Skojiga och pratglada västergötar
Släktband10 Marras 2008

Skojiga och pratglada västergötar

Släktbands landskapsupplaga 10 nov 2008 Veckans Släktband ger sig på sätt och vis sig ut på vandring i Sverige. Den här upplagan av Släktband tar ju avstamp i de föreställningar vi har om människor som bor i olika delar av landet. Turen har kommit till Västergötland, och så här står det att läsa om västergöten i boken Sveriges Folk från början av förra seklet: Med den stora utsträckning och skiftande natur, som utmärker Västergötland, följer att folkkaraktären skall erbjuda vissa skiftningar; dock återfinns såsom allmänna grunddrag sparsamhet samt klok beräkning och ett visst drag av humor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Knallarna – de västgötska hjältarna och skurkarna

Kanske är det knallarna, de kringvandrande handlarna från Västergötland som gett västgötarna rykte om sig att vara lite extra skojiga och snabba i truten.

Knallarna gav sig ut på långa vandringar med sina varor i en säck på ryggen eller i en liten handdragen kärra. Inte sällan var det textilier de bar med sig, med tiden skulle ju Västergötland bli centrum för den svenska textilindustrin, men det var också vanligt att de hade svarvade träföremål eller metallprodukter i bleck. Redan tidigt, i den så kallade förlagsindustrin, så satt folket i de västgötska småstugorna och producerade varor som sedan knallarna samlade ihop för att sälja på marknader och i gårdar i andra landskap.

En av de många knallar som gav sig ut med påsen på ryggen var Karl Andersson från Dalstorp i Sjuhäradsbygden - han gav sig ut på landsvägarna med sina bleckvaror i mitten av 1890-talet. Många år senare fann Karls barnbarn bland hans efterlämnade papper en levnadsbeskrivning som Karl producerat. Så här skrev han själv om sin första vandring:

Eftersom vi voro många i hemmet, fick en del av oss syskon tidigt giva oss ut att förtjäna eget bröd. När jag var 15 år tog jag drängplats hos en grannbonde och fick 20 kronor för sommarens sex månader. På hösten samma år tog jag plats hos en bonde som var smed för 25 kr per år där jag fick börja lära smedyrket. När jag fyllt 16 1/2 år tog jag riktig drängplats med 85 kronor för ett år och därtill föllo små persedlar som bestod av skor eller stövlar, väv till skjortor och ull till strumpor. Jordbruket låg dock inte i min håg. Jag såg andra möjligheter. Jag ville ut som knalle då ju många i min bygd levde av denna näring. Därför blev jag hänryckt när en knalle kom med påse på ryggen. Och kom det en som hade varulagret på hästskjuts, kunde jag inte hejda mig, utan sade en sådan skall jag bli.

Om just Karl Andersson var rolig och skojsam när han var ute och sålde sina varor, det vet vi ingenting om.

Men Dan Korn som forskat mycket om livet i det gamla Västergötland, och som bland annat gett ut flera böcker med titlar som ”På böggda” och ”De som aldrig sett havet” han menar att knallarna verkligen behövde humorn för att bli framgångsrika.

-För att kunna sälja, och bekanta sig med folk måste man vara ”läpalätter” som det heter på Västgötska, berättar Dan Korn.

-Knallarna var ju oftast välkomna dit de kom, de kom ju med nyheter från den stora världen och de fick berätta historier och vara roliga när de skulle sälja sina varor.

Västgötskan har också senare blivit synonymt med att vara rolig.

-Uno Myggan Eriksson påpekade någon gång att folk när de skulle vara roliga på scen ofta tog till en slags teater-västgötska för att locka till skratt, oavsett var de kom ifrån. Så Västergötar har väl fått rykte om sig att vara roliga-

-Och det anser jag att det stämmer, säger Dan Korn.

Det är ganska svårt att definiera var den västgötska humorn består av.

-Den är svår att översätta, menar Dan Korn, och blir oftast inte rolig om man försöker översätta dem.

