Den verklighetsbaserade litteraturens dilemman

Från vikingatiden via Palmemordet till Natoprocessen. Sveriges relation till kurderna är lång och skiftande. Katarina Bjärvall funderar på vad förändringen säger om vårt land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under en resa i den turkiska delen av Kurdistan en sommar för länge sedan träffar jag och mina vänner en ung matthandlare, Mehmet. När han får veta att vi är svenskar säger han nästan skyggt: Jag tycker mycket om Sverige. Varför, frågar vi, vaksamma på att han kanske hört svenska flickors lockande rykte. For many reasons, svarar han. Och medan vi sitter där i mattbutikens dova dunkel och dricker te, glas på glas, förstår vi att det handlar om politik. Om att Sverige gett fristad till så många politiskt aktiva kurder.Mehmet är inte den enda vi möter som tänker på Sverige med värme. En familj vill bjuda oss på middag kväll efter kväll, ”som tack för det Sverige gjort för kurderna”. En man nära på gråter när vi kommer att tala om den mördade Olof Palme.Sveriges band till Kurdistan – de kurdiska delarna av det som idag är Turkiet, Iran, Irak och Syrien – går långt tillbaka, det visar Rohat Alakoms gedigna bok ”Svensk-kurdiska kontakter under tusen år”. Redan vikingarna, närmare bestämt ruser med trolig bakgrund i Roslagen, träffar på kurder under sina härjartåg i Kaukasus. Kurdistan blir sedan under århundradenas lopp allt mer strategiskt viktigt. År 1709 dyker platsnamnet upp i ett svenskt dokument. Den geografiska beteckningen kan idag få makthavare i bland annat Turkiet att se rött, eftersom de menar att Kurdistan inte finns, men Karl XII skriver obekymrat ordet i ett brev till den osmanske sultanen. Rader av svenskar börjar resa till Kurdistan: forskare, diplomater, militärer och missionärer. Journalister från Svenska Familje-Journalen blir mottagna med stor gästfrihet av en kurdisk hövding. De får ett eget tält, fordrat med rött tyg och utrustat med sköna täcken och kuddar, och de bjuds på helstekt får fyllt med pistagenötter. Snart märks också en medkänsla med kurderna. En svensk diplomat i Konstantinopel, dagens Istanbul, skriver hem om de kurdiska bärarnas arbetsförhållanden ”som borde kunna knäcka en oxes rygg” och om hur ändå dansar till sent inpå kvällarna ”med mjukhet och grandezza som kommer oss klumpiga nordbor att häpna”. Och missionären Elin Sundberg rapporterar från persiska Kurdistan att byarna där saknar grönska. Varför planterar ni inte träd, frågar hon hövdingen Timur Beg. ”Det lönar sig inte, ty idag äro vi här, men imorgon kanske våra byar äro förstörda”, svarar han.Den första kurdiska flyktingen kommer till Sverige 1929. Süleyman är sju år när han och hans familj tvingas fly sin by i turkiska Kurdistan. Till fots. På vandringen genom Azerbajdzjan, Georgien och Ukraina förlorar han sin familj. Så långt kunde hans öde varit hämtat ur ett av Migrationsverkets diarier från 2000-talet, men så når han Gammalsvenskbyn. En plats vid floden Dnepr i Ukraina där något tusental svensktalande, ursprungligen bördiga från estniska Dagö, lever mycket fattigt efter den ryska revolutionen. Bland dem familjen Knutas, som adopterar Süleyman och ger honom namnet Sleman Alexander Knutas. När byborna senare emigrerar till Sverige finns den då 18-årige Sleman Alexander med. Han lever resten av sitt liv i Sverige och dör på Gotland 1981. Sleman Alexander är den första droppen i en ström. Under 1900-talets sista decennier kommer tiotusentals kurder till Sverige, som arbetskraft och som flyktingar. Varför, varifrån kommer de, vad är det de vill lämna? Ett par år efter den där första resan till Kurdistan