Om åren och såren i Kina: Björn Djurberg

Utrikeskrönikan 11 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Måndag, Östersund, Jämtland, Sverige.

Långt från Peking.

Och så är det ju tänkt, jag ska ju sluta snart. Det här blir min sista krönika som Kinakorrespondent.

Och flyttlasset har redan gått hem, som ni hör.

När jag började som korrespondent, hösten 2019, hade ingen ännu hört talas om covid-19.

Och Ryssland hade inte påbörjat sin fullskaliga invasion av Ukraina.

Xi Jinping var halvväggs in på sin andra mandatperiod.

Och Trump styrde i Washington.

Man kan väl säga att det runnit en del vatten under broarna sen dess.

Pandemi och krig. Det är väl de två saker som jag ändå skulle säga mest präglat Kinas ställning i världen de här åren.

Kommunistpartiet tog beslutet att stänga in sig i en covid-bubbla i tre år.

Och har även som bekant satsat på att stärka sin relation med Ryssland, trots att Putin går till attack mot sina grannar.

Och även om de som styr i Peking nu satsar hårt på att visa hur öppen man är mot världen så tror jag såren från pandemin är svårläkta. Inte minst för många kineser.

Men, att vända blad är ju något av Kommunistpartiets paradgren.

Pandemihanteringens kontrollsamhälle blir bara en i raden av obehagliga minnen att lägga till handlingarna.

Bit ihop och gå vidare och gilla läget. Tänk på någonting annat.

Under mina år i Kina har jag ofta blivit imponerad över hur sega många av de kineser jag träffat är.

Det tycks finnas en förmåga att stå ut och ha tålamod, trots att livet kanske inte är så enkelt alla gånger.

Man kan tala om ”Chi ku”, ”äta bitterhet”. Vissa ser med stolthet på det.

Ett annat uttryck som blivit populärt mer nyligen är ”Tangping”, att lägga sig raklång.

Det vill säga, att sänka ambitionsnivån, strunta i samhällets alla krav, kliva åt sidan och göra så lite som möjligt.

Kanske är det motpolen till att ”äta bitterhet”.

Eller så är ”Tangping” rentutav bara en variant av att hålla ut; en lösning när alternativen verkar sämre.

Under mina pandemi-år i Peking har också märkt att det varit lätt att bli hemmablind.

Man blir som man umgås, heter det ju, och under Kinas covid-bubbla blev i alla fall min värld bra mycket mindre.

Nu växer världen igen, men frågan är om den blir lika stor.

Precis som ärret kan göra att huden drar ihop sig och stelnar så har kanske även sinnet tappat lite av sin flexibilitet.

Det blev drygt 4 år som Kinakorrespondent.

Xi Jinping är nu inne på sin tredje mandatperiod och nästa år kanske Trump blir president igen.

Och även om jag ätit en del bitterhet, så hoppas jag att jag inte blivit bitter på köpet.

För ytterst har det ändå varit en ynnest att få rapportera hem till er, kära lyssnare, under de här dramatiska åren i Peking.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@sverigesradio.se