkelt. Han har ju ångrat det och skämts lite för vi pratade ju med honom. Vi låste in datorn i x antal månader och han förstod att han hade gjort något dumt. Men det tog nog skruv tror jag. Han tänkte efter vad han hade gjort, säger Torbjörn.– Så det vart lite dålig stämning?– Ja, det kan man säga att det vart. I en fyra-fem månader. Men det var på sommaren så det gick rätt bra. Det var bättre att få ut honom och spela fotboll tycker jag, säger Torbjörn.Anna och Torbjörn är tacksamma för att det inte blev mer än 6 000 kronor. Men den summan sved ändå.– Det var innan semestern så man hade tänkt ha det till andra grejer. Man fick ändra om i planeringen bara. Sådana här inköp av sommarkläder och vi skulle åka till Ullared och sånt där. Det gick ju inte, berättar Anna.Fortsätter söka MojangJag fortsätter försöka nå Mojang, företaget bakom dataspelssuccén Minecraft. Jag vill fråga hur de ser på sitt ansvar för den köp-och-säljverksamhet som växt fram i deras spel. Men jag får inga svar på mina frågor.Förra året köptes Mojang upp av amerikanska Microsoft. Men det är fortfarande Mojang som sköter allt som har med Minecraft att göra, berättar Johanna Snickars som är kommunikationschef på Microsoft här i Sverige.– Det är de instruktioner jag har fått också. Vi har ju ingen från Mojang som jobbar på Microsoft, så det enda vi kan göra är att hänvisa till dem, säger hon.– Det finns ju en möjlighet att Mojang kan ställa upp på det här. Jag vet ju att de är relativt svåra att få tag på i och med att de får så extremt mycket förfrågningar, men det har ju funnits tillfällen när de har ställt upp, fortsätter hon.17-åring lever på försäljning i speletFlera av köpen som Annas och Torbjörns son gjorde gick till en av de största svenska Minecraft-servrarna. Den sköts av en kille som är 17 år.Genom sitt eget företag driver han både spelservern och en populär Youtube-kanal med nästan 70 000 prenumeranter. Det är som en videoblogg, han filmar när han spelar, när han är på olika spel-events och svarar på frågor från fansen.– Youtube-kanalen bidrar ju väldigt mycket till att servern ens existerar, för utan Youtube-kanalen skulle nästintill ingen känt till den här. Så man kan säga att jag gör lite reklam för servern på Youtube. Lite indirekt reklam, säger han.Han känner till spelföretaget Mojangs regler att man inte får sälja sånt som ger betalande spelare fördelar framför gratisspelare. Och han vet att han inte följer reglerna. Hade han gjort det hade han inte fått sålt lika mycket, berättar han.– Man får ju trots allt en liten fördel. Och man blir igenkänd lite i chatten. Det handlar lite om exklusivitet. Om man har den högsta ”ranken” då bevisar man liksom att, åh, jag har faktiskt lagt pengar på det här.Och försäljningen går bra. På hans server kan man köpa olika kit med saker, så kallade ”ranker”, för mellan femtio och femhundra kronor. På serverns hemsida listas de tio senaste köpen och vi gör upprepade stickprover under fem månader för att få en uppfattning om hur mycket han drar in. Stickproven visar att intäkterna motsvarar mellan fyrtio- och femtiofemtusen kronor i månaden. De senaste två åren har han kunnat leva på det här, berättar han.– Det är lite som att driva ett vanligt företag, det kan gå skit men det kan också gå bra. Om vi inte skulle ha ”rankerna” så skulle vi inte gå runt.Det är den här typen av försäljning som krävs för att servrar ska bli populära och överleva, säger han. Utan det hade det inte gått.– Alltså jag tror inte att det hade funnits så många servrar. Helt ärligt. Jag tror faktiskt inte det. Och jag tror det är det Mojang har insett och det är därför de inte gjort nått på över ett år.Samma resonemang hör jag från de andra serverägare jag pratar med som också bryter mot Mojangs regler. Det är de privata servrarna som driver spelet framåt, och om de inte kan sälja grejer så hade de och hela Minecraft tappat i popularitet. Och kanske ligger det nått i det där? Sen Mojang införde de här nya reglerna verkar inte mycket ha hänt. Försäljningen fortsätter.Den 17-årige serverägaren är med sina föräldrars tillåtelse både juridiskt och ekonomiskt ansvarig för sitt företag. Vi väljer att inte ha med hans namn på grund av hans låga ålder. Och eftersom han är omyndig har vi också varit i kontakt med hans pappa som har godkänt att han är med i programmet. Jag undrar hur killen ser på att han säljer saker till barn?– Det är egentligen som vilken affär som helst. Det är föräldrarnas ansvar. Så länge man är under 18 år så måste du ha målsmans tillstånd. Så det är upp till föräldrarna vad man lägger sina pengar på online, enligt mig. Och enligt alla serverägare egentligen.Det är den som äger kontokortet som har betalningsansvar. Samtidigt är det just han som gjort den där instruktionsvideon som talar om hur man betalar om man använder sin förälders kontokort. Vad skickar en sån video för signaler till de barn som spelar?– Det är inte direkt tänkt att barn ska kolla på det och sen ta sina föräldrars kreditkort. Det är det absolut inte. Som sagt, man måste ha målsmans tillstånd om man är under 18 år.– Är det inte lite godtroget det där? De flesta som följer dig är unga, har du inte nått litet ansvar för hur du påverkar dem, vad de köper och hur de köper?– Nu är det väldigt, väldigt sällan som folk handlar utan deras målsmans tillstånd. Det har hänt ett fåtal gånger att jag fått in ett mail och då är jag väldigt samarbetsvillig. Om föräldrarna glömt logga ut från Paypal eller om de har lyckats få tag i ett kreditkort, så återbetalar jag donationen direkt.– Men rent moralisk tänker jag, tycker du att det känns schyst att sälja saker till åtta-tioåringar, när det också handlar om saker som du egentligen enligt de här reglerna från Mojang inte ens får sälja?– Ja, det tycker jag. Det är deras eget val att lägga pengar på spelet och jag ger ju det som står, så det är inget bedrägeri någonstans. Det är deras egna val om de vill lägga pengar på det och dessutom är det upp till målsman att bestämma om de verkligen får det.”Ett väldigt tveksamt affärsupplägg”Jan Bertoft är generalsekreterare på intresseorganisationen Sveriges Konsumenter. Jag har bett honom gå igenom de hemsidor och videor vi har kikat på. Han har även fått se bilder på hur köpuppmaningarna kan se ut inne i spelet.– Det här är ett väldigt tveksamt affärsupplägg, konstaterar han.Det är inte i första hand de enskilda, ofta unga och entusiastiska, serverägarna som Jan Bertoft tycker gör nått fel här. Utan Mojang som har skapat plattformen där en handel som riktar sig till barn har kunnat växa fram.– Det är ju själva idén och själva systemet som driver fram det här. Snarare än de enskilda ungdomar som skaffar sig servrar och försöker bygga upp dem och så vidare. Så själva systemet driver fram ett köpbeteende och en marknadsföring som faktiskt gör att effekten blir att barn lockas att göra köp utan att kanske inse vad de gör eller för pengar som de kanske inte har, säger han.Det är inte förbjudet med reklam till barn på internet, men det finns regler i Sverige och EU om hur sådan reklam får se ut. Du får inte ha uppmaningar som ”köp här!” eller ”uppgradera här”. och man får inte baka in reklamen i dataspel så att barn inte förstår vad som är reklam och inte.– Ofta bygger ju det här också på att man vill vara häftigare, det finns nån sorts statusjakt bakom det här som jag också tycker är väldigt tveksam.– Spelar det nån roll att det är just Minecraft det handlar om?– Ja, det spelar roll att det vänder sig till minderåriga och att det är så pass stort och så pass utbrett gör att det är extra viktigt att hålla rent från oetiskt, tveksam kommersiell påverkan tycker jag.Det är alltså Mojang som har det yttersta ansvaret enligt Jan Bertoft på Sveriges Konsumenter. Om Mojang har regler som ska se till att köpen är schysta, så måste de ta ansvar för att reglerna följs, tycker han.– Om man verkligen menar det från Mojangs sida så måste ha mycket kraftigare medel och visa i handling att man faktiskt menar allvar, säger Jan Bertoft.Jag har flera frågor som jag vill ställa till Mojang. Varför är det så viktigt att det ska gå att köpa saker i deras spel? Vilket ansvar har de för att det köps och säljs till minderåriga? Varför har de inte sett till att deras egna regler följs? Men de vill inte ställa upp på någon intervju.Under flera veckor försöker jag få till en intervju. Men jag får nöja mig med ett kortfattat mailsvar där det skriver:”Vi är medvetna om att det ett flertal servrar som inte följer våra vägledningar, vilket vi kommer att jobba aktivt för att förändra”.Men innan de gjort några förändringar vill de inte kommentera någonting.Inget spelförbudUnder tiden spelar Annas och Torbjörns söner vidare inne på sina datorer.– Det är ingenting man pratar om att man blivit av med pengar på ett sånt vis. Genom spel, du vet. Det tror jag många tycker är lite pinsamt och det tycker nog jag också, att man har lagt ut pengar på spel, säger Anna.Något totalt spelförbud har det inte blivit, men nu har de spärrat möjligheten att göra köp på nätet. Så skulle sönerna vilja lägga sina månadspengar på saker i spel, måste de få mamma och pappas tillstånd först.– Det får ju vara under kontrollerade former i så fall. Vi är med ju med om det ska köpas något och förhandlar lite mer om vad månadspengen ska gå till. De får ju stå för att om de inte vill köpa lördagsgodis så får de vara utan. Det får man vara lite hård på. Periodvis i alla fall, säger hon.Och för er som undrar hur det gick för 12-åriga Hamdi som i början av programmet berättade att han tog sin mammas kort lite i smyg och köpte saker i Minecraft, så kan jag säga att hon inte blev arg. Reportrar: Mikael Sjödell och David CarrResearch: Andreas Lindahl och Kalle KovacsProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

26 Loka 201529min

Kaliber kartlägger de många turerna i spelet om ränteavdragen och söker svaret på vilka som lever farligt om ränteavdragen försvinner - och vilka som i det tysta har stått som vinnare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Grafik: Här skulle slopade ränteavdrag slå hårdast 10.30: Chatta med reportrarna om granskningen – Välkommen på visning. Här har ni ett prospekt. Längre in har ni min kollega som är ansvarig för visningen. Och jag kommer att visa er tvättstuga förråd och garage. Så det är bara att hugga tag i mig sen. – Toppen tack. – Tack. – Man får inte gå ut där Vilma. Bara titta. – Det här var ju trevligt rum. Grönskan här utanför är trevlig också. Och så har man en liten överblick över gården. Om man nu ska våga släppa ut de här, säger Kristin Carlsberg och tänker på lilla dottern Vilma. – Hur många visningar har du gått på? – Herregud! Det har varit hur många som helst. Nu har det varit så hysteriskt. Det kan ju inte fortsätta så här. Antingen blir det en sån där bubbla igen. Och så blir det problem för dem som lånat pengar. Men räntorna kommer säkert vara låga ett tag till. Man får ju tänka ett tag innan man gör ett sådant här stort köp. Det är lägenhetsvisning i centrala Göteborgs. En fyrarums lägenhet har ett utgångspris på nästan fyra miljoner. De senaste åren säljs bostäder så snabbt att de inte ens kommer ut till visning berättar mäklaren Leif Andersson. – Jag tror att många är otroligt less på att lägenheter försvinner innan före ordinarie visning. Så de räknar inte ens att det ska bli visning. – Hur har prisutvecklingen varit här i Göteborg? – Den är fortsatt väldigt stark. Jag tror det är 23,5 procent på tolv månader rullande. Och det var nästan likadant året innan. Det har varit en kraftig värdeökning, säger Leif Andersson. Men trots att en lägenhet är i attraktivt läge finns där en gnagande oro över dess värde. Johan Carlberg är en av spekulanterna med frun Kristin och dottern Vilma. – Med facit i hand har man varit orolig varje gång man köpt bostad. Hittills har det gått bra. Men någon gång ska det backa. Då är det bra att ha lite buffet också, vilket vi också har, säger Johan Carlberg. Även politikerna har blivit oroliga över de rusande bopriserna och har kommit överens om ett amorteringskrav som tvingar låntagare att betala av sina lån. Och allt fler röster höjs för att även ändra det så kallade ränteavdraget. Staten ger en skatterabatt på 30 procent. Ränteavdraget betyder till exempel att istället för 1000 kronor i räntekostnad blir det 700 kronor efter att staten sänkt skatten. Summorna syns sällan. Avdraget sker automatiskt i deklarationen. – Jag tänker inte ens på ränteavdragen idag utan det är en slags bonus när man får sin deklaration. Vi gör ju inga avdrag varje månad med ränteavdrag utan det är på något sätt pengar man fått tillbaks vid årsslutet, säger Johan Carlberg. – Vad tänker du kring systemet med ränteavdrag? – Tanken var nog god när man införde det. Om man tar bort det nu bli tufft för många. Vad händer om ett ränteavdrag försvinner? Vilka kan drabbas? Kaliber bestämmer sig för att granska en bostadssubvention som kan påverka hela den svenska ekonomin. För att förstå problemet lyssnar vi på utländska bedömare som länge varnat för konsekvenserna av det svenska ränteavdraget. Internationella valutafonden IMF besöker Sverige med en delegation som bland annat analyserat ränteavdraget. – Tack så mycket för att kom till presskonferensen