Han berättar en historia om en gubbe som var på väg till marknaden i Svenljunga. Han gav sig iväg tidigt om morgonen när det fortfarande var mörkt. Plötsligt dyker det upp en man ur mörkret och rusar fram och ger bonden ett slag på käften. Bonden for vidare och funderade på vem det kunde ha varit.

-Till slut kom han på lösningen, säger Dan Korn.

”Det måste la vart nån som kände mig.”

Tillbaka till Karl Anderssons berättelse om sin tid som knalle. Här har han kommit fram till målet för sin första vandring, Växjö.

På torget i Växjö som vi stod plockade de ner mig i en tom bleckhäck och fyra man bar mig till Svanbergs krog där jag ställdes upp för att bjuda på konjak. Jag sade spontant nej. Då beställde de in lika många glas som vi var personer och var och en tömde sin sup. Jag vägrade men här gällde ingen pardon, de tog mitt glas och hällde innehållet innanför rockkragen. Så skulle suparna betalas. De kostade ca 15 öre st. Jag vägrade med påföljd att knallarna höll mig medan en av dem tog upp min börs och betalde. Jag var så fri för stunden.

När marknaden var slut sade jag till en av torgarna: ”Köp mitt lager så far jag hem och far aldrig mer ut på marknader” och detta var min uppriktiga mening. Jag fick det svaret ”jag köper ej ditt lager för har du fått blodad tand stannar du inte länge hemma”. Han hade förvisso rätt. Jag tog rådet av en gammal hantverkare bland hopen som rådde mig taga säcken på nytt och fortsätta ner mot Blekinge och så blev fallet. Varulagret och jag hamnade i Skruv.

Ja, han hade det tufft, den unga knallen Karl Andersson på sin allra första vandring. Men det hindrade inte att det skulle bli många fler knalleresor för honom, precis som kollegan på torget i Växjö hade förutspått.

Västgötarnas rykte som pratglada och munviga kan spåras ganska långt ner i tiden. Dan Korn har funnit ett gammalt skillingtryck från tidigt 1700-tal. Sången försöker uppmana folk att ta värvning i ett av Karl XII:s sista krig.

-Det skillingtrycket är lagt i munnen på en Mar-bo, en person från Marks härad, och det är delvis skrivet på dialekt, berättar Korn. I sången uppmanar västgöten sin flicka att packa ner hans saker för att han ska dra ut i krig. I den här sången är västgöten ett föredöme som skyndar sig att dra ut i krig. I den här beskrivningen är västgöten hjälte, och långt ifrån så fånig som han beskrevs längre fram. Fånig blev västgöten senare, i början på 1800-talet, då de blev föremål för en statlig kampanj.

-I skiftet mellan 17- och 1800-talet utmålade man västgötar som utsugare och parasiter som försökte sälja saker som folk egentligen inte behövde, säger Dan Korn. Han har funnit en skrift från Hushållningssällskapet i Västmanland som ger goda råd om hur man ska blanda sin egen rödfärg, hur man botar sjuka djur.

-Och mitt i detta finns råd om bästa sättet att undvika besök av västgötar. Fast egentligen är det inga goda råd, utan mer en stridsskrift som handlar om hur skadliga västgötar är som går runt på landsbygden och tar pengar av folk. Uppenbarligen var man rädd att landsbygdens folk skulle ta sig in i penningekonomin, menar Dan Korn.

Knallen Karl Andersson som skrev sin kortfattade levnadsbeskrivning på 40-talet han gjorde pengar med tiden, han blev en framgångsrik fabrikör tillsammans med sina bröder. Det är förresten hans barnbarn som har återfunnit hans berättelse, där han beskriver hur han och bröderna med tiden kom på hur de skulle kunna tjäna pengar:

”Nu kom tanken fram: gör bleckkärlen själva, det ger bättre förtjänst och mera trygghet. Vi voro tre bröder, vi skulle starta med tillverkningen tillsammans. Jag utsägs till ledaren, min yngste bror 18 år, som tidigare inhämtat kännedom i blecktillverkning blev verkmästare och den äldre brodern, Herman 23 år försäljare. Han reste på marknaderna som voro talrika i Småland, Blekinge och delvis Skåne.