far jag tillbaka, nu som journalist. Jag vill bland annat besöka det mytomspunna Hasankeyf i Tigris floddal där människor fortfarande lever sitt vardagsliv boende i grottor – och under hot. Den turkiska regeringen vill dämma upp floden och bygga en jättelik vattenkraftsdamm. Grottorna kommer att översvämmas, de som bor där tvingas flytta. På väg dit blir jag stoppad av polisen och beordrad att följa med till borgmästaren. Han tornar upp sig vid skrivbordet bakom en dunge av turkiska flaggor och under det obligatoriska porträttet av landets grundare Atatürk. När han förstår att jag är svensk mörknar hans blick, även han tänker säkerligen på Sverige som en fristad för flyktingar. Hans första fråga är ett lackmustest: PKK, terrorister eller inte? Terrorister, svarar jag. Ett lydigt svar – jag har lärt att hålla största möjliga avstånd till allt som kan ha med gerillakrigarna att göra. Och PKK är terrorklassade även i Sverige. Borgmästaren nickar: korrekt. Sedan associerar han till Palme-mordet – som ju faktiskt utfördes av just PKK, right? Trots att det så kallade kurdspåret sedan länge avskrivits som ett haveri i svensk polishistoria måste jag hålla med, för den goda stämningens skull. Därmed är jag fri att besöka grottorna – där ingen vågar tala med mig eftersom poliserna väntar i närheten. Jag tänker på det när jag läser Joakim Medins bok med just titeln ”Kurdspåret”, där författaren gräver i turerna kring Sveriges behandling av kurder under förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato. Här framgår att Sverige gjorde stora eftergifter till Turkiet och att den svenska synen på kurdiska oppositionella som flyktingar i behov av skydd har luckrats upp. En svensk-kurdisk kvinna säger i boken att hon älskar Sveriges demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Hon frågar sig: ”Vad har Sverige att komma med om vi förlorar de unika sakerna? Då kommer det bara att vara ett litet kallt mörkt land med tio miljoner människor inne i skogen.” Mina tankar går till familjen Knutas. Var det självklart för dem, med erfarenhet av förtryck och med migration i sin släkthistoria, att ta sig an den kurdiske pojken? Det gissar jag. För det finns en tanke som jag tror är livsavgörande, både för dem som tänker den och för deras medmänniskor: Det kunde varit jag. Den tanken ligger, anar jag, närmare till hands om man har erfarenhet av förtryck någonstans inom sin egen referensram. Nej, jag menar inte att erfarenhet är en förutsättning för empati. Människan är ett empatiskt djur. Men något litet hände nog trots allt inom mig där hos borgmästaren i turkiska Kurdistan. Liksom vid en senare resa, när jag tappade bort mitt pass och för att få göra en polisanmälan återigen tvingades svara rätt på kuggfrågor om turkisk inrikespolitik. Inget trauma, bara små inre förskjutningar. Men ändå: Varje mikroskopisk erfarenhet gör något med en. Sverige är ett litet kallt land i skogen, det går inte att förneka. Ett sätt att mäta tillståndet i detta land kan vara att granska hur dess relation till en grupp som kurderna har förändrats. Och resultatet blir: kallare. Och mindre principfast vad det gäller till exempel synen på mänskliga rättigheter. Då kan motkraften finnas just hos dem som flytt hit på grund av förtryck – hundratusentals personer, med kurdisk och annan bakgrund. Kanske kan dessa erfarna människor väcka liv i ett historiskt empatiskt arv som Sverige har att vårda.Katarina Bjärvalljournalist och författareLitteraturRohat Alakom: Svensk-kurdiska kontakter under tusen år. Apec, 2000.Joakim Medin: Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap. Verbal förlag, 2023.