om slutsatser från IMFs artikel 4- uppdrag till Sverige 2015, säger Craig Beuamont, delegationschef IMF. – Bostadspriserna är mycket höga och hushållens skulder är mycket höga och de båda ökar. Vi ser inte någon omedelbar risk, men vi ser enansamling av risker. Craig Beuamont berättar att av alla länder i EU är det Sverige som har de största skattesubventionerna för boende. – Sverige toppar ländernas ranking när det gäller skattefördelar för bostäder. Och en av de stora skattesubventionerna är ränteavdraget. Riskerna på bomarknaden gör att IMF tycker att Sverige stegvis ska ta bort ränteavdraget. – Vi tycker att det är ett mycket bra tillfälle att avveckla ränteavdraget. Räntorna är för närvarande mycket låga. Och bostadsmarknaden är robust. Det är den tidpunkt då marknaden kan absorbera en sådan förändring, avslutar Craig Beuamont. Den svenska subventionsmodellen med ränteavdrag har återkommande varit kritiserat av IMF och även EU. Så här lät det i Dagens Eko för två år sen: "Hård EU kritik mot höga svenska bostadsskulder. Precis som förra året är kritiken mycket hård mot skattereglerna för bostäder. Den svenska bostadsbeskattningen gynnar skuldsättning skriver EU-kommissionen. Annat EU kommissionen inte gillar är avdragsrätt för räntor och låg fastighetsskatt....." – Yes, Christophe André. – Hej jag heter Erik Palm och ringer från Sveriges Radio. Så kritiken mot ränteavdraget har alltså funnits länge. Även Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, har kritiserat ränteavdraget sen före millennieskiftet och rekommenderade att Sverige skulle sänka avdraget redan för åtta år sen. Christophe André på OECD bedömer att det svenska systemet ger högre bopriser och skapar en bubbla. – Det ger inte människor att bättre tillgång till bostäder utan det driver upp priserna. Om det fortsätter så här kommer det någon gång att bli en bubbla. Bubblan kommer att brista och det blir offer, säger Christophe André, senior ekonom OECD. Bolånen har fördubblats på tio år är nu är hushållens lån över tre tusen miljarder kronor. Men de låga räntorna har gjort att statens kostnader för ränteavdraget har legat på ungefär samma nivå. Problemet är att om de rekordlåga räntorna stiger, rusar statens kostnader i höjden berättar Mats Dillén generaldirektör på Konjunkturinstitutet. – Om vi blickar framåt när räntorna går upp kommer skulderna att finnas kvar. Och då kommer hushållens ränteutgifter öka väldigt mycket därmed de här ränteavdragen också. Så vi tror att de kommer att stiga ifrån 20-25 miljarder idag till 60 miljarder om tio år, säger Mats Dillén. Ränteavdragen kostade staten 27 miljarder ifjol. Kostnaden för ränteavdraget är därmed större än kostnaden för polisen som är 22 miljarder. Trots återkommande internationell kritik har Socialdemokraterna i regeringen hittills inte gjort någon förändring. De vill ha långsiktiga spelregler för bostadsägare. Så här sa finansminister Magdalena Andersson i våras: "Vi har inte haft några förslag om ränteavdragen. Det kan vi notera att det har moderaterna också varit tydliga med att de inte har. Så jag tycker inte att den frågan är aktuell." Kaliber bestämmer sig för att undersöka vilka som lever farligt om ränteavdragen försvinner – och vilka som har stått som vinnare. Och vi får oväntade svar. Vi återkommer till det senare i programmet. Men först backar vi bandet. Ränteavdraget visar sig härstamma från 1928. Principen var att betalar man skatt för sin bostad är det rimligt att även kostnader, så som ränta, kan dras av. Men när fastighetsskatten togs bort för närmare tio år sen ändrades inte ränteavdraget, trots att dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt tog upp frågan i valrörelsen 2006. " Och här är ekot. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt gav nyss besked i Ekots utfrågning att han vill att alla villaägare i landet ska få lägre fastighetsskatt. Samtidigt är Reinfeldt beredd att titta på ränteavdragen för lånen på huset. – Man kan också överväga att titta på villkoren för ränteavdraget i det här sammanhanget. Men vi har inga färdiga beräkningar." Det visar sig var en alltför känslig fråga. Utspelet dras tillbaka bara två dagar senare. "Ja det gällde inte då och inte nu heller. Jag inser att jag inte är den här typen av robotpolitiker som man förmodligen måste vara i en valrörelse." Inte heller alliansen, som också fått upprepad kritik för ränteavdraget, rörde det. Men inte ens ett år efter alliansen lämnat makten, ändrar sig tidigare finansministern Anders Borg. Efter åtta år utan att röra ränteavdraget sa han nyligen till Sveriges Television att det kan behöva ändras. "Då finns det en risk att skuldsättningen stiger och då finns det skäl att överväga om man kan göra andra åtgärder till exempel att trappa ner ränteavdraget." Ansvariga politiker verkar alltså röra sig runt ränteavdraget som katten runt het gröt. På lägenhetsvisningen i Göteborg tycker Kristin Carlberg att priserna är hisnande höga. – Det känns ju lite läskigt att folk kan låna så här mycket pengar. Att man kan belåna sig så otroligt mycket. Mina föräldrar köpte ju hus på 90-talet. Då vet jag ju att räntorna gick upp hur mycket som helst. Och det blev ju tufft för dem. De har tre barn. Och det var inget de hade räknat med. Det känns lite läskigt det här. Varför sitter det så långt inne för ansvariga politiker att röra ränteavdragen? För att förstå riskerna med ändrat ränteavdrag tittar Kaliber på senaste gången någon ändrade det. Det var för omkring 25 år sen 1991. För de flesta halverades ränteavdraget mot idag och hamnade på 30 procent. I början på 90-talet föll bomarknaden i flera år och det tog nästan ett decennium innan bopriserna var tillbaka på samma nivå igen. Och enligt statens offentliga utredningar, SoU, var ränteavdragssänkningen en av orsakerna. Mats Dillén på Konjunkturinstitutet berättar om det branta fallet. – Huspriserna föll i storleksordningen 30 procent i reala termer i 90-talskrisen. Ungefär hälften av det har man uppskattat att det berodde på förändringarna inom ränteavdraget. Men då gick man också ganska fort fram. Och då ökar risken för mer abrupta rörelser på bomarknaden, säger Mats Dillén. Och även om kanske få numera minns att boprisfallet kom efter bland annat ett ändrat ränteavdrag, finns det de som påminns om det varje dag. – Jag sitter i en väldigt svår och trängd situation. Och vill inte förvärra det mer än det eventuellt är. Anders råkade ut för det många idag varnar om. Han bor i en stad i södra Sverige. Under 80-talet jobbade han som försäljningschef på olika IT-bolag. Vi kallar honom ”Anders”. Han heter något annat och hans ord är inlästa av en annan person. – Det första jag ägde var en bostadsrätt sedan köpte vi ett mindre hus, efter några år köpte vi ett större hus. Med garage och trädgård. Och till slut bestämde vi oss för att köpa ett hus utanför storstaden lite grand på landet, men ändå nära. Jag hade bra inkomster, min fru hade bra inkomster. Så vi kunde unna oss en del grejor plus att vi kunde spara också. Men så ändrades skattesystemet. – Vi hade väldigt förmånliga lån mot slutet på 80-talet. Situationen började ändras väldigt kraftigt. Räntorna steg otroligt högt. Och ränteavdrag har ändrats också. Alltså man kunde inte dra av hela räntan som man kunde göra tidigare. Man blev tvungen att strama åt väldigt kraftigt. Man tjänade samma pengar som tidigare. – Men kostnaderna steg? – Ja. Nu börjar en ond spiral. Han tvingas byta till ett billigare hus på grund av de nya reglerna för ränteavdrag. Men räntorna med lägre avdrag blir till slut ändå för mycket för Anders. Räntorna stiger till rekordnivåer och samtidigt råder en stor fastighets- och finanskris som ger hög arbetslöshet. Anders klarar inte betala lånet. Långivarna tvingar honom sälja huset på exekutiv auktion för långt mindre än han gav för det. Han hamnar nu hos Kronofogden med en miljon i skulder. – Vad hände med din familjesituation? – Naturligtvis började allting knaka. Fungerar inte ekonomin så fungerar ingenting annat i familjen heller. Och på något sätt kärleken försvinner också. Och han förlorar mer än sitt hem. Äktenskapet kraschar. Anders ekonomi klarade alltså inte av kraftigt höjda räntor och samtidigt ändrat ränteavdrag. Han har försökt bli kvitt skulderna i en så kallad skuldsanering. – Jag har begärt skuldsanering vid ett tillfälle och tyvärr har jag blivit nekad det. – Hur mycket har du i skulder nu? – Mina skulder ligger på över sex miljoner kronor inklusive ränta på ränta. – Så en miljon på 90-talet har växt till sex miljoner? – Ja... Anders blir svårt sjuk efter han förlorar sitt hem. Och än idag har hans liv stora begränsningar. – Det är svårt att bjuda folk när man inte har pengar som räcker för dagen. Det positiva är kanske att jag blivit en expert på hur många sätt man kan tillaga makaroner. – Vem är du arg på idag då? – Framförallt på mig själv. Och sedan kanske också på vissa banker och rådgivare. – Vad hade själv för ansvar här? – Det finns makter som påverkar en. Plötsligt blir man liten och hopplös. Samtidigt som man känner som vi killar gör en skam att vi tillåtit en sån här situation hända. Man skäms att man var kanske inte var tillräckligt observant. Skulder ger skam och leder till ett liv i det tysta berättar Anders. Men är Anders ett extremt undantag? Och vilka risker finns idag för att fler drabbas som Anders och inte klarar av ett sänkt ränteavdrag? – Här har ju dels antal ärenden vi hade för som kom in för försäljning under början på nittiotalet, säger Johan Krantz. Han är controller hos Kronofogden. Kaliber har genom en sökning i Kronofogdens dataregister fått ett svar på hur många som fick skulder i 90-talskrisen som fortfarande har kvar dem idag. – Det finns ju ett ganska stort antal personer som faktiskt har skulderna kvar här hos oss. Och de har nu levt med de här skulderna i över tjugo år nu. Man har sagt att det kan röra sig om 25 000 personer. I vissa fall har man sagt att det är betydligt fler. Problemet är att vi har ingen helhetsbild. Vi kan bara se vilka som finns hos oss. För varje enskild individ är det en personlig katastrof. En utlåningsfest för 25-år sen och tusentals lider fortfarande av skulderna. Men vilka skulle kunna drabbas idag om ränteavdraget tas bort? – Hejsan Hans Heggemann söker jag. – På SCB? – Ja. Kaliber besöker Statistiska centralbyrån och beställer fram unik statistik om hur beroende hushållen är av ränteavdraget idag. – Vad jag vet har ingen räknat på det här sättet tidigare och tittat just på de här grupperna som ligger under risk för fattigdom. Kalibers tar fram siffror som visar hur många hushåll som är skuldsatta och har betydande lån och därmed ränteavdrag. Definitionen av fattig är de som har mindre än sextio procent av genomsnittsinkomsten. Resultatet överraskar SCBs Hans Heggemann som tagit fram statistiken åt Kaliber. – Det är förvånande att så pass många som har så låga disponibla inkomster då ändå måste ha ganska höga lån för att komma upp i de här nivåerna. 65 000 hushåll har så låga inkomster att det klassas som under risk för fattigdom, men ändå så stora lån att de får göra avdrag på 500 kr per månad eller mer. Av dem är 24 000 hushåll barnfamiljer. – Vissa av dem kan nog vara beroende av det. Det är klart att ju större beloppet desto större är beroendet. Det finns ju de som hade ett belopp som var betydligt mer än de här femhundra kronorna. – Så för dem skulle det vara tufft om ränteavdraget avvecklas? – Ja, skulle kunna bli i alla fall. Vi ser ju även om man tittar på barnfamiljer så är det många som hamnar i samma situation. De ligger under riskgränsen för fattigdom. Och de har ränteutgifter som tyder på att de har ganska höga lån. Kalibers granskning visar också att det är hushåll med höga inkomster runt storstäderna som får mest skatteavdrag för sina lån. Det beror på att de ofta har dyra lägenheter och villor. 