Herman körde omkring från marknad till marknad och tidvis från gård till gård och bjöd ut våra alster. Jag gjorde honom ock sällskap och vi delade på oss och gick in i var sin stuga.

Vi blevo i allmänhet väl bemötta, men många kvällar var det svårt att få mat och rum under nätterna. Men kom man på nytt gick det galant och de rentav väntade oss och hade t.o. med undanlagt pengar för blivande köp. För barnen var det en stor upplevelse när knallen kom.”

Knalleregistret i Ulricehamn

I Västgötarummet på Ulricehamns stadsbibliotek finns ett speciellt knallearkiv. Det är släktforskarföreningen Ulricehamnsbygdens forskarklubb som samlat material om knallar.

Anna- Lena Hultman är ordförande i forskarklubben och har ägnat massor av tid för att organisera och söka material om knallar.

- Det är viktig att samla de minnen som finns efter knallarna, eftersom vi är i en riktig knallebygd här runt Ulricehamn och Borås, säger Anna- Lena Hultman.

Knalleregistret består bland annat av fotografier, berättelser som samlats in, tidningsklipp, utdrag från husförhörslängder och mantalslängder.

- Varje knalle har en egen akt där vi fyller på med information allteftersom. Det kan till exempel handla om var deras handelsdistrikt var beläget och när de började som knallar.

Anna- Lena Hultman drar ut en pärm och berättar att många av knallarna bytte namn.

- De flesta var ju vanliga bondpojkar som sen tog sig nya namn när de blev knallar, så många av våra släktnamn kommer från den tiden. Om man bläddrar här i pärmen ser man sådana namn, Backelin, Hallin, Litsell...

- Det var ju så att det fanns regler för knallarna. Var man bondpojke och blev bondknalle, fick bara en från varje gård resa ut med handel. Om de var fler pojkar i familjen kunde de andra i stället skriva sig i Ulricehamn eller Borås som handelsbetjänt hos någon handlare.

- Därför var det väldigt många härifrån Sjuhäradsbygden som skrev sig i Ulricehamn och Borås, och befolkningen ökade av den anledningen väldigt mycket i början av 1800- talet i de städerna, berättar Anna- Lena Hultman.

- De särskilda privilegier som knallarna hade upphörde på 1860- talet . Därefter blev de likställda med alla andra som bedrev handel, säger Anna- Lena Hultman.

- Och privilegierna diskuterades med jämna mellanrum i svenska riksdagen. Till exempel var det på 1700- talet på tal att knallarna i Ulricehamn och Borås skulle förlora privilegierna.

- Men då kom borgerskapet i Ulricehemn på att de skulle fjäska och försöka få behålla sina rättigheter. De uppvaktade Drottning Ulrika Eleonora och undrade om de kunde få byta namn på staden Bogesund till Ulrikehamn- vilket de fick. Men det blev ändå en del indragningar i rättigheterna.

- Det fanns tre olika kategorier, berättar Anna- Lena Hultman. Dels var det bondenkallarna, som bara fick resa på vissa tider av året; januari till mars- april och september till jul. Resten av året skulle de sköta sina jordbruk.

- Den andra kategorin var handelsbetjänterna som var skrivna i Ulricehamn eller Borås, men inte bodde där. De kunde resa när som helst under året.

- Och sedan fanns det handlande borgare i Ulricehamn och Borås som hade de bästa förutsättningarna. Men det var inte alla av dem som reste själva, utan de tjänade på att låta handelsbetjänter vara skrivna hos dem, berättar Anna- Lena Hultman.

Många av knallarna hade det kämpigt, eftersom kunder ville handla på kredit och knallarna fick då vänta upp till ett år innan betalning. Och eftersom knallana många gånger själva fått kredit hos de som tillhandahöll varorna, var det många av knallarna som gick i konkurs.