25 Syys 20249min

Det har gjorts många försök att förstå och sätta etikett på Joseph Conrads författarskap. Mattias Hagberg berättar om novellen som innehåller nyckeln till mysteriet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vintern 1909 tog Joseph Conrad plötsligt en paus i arbetet med romanen ”Under Western Eyes”. Skrivandet gick trögt. Berättelsen, om en ung student och om politiska motsättningar i Ryssland under artonhundratalet, ville inte riktigt hitta sin form. Orden och meningarna la sig i vägen för varandra och intrigen hade utvecklats till en svårgenomtränglig härva. I stället skrev Conrad en novell; en kort berättelse på knappt femtio boksidor som rann ur honom utan motstånd.Vad var det egentligen som hände under de där veckorna vintern 1909? Varför fick Conrad, den polsk-brittiske författaren som föddes som Józef Teodor Konrad Korzenioski, och som annars hade så svårt för att skriva, särskilt på engelska, så lätt att hitta orden?Jag tror att svaret kan vara en nyckel till hela hans författarskap.Novellen, som publicerades i ”Harper’s Magazine” 1910 och fick titeln ”The Secret Sharer” – ”Hyttkamraten” – på svenska, handlar om ung engelsk kapten som en vindstilla natt på ett segelfartyg i Sydostasien räddar en okänd man ur havet. Den räddade, som också visar sig vara engelsman, är styrman från ett närliggande fartyg. Han är misstänkt för att ha slagit ihjäl en sjöman på skeppet där han själv varit befäl och nu är han på flykt.Novellens namnlösa huvudperson hjälper rymlingen upp på däck, och där blir de båda stående mitt emot varandra, i lågmält samtal. De är varandras avbild – som kopior i allt från fysisk skepnad till social bakgrund: ”Det var som om jag i nattens dunkel hade stått ansikte mot ansikte med min egen bild, reflekterad i djupet av en skum, ofantlig spegel.”Denna dubbelhet är upptakten till en av det tidiga nittonhundratalets mest finstämda noveller. ”The Secret Sharer” är ett stilistiskt mästerstycke.I stället för att ange rymlingen bestämmer sig berättelsens huvudperson för att gömma honom i sin hytt, som om likheten i sig var en förmildrande omständighet, som om det fysiska och sociala släktskapet befriade styrmannen från hans skuld. Det går att läsa ”The Secret Sharer” som en enkel men drabbande historia från havet, som en rak berättelse om ett sjöbefäl som hjälper ett annat sjöbefäl undan rättvisan. Men ingenting i denna novell är egentligen enkelt.Den noggranna läsaren börjar snart tvivla på textens premisser. Är dubbelgångaren verkligen en egen person och inte bara en aspekt av novellens huvudkaraktär, ja, kanske till och med av författaren själv? Och varför talar textens jag så ofta om främlingskap?Skrivandet var nästan alltid en kamp för Conrad. Det kostade på att nå fram – särskilt eftersom kampen försiggick på ett språk som egentligen inte var hans.Men med ”The Secret Sharer” var det alltså annorlunda. Orden kom av sig själv.Varför var just denna text så lätt att skriva?Ja, vad var det egentligen som hände de där veckorna 1909 när Conrad avbröt det tunga arbetet med romanen ”Under Western Eyes” (med sin roman) och novellen plötsligt rann ur honom?Något entydigt svar går inte att ge – det gör det aldrig med Conrad – men det går att tala om en konstnärlig koncentration, om en författare som plötsligt fann det optimala uttrycket för sin litterära vision. I novellen finns allt det som gjort Conrad till en så storartad författare, reducerat till en enda enkel bild: Dubbelgångaren.Conrad var en modern författare, en av de första, och hans texter bärs ofta fram av en stil som är ironisk och mångbottnad – till och med motsägelsefull. För honom var litteraturens uppgift aldrig klarhet utan mångtydighet. På ett ställe, i ett brev till en vän, beskriver han denna inställning med några vackra ord: ”Entydighet, min käre vän, är ödesdiger för varje konstverks lyskraft. Det berövar det all suggestivitet, förstör all illusion […] … ingenting är mer säkert än att entydiga satser är alldeles meningslösa och drar bort uppmärksamheten från allt som betyder något i ett konstverk.”I ”The Secret Sharer” är detta tydligt. Conrad har inget budskap att hamra in, kanske inte ens en berättelse att förmedla. Snarare erbjuder han stämningar och bilder.En del har kallat honom impressionist, andra realist, själv skulle jag vilja påstå att han är kubist, en författare som målar en splittrad och mångfasetterad bild av världen, där begreppet aspektseende är väsentligt. Eller, kanske ännu hellre, dubbelseende. Det vill säga: Världen sedd från två, eller ännu flera håll, på en och samma gång.Därav dubbelgångarmotivet i ”The