12 000 hushåll i Sverige med dubbel så hög inkomst som genomsnittet får mer än 4 000 kronor i månaden i ränteavdrag. Mer än hälften av dem ligger i Stockholms län. – Runt Stockholm, Danderyd, Lidingö, Täby, utanför Malmö, Lomma, Vellinge, runt Göteborg, Kungsbacka och Öckerö. Där kostar husen mycket. Och då blir lånen höga och ränteutgifterna höga och där får hushållen mycket tillbaka. – Så de är ränteavdragets vinnare? – Ja, så skulle man kunna se det. I alla fall de som får ut de högsta beloppen. Om man jämför en kranskommun i Stockholm och en glesbygdskommun i Norrland i alla fall. 27 miljarder i skattestöd för att låna pengar, mer än kostnaden för polisen. Och det finns ingen gräns för hur stort ränteavdrag en person kan få. Det här reagerade socialdemokratiske ledaren Olof Palme på redan under 80-talet. – Om man har sådana här fall där i sak skattebetalarna får vara med och subventionera upp till 80 000 kronor i skattelättnad för ränteavdrag. Då blir det ju faktiskt orimligt. Men ingen begräsning infördes. Ränteavdraget berör främst bolån, men även andra privata lån kan ingå. Och i Kalibers granskning upptäcker vi att ränteavdraget hos 15 privatpersoner överstiger en miljon kronor per år. Miljonbeloppen överraskar Hans Heggemann på SCB. – Jag blev förvånad över att det var så högt bara. – Men det finns ett flertal personer då som har över en miljon i ränteavdrag? – Mm, det gör det. Skatteverket bekräftar att de förekommer ränteavdrag på över en miljon kronor. Reglerna för ränteavdraget är en fråga för lagstiftaren, riksdagen, säger skatteverket till Kaliber. Kalibers granskning visar att husägare som Anders som blivit beroende av ränteavdraget får ta smällen om det ändras. Staten och bostadsägare bär nu på allt större risker. Samtidigt finns det andra vinnare vid sidan av som i praktiken har garanterats statens beskydd: bankerna. På 90-talet räddades flera storbanker av staten. Även under finanskrisen 2008 fick bankerna stöd av staten. Henrik Braconier är chefsekonom på finansinspektionen. – Det finns inte någon lagtext som säger att vi garanterar bankerna. I och med att stora banker är så centrala för det finansiella systemet så har det funnits en förväntan och det har vi sett i omvärlden också att man tid efter annan löst ut banker i kris. Så på så sätt har det funnits en implicit garanti. Staten har gripit in om det blir problem för bankerna. Och statliga ränteavdraget har varit en vinstlott för bankerna för ränteavdraget innebär att hushållen kan låna mer för samma kostnad. Och större lån betyder mer vinst för bankerna. – Det går ju i huvudsak till hushållen som faktiskt kan låna billigare helt enkelt. Sen är det klart att genom att de kan låna lite billigare så lånar hushållen lite mer. Och det är den här faktorn "lite mer" som gör att bankerna får en högre lönsamhet, säger Henrik Braconier. Hur mycket ränteavdraget lyfter bankernas lönsamhet har inte finansinspektionen analyserat. Men bolån är mycket lönsamt idag. Vinstmarginalerna är rekordstora. – Det ligger högre än någonting vi sett på 2000-talet egentligen. Förra året gjorde de fyra storbankerna vinster på hundra miljarder före skatt, där en stor del kommer ifrån svenska bolån. Och storbankerna delade ut femtio miljarder till aktieägarna. – Ja, bankerna har en god lönsamhet i dagsläget. Svenska banker har god lönsamhet. Särskilt om man jämför hur det ser ut i Europa. – Har det någonsin varit bättre lönsamhet i svenska banker? – Då får vi nog gå relativt långt tillbaka. Vi är nu uppe i nivåer vi såg innan finanskrisen, avslutar Henrik Braconier. – Jag kan inte uttala om vad som är exakt sunt och rimliga vinster. Men det är inga övervinster i förhållande till vad andra aktörer gör på marknaden, säger Johan Hansing, chefsekonom på bankernas intresseorganisation Bankföreningen. Han säger först att ränteavdraget inte ökar bankernas lönsamhet men medger sen att det kan vara så. – Ränteavdraget har ingen direkt koppling till bankers intjäning. – Jag pratade med finansinspektionen och de säger att hushållen kan låna mer för samma kostnad. Och större lån betyder mer vinst för bankerna. Vad säger du det? – Det är möjligt att utlåningen är lite större än den skulle vara annars. Det är ju ett av skälen också att man just diskuterar just att minska på ränteavdragen. Efter senaste finanskrisen finns nya krishanteringsregler som innebär att bankernas ägare och långivare får ta större ansvar om en bank får problem, enligt Bankföreningen. Men Johan Hansing tror att bankernas risken från bolån även framöver kommer att vara liten. – Inträffar det problem på bostadsmarknaden så är det erfarenhetsmässigt, till exempel från den förra finanskrisen i Sverige på tidigt 90-tal, så att det inte är i första hand bankerna som får kreditförluster utan problemen kommer ifrån enskilda hushåll och för samhället där tillväxt och samhällsekonomin i stort utvecklas sämre än vad den gjort annars. – Så bankerna klarar sig? – Bankerna brukar klara den här typen av kriser bra. – Men privatpersoner kan få eviga skulder om de lånar för mycket. Hur ser du på det? – Ja men det är ett system som finns i stort sett alla länder. Lånar man pengar så förväntas man också lämna tillbaka pengarna. Efter intervjun med Kaliber hör bankföreningen av sig och säger att de är bekymrade över bomarknaden och vill trappa ner ränteavdraget. Banker vinner på ränteavdraget, och har mycket låga egna risker på bolån. Johan Krantz på Kronofogden berättar att det inte finns någon garanti att staten går in och hjälper privatpersoner med så kallad skuldsanering. I värsta fall kan bolåneskulder bli kvar för alltid. – Det är ju så lagar och regler är utformade. Att det inte finns någon definitiv preskription på privata fodringar. Till skillnad när man skulder till staten då skrivs ju faktiskt skulderna av ett antal år. – Så man kan bli skuldsatt för evigt? – Ja, och det är ju det man ser på de här personerna nu, säger Johan Krantz. När bopriserna steg fick Anders låna av bankerna. Men när ränteavdraget minskade vid fel tidpunkt vände det. Efter det har han levt på existensminimum. – Kronofogden tar alla pengar. Och lämnar bara det som är ett så kallat existensminimum. – Hur många år har du levat på existensminimum? – Sen -92. – 23 år? – Ja. Så tydligen det finns ingen preskriptionstid i Sverige. Jag vet att det finns kanske de som utnyttjar systemet. Men det är de stora fiskarna som klarar sig. Sådana här mindre, då är det lätt att klämma åt. Jag tänker ansöka en gång till om skuldsanering sen får se. Annars verkar de att jag vill dras med detta till mina sista dagar. Då blir jag av med skulderna... På lägenhetsvisningen i Göteborg säger spekulanterna att de är jobbigt med borallyt. Risken för en bobubbla skrämmer Kristin Carlberg, men samtidigt vill hon lösa familjens trångboddhet. – Det är svårt att ta sig vidare. När man nu sitter i en trea och två barn. Ja, hela grejen är lite läskig faktisk. Reporter: Erik Palm Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

19 Loka 201529min

Varje sommar plockas runt 15 ton salmbär på Gotland. Kaliber har följt med i salmbärsdiket och träffat kvinnor som kommit hit för att få ett bättre liv men som också kan få betala ett högt pris. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är den 10 december 2014. Blå Hallen i Stockholms stadshus släcks ner och rader av silverglänsande fat bärs nerför trappan till Nobelfestens gäster. Mitt på varje tallrik ligger ett perfekt format salmbär, som på Gotland mest används till sylten till öns nationalrätt saffranspannkaka. - Det är ett jättefint litet bär. Smaken är helt fantastisk, syrlig och söt. Mörkt blå- och lilaaktigt, som ett hjortron fast mörkblått.Konditorn Daniel Roos, som också gjorde desserten till kronprinsessparets bröllop, ville använda en svensk råvara som inte använts till Nobeldesserten tidigare. Han kände till salmbär eftersom hans tjej kommer från Gotland och desserten beskrivs i Dagens Nyheter som "en härlig gotländsk touche i en mjukt rundad skål".... Nu har det gått åtta månader sedan Nobelfesten. Det har blivit salmbärssäsong igen på Gotland och de följande veckorna kommer ett 70-tal kvinnor, de flesta med rötterna i Thailand, att plocka runt 15 ton salmbär. Det pratas en del om thailändskorna som dyker upp i vägrenen varje sensommar, men få känner till vilka de är.Jag följer med i salmbärsdiket för att träffa kvinnor som söker ett bättre liv i Sverige men också kan få betala ett högt pris. 46-åriga Toi Thamma-On hukar i hettan i den branta dikeskanten i Kappelshamn på norra Gotland. Ibland blir det för varmt och det händer att hon svimmar när hon inte dricker tillräckligt, säger hon på sin svenska som är tydligt färgad av både thai och gotländska.- Svimmar ibland. Vi vill inte dricka vatten, bara kämpa på och plocka, en och en.Toi såg själv inte Nobelfesten på tv förra året, men hon minns uppdraget från den gotländske bäruppköparen att lägga de allra finaste bären i särskilda plastaskar, exakt 40 bär i varje. Och hon fick höra att lokalpressen skrev om de gotländska Nobelbären.- Min kompis, hennes man hade läst i tidningen att nu kommer salmbären som ni plockat till Nobelpriset.Äter du salmbär själv?- Nej, jag bara plockar och säljer. Bären smakar ingenting, tycker Toi, därför äter hon sällan några utan lägger bara ner dem i hinkar och fryser sen in dem i tvålitersplastpåsar. För Nobelbären fick Toi nästan dubbelt så mycket betalt, 100 kronor per kilo, än vad de thailändska bärplockarna brukar få. Men det tar lång tid, ofta flera timmar att få ihop ett kilo och hon tjänar sällan mer än 30 kronor i timmen. Toi har en egen vespa, men de som inte har det måste bli skjutsade av sina män.Hon har ont i ryggen och i axeln efter en mopedolycka för några år sedan. Det är tungt för kroppen och i bland för varmt, säger hon. - Och vi börjar på morgonen, klockan 6 eller 7, 8. Nu kommer varma solen, jag känner mig mycket trött.En del av pengarna Toi hoppas tjäna på salmbären ska gå till att hälsa på släkten i Thailand, säger hon plockar upp sin mobil och bläddrar fram en bild.- Jag saknar min pappa. Han är 70 år gammal, han röker inte, han dricker ingenting, bara jobbar.På bilden står en leende man i kortärmad blommig skjorta som ser yngre ut än sina 70 år. Mamman är död men till pappan skickar Toi varje månad hem någon tusenlapp som ska dryga ut hans pension på 200 kronor i månaden. Det gör också flera av hennes syskon. Själv kom Toi till Gotland för 12 år sedan. Vid dryga 30-års ålder hade hon blivit av med ekonomijobbet på ett företag och jobbade istället på ett lägenhetshotell för turister nära Bangkok.Det var där hon mötte den 20 år äldre Anders från Gotland. Han hade varit gift med en thailändsk kvinna tidigare, men hon vill inte flytta till Gotland och Anders ville ha en ny thaitjej. - Jag vill ha thaitjej, säger han.- Kan du engelska?- Ja lite.- Vill du åka till Sverige?- Va? Sverige, var någonstans är Sverige?- Nära Finland.- Var någonstans är Finland?- Nära Tyskland.- Ja, jag vet, Tyskland...- Vill du åka?- Vad ska jag göra? Har du jobb till mig?- Ja, säger han. Jag har hästar, du kan jobba med hästarna.- Hur mycket pengar får jag på en månad?- 15000 baht, ungefär 3-4000 svenska kronor.- Åh, så mycket pengar. Är det sant?- Jo, sa han.- Okej, jag åker!Så med löfte om betald resa och att tjäna 4000 kr i månaden, dubbelt så mycket som hon fick ihop i Thailand, lämnade Toi industristaden Udon Thani med ett svenskt turistvisum. Slutdestinationen var Anders hästgård på den gotländska landsbygden.- Bara hästar, bara kor, bara hunden, bara skogen. Vad ska jag göra?Toi tog hand om hushållet och hästarna. I början var det svårt minns hon, de kunde nästan inte prata med varandra. Det blev missförstånd och bråk. Hon tänkte mycket på sin familj och pratade i telefon med sin mamma. - Jag vill åka till Thailand nu, nu! Mamma, pappa jag vill åka nu, jag vill inte bo med en annan. Mamma sa: lugnt och tänk lite, spara pengar. Du måste kämpa lite, stanna om du kan. Och Toi lyssnade på sin mamma. Hon hade tålamod och stannade hos Anders i 11 år. Men gården började gå dåligt och Anders dog. Då flyttade Toi in i en husvagn på en annan gård där hon jobbade med jordgubbsplockning.Nu har det gått två år och trots att hon pluggat på SFI, Svenska för invandrarde på Komvux, kämpar hon med svenskan. Hon har uppehållstillstånd, och behöver egentligen inte bo med någon man för att få stanna i Sverige och på Gotland. Men hon säger att hon behöver någon som skjutsar henne, läser viktiga papper från ambassaden och sjukvården. - Vi kan bo tillsammans, bara kompisar och hjälpa varandra. Det är som det är. Vi kämpar på, vi behöver pengar.Toi har inga barn och hon säger att det där med kärlek i ett förhållande inte längre är lika viktigt som respekt. Hon tar handskarna och plasthinken fylld med bär och går mot sin parkerade vespa. Toi och flera andra bärplockare ska snart lämna ifrån sig bären till ett lager och jag bestämmer mig också för att åka dit i hopp om att få prata med några av deras män. Det är fredag i slutet av augusti. Klockan är 10 och flera thailändska kvinnor har samlats vid ett fryslager i utkanten av Visby. Resultatet av timmars och dagars bärplockning i dikena ska nu lämnas in i gråa plastbackar. Kvinnorna har blivit skjutsade hit av sina män. Alla känner varandra, både männen och kvinnorna.I den öppna bakluckan på en ljusblå Volvo 940 står tre backar staplade och fyllda med frysta salmbär. Det är 46-åriga Ingon, eller Ing som hon kallas, som har plockat bären och bilen tillhör hennes 19 år äldre sambo Kjell-Åke. - Jag plockade det här på två dagar, 50 kilo.Kan inte du visa dina fingrar? De är nästan svartprickiga längst ut. Är det jobbigt? - Ja, ont i ryggen och knäna.Hur hjälper du Ing med plockningen? - Ingenting.Varför inte? - Nej jag kan inte plocka, nej jag gör ingenting. Dels är det tufft för kroppen och jag kan inte plocka bär.De har någonting att göra. Hon går upp fem på morgonen, sticker iväg, kommer hem vid sju, åtta. Sitter och rensar, fryser in dem, går och lägger sig. Upp igen nästa morgon. Det är tufft, men de vill ha någonting att göra. Och sen ska de vara två, så de blablabla. Det är en social grej, likadana allihop. Männen jag möter visar stolt upp sina kvinnor, pratar om hur mycket de har plockat. Många av männen verkar tack vare sina kvinnor ha fått ett mer aktivt liv med fler kontakter, både i Sverige och i Thailand.Bredvid en röd Toyota Corolla står Rickard Vigström. Han är den enda av männen jag träffar som är med och plockar. Han och frun Daeng har plockat 18 kilo bär som nu ska lämnas in. Rickard är pensionär och kroppen sliten. I 20 år jobbade han som telemontör och klättrade i elstolpar. Med förslitningsskador i knän och höfter fick han till slut jobb på Samhall med kablage. Efter att hans förra fru dog levde han ensam i 5 år innan han blev ihop med Daeng.