Konkurshandlingarna, berättar Anna- Lena Hultman, är guldgruva! Det är en källa till information om till exempel knallens varulager, var hans vagnar stod i landet och var han hade fodringar.

Dessa handlingar finns i Häradsrättens arkiv som finns på våra Landsarkiv.

- Passjournalerna är också en källa till information om knallarna. Där står vart och när knallen åkte.

Om du är intresserad att komma i kontakt med knallearkivet kan du kontakta Anna- Lena Hultman på den här e- postadressen: konkordia@konkordia.se

Vill du hellre besöka arkivet är det Ulricehamns stadsbibliotek som gäller.

Hör gärna av dig till redaktionen för Släktband om du har tankar, tips eller kommentarer till programmet. Klicka här och du kommer direkt till vår postlåda: slaktband@sr.se

Jaksot(259)

Teddy flydde från nazisternas arbetsläger i Norge

Teddy flydde från nazisternas arbetsläger i Norge

Den unge polacken Teddy blev tillfångatagen under kriget och blev lägerfånge hos nazisterna. Han skeppades till Norge för att hugga skog. En dag tog han chansen och flydde över gränsen till Sverige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Teddy växte upp i nuvarande Ukraina, på en plats som när han föddes ingick i Österrike-Ungern, men som när kriget kom, var polskt territorium.Hans dotter Bitte Sundin, som bor i Norrköping, berättar att Teddy blev krigsfånge hos nazisterna. Han var gratis arbetskraft åt en fiskare, han byggde bunkrar i Berlin, men när han vägrade att gå in i den tyska armén sattes han i koncentrationsläger. Därifrån skeppades han och andra fångar upp till norra Norge, där de skulle avverka skog och bygga vägar. Det var där Teddy såg sin chans att fly. Han och en kamrat fick hjälp av modiga norrmän att i en dramatisk flykt ta sig över till Sverige. Här blev Teddy kvar. Det fanns ingenting kvar att återvända till i hans gamla hemby. Släkten hade deporterats och byn hade hamnat bakom järnridån.Historikern Lars Hansson har skrivit en avhandling och flera böcker om de drygt 60 000 flyktingar som tog sig över den norsk-svenska gränsen under andra världskriget. Med hjälp av förhörsprotokoll, minnesberättelser, memoarer och intervjuer har han kunnat se att de som tog sig över till Sverige oftast fick hjälp av hjältemodiga människor i gränstrakterna. Men han har också sett att fångar blev tillbakaskickade under en kort tid av nitiska tjänstemän. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renströmslaktband@sverigesradio.se

31 Joulu 202224min

Olof Olofsson Häll blev skarprättare

Olof Olofsson Häll blev skarprättare

När Suzanne Jonsson Lindström upptäckte att hennes farfars farfars farfar varit skarprättare blev hon minst sagt förvånad. Nu försöker hon ta reda på allt om honom och hans liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Olof Olofsson Häll föddes 1776 i byn Medle strax väster om Skellefteå. Han blev först soldat men senare senare i livet fick han titeln skarprättare, vilket innebar att han skulle utföra kroppsstraff och avrättningar på de människor som staten dömt till sådana straff. Hans distrikt blev Västerbotten och Norrbotten vilket betyder att han hade halva Sverige som sitt arbetsfält. Ulf Andersson som är arkivchef i Region Värmland har forskat i skarprättarnas historia, och han menar att det finns många myter om deras liv och villkor som mer hör hemma i medeltiden. De beskrivs som ljusskygga varelser med avskurna öron, speciella bödelshättor och allmänt avskydda. Men när skarprättare Häll var verksam sökte man tjänsten som andra statliga jobb och hade en mer respekterad position i det lokala samhället. -Den siste skarprättaren i Sverige, Anders Gustaf Dahlman (1848-1920) hade till och med namn och yrkestitel på sin dörrskylt vilket visar att han inte skämdes för sitt yrke, säger Ulf Andersson.När Olof Olofsson häll dog 1836 utlystes tjänsten efter honom med följande text."Som skarprättare Olof Häll den 14:de innevarande månad aflidit. Så äga hugade sökande till den ledigblefne skarprättaretjänsten, sig härstädes anmäla, inom en månad eller Trettio dagar härefter. LandsCancelliet i Umeå den 18:te april 1836." Ur Västerbottens läns allmänna kungörelser Digitala samlingar Umeå universitet. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