Secret Sharer”. I novellen har tvetydigheten fått fysisk gestalt.Men ”The Secret Sharer” är inte bara ett kubistiskt mästerverk, novellen har också en personlig sida. Conrad var en författare som ständigt bearbetade sina egna erfarenheter – även om han aldrig skrev självbiografiskt. Han var exilpolacken, som blev engelsk sjökapten, och som valde att skriva på engelska fast det var hans tredje språk efter polska och franska. Han beskrev sig själv som en ”homo duplex”, som en sammansatt människa utan någon entydig essens. Ja, som en evig främling, med ett tvetydigt förhållande till allt som samtiden höll för riktigt och äkta. Han tillät sig att vara skeptisk och pessimistisk till allt. Ja, hos Conrad är sanningen lika undflyende som solljusets spel på havsytan. Eller, som han själv uttrycker det i några ofta citerade rader i början av ”Mörkrets hjärta”: ”… för honom befann sig innebörden hos en berättad episod inte inuti som en nötkärna, den låg därutanför och omslöt historien som ett hölje, och synliggjorde den på samma sätt som ett ljussken synliggör ett dis, ungefär som de dimmiga regnbågsglorior man kan varsebli i månsken.””The Secret Sharer” slutar med att huvudpersonen låter den mordmisstänkte styrmannen undkomma på nytt. I en halsbrytande manöver tar kaptenen fartyget intill kusten så att rymlingen, hans dubbelgångare, kan försvinna ner i havet och simma mot land – till en möjlig frihet. Han försvinner lika hastigt som han en gång dök upp.Jag ska inte tolka den bilden – det vore fel. Conrads texter ska inte naglas fast, de ska upplevas, i all sin motsägelsefulla komplexitet. Här finns ingen kärna, ingen sensmoral, ingen förlösande sanning. Bara ett dis – en dimmig regnbågsgloria i månskenet.Mattias Hagbergförfattare, journalist och kritiker

24 Syys 202410min

Värde är ett föränderligt och förunderligt ting. Flera kreativa yrken hotas tas över av AI, vilket får Boel Gerell att tänka tillbaka på rörposteran när grafikerna dominerade i tidningshuset. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag först började arbeta som journalist på en dagstidning skrev jag mina texter på en stor slamrande, röd elskrivmaskin. Matsedlar kallades pappersarken som singlade ut ur valsen. Tillsammans med fotografens bilder och redigerarens skiss för tidningssidan rullades arken ihop och placerades i en kapsel som sändes iväg med rörposten. Kommen så långt i nostalgin avbryts jag av äldsta tonårsdottern som ofta konstaterar att hon själv är lastgammal, jämnårig med smartphonen.­–Alltså, rörpost? Vad är detta? Kunde man inte mejla texten?Nej, det kunde man faktiskt inte. Sent 1980-tal var rörpost fortfarande det snabbaste sättet att skicka handlingar inom tidningshuset. Från röret i väggen susade det som från ett hav i storm och kikade man ner i hålet kunde man ibland skymta näven som greppade kapseln och förde den vidare i systemet.Handen tillhörde en av grafikerna som regerade på bottenvåningen tillsammans med tryckpressen. Här sattes tidningssidorna med redigerarens skiss som underlag. Funkade allt som det skulle var det tyst, men då och då hördes tunga steg i trappan och dörren till redaktionen slogs upp. In trädde den fruktade sätterichefen som med självklar auktoritet läxade upp den som gjort fel. Relationen var kärv men hjärtlig och det var ingen tvekan om maktfördelningen.Vid journalisternas fikabord muttrades det i smyg om grafikernas löner, som påstods vara långt högre än våra. Dessutom hade Grafiska Fackförbundet redan 1974 försäkrat sig om ett särskilt avtal angående ny teknik, där grafikerna garanterades omskolning och fortsatt anställning även om tekniken utvecklades. När avtalet skulle omförhandlas 1986 satte sig arbetsgivarna på tvären men fick ge sig efter bara en dags strejk. I ett slag blev det tydligt hur beroende förlags- och tidningsbranschen var av denna länk i kedjan. Eller som Olof Palme konstaterade redan i ett tal 1972:”Det är inte bara den fackliga traditionen som ger de grafiska förbunden en särställning, utan också det faktum att er verksamhet är direkt förbunden med demokratins livsvillkor. Ni företräder de yrkeskårer förutan vilka det fria ordet och den fria tanken lätt skulle bli tomma begrepp. Ni är direkt och i egentlig mening demokratins arbetare.”Men när förändringens vindar ven genom rörposten och digitaliseringen av trycktekniken var ett faktum förlorade grafikerna över en natt sin maktposition och var inte längre oumbärliga. Tvärtom skulle de nu genom sitt framsynta avtal omskolas och blev bland annat redigerare. En del saknade tyvärr fallenhet för det nya yrket och krympte ihop på skrivbordsstolarna, när