- Man har fått större bekantskapskrets sen man fick tag i en thai-tjej. De umgås och går till varandra, de har helt andra värderingar där nere. Man bryr sig mer om varandra i Thailand. Förr när jag växte upp då gick man mer till varandra. Idag har folk inte tid. För några år sedan drabbades Rickard av ett hjärtstillestånd. Under tiden då han återhämtade sig, satt Daeng vid hans sida på lasarettet varje dag.- Min fru tänker mer på mig än på sig själv. Jag tror de flesta är likadana.Tänker du mer på henne än på dig själv? - Nej det vill jag inte påstå, men visst tänker jag på henne.De träffades för 6 år sedan genom Daengs syster som var gift med Rickards kollega. Daeng var i Sverige på turistvisum. För att kunna stanna längre i Sverige krävs till exempel en anknytning, i det här fallet en sambo. Och det fanns ett tydligt syfte med middagen hemma hos systern i Tingstäde på norra Gotland där de alla fyra träffades.- Hon är ju äldst av syskonen så hon har ju tagit hand om föräldrarna och har bara tre, fyra år i skola. Så systern ville att hon skulle komma hit så hon skulle få det lite bättre. Då skulle de ha någon som garant för att hon skulle få komma hit till Sverige. Någon annan som garanterade hennes uppehälle här. Och på den vägen är det.Det låter nästan som en affärsuppgörelse? - Jo, jag hade ju heller ingen tanke på något annat. Men jag tyckte om henne och hon mig så det blev något annat av. Det finns fler som har liknande bakgrund som mig, som inte har varit i Thailand men som ändå är ihop med thaitjejer.Hur tror du de har träffats? - Det är väl genom kompisar. Det är den vägen det som regel går.Tror du att de känner sig tvingade att komma hit? - Det vet jag inte. Men de som har kommit hit som har fått ett bra liv, de talar ju om det. Så de vet ju ungefär vad som väntar. Jag tror att de hoppas på ett bättre liv. För när man är nere där så är det några stycken varje gång som frågar om det inte är någon som vill träffa en thaitjej.Vad brukar du svara då? - Jag säger att jag har ingen som jag direkt vet för man vill ju att de ska få det bra här och att det är någon som är snäll emot dem.Tomas Pettersson driver Stenhuse gård på västra Gotland och köper upp omkring ett ton salmbär varje år av de thailändska plockarna. Några av bären ligger i frysboxen på gården i väntan på att skickas till en grossist i Stockholm. De säljer sedan vidare salmbären till restauranger och kockar som Nobelkonditorn Daniel Roos. Själv köper Tomas in bär från ett 20-tal personer och känner många av kvinnorna och deras män.- Det är thailändskor rätt av, för det är de som plockar. Timpenning är ju minimal, det blir löjligt lite pengar. Det är ju du som betalar. Hur känns det att vara den som ger dem löjligt lite pengar? Jag har försökt att öka upp det lite, men det går inte att höja vid grossisten. Vad som ses som lite här, när man kommer dit ner så har det ett helt annat värde. Det kan ha avgörande betydelse för deras familjer.Tomas har också funderat över relationerna mellan thailändska kvinnor och de ofta betydligt äldre männen.- Det är väl lite win-win-situation. Man kan ses det som en affärsuppgörelse, eller också ser man det som två stycken som har ett mål. Vad jag vet i gänget har så är det ingen som far illa ut. Naturligtvis så finns det, och då ska man inte bara se det som att det är mannen. Det kan vara precis tvärtom.- Har man ett mål att man vill komma hit och tjäna pengar och lyfta sina hemma. Men man kan också ha målet att försöka roffa åt sig, ta vad som finns och dra till nästa.Många kanske tänker att det är kvinnorna som blir utnyttjade, men du tror att det ibland kan vara männen?- Så kan det säkert vara. Även om män som flyttar ihop med thailändska kvinnor som de knappt känner kan råka illa ut, så är frågan om inte kvinnorna tar en ännu större risk? Att komma till ett nytt land, en ny kultur och ett språk de inte behärskar. Att återvända till Thailand verkar för många inte vara ett alternativ om de vill kunna tjäna pengar och försörja sina familjer.Kanjana Viratanagasam är en av de kvinnor från Thailand som varit längst på Gotland. Hon är inte salmbärsplockare utan driver en av öns thairestauranger. Då, för nära 25 år sedan var Thailand inte ett lika vanligt resmål för många svenskar och på Gotland bodde bara 17 personer från Thailand, säger Kanjana.Idag är drygt 200 personer folkbokförda på Gotland som är födda i Thailand. Nästan alla är kvinnor.Få av de som bor på Gotland har utländsk bakgrund, men de största grupperna av personer födda utomlands eller där båda föräldrarna är utlandsfödda, kommer ifrån Finland, Tyskland och just Thailand.- De senaste fem åren har jag sett massor som kommer från Thailand som har hög utbildning och som är duktiga. De kan engelska, de kan ta sig fram. De har körkort innan de kom hit. Inte som när jag kom, jag hade inget körkort, jag fick cykla. Och jag kämpade och kämpade, ville nästan åka hem. Kanjana har levt halva sitt liv i Thailand och andra halvan på Gotland. Hon funderar över varför thailändska kvinnor ofta flyttar ihop och gifter sig med äldre män. - Äldre killar är snälla, till slut binder, de älskar och har trygghet. Mycket tryggare än yngre man. En äldre man är mer klok. Jag har träffat en tjej, hon säger att han är 65 år och hon bara 28. Hon älskar honom jättemycket. Jag tror det är trygghet. Jag har hört i förrgår en tjej som lever med en man som är 60 år men hon är bara 30 år. Han har inga barn eller förhållanden tidigare och han var jättesnäll mot henne och till och med skickade pengar till hennes föräldrar varje månad. Blir de inte väldigt beroende av de här männen?- Jo, de vågar inte gå. Thailändare har ganska mycket tålamod. Vi är mycket positiva, kanske för att vi är buddister? Vi biter ihop.Tillbaka i salmbärsdiket tänker jag på Kanjanas ord om buddismen och om att bita ihop. Det har inte regnat på länge och bären är små och inte alls så där fina som på Nobeltallrikarna. Kvinnorna i diket jämför med fjolårsbären, snart behöver det komma regn om inte salmbärssäsongen ska ta slut i förtid. Det tar längre tid än vanligt att få ihop ett kilo när bären är så små och torra, men Toi fortsätter. Och medan vi plockar pratar vi om de ekonomiska risker en del kvinnor tar för att komma hit. Under många år har det kommit in tips om att det finns en organiserad verksamhet där pengar är inblandade för att kvinnor från Thailand skulle kunna komma till Gotland. Flera personer som arbetar och har arbetat på Gotlandspolisen säger att de fick höra om det här för 10-15 år sedan, men att det inte fanns några namn att gå på.Även företrädare för SFI på Komvux tog kontakt med polisen. Det hade fått information om en katalog, en slags förteckning över thailändska kvinnor som ville hitta en man och där männen kunde välja. Ju fler personer med insyn jag pratar med, desto fler bekräftar att det tagits betalt av kvinnorna och att det framförallt skulle ha varit en kvinna som satt det i system.Kanjana säger att hon vet att det gått till så. Hon säger att hon känner till ett tiotal kvinnor som betalat för att få ett nytt liv i Sverige.- Jag tycker att det är synd att de chansar att betala den personer som lovar mycket. När du kommer till Sverige så ser det ut så här och så här.- Jag har hört 200 000 baht, cirka 50 000 kr. En del betalade mindre, en del mer. För resa, husrum och sjukförsäkring, biljetter tur och retur. När de kom hit fick de bo i den här personens hus.Men kvinnorna var inte garanterade att verkligen träffa en man inom de tre månader som turistvisumet gällde. Ett sätt att träffa en man var att gå till ett av dansställena i Visby. Där spelade dansband för en mogen publik. Folk drack öl och drinkar med namn som "Gotländsk sommarnatt" och det raggades rätt öppet. Det fanns utrymmen med lite dunklare belysning och mjuka soffor dit man kunde dra sig undan.- Thaitjejer är ganska duktiga och snälla och killarna behåller dem. Ingen som har lämnat tillbaka.Det låter nästan som att prata om saker, lämna tillbaka och behålla? - De behåller, eller de blev kära med en gång, jag tror att killarna blev kära.Men det händer att kvinnor far illa. Bland annat en kompis till Kanjana. - De kunde inte prata med varandra, de förstod inte varandra. Allting som hon gjort var fel, jag tror att det var en kulturkrock mellan dem. Han spottade, han körde ut henne och behandlade henne dåligt. Men hon stannade inte kvar, hennes syster hjälpte henne att komma ut därifrån och hitta någon annan.Jag ringer upp kvinnan som ska ha tagit betalt av kvinnor för att de ska få komma hit. Hon kommer själv ifrån Thailand och bodde tidigare på Gotland. Vi pratar länge och hon säger att hon aldrig tagit betalt eller satt i system att låta kvinnor komma hit och hjälpa dem att träffa gotländska män. Hon säger att hon bara har bara bjudit in släktingar att bo hos sig själv och inte tjänat på att låta dem komma hit. Först vill ingen av de kvinnor som ska ha betalat träffa mig. Men till sist går en av dem med på det. Hon vill inte vara med på en intervju eller att jag ska använda hennes namn, men hon berättar att hon betalade 20 000 kronor till en person på Gotland för att komma hit för 15 år sedan. Hon var frånskild och jobbade på en supermarket i Thailands inland när hon fick höra om möjligheten att komma hit. För pengarna skulle hon få resan, mat och tillfälligt boende tillsammans med flera andra kvinnor från Thailand i en lägenhet i Visby. Hennes turistvisum gällde i tre månader och hade hon inte lyckats hitta en man att flytta ihop med under den tiden skulle hon ha fått åka tillbaka till Thailand.Hon vände hon sig till en lånehaj i hemlandet för att låna pengarna som motsvarade två årslöner för henne.Och hon hittade snabbt en man, inte på danshaket utan på en middag hemma hos mannen som hon blivit presenterad för. Tillsammans med flera thailändska kvinnor som också behövde hitta en man, åt hon middag med honom. Som i något av dejtingprogrammen på tv, fast utan tv-kameror. Men hon var den enda av dem som tog hand om disken, och kanske bidrog det till att mannen valde just henne?Efter bara en månad i Sverige kunde hon flytta från lägenheten till mannens hus. Hon vill inte peka ut personen hon betalade pengar till. Hon säger att hon fått ett bra liv med man och barn. Och mannen hjälpte henne att betala tillbaka lånet. De andra salmbärsplockarna jag träffar säger också att de fått ett bättre liv i Sverige med männen jag pratat med. Men det finns thailändska kvinnor som kommit till Gotland där historien inte slutat så. Flera socialsekreterare på Individ- och familjeomsorgen berättar för mig om kvinnor som blivit misshandlade och i vissa fall inlåsta av sina män. En thailändsk kvinna fick flygbiljetten till Thailand betald av socialtjänsten efter att ha blivit misshandlad av sin man. Men efter ett tag var hon tillbaka på ön igen. Socialsekreterarna säger att de mött thailändska kvinnor där männen sett till att det finns äktenskapsförord, och att kvinnorna blir utan pengar om de väljer att lämna männen. Utan att kunna ingripa ser handläggarna hur pengar kan blir ett sätt för männen att styra kvinnorna.- Jag tycker det är förskräckligt. Man ska inte behöva betala för att komma hit. Det här är människohandel, säger Ewa Gomander.Ewa Gomander som är ordförande i kvinnojouren Amanda på Gotland är oroad över de problem hon sett i förhållanden mellan thailändska kvinnor och svenska män. När hon tidigare jobbade på Komvux blev hon uppsökt av många thailändskor som både blivit övervakade och misshandlade av sina män. Men nu är det färre som söker hjälp. Ewa tror att de får hjälp via egna kontaktnät om de råkar illa ut. Men tror också att det finns kvinnor som inte vågar be om hjälp och som istället väljer att bita ihop.- Vi svenskar, vi blundar mycket för om man ser någon som mår dåligt. Man kan ju fråga: Hur mår du? Är det något vi kan hjälpa till med? Jag lämnar Kvinnojouren och inser att jag inte kommer längre. Gotland är litet och kvinnor är rädda för att peka ut personer som skott sig på deras bekostnad. Jag har mött en tystnadskultur där få vågar prata. Men bären, som många av dem plockar, är desto mer omtalade.Tillbaka på Nobelfesten 2014 är middagen över, strax ska dansen börja. Och desserten med de gotländska salmbären har blivit en succé... - Jag hade ju aldrig kunnat drömma innan om att folk skulle prata om att det var den bästa Nobeldesserten som hade serverats så det var ju jätteroligt. Om det var Nobelpristagaren i fysik som sa att han som skapade den här desserten måste ha varit ett geni, sa han i sitt tacktal. Så man trodde ju inte att det var sant när man hörde det efter så det var ju jätteroligt.Konditorn Daniel Roos hyllas och salmbäret har blivit världsberömt. På Gotland summerar Toi två månaders salmbärsplockning. Det blev inte 400 kilo som hon hoppats utan bara 270 och fler tusen kronor mindre än hon räknat med. Men det är inget att göra åt, säger hon.- Det går inte. Vi kan inte göra något annat än att kämpa och plocka bär.Jag frågar henne om hon skulle vilja ha något annat jobb. Hon säger att hon gärna vill jobba i förskolan, men att hennes svenska inte räcker till.- Jag har en dröm, jag har jobbat på dagis i Thailand två år. Det skulle vara kul att jobba med barnen.Kan du inte göra det här på Gotland?– Jag vet inte. Jag pratar inte så bra svenska. - Jag tänker om framtiden, jag kan jobba. Vi får se om kroppen fungerar. Jag ska kämpa lite för pengarna. Och medan salmbären fortsätter att erövra restaurangvärlden försvinner Toi och de andra thailändska bärplockarna från diket och blir osynliga igen på Gotland fram till nästa salmbärssäsong. Reporter: Anna JutehammarProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