24 Joulu 202224min

Fästfolket Carl Gustav och Klara tog sina liv

Fästfolket Carl Gustav och Klara tog sina liv

Tom Rimbrant ville ta reda på varför hans gammelmorbror tog sitt liv. Till slut fann han en sorglig Romeo- och Juliahistoria som slutade i två självmord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det hade gått bra för Uppsalasonen Carl Gustav Andersson. Han hade etablerat sig som sotare i Karlskrona och fått ett fint jobb. Där träffade han Klara, en ung flicka som just flyttat till staden och börjat jobba som piga.Allt såg ljust ut för det unga paret, men det vändes till mörker i januari 1903 då Klara, som var höggravid, dränkte sig. Två år senare gjorde Carl Gustav samma sak. Men varför blev de så förtvivlade? För släktforskaren Tom Rimbrant har deras öde blivit en slags deckargåta, som han tror är löst mer än 100 år senare.När någon tog livet av sig skrev tidningarna detaljerade beskrivningar som innehöll namn, adress och tillvägagångssätt. Dessutom spekulerades det ofta om orsaken till självmordet. Idéhistorikern Anders Ekström från Uppsala universitet har studerat många av de här notiserna och ser att beskrivningarna var olika beroende på hur tidningen förhåll sig till religion och politik. I socialdemokratiska tidningar handlade det ofta om nöd och armod medan det i tidningar som höll religionens fana högt handlade mer om andlig nöd och själsvåndor.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

17 Joulu 202224min

Richard förskingrade kommunens kassa

Richard förskingrade kommunens kassa

Richard föddes under enkla förhållanden och fick med tiden den viktigaste förtroendeposten i sin kommun. Men han använde samma plånbok både för sin egen och kommunens ekonomi. Det blev hans fall. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Richard Modig föddes 1879 som enkel soldatson på det lilla torpet Heden strax utanför Katrineholm. När han växte upp blev han politiskt engagerad och snart var han en viktig person inom socialdemokratin. Först inom Lantarbetareförbundet och vidare genom ett antal förtroendeposter för att slutligen 1927 väljas till ordförande i kommunalnämnden i Stora Malms kommun. Hans sonson Arne Modig har fördjupat sig i Richards öde.Vid den här tiden sköttes mycket av det politiska arbetet ideellt och det var fortfarande bara i undantagsfall som kommunerna hade anställda tjänstemän, berättar Lars Nilsson som är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet.Det viktiga arbetet med att ta in skatter från medborgarna sköttes av förtroendevalda, som ganska ofta hade kommunens kassa mer eller mindre på fickan. Den dag skatten skulle betalas gick medborgaren till kommunalnämndens ordförande där de lämnade över kontanter och fick ett kvitto.Richard slarvade med bokföringen i flera år och till sist gick det inte längre. Revisorerna insåg att det fattades stora summor och skandalen var ett faktum.I Arne Modigs familj pratade man aldrig om förskingringen men med hjälp av arkiven fann han historien om sin farfar och skrev därefter boken "Livet är en strid Månne döden är en vila".Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Malin Aveniusslaktband@sverigesradio.se