kunskap och självrespekt förvärvad under decenniers slit på bottenvåningen inte var värd mycket ett par trappor upp.På de här människorna tänker jag när jag funderar över relationen mellan pris och värde. I kraft av sin position hade Grafiska Fackförbundet förhandlat fram goda löner till sina medlemmar, villkor som följde med omskolningen och spädde på irritationen från de sämre betalda journalistkollegorna. Det som en gång varit ett skäligt pris att betala var med ens orimligt eftersom köparen – det vill säga tidningskoncernen - inte längre hade samma behov av varan.Att uttrycka sig så här, att tala om människor som ”varor” är naturligtvis stötande. Ändå är det enligt samma princip om tillgång och efterfrågan arbetsmarknaden fungerar i dag när artificiell intelligens – så kallad AI – ifrågasätter värdet av våra tjänster. Yrken som nyss tycktes omistliga – översättare, ekonomiassistent, statistiker för att inte tala om skribent och författare – sägs snart behändigt kunna ersättas av ett AI-verktyg.Med viss bävan har jag följt utvecklingen och med ett hest skrockande av lättnad har jag tagit del av AI-genererad text i genrer som jag själv tycker mig behärska. En recension eller en essä skriven med hjälp AI är fortfarande en rätt usel produkt men jag är inte dummare än att jag förstår att detta bara är början. Dessutom, hur väsentlig är egentligen förmågan att sy ihop en essä eller en recension i dagens kulturlandskap? I en tid när kritik i allt högre grad ersätts av tipslistor kan en AI-generad text mycket väl duga gott.Tendensen att övervärdera den egna betydelsen har något hjärtskärande över sig, eftersom vi alla förr eller senare blir passé. Kunskap förlorar blixtsnabbt sitt bäst-före-datum och till synes solida positioner blir perifera när perspektivet vrids ett snäpp. Söker jag på titeln ”typograf” sägs det att kunskap om yrket fortfarande kan behövas, men på rikets museer och på samma plats kommer vi med största säkerhet snart återfinna själva papperstidningen. På ett liknande vis har en lång rad produkter som nyss var självklara förvandlats till kuriosa som minner om värderingar och behov vi inte längre har.När Olof Palme 1972 talade om grafikerna som garant för ”demokratins livsvillkor” utgick han från en verklighet där papperstidningar och tryckta böcker utgjorde de givna kanalerna för det skrivna ordet. I dag är medier som dessa allt mer marginella i ett landskap där var och en har tillgång till sin egen megafon. Om demokratin på köpet ökat eller minskat är en annan fråga.På samma vis som mina döttrar har svårt att tänka sig ett drägligt liv utan en smartphone, ses nya produkter i dag som oundgängliga. I boken ”Varors värde” från 2023 närmar sig ekonomihistorikerna Daniel Berg och Rasmus Fleischer problematiken kring hur levnadsstandarden ska kunna jämföras över tid, när varorna vi anser att vi behöver förändrats så radikalt som de gjort under det senaste seklet.Med utgångspunkt i beräkningen av konsumentprisindex – så kallad KPI – har Berg och Fleischer granskat kriterierna för vad som anses vara skälig levnadsstandard. Högst konkret i form av definitionen av en matvaras värde, som initialt bestämdes av dess kalorihalt – ju fetare desto bättre - för att senare övergå i en mer komplex och subjektiv värdering av matens kvalitet. Var köttet ovanligt gott eller var det främst fett? Och behöver en falukorv överhuvudtaget innehålla kött för att kallas korv? Kanske är en vegetarisk falukorv en likvärdig produkt?Bakom tabellerna anas skuggorna av människorna, snarlika oss själva men med andra mål och preferenser. För kvinnan i kristidens Sverige är koffeinfritt kaffe och vegetarisk korv inget annat en beklaglig nödlösning, medan samma produkter anses värda att betala extra för några decennier senare, i hipstergenerationens tid.Och jag tänker på vårt digitaliserade samhälle och liten vi har till att nätet bär oss för alltid. Vad händer om det trots allt brister? Vilket värde har den dyraste smartphonen på marknaden, utan någon uppkoppling? Vilket pris sätter vi på förmågan att kunna konstruera och hantera den? Kanske är det i en obestämd framtid inte alls den tekniska spetskompetensen som kommer att visa sig vara oumbärlig för vår överlevnad, utan helt andra, halvt bortglömda kunskaper om kommunikation och hushållning. LitteraturDaniel Berg, Rasmus Fleischer – Varors värde. Kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex under 1900-talet, Daidalos (2023)

23 Syys 20249min

Vi är inte en individ genom livet utan en mängd. Vissa är till och med två genetiska individer på samma gång. Vincent Flink Amble-Naess funderar