12 Loka 201529min

Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.– Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation – och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse.– Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning.– Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi.– Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler – alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne.– Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne.– Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog.– Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd.– Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen.– Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.­– Du litade på det här skyddet?– Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad.– Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: ”hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt”.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han ”synnerligen otrevligt” i kontakt med dem.– Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med.– Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med.– Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans. I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus.– Jag tänkte att det var inte klokt och att det var…ja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så här…vad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen.– Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio.– Hej!– Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor.– Jaa… jag tänkte på det sen och….då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det.– Trots att jag har en fullmakt…– Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig.– Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen – en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket.– Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell.– Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver.– Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm ”Alla Kvinnors hus”, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne.– Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter.– Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är.– Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? – Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP – och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem.– Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall.– Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. – Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? – Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång.– Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen.– Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation.– Så det är det som oroar dig mest?– Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till.– Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på ”Alla kvinnors hus” är mycket kritisk till.– Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge.– Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen.– När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras.– Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne.– Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensam…det har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boende…och sen fick vi ingen hjälp…det var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

5 Loka 201529min

Kaliber idag om trafikskollärare som döms för sexbrott eller allvarliga trafikbrott men kan fortsätta köra. Vi granskar en myndighet som missar domar och indragna körkort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det första jag inte tyckte kändes okej eller normalt var att han redan på informationsträffen sa att det fanns tjejer som hade försökt ligga sig till sitt körkort men att det inte riktigt funkade så, och så skrattade han till, säger Anna.Anna, som egentligen heter något annat, är 18 år och ser fram emot att ta sitt körkort. Hon har ett stort bilintresse och är glad över att hon äntligen ska få komma igång med sina körlektioner. Även om hon känt ett litet obehag över hur hennes trafiklärare uttryckte sig på informationsträffen, så är hon framför allt glad och förväntansfull när hon kliver in trafikskolans Volvo för den första körlektionen – som till att börja med går bra.– Sen stannade vi i ett kors och då tog han upp att i vissa situationer skulle han behöva rycka loss mitt ben ifrån bromsen, och då tog han även tag i mitt ben. När hon träffar sin trafiklärare för nästa lektion, känner hon sig inte helt bekväm. Men hela lektionen går bra – ända tills hon stänger av bilen.Då frågade han om han fick en kram. Jag tyckte väl det var konstigt, men vissa tar i hand vissa kramas. Vi kramades och då försökte han pussa mig, men jag vände bort ansiktet så han pussade mig på kinden. Han frågade om han inte fick göra så och jag sa nej och klev ur bilen.Så det var i bilen det hände?– Ja, det var i bilen.Den här händelsen tyckte Anna var obehaglig. Så nästa gång hon sätter sig i bilen med sin trafiklärare, så tar hon med sig en kompis, eftersom hon tänker att trafikläraren inte ska våga röra henne om någon mer är med. Men när de har kört färdigt och alla tre klivit ur bilen ska Anna och trafikläraren passera varandra bakom bilen.– Då fångade han upp mig och kramade om mig och nästan höll fast mig. Och då sa min kompis också ”brukar han göra så där?”. Din kompis såg att det inte var någon vanlig vänskapskram?– Nä precis. Det syntes i hennes ögon också att hon undrade om det stod rätt till. För det var inte så att vi gick emot varandra för att kramas utan jag skulle gå förbi och blev uppfångad liksom.Han kramade dig och tog dig dessutom på rumpan, har jag förstått. – Ja, precis. Många av oss fick väl som barn lära oss att vi absolut inte ska kliva in i en bil med en främmande människa. Men det finns ju situationer när vi behöver göra just det – till exempel när vi åker taxi eller, som för Anna när hon började på en trafikskola.Men på en trafikskola, ska man förstås inte behöva vara orolig för att bli utsatt för något olämpligt av sin trafiklärare. De runt 750 företag som driver trafikskola i Sverige ska ju erbjuda en trygg miljö för sina elever. Niclas Häggblad är trafiklärare i Borås. Han har jobbat många år i yrket och funderat en hel del på den utsatthet som hans elever befinner sig i när de sitter tillsammans med honom i körskolans bil. Vi sätter oss i en av trafikskolans bilar. Jag sätter mig på förarplatsen och då ramlar bilnyckeln ner på golvet. Nyckeln trillade ner vid dina pedaler och det skulle inte finnas på kartan att jag tar upp den igen. Utan antingen får du ta upp den eller så får du kliva ur bilen och så tar jag upp den. Det är ett ställe där jag inte ska vara just nu. Du skulle inte få för dig att böja dig över din elev?Aldrig någonsin!Vi sitter ganska tätt intill varandra här i ett ganska trångt utrymme. Hur tänker du kring det här med att få eleven att känna sig trygg här inne?– Eleven måste känna att hon har sin zon, sitt område. Det här är mitt område och det där är ditt område och där går vi inte över de gränserna för då känner man sig obekväm. Som elev är du i beroendeställning, så det är jätteviktigt att man känner sig avslappnad och har sin zon i bilen. För Niclas Häggblad är det alltså viktigt med tydliga gränser i samspelet med eleven och etik är något som ofta diskuteras i branschen. Det ställs också krav på att de som ska bli trafiklärare har personlig lämplighet för yrket.Jag svänger in på parkeringen till Hotel Tylösand. Här inne pågår en stor trafiksäkerhetskonferens. En av arrangörerna till den här konferensen är Sveriges trafikskolors riksförbund, STR. Och jag har bokat en intervju med förbundets ordförande Berit Johansson:– Ja, personlig lämplighet, du ska inte vara straffad för trafikbrott, du ska vara ostraffad i övrigt, du ska ha ett intresse kring att utbilda, du ska ha förmåga att kunna hantera och anpassa dig efter människors olika behov och du ska vara lyhörd. Det är en mängd olika egenskaper som en trafiklärare bör ha.Det finns förstås ingen anledning att tro annat än att de allra flesta trafiklärare liksom Niclas Häggblad som vi hörde nyss, är måna om att respektera sina elevers integritet. Men de senaste åren har det ändå förekommit flera fall, där trafiklärare utsatt sina elever för olika typer av övergrepp. Och när Svenska dagbladet för ett par år sedan gjorde en enkät med kvinnliga studenter i Stockholm, så visade det sig att av de drygt 600 studenter som svarade på enkäten, så uppgav så många som var sjunde att de under sin körkortsutbildning utsatts för någon form av sexuella trakasserier eller kränkningar och 12 av studenterna uppgav att deras trafiklärare tafsat på dem.Den myndighet som avgör om en person är lämplig att vara trafiklärare är Transportstyrelsen. Sedan myndigheten bildades 2009 har den stängt av 18 trafiklärare för att de inte ansetts vara lämpliga. Kaliber har gått igenom de här 18 så kallade återkallelsebesluten. Den vanligaste anledningen till att trafiklärare har stängts av är att de gjort sig skyldiga till rattfylleri. Och den näst vanligaste anledning är att de dömts för något sexualbrott.”Klockan är halv tre och här är nyheterna. En bilskollärare dömdes idag för att ha försökt köpa sex från en av sina elever. Han döms dessutom för att ha ofredat henne sexuellt…”Den här trafikläraren berättade började redan under en av de första lektionerna med en 18-årig, kvinnlig elev, som vi kan kalla Karin, att ställa frågor om hennes sexliv. Det är en blåsig novemberdag och några plusgrader i luften, när Karin nästa dag möter trafikläraren igen för en ny lektion. Den här gången är hon rädd när hon sätter sig i bilen. Men hon har bestämt sig för att hon måste skaffa bevis, så i hemlighet har hon nu satt på ljudinspelningen på sin mobiltelefon. På ljudfilen hörs hur trafikläraren ganska snart frågar Karin om hon har funderat på det de pratade om igår.– Har du funderat kring det där igår eller??Karin svarar undvikande och säger bland annat att hon ju har pojkvän. Då undrar trafikläraren hur ofta hon och pojkvännen har sex.– Hur ofta har ni sex?På ljudinspelningen hörs hur Karin fortsätter att svara undvikande på trafiklärarens förslag från dagen innan – nämligen om hon kunde tänka sig att ha sex mot honom i utbyte mot gratislektioner. Trafikläraren säger till slut att han tycker att det är synd att hon inte är intresserad, och att han varit så säker på att hon skulle vara det, att han redan börjat lägga in några gratislektioner.När lektionen närmar sig sitt slut ger han Karin erbjudandet om gratislektioner en sista gång.– Skulle du vara intresserad av gratislektioner får du höra av digTrafikläraren dömdes för sexuellt ofredande och försök till köp av sexuell tjänst.Det här är ett av flera fall som uppdagats de senaste åren. Sedan 2009 har fem trafiklärare stängts av på grund av de begått sexbrott. Och går man tillbaka till 2000 så är det sju stycken.I ett par fall handlar det om sexbrott som skett utanför körskoleverksamheten, men i flera fall gäller det trafiklärare som utsatt sina elever för olika typer av sexuella ofredanden. Gemensamt för de fallen är att det handlar om en manlig trafiklärare och en kvinnlig, oftast ung, elev.Det är alltså Transportstyrelsen som bestämmer vem som får vara trafiklärare. Men hur ser det då ut i praktiken, vilken koll har myndigheten egentligen på den personliga lämpligheten?När Kaliber går igenom de 18 återkallelsebeslut Transportstyrelsen fattat de senaste åren, så ser vi att det i flera fall har dröjt länge innan myndigheten har stängt av trafiklärare som gjort sig skyldiga till något brott. I flera fall har man kunnat jobba kvar i över ett år efter en dom – i ett fall i nästan fem år.Dels gäller det trafikbrott. En körskollärare som åkte fast för rattfylleri i juli 2012 fick sin behörighet återkallad först ett och ett halvt år senare. Ett annat fall gäller en trafiklärare som mutade Vägverkets trafikinspektör, för att hon skulle godkänna hans elever vid uppkörningen. Han betalade henne 7000 kronor per elev, totalt drygt 100 000 kronor. Mannen dömdes i maj 2011 för bestickning – men också i det fallet skulle det dröja drygt ett och ett halvt år innan han stängdes av.Men också när det gäller flera av de trafiklärare som dömts för något sexualbrott, har det dröjt innan de stängts av:En man i 40-årsåldern som dömdes för sexuellt ofredande av en 14-årig flicka, fick ha kvar sin behörighet i nästan fem år efter domen.Ett annat exempel är en 24-årig körskollärare som frågade sin elev hur många personer hon haft sex med, han berättade om sina egna sexuella fantasier och frågade också eleven om hon ville ha sex med honom. Till en annan elev sa han att han tyckte att hon var porrig och när han tyckte att hon skulle växla försiktigare uppmanade han henne att hantera växelspaken som att hon höll i en kuk. Den här mannen friades först i tingsrätten, men dömdes i Hovrätten för sexuellt ofredande. Men det skulle dröja över ett år från det att han dömdes, tills Transportstyrelsen drog tillbaka hans tillstånd.En annat fall gäller en trafiklärare som i bilen började smeka sin kvinnliga elev på låret. Han bad henne så småningom att stanna bilen och byta plats med honom.Medan han sedan körde började han tafsa allt grövre och la till slut handen mot hennes kön utanpå byxorna och sa: ”Vet du hur skönt det skulle vara att stoppa in ett finger”.Kvinnan berättade senare i förhör att hon suttit paralyserad av skräck och inte förmått protesetera när mannen sen stoppade handen innanför hennes trosor och gjorde det han sagt att han ville. Kvinnan mådde efter händelsen psykiskt mycket dålig och det tog ett år innan hon orkade anmäla mannen, som då erkände. Men trots det kunde också han fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan Transportstyrelsen återkallade hans behörighet. Vad finns det då för kontroll för att avgöra vem som är lämplig som trafiklärare? Jag åker till Borlänge för att träffa chefen för Behörighetsenheten på Transportstyrelsen.