10 Joulu 202224min

Pigan Bengta blev mordbrännare av misstag

Pigan Bengta blev mordbrännare av misstag

Bengta Bengtsdotter hade bara tänkt ställa till det lite grann. Men ögonblickets ingivelse förstörde allt och hon blev dömd för mordbrand. Hon hade ändå tur och klarade sig från att avrättas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Att blir trött på chefen och jobbet är ingen ny företeelse. En tidig vårdag 1821 fick den unga pigan Bengta Bengtsdotter nog och ställde till med vad som var tänkt att bli en liten eldsvåda vid ugnen för att slippa det tunga slitet med brödbak för en dag. Men allt gick snett och det skulle dröja tills hon var nästan 40 år innan hon kunde komma hem som en fri människa.Släktforskaren Daniel Wicksén har forskat om sin ana Bengta Bengtsdotter som dömdes för mordbranden. Elsa Trolle Önnerfors, rättshistoriker vid Lunds universitet berättar att just mordbrand var ett av de brott som samhället såg allra allvarligast på vid den här tiden. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

3 Joulu 202224min

Släktforskningen avslöjade den otäcka sanningen

Släktforskningen avslöjade den otäcka sanningen

Brita Stina fick stämpeln "illa känd" av prästen efter att ha fött flera barn utom äktenskapet. Hennes tvillingar Per och Johan fick en tuff start och flera av deras barn drabbades av olyckor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:I november 1833 bjöds det till stor bröllopsfest i Stavby några mil nordost om Uppsala. Festligheterna pågick i fyra dagar och bland de hundra gästerna som samlats på Källgården fanns två drängar som båda ertappades i säng med pigan Brita Stina Persdotter.Några månader senare upptäckte Brita Stina att hon var gravid. Men vem av de två drängarna Gustav Stavbom och Nils Larsson var pappan? Släktforskaren Tomas Stavbom har sökt svaret i över 30 år och lyckades till slut lösa familjens gåta med hjälp av DNA. I jakten på svaret har Tomas funnit en släkthistoria utöver det vanliga. Britta Stina födde tvillingpojkarna Per och Johan utan att veta vem som var fadern. När pojkarna blev vuxna och själva fick barn drabbades de av svåra olyckor.Pers dotter Tilda var länge prostituerad men när hon väl gift sig och väntade barn brann huset på Repslagargatan i Uppsala. Hennes man försökte rädda henne men hon föll handlöst mot marken och avled. Hennes kusin, Johans son Emil, var bara 17 år när han som plåtslagarlärling arbetade på norra tornet på Uppsala slott. Repet brast och han föll 30 meter ner i backen och dog omedelbart.Brita Stina som födde tvillingarna Per och Johan pekade ut en av drängarna som fader. Men han skyllde på den andre drängen. Saken gick till tinget och båda drängarna erbjöds att svära sig fria genom en så kallad värjemålsed.Det fanns i 1734 års lag en möjlighet att i vissa fall avlägga en värjemålsed, men förfarandet var kringgärdat av ganska många regler, berättar Elsa Trolle Önnerfors, rättshistoriker vid Lunds universitet. Eden gav en möjlighet för en anklagad person att svära sig fri från anklagelserna, men den togs bara till när det till exempel inte fanns några vittnen eller annat som kunde föras fram som bevis.-Den som avlade en värjemålsed måste också vara trovärdig. Han måste ha fyllt 15, fick inte ha varit dömd tidigare, och dessutom måste man ha förstått var eden betydde. Man svor eden med handen på bibeln, och tanken var att man riskerade ett straff från Gud, i värsta fall riskerade man att hamna i helvetet, om man svor falskt.Den anklagade person som erbjöds att avlägga en värjemålsed fick betänketid till nästa tingstillfälle, och under tiden skulle han träffa sockenprästen, som skulle undervisa honom i vad det innebar att svära falskt. Vid nästa ting skulle mannen ha med sig ett intyg från prästen om att han hade fått undervisning och därtill prästens bedömning om huruvida den här personen var tillräckligt gudfruktig för att avlägga eden.Nu fick den anklagade personen återigen en chans att erkänna sitt eventuella brott, men om han framhärdade i att han var oskyldig fick han avlägga eden, om att ”…han inte plägat köttsligt umgänge” med kvinnan. Eden avslutades med orden: ”Och detta är visst så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.”-Klarade mannen av att svärja eden blev han frikänd, men om han avstod eller uteblev rån tingförhandlingen så ansågs han skyldig till faderskapet, berättar Elsa Trolle Önnerfors.Idag vet Tomas Stavbom att det vara en tredje person som var pappan. Brita Stina hade besökt ett dop en månad efter bröllopsfesten. Och det var i själva verket där tvillingarna blev till med en tredje man. Tomas har skrivit boken "Illa känd - tvillingarna Stafbom i 1800-talets osynliga Uppsala" där hela släkthistorien berättas.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