– Ja, jag heter Stig Brahn. Vi sysslar med allt ifrån regelgivning inom förarutbildning och förarprövningsområdet till tillståndsgivning och tillsyn av verksamheter som fått tillstånd. För att bli trafiklärare krävs en ett-och-ett-halvt-årig utbildning från en yrkeshögskola. När man har klarat den, så får man ansöka hos Stig Brahns avdelning på Transportstyrelsen om att få ett godkännande som trafiklärare. När myndigheten då ska pröva om personen är lämplig, så görs dels en kontroll mot vägtrafikregistret, där det bland annat finns uppgifter om körkortsbehörigheter och om exempelvis en person fått sitt körkort återkallat. Dels görs en kontroll mot belastningsregistret, som visar om en person är dömd för något brott.Men från det då att man fått sin behörighet och ni har prövat lämpligheten. Sen kan man jobba flera decennier som trafiklärare – vad har ni då för koll på vad som händer med den personliga lämpligheten under resans gång?– Ja, det är väl det som är problemet, att vi har inte så mycket koll på det. Och vi har egentligen inte system som underlättarden här typen av kontroll heller. Utan ska vi göra det, vilket vi alltså inte gör regelmässigt, då måste vi göra det manuellt. Och då kan jag säga, det ingår inte som en ordinarie del i tillsynen, säger Stig Brahn. Det visar sig att den enhet på Transportstyrelsen, som ska bedöma lämpligheten hos trafiklärare, inte automatiskt får information om när trafiklärare till exempel får sitt körkort indraget – trots att den informationen redan finns på myndigheten, i vägtrafikregistret som ligger under en annan avdelning.Och Stig Brahns enhet får inte heller göra massökningar i det registret. Varför är det så frågar jag.– Ja, min bild är att det är begränsningar i vägtrafikregisterlagstiftningen, som inte tillåter oss att ha det. – Så att för er att göra körningar på trafiklärarna en gång i månaden mot vägtrafikregistret, det är inte möjligt idag?– Nej, just det. – Vad tänker du om det?– Det är naturligtvis mycket olyckligt. Speciellt med tanke på den situation som kan tänkas uppstå när en enskild elev tillbringar timmar tillsammans med en trafiklärare som rent hypotetiskt skulle kunna sakna körkort, som vi inte har kännedom om. Det är inte alls bra. Det kan alltså finnas trafiklärare som blivit av med sitt körkort utan att Behörighetsenheten på Transportstyrelsen känner till det. Jag bestämmer mig för att kolla – och gör det som Stig Brahn och hans kollegor på grund av lagstiftningen inte får göra – nämligen ber körkortsavdelningen på Transportstyrelsen att göra en massökning i vägtrafikregistret på alla behöriga trafiklärare. Jag vill veta hur många av dem som fått sitt körkort indraget de senaste fem åren. Och jag får en ganska tjock bibba papper skickad till mig - det visar sig handla om 34 stycken. I de flesta fall är orsaken fortkörning , men det finns också några fall av rattfylleri, även ett fall av grovt rattfylleri. Och i inget av de här fallen som jag hittar har alltså deras behörighet som trafiklärare återkallats. Jag frågar Stig Brahn om han blir förvånad över vad jag hittat?– Alltså, i en perfekt värld så ska det inte behöva ske… Men så länge vi inte har bra system som kommunicerar den här typen av brott så kan jag inte säga att jag blir förvånad. Det om trafikbrott. Hur är det då med de trafiklärare som dömts för sexualbrott? Hur kan det komma sig att trafiklärare som har utsatt elever för sexuella ofredanden har kunnat fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan de stängts av?– Det är brist på information. Vi får per automatik inte underrättelser från rättsväsendet om när en sån här dom faller. Om en lärare eller förskollärare begår ett brott i samband med sin yrkesutövning eller ett sexualbrott eller grovt våldsbrott utanför jobbet, så är domstolen skyldig att skicka domen till tillsynsmyndigheten som för lärare är Skolinspektionen. Likadant är det för flera andra yrken, som taxiförare och hälso- och sjukvårdspersonal. Men för trafiklärare finns alltså ingen sådan skyldighet för domstolarna. Det innebär att Transportstyrelsen måste förlita sig på andra för att få information om när en trafiklärare dömts.– Till exempel att någon i branschen hör av sig till oss. Det kan vara någon ansvarig på en trafikskola. Eller någon i media som faktiskt informerar oss, säger Stig Brahn.Och vad tänker du om konsekvenserna? Att det finns flera exempel på sexbrottsdömda trafiklärare som har kunnat fortsätt jobba i över ett år och i något fall i upp till fem år efter att en dom har fallit. – Det är helt oacceptabelt. Är man dömd för den typen av brott och dagen eller veckan efter en sån här dom så kan man sätta sig i en liknande situation och utan insyn från någon, man befinner sig där tillsammans med en elev som är i en utsatt situation, så kan man återupprepa det här brottet. Kanske utan att bli upptäckt. Man kan ju tycka att trafikskolorna själva borde kunna ha koll på vilka av deras anställda som är olämpliga och se till att de blir avstängda. Men i vissa fall får inte heller trafikskolorna reda på att någon av deras lärare dömts för ett brott. I andra fall är det den dömde personen som själv driver trafikskolan. Och det finns också exempel där en trafikskola har känt till en dom, men ändå låtit personen jobba kvar.Stig Brahn menar att domstolarnas skyldighet att meddela tillsynsmyndigheterna när personer som har vissa yrken döms, borde gälla också trafiklärare.– Det är min absoluta uppfattning. Jag tror nästan att en trafiklärare har bättre möjligheter att utöva den här tvivelaktiga verksamheten än vad en lärare har. En lärare befinner sig kanske oftare i ett klassrum med flera elever som kan begränsa möjligheterna. Den myndighet som ska stänga av olämpliga trafiklärare får alltså ingen automatisk information om när trafiklärare döms för till exempel sexualbrott, eller när en trafiklärare får sitt körkort indraget. Och myndigheten gör inte heller på egen hand några systematiska sökningar- utan förlitar sig på tips.Under arbetet med det här programmet ska också en annan fråga dyka upp – nämligen hur Transportstyrelsen ser på brottslighet som myndigheten faktiskt känner till att trafiklärare gjort sig skyldiga till.När jag med hjälp av en lista med personnummer på behöriga trafiklärare söker efter domar, så får jag en hel del träffar. Många rör mindre allvarliga brott som inte kan sägas påverka den personliga lämpligheten som trafiklärare. Men jag får också träff på några trafiklärare, där jag tänker att Transportstyrelsen borde ha haft synpunkter på deras lämplighet för yrket – om myndigheten hade känt till vad de dömts för. Ett av de fallen gäller Annas före detta trafiklärare, som vi hörde om allra först i det här programmet, han som försökte pussa Anna, tvingade till sig en kram och tog henne på rumpan. Han dömdes för ofredande, men trots det fortsatte han att jobba som trafiklärare och Anna möter honom då och då när hon går på stan och han kör runt med nya elever i sin trafikskolebil. Nu har det gått några år men det som hände är fortfarande jobbigt för Anna.– Det har väl inte påverkat mig så jättebra. Jag har fortfarande inget körkort, jag vågade inte sätt mig i den sitsen. Jag är rädd för att möta honom. Möter jag honom får jag panik. Jag ringer mina föräldrar och vill liksom inte vara själv. Jag är jättenervös, hela tiden. Jag frågar ordföranden för Sveriges trafikskolors riksförbund, Berit Johansson, vad hon tycker om fallet med Annas trafiklärare – alltså att det inte fått några yrkesmässiga följder för en trafiklärare som dömts för ofredande av en elev.– Inte acceptabelt, det finns ingen ursäkt. Jag tror jag har varit ganska tydlig med vad vi har för signaler ut mot våra medlemmar. Men man kan inte finnas överallt och som jag sa tidigare: det här finns överallt i samhället. Jag utgår alltså först från att Transportstyrelsen aldrig fått kännedom om Annas fall. Likadant tänker jag om en annan dom jag hittar och som gäller en trafiklärare som året efter att han fått sin trafiklärarbehörighet döms för sexuellt utnyttjande av barn. Själva brottet låg då några år tillbaka i tiden – han dömdes för att han när han var i 30-årsåldern hade en sexuell relation med en 14-årig flicka.Men efter att jag åkt hem från Borlänge och intervjun med Transportstyrelsen, så skickar jag ändå ett mejl till myndigheten för att försäkra mig om att den inte har känt till de här fallen – men svaret jag får visar att myndigheten, så småningom, har fått kännedom om domarna och utrett trafiklärarnas lämplighet. Och i båda fallen har de alltså bedömts vara lämpliga. Jag begär ut besluten från Transportstyrelsen och ser att motiveringarna till varför de fått behålla sin behörighet är ordagrant identiska.”Med hänvisning till den relativt långa tid som förflutit sedan domen samt att du inte gjort dig skyldig till ytterligare brott har styrelsen bedömt att det inte finns tillräckliga skäl att ifrågasätta ditt godkännande som trafiklärare” Jag ringer upp Stig Brahn på Transportstyrelsen och frågar hur han ser på de här fallen.– Båda de här fallen handlar om brott som göra att man anses olämplig, i vart fall i närtid. Men det finns en tidsaspekt i båda de här fallen. Det finns ingen möjlighet att alltid säga att en person som är dömd för ett brott som just vid det tillfället diskvalificerar personen från att jobba som trafiklärare, att det för all framtid skulle göra den här personen olämplig. Båda de här trafiklärarna skulle alltså enligt Stig Brahn ha stängts av – om Transportstyrelsen hade fått information om domarna när de föll. Men eftersom det dröjde ett respektive två år innan myndigheten fick reda på domarna, så hade de båda männen då enligt Transportstyrelsen, hunnit bli lämpliga igen.Minns ni trafikläraren som tafsade så grovt på en elev i bilen, att det slutade med att han hade handen innanför hennes trosor? Han stängdes ju till slut av. Men under arbetet med det här programmet upptäcker jag att den mannen återigen jobbar som trafiklärare. Det visar sig att han två år efter att han fick sin behörighet återkallad, ansökte om att få tillbaka den. Och Transportstyrelsen beviljade hans ansökan.Det visar sig också att branschförbundets ordförande Berit Johansson känner till det – och är kluven inför det.Egentligen är det inte rimligt. Och här är väldigt, väldigt svårt att föra en nyanserad debatt egentligen. Man kan ju diskutera: när är ett brott sonat? Och jag vet inte om jag har någon egen uppfattning om det här utan kan bara konstatera att jag förstår verkligen om man tycker att det här är felaktigt. Jag har svårt att uttala mig i detta enskilda fall. Men mot bakgrund av vad jag sagt innan så känns det märkligt att man kommer ut i en övningsbil efter att det här har skett. Hur har då Transportstyrelsen resonerat i det här fallet? Enhetschef Stig Brahn: Nånstans så är det väl så att det finns ett tidsperspektiv. Om det är två år eller tre år eller kortare eller längre tid, det kan man naturligtvis diskutera. Men förmodligen så har vi då gjort bedömningen att i det här fallet så har vi ansett att det räckte och att han skulle få sitt godkännande igen. I utredningen kring om mannen skulle få tillbaka sin trafiklärarbehörighet uppmanar Transportstyrelsen honom att komma in med ett yttrande, som ska visa att orsakerna till brottet är eliminerade, till exempel att han genomgått terapi eller någon behandling. Mannen skickar då en skrivelse, där han förklarar att han tar det som hänt på största allvar. Det enda intyg han skickar med är skrivet av en psykoterapeut som efter att ha träffat mannen för ett enda konsulterande samtal, som det heter, gör bedömningen att mannen är ärligt ångerfull och att det inte finns någon risk för återfall i samma typ av brottslighet.Är det rimligt att det ska räcka som bevis för att risken för återfall är eliminerad, när det handlar om den här typen av brottslighet i den här typen av verksamhet?Ja, det är ju jättesvårt för mig att säga. Jag kan egentligen inte besvara den frågan, jag känner inte till det här fallet på en sån detaljeringsgrad egentligen. Jag hoppas och tror att våra specialister som har varit inblandade i fallet har gjort en korrekt bedömning. I Kaliber idag har vi granskat hur kontrollen av trafiklärares lämplighet fungerar.Berit Johansson, ordföranden för Sveriges trafikskolors riksförbund, menar att det finns mycket som behöver förbättras. Men hon vill också betona att det trots allt handlar om ganska få kända fall, där trafiklärare har ofredat sina elever.Men i vissa miljöer exempelvis vår miljö, skolans värld, sjukvård och liknande, så får det också mycket uppmärksamhet av det skälet att kunden, patienten, barnet är väldigt, väldigt utsatt. Och vi har alla ett ansvar att arbeta mot detta. Man ska känna sig trygg. Och jag hoppas fortfarande att de allra flesta har en god bild och ett gott minne ifrån sin trafiklärare och minns den också med kanske ett leende på läppen.Stig Brahn på Transportstyrelsen säger till Kaliber att myndigheten planerar att under nästa år lämna in en framställan till regeringen, om att få till ändringar i lagstiftningen, som skulle ge myndigheten bättre möjlighet att kontrollera trafiklärarna.Reporter: Joel WendleProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

28 Syys 201529min

Läderindustrin i indiska Kanpur förgiftar staden. Ändå säljer svenska företag varor härifrån trots att de säger sig värna om miljön. Kalibers granskning av ridsportens smutsiga baksida, del 2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En man som är klädd i vita, lite smutsiga kläder kommer emot oss. Han viftar med armarna för att få vår uppmärksamhet. Vi har precis klivit ur bilen i en liten by som ligger i utkanten av den indiska industristaden Kanpur. Det visar sig att mannen är bonde och han vill berätta för oss vilka problem han och andra bönder i hans by får på grund av den stora läderindustrin i staden. Garverierna, det är deras fel säger han.– Han har medicinska problem med att det kliar, de har hudproblemen, allergier. Och matsmältningsproblem, översätter vår tolk.­– Från vattnet?– Ja, från vattnet, eftersom de använder det här vattnet.Mannen visar sina armar och berättar att de alltid kliar, han har fått någon typ av eksem. Andra i byn har fått magproblem, berättar mannen som heter Rajan. Och skördarna är nästan helt förstörda. När han försöker så vete så växer det inte längre, så nu försöker han livnära sig på att odla en speciell blomma som används i hinduiska tempel. Och allt är vattnets fel säger han, det är giftigt. Det är det som gör människorna och djuren här sjuka. Men vi har inget val, vi måste använda det här vattnet.– Det här vattnet är förorenat av kemikalier, säger Rajan.– Folk förlorar sina fingrar på grund av vattnet, bönderna arbetar med händerna i jorden och i vattnet som är fullt av kemikalier och tungmetaller, och det här gör att deras fingrar fräts sönder, berättar Sushmita Sengupta som jobbar i vattenteamet på den New Delhi baserade organisationen ”Center for Science and Environment”.Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att nånting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.I förra veckan kunde Kaliber berätta om hur indiska arbetare riskerar sin hälsa när de tillverkar ridutrustning som säljs i svenska butiker. Vi reste till den indiska industristaden Kanpur där man tillverkar ridprylar till många länder, bland annat Sverige. Vi kunde berätta om de svenska företagen Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Biltema, Granngården och grossisten Globus. Och hur de handlar med ridutrustning som tillverkats på fabriker i Kanpur under förhållanden där arbetarna utsätts för risker. Från förra veckans program:”Det är 45 grader varmt i Kanpur i norra Indien när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna. Inte på något av de garverier som vi får besöka ser vi arbetare med skyddsutrustning. Vikram som jobbar i ett garveri berättar att han får andningsproblem av sitt jobb."Inte på någon av de fabriker som vi besökte såg vi arbetare som hade skyddsutrustning mot kemikalier, det låg skräp, högar av tyg och annat brännbart material runt om i lokalerna, tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen låg huller om buller. Vi pratade med arbetare och läkare som vittnade om att folk blev sjuka av sina jobb.Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara dem som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också dem som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden. Är det här okänt för de svenska företagen? Eller blundar de för det? De har ju uppförandekoder där det står att deras leverantörer ska ta miljöansvar och att de själva kollar upp att det här efterlevs. Idag fortsätter Kaliber granskningen av ridsportens smutsiga baksida. Företagen det handlar om heter alltså Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Granngården och Biltema. De säljer alla ridutrustning som är tillverkad i Kanpur. Antingen produktion av egna märken eller som återförsäljare, eller både och. Och de säger alla att varorna de säljer ska tillverkas på ett juste sätt, även när det kommer till att ta miljöansvar. Som minst ska deras leverantörer och underleverantörer följa lagarna i det land där varorna tillverkas.– Vi är en stor aktör, vi har väldigt många besökare, alltså mycket ögon på oss. Och det är naturligt att vi känner ett engagemang även i miljöfrågor, säger Jan Wallberg, koncernchef Gekås.­– Allmänt ett miljöansvar måste alla företag ta, säger Per Sigvardsson, VD Granngården.– Ja, vi tänker väl ganska, eller väldigt mycket på det just nu i alla fall, och har gjort i några år i bolaget om man säger så. ”Code of conducten” i säg tar ju sikte på leverantörernas underleverantörer om man säger så. Uppfylla alla regler som finns i landet givetvis då, vi pratar hälsa och säkerhet, vi pratar miljö och kemikalier, säger Joachim Höök, VD Hööks.Det är lätt att förstå att när det kommer till garvningen och tillverkning av läder i Kanpur så är det en industri som skadar miljön. Bara man googlar orden ”Kanpur” och ”pollution” så kommer det upp otaliga texter om miljöförstöringen som garverierna orsakar. Indisk media skriver ofta om ämnet och det senaste året har de lokala myndigheterna påbörjat ett arbete med att stänga nästan hundra garverier i Kanpur för att försöka få ner volymen på det gifta vatten som släpps ut. Dessutom granskar den indiska miljööverdomstolen ”The national green tribunal” huruvida alla garverier i Kanpur ska tvingas stänga. Utsläppen som garverierna orsakar är olagliga.Men Kaliber reser ändå till Kanpur för att med egna ögon få se föroreningarna och få träffa de människor som drabbas av dem. Och för att ta reda på hur det ser ut bestämmer vi oss för att följa vattnet.Vi börjar vid garverierna. Det är här som råhudar från till exempel vattenbufflar bearbetas i en lång process för att till slut bli till läder.Det finns flera hundra garverier i Kanpur, enligt myndigheterna kan det vara så många som mellan 400 och 700 stycken, men bara 170 av dom finns registrerade. De flesta ligger i området Jajmau precis invid den heliga floden Gagnes som rinner genom Kanpur.Garvning av hudar räknas till en av de mest förorenande industrierna. I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra, tensider och mängder av salt.Kemikalierna blandas med massor av vatten, vatten som ju måste ta vägen nånstans efter att det använts i garveriet. Här i Kanpur rinner det ut i floden Ganges, eller som bevattning till böndernas åkermark.Från garverierna tar vi oss vidare på vår tur genom staden för att se vad som händer med garveriernas avfall.Första stoppet är en av de soptippar där garverierna dumpar sådant material som blivit över i tillverkningsprocessen. Vi går in på området som är ungefär lika stort som en fotbollsplan, marken är grå och här och där ligger högar av blåaktiga läderrester – färgen är ett resultat av kromgarvningen. På andra ställen ligger högar av hår och andra djurrester. Så här beskriver Kalibers reporter det på plats:”Man kan se att runt i kring den här stora soptippen är det små skjul där folk alltså bor. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här lukten, det luktar som någon slags blandning av typ våt ko och kemikalier, det luktar inte så där jättegott. Ok, jag kan inte gå närmare det där, lukten är för stark för mig.”Enligt den lokala miljöorganisationen Eco Friends så finns det runt tio till 15 sådana här soptippar runt om i Kanpur där man dumpar överblivna rester från garverierna. En del av resterna eldas upp, en del rinner iväg med vattnet när det regnar och sprids ut i området. Områden som folk alltså bor i. Medan vi står på soptippen kommer en lastbil och kör in. På flaket är det fullt av blöta slemmiga blåaktiga läderslamsor. Några män hoppar upp på flaket och börjar skyffla av avfallet. Jag tar en bild på dem men det gillar de inte.– Mannen där sa att vi inte fick ta bilder, varför vill de inte att vi tar bilder? frågar reportern Jitendra Dixit från Eco friends.– Det är olagligt att dumpa avfall så här, säger han.Vi åker vidare till ett tempel som ligger på strandbanken till floden Ganges. Bredvid templet finns ett utlopp där garveriernas vatten rinner ut. På vägen dit åker vi över en bro och jag ser hur en grupp människor står och tvättar kläder i floden inte långt från området där garverierna ligger. Reportern berättar från platsen:”Nu står vi alltså vid det här diket där garveriernas överblivna vatten rinner ut i floden. Men just nu så verkar de alltså inte släppa ut något sådant här överblivet vatten, för då ska vattnet vara helt brunt här och nu är det mera grågrumligt. Plus att eftersom det är monsunsäsong så är floden väldigt, väldigt bred och det är jättemycket vatten i den just nu så då syns inte de här utsläppen lika mycket.”Alla garverier i Kanpur ska ha ett eget reningsverk i anslutning till fabriken. De ska också ha en återvinningsenhet, där man samlar ihop använt krom, förklarar Rakesh K Jaiswal som är president för Eco Friends. Sen ska vattnet vidare till stadens centrala reningsverk för att renas ytterligare. Men det här fungerar inte.– Vattnet som kommer ut från garverierna får inte innehålla mer än 2 mg krom per liter, förklarar Rakesh K Jaiswal. Men oftast innehåller vattnet som kommer ut från garverierna nästan hundra gånger mer, mellan 150-200 mg krom per liter.– Det finns några få garverier som är bättre på att rena sitt vatten, säger Rakesh K Jaiswal, men ingen är helt bra. Det är svårt att hitta något här i Indien som är helt perfekt, säger han.Efter att vattnet lämnat garveriet är tanken att det ska vidare till stadens centrala reningsverk – ett reningsverk som garveriägarna och myndigheterna ska betala för och sköta tillsammans. Men inte heller det fungerar.– Varje dag släpper garverierna i Kanpur ut 50 miljoner liter vatten som är fullt av kemikalier, berättar Rakesh K Jaiswal. Men det centrala reningsverket har bara kapacitet att rena nio miljoner liter, så resten åker rakt ut i floden orenat. Det vatten som det centrala reningsverket har tagit hand om förs ut till åkermarkerna kring staden för att användas som bevattning, men inte heller det är rent, berättar han.– Du kan se kvalitén på vattnet som används som bevattning, säger Rakesh K Jaiswal.Vi åker vidare längs vattnets väg. Vi passerar huvudgatan i området Jajmau, där garverierna ligger på rad efter varandra. Vi fortsätter förbi det centrala reningsverket som ligger i slutet av gatan och kör tills vi kommer till den plats där vattenet från det centrala reningsverket kommer ut. Kalibers reporter beskriver från platsen:”Ok, nu står vi alltså här vid utsläppet från det här centrala reningsverket, där vattnet som ska vara renat genom alla steg liksom rinner ut, men vattnet som kommer härifrån det är liksom, ja vad är det, typ grå grönaktigt.”– Så det här ska vara renat?– Det här är det säkra vattnet som är för bevattning, säger Jitendra Dixit på Eco Friends ironiskt.– Men det är inte säkert?– Nej, det är inte säkert, säger han.Från stället där vi står förs vattnet vidare till åkermarkerna i långa smala kanaler. Vi åker max någon kilometer och där börjar en del fält breda ut sig. Vi stannar i den första byn vi kommer till. Där träffar vi bonden Gesempku som är i 50-års åldern. Han sitter i en liten kiosk med ett stort bandage runt ena foten. Han kan inte längre jobba på fälten berättar han.– Han är säker på att det bara beror på vattnet. För till och med ett litet sår som man får, på grund av vattnet blir det mer allvarligt, översätter vår tolk.Gesempkus fot började bli sårig när han gick runt på åkern och jobbade, nu har det gått sex månader utan att det har läkt, berättar han. Han har varit hos läkaren och fått mediciner men de har fortfarande inte hjälpt. Han själv är säker på att det är kemikalierna i vattnet som orsakat såren. Och skördarna blir bara mindre beklagar han sig, hans produktion har gått mer med 70 procent, säger han.