7 Helmi 202224min

Sven Fredrik blev yrkestjuv och hans mamma Lisa dömdes för barnamord

Sven Fredrik blev yrkestjuv och hans mamma Lisa dömdes för barnamord

När Lisa Persdotter från Ånimskog i Dalsland födde sitt andra barn utom äktenskapet knöt hon in den lille pojken i en tygbit och grävde ner honom på gödselstacken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:Lisa föddes år 1800, och var dotter till knekten Per Eriksson och hans hustru Cajsa Larsdotter. Hon var 13 år när hon började tjäna som piga på större gårdar, och fram tills hon var 27 år såg hennes liv ut att vara ganska likt det som unga flickor från fattiga familjer levde.Hennes sentida släkting Peter Bergting i Bromma har letat fram historien om Lisas liv.Lisa Persdotter var fortfarande ogift när hon 27 år gammal fick en liten dotter som fick bo hemma hos sina morföräldrar medan Lisa tjänade sitt levebröd. När Lisa var 32 år blev hon åter gravid men dolde sin graviditet så gott hon kunde och födde i ensamhet en son som hon direkt efter födseln grävde ner i gödselstacken. Folket på gården hade dock fattat misstankar och lyckade få fram barnet och få liv i honom. Han döptes till Joakim och hamnade som fosterson på samma gård men dog efter bara ett år. Lisa sattes i fängelse och när hon återkom så hade hon ännu en son med sig Sven Fredrik. Men nu sa sockenstämman ifrån. Hon var inte välkommen dit mera.Lisa gifte sig till slut med en soldat och de fick tillsammans två döttrar – en av dem är Peter Bergtings anmoder.Lisas yngste son Sven Fredrik tog sig till Göteborg när han blev vuxen nog och hamnade snart på fel sida om lagen. Han blev yrkestjuv, hamnade gång på gång i fängelse där han slogs och bråkade, vilket gav honom påbackning på straffen. Till slut satt han av ett straff för fjärde resan stöld och han visste att om han fick ett straff till skulle det innebära en väldigt lång straffarbetsdom.När Sven Fredrik kom ut efter sitt sista fängelsestraff verkar han ha fått hjälp att ta sig till Amerika. Peter Bergting har sökt och sökt men det sista spåret efter Sven Fredrik är en anteckning i emigrantregistret om att han gått ombord på ett fartyg till Amerika.Margareta Nilars var tidigare arkivarie vid kommunarkivet i Åmål. Hon håller på att skriva rent alla sockenstämmoprotokoll från Åmål 1666 och framåt.Margareta har sett att det var ganska vanligt att socknen förbjöd enskilda fattiga människor att flytta tillbaka till sin hemsocken om de varit bosatta på annan ort. Anledningen var att socknen inte ville belastas av fattigvårdsutgifter. Hon har också sett att det gjordes ordentliga utredningar och att det ofta uppstod brevväxling mellan socknar där de försökte övertyga varandra om att ta ansvar på den person det gällde.Det hände också att enskilda bönder fick i uppdrag att skjutsa de oönskade personerna ut ur socknen och fick då en slant för det. Margareta har också sett att en del av de utslängda personerna smög sig hem igen.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

31 Tammi 202224min

Blev urmakaren Moses utsatt för en komplott?

Blev urmakaren Moses utsatt för en komplott?

En sommarnatt 1896 brann det i Moses urmakarbod i Salbohed. Han anklagades för att ha anlagt branden med hjälp av en riggad väckarklocka. Mot sitt nekande fick Moses avtjäna sju år på Långholmen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Detta avsnitt:Moses Fridman kom med sin unga hustru Sara till Sverige från det som kallades ryska Polen. Han försörjde sig först som gårdfarihandlare men öppnade med tiden en liten urmakarbod i Salbohed i norra Västmanland. Där fanns redan två andra urmakare som inte blev glada åt konkurrensen.En dag lastade Moses och Sara en vagn och for till Västerås och natten därpå utbröt en brand i urmakarboden. Trots att Moses redan var långt borta när branden startade anklagades han för att ha riggat en väckarklocka som startade branden när klockan började ringa.Mats Klockljung som är barnbarns barn till Moses hade aldrig hört talas om den här händelsen förrän hans son började forska för ett skolarbete. Mats blev intresserad och upptäckte att det skrivits över tusen artiklar i svensk press om fallet.Moses dömdes mot sitt nekande och Mats Klockljung är övertygad om att han var oskyldig. Och det fanns många runt som ställde sig på Moses sida, inte minst bland hans trosfränder. Det gavs också ut en bok som hävdade att Moses blivit oskyldigt dömd. Boken heter: "Oskyldig på Långholmen - handlingar i Fridmanska målet" och gavs ut 1901.Det kom mellan 3- 4000 judar från det då Ryska Polen, från 1860 och framåt, och de allra flesta av dem försörjde sig, i alla fall till en början som gårdfarihandlare. Tidigare hade det varit stränga regler som kringgärdade handel, men de hade lättats upp väsentligt till förmån för större näringsfrihet. Den judiska gruppen kom att bli slagträ i den debatt om näringsfrihetens vara eller inte vara, som pågick under slutet av 1800-talet.Per Hammarström är docent i historia vid Mittuniversitetet i Sundsvall och han har studerat hur samhället behandlade de östeuropeiska judar som kom hit. Han har framför allt läst de femårsrapporter som landshövdingarna i landets alla län producerade.-Man beskriver hur de lurar allmogen, säljer varor av undermålig kvalitet. Det är uppenbart så att antisemitiska stereotyper kommer in i de här rapporterna om de judiska gårdfarihandlarna.-Den hotar den svenska handeln, den hotar moralen, man kan till och med få intrycket att den hotar den svenska nationen, säger Hammarström och tar ett exempel från Kronobergs län.-Landshövdingen där skriver i en rapport att ”Judarna översvämmar landet”, vilket naturligtvis är en bisarr beskyllning. Den typen avskrivningar kunde man också hitta i både riksdagsdebatter och tidningar, berättar han.Striden mellan frihandelsivrare och protektionister fortsatte, och på 1880-talet stod protektionisterna som segrare. Då stramades reglerna för handel åt, och från 1887 blev det förbjudet för personer som inte var svenska medborgare att alls syssla med handel.De antisemitiska strömningarna i tiden kan mycket väl ha spelat roll för hur Moses Fridman hanterades, menar Per Hammarström.-Jag finner det inte alls osannolikt att det riktas falska anklagelser mot honom, och det faktum att han är en judisk handelsman kan ha påverkat rätten och gjort att man funnit honom skyldig, säger han.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik Paulssonslaktband@sverigesradio.se

24 Tammi 202224min

Suosittua kategoriassa Historia

olipa-kerran-otsikko
mayday-fi
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
huijarit
tsunami
mystista
rss-ikiuni
konginkangas
totuus-vai-salaliitto
rouva-diktaattori
sotaa-ja-historiaa-podi
rss-i-dont-like-mondays-2
rss-subjektiivinen-todistaja
rss-peter-peter
rss-sattuu-sita-suomessakin
historiaa-suomeksi
apinan-vuosi
rss-iltanuotiolla
rss-outoja-uutisia-pohjois-suomesta
historian-nurkkapoyta