– Produktionen har gått ner jättemycket, det påverkar min familj, säger han.I samma by träffar vi bonden Rajan, han med eksem på armarna som vi hörde i början av programmet. Och längre in i byn träffar vi några bönder som sköter om sin flock med bufflar. De berättar att de köper bufflarna från ett område nära Delhi, när de kommer hit mjölkar de upp till 15 liter om dagen, men efter några veckor så ger de knappt tio liter.Bönderna berättar att problemet funnits i många år. Men att det blir allt värre. De har demonstrerat och protesterat för att få myndigheterna att göra något. Då kommer folk dit och tar prover och bilder men inget mer händer, säger de. Eller jo, eftersom myndigheterna har konstaterat att grundvattnet i byn är förorenat, får de vatten från tankbilar nu istället som de kan ha till att dricka.Att grundvattnet i Kanpur har blivit förorenat bekräftar även Satish Sinha som är biträdande direktör på miljöorganisationen Toxics Link.Han berättar att han varit med och gjort en studie tillsammans med den myndighet som ska hålla koll på föroreningar, ”The Central Pollution Control Board”. De tog prover på grundvattnet runt om i Kanpur och hittade tydliga bevis på att vattnet var förorenat av sexvärt krom. Vatten som folk alltså dricker.Det är framför allt krom som används när man garvar hudar på kemisk väg. Vanligtvis använder man trevärt krom när man garvar, men det trevärda kromet kan övergå till att bli sexvärt krom om garvningen görs på fel sätt. Sexvärt krom är klassat som cancerogent och kan ge upphov till flera olika cancerformer.Men vattnet som släpps ut i floden Ganges eller till åkermarkerna har inte bara rester av krom, utan i det finns en blandning av hälsofarliga kemikalier som garverierna använt i sin tillverkningsprocess. Vi hör Rakesh K Jaiswal på Eco Friends.– I varje familj kan man träffa på någon som är påverkad av det förorenade vattnet, säger Rakesh, och i vattnet är det också krom som orsakar cancer. Men folk här är fattiga och har inte råd att gå till bra läkare, så cancern blir aldrig upptäckt innan de dör.Vad gör då de indiska myndigheterna åt problemet? I byn träffar vi också Humil Omar. Han jobbar för ett statligt projekt som heter ”Ganga Action Plan”. Den indiska regeringen sjösatte det här projektet redan på 80-talet som ett initiativ för att försöka rena den gravt förorenade floden. Men han erkänner utan omsvep att man inte kommit så långt.– Det görs många studier på föroreningarna i vattnet och hur man skulle kunna motverka dem, men utöver det händer det inte så mycket, säger Humil Omar.Men, som vi redan berättat, har myndigheterna också börjat stänga ner nästan hundra garverier för att försöka få ner mängden förorenat vatten som släpps ut, och det pågår en granskning i den indiska miljööverdomstolen huruvida alla garverier ska tvingas stänga.Vi har nu följt vattnets väg från garverierna till åkermarkerna. Vi lämnar byn och åker tillbaka in till staden. Där träffar vi Mr. Sultan som är med och leder ett av de större läderföretagen. De garvar 400-500 buffelhudar om dagen, säger han stolt. Inte heller han förnekar problemen med utsläppen till floden och menar att garverierna gör så gott de kan.– Alla är seriösa, till och med läderindustrin är väldigt seriös när det gäller att rena Ganges. De vill inte förorena floden, säger Mr. Sultan.Han berättar att det görs olika studier på hur det centrala reningsverket i Kanpur skulle kunna förbättras både vad gäller själva reningen, men också kapaciteten att rena mer vatten. Men att genomföra det här är dyrt och det finns en konflikt kring vem som borde betala: garveriägarna, myndigheterna i Kanpur eller Indiens regering. Själv tycker han inte att det är garveriägarna som borde behöva stå för hela kostnaden.Efter en vecka i Kanpur har vi nu också med egna ögon sett utsläppen från garverierna. Tidningarna skriver om utsläppen, den indiska regeringen har länge varit medveten om problemet, lokala politiker och myndigheter likaså, garverinäringen själv, miljöorganisationer, bönder – problematiken är välkänd. Utsläppen är dessutom olagliga.– Att garverierna släpper ut orenat vatten är inte tillåtet. Det som sker är ett brott mot dom indiskalagarna, säger Satish Sina på miljöorganisationen Toxics Link. Myndigheterna vet om det men ändå händer inget.Något som Humil Omar som jobbar för det statliga projektet ”Ganga action plan” också medger.– Alla vet om problemen men kanske är det är ingen som riktigt lyfter upp dem till den högsta nivån, så Högsta domstolen kanske inte har hela bilden tydlig för sig, säger han.Och det är alltså i den här staden som mycket av den ridsportutrustning som säljs i Sverige tillverkas. Hööks, Biltema, Gekås och Granngården har alla varor härifrån i sina butiker.Men utsläppen från garverierna och miljöförstöringen är ju kända, så hur är det möjligt att de svenska företagen säljer produkter som tillverkas här? De säger ju att de tar ansvar för miljöpåverkan vid tillverkningen av de varor de säljer. Och i sina uppförandekoder så skriver de att deras leverantörer som minst ska följa lagarna i det land där tillverkningen sker. De skriver dessutom att de kontrollerar att kraven de ställer följs.Men när vi frågar de svenska företagen, som säljer lädervaror som träns och grimmor just härifrån, vad de känner till om de här miljöproblem så är det ingen av dem vi pratar med som säger sig känna till det här.Hööks hästsport har sysslat med sadelmakeri sen 1930-talet, nu producerar de sina egna märken i bland annat i Kanpur. VD och delägare Joachim Höök har själv varit i Kanpur, men han säger sig inte känna till något om utsläppen som garverierna orsakar:– Ingenting egentligen, inte mycket i alla fall.– Det var inget som du fick veta något om när du var där?– Nej, nej.– En sak som jag tycker är lite konstig, för jag har ju varit där nu nyligen, och man får ju tidningen på hotellet och varje dag så är det ju om de här miljöproblemen från garverierna och utsläppen i floden. Och det är ju liksom allmänt känt i staden de här problemen, så hur kan ni inte veta om det?– Ja, det är ju en bra fråga i så fall. För som sagt jag själv har varit i Kanpur, men nu var det många år sen. Om våra inköpare har missat att läsa tidningen och missat nyheterna och inte fått informationen, det är väl olyckligt givetvis i så fall.– Hur tycker du att det går ihop med ert miljöarbete, era miljökrav?– Det är klart att det som du säger till mig nu, att de inte följer lagar och regler på garverierna i Indien, då är det nyheter för mig givetvis då. Och det är ju klart att det känns ju inte alls bra på så sätt då.Inte heller Granngården säger sig känna till miljöproblemen. Trots att det är ett bolag som omsätter nästan två miljarder om året, menar de att det är deras leverantörer som ska göra kontrollerna av produktionen, det är deras ansvar, och Granngården litar på dem. Det säger inköpschefen Henrik Larsson och VD Per Sigvardsson:– Jag tänker att vi får tala med vår leverantör. Om det är så. Det är helt fel om det är på det sättet, säger inköpschefen Henrik Larsson.– Men den här code of conducten, och det här ni skriver på er hemsida, det är ju för era kunders del, lurar ni inte kunderna då att ni har koll, att det här sköts på ett juste sätt, när ni faktiskt inte kollar om det stämmer?– Om vi får en indikation på att det finns missförhållanden på ett eller annat vis då tar vi det på största allvar och, ett tar upp en dialog med den leverantören som vi köper den här produkten ifrån och hör vad de har att säga om det här. Och två, om det inte blir en åtgärd då får det en konsekvens i vårt samarbete, säger VD Per Sigvardsson.– Ni sa att ni är ett litet företag, att ni liksom inte kan ha den här kollen, fast ni gör väl ändå en vinst varje år, kan man inte avsätta en viss andel pengar till att ha bättre kontroll?­– Vi pratar tusentals, eller i alla fall ett antal hundra leverantörer, och ett antal tiotal, femtontal, tjugotal länder, så den organisationen har de stora kedjorna, men vi har inte den kapaciteten.– Vilket ansvar tycker du att ni har för de produkter som ni köper från andra delar av världen och den miljöpåverkan de har?– Ja, vi ska inte jobba med leverantörer som inte följer dom lagar och regler som finns, och dom policys som finns, säger Per Sigvardsson.Inte heller Gekås säger att de känner till miljöproblemen, och menar att det är deras kontroll som brustit. Jan Wallberg är koncernchef och Malin Helde är VD med ansvar för inköp på succévaruhuset.– Ni har uppenbarligen varit där och vi har inte, och är det inte okej så är det ju en klar signal till oss att vi bör ha bättre koll på hur det ser ut där i området, säger Jan Wallberg.– Hur kommer det sig att ni inte har varit där och kollat?– Det är väl något vi får titta på ordentligt. Men det är återigen stickprovskontroller, vi tittar på stora leverantörer, stora produktområden, där det också är riskområden såklart. Så försöker vi göra en vettig prioritering på vilka vi åker till. Men det här har vi ju inte… säger Malin Helde.– Men när ni ändå har olika krav ni ställer, miljökrav, arbetsmiljökrav och sånt, hur kan ni ställa upp såna krav om ni faktiskt inte kollar att det efterlevs?– Ja, du har rätt. I den bästa av världar skulle man vara ute och titta på varje leverantör, och den leverantörens underleverantörer. Som kan vara många. Och då tror jag, vi är nog inte ensamma om att man väljer att ha en struktur och metodik där man gör just stickprovkontroller och försöker hitta och jobba med leverantörer som där man har förtroende och tror att det ska fungera. Men jag tror, i det här fallet så är det uppenbart att det här har gått förbi oss på ett sätt som inte är okej, säger Jan Wallberg.Biltema är det enda företag som inte vill vara med på någon intervju med oss. Detta trots flera mail och telefonsamtal till deras presschef Henrik Jarl.– Biltema, Henrik Jarl.– Hejsan. Det här är Veronika Karlsson på Sveriges Radio.– Hejsan hej.– Vi pratades vid i förra veckan att du…– Ja, det stämmer bra.–...att du skulle återkomma till mig med möjlighet till en intervju i veckan.– Ja, det har uppstått en viss situation på vår arbetsplats.– Aha.– Så jag tror nog att vi får hoppa över denna gången. Det blir bäst så.Vi får ingen intervju med någon på Biltema utan företaget skickar istället ett mail där de skriver att de tar problematiken på fullt allvar.Och precis innan det här programmet är klart, får vi nytt mejl från Biltema. De skriver att de gjort en revision hos leverantören i Indien och att de som ett resultat av det besöket kommer upphöra köpa in läderprodukter med detta ursprung.Också de andra företagen säger till Kaliber att de nu ska undersöka förhållandena i Indien närmare. Vi hör Joachim Höök på Hööks hästsport.– Så får vi ju titta närmare på vad det kan bero på och vad vi skulle kunna göra åt det i så fall.– Vad skulle ni kunna göra åt det?– Att betala mer för produkterna för att de skulle renas om man säger så? Ja, det skulle det väl absolut kunna vara, om nu detta är ett problem, så är det klart att det skulle kunna vara så. Det är ju inte bara vi som köper grejer därifrån, det gör ju hela världen, och hela hästsportbranschen om det är den vi pratar om specifikt nu då. Det finns ju inte ett fint varumärke på fina gatan heller som inte köper varor från Kanpur. Det är klart att alla måste hjälpas åt och dra sitt strå till stacken i så fall, säger Joachim Höök.De indiska miljöorganisationerna är i alla fall på det klara med att de svenska företagen måste ta sitt ansvar.– De internationella och andra stora företag som producerar sina varor här måste ta ett mycket större ansvar, säger Satish Sina på Toxics Link. Någon del av vinsten som de gör måste komma samhället här tillgodo, och de måste försäkra sig om att människor och miljö inte kommer till skada.Bonden Gesempku, han med såret på foten som inte vill läka, har bara en sak att säga.– De borde rena vattnet, så att vi kan syssla med jordbruk här, så att vi också kan dra nytta av jordbruket. De måste rena vattnet, avslutar han. Reportrar: Veronika Karlsson och Matilda Eriksson-RehnbergProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

21 Syys 201530min

Träns, grimmor och sadlar - i Sverige säljs ridsportprodukter som aldrig förr. Men vem får betala priset för ryttarnas shopping? Kaliber idag - om ridsportens smutsiga baksida. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ridsporten kopplas ofta samman med pengar och flärd. Men det är också en folksport, en halv miljon svenskar rider regelbundet. De senaste 40 åren har antalet hästar femfaldigats, och idag finns det omkring 360 000 hästar i Sverige. Det gör oss till det näst häst-tätaste landet i Europa.Och hästfolket gillar att shoppa. På alla stora hästtävlingar i Sverige finns idag en minst lika stor mässa där häst och ryttarutrustning säljs.Rridsport kan vara en kostsam sport om du väljer de dyraste märkena. En sadel av ett exklusivt märke kan kosta upp till 50 000 kronor, medan den billigaste kostar knappt 3 000. Och för träns, det som hästen har på huvudet vid ridning , finns motsvarande lyxvariant för 7 000 kronor – eller budget för 149.Vi ville ta reda på hur det är möjligt att det är så billigt. Finns det ett pris för hästfolkets shoppingiver?Vi hamnade i Indien och det vi hittade var långt ifrån glamouröst. Kaliber i dag - om ridsportens smutsiga baksida. Hela programmet utskrivet. Se länk nedan.

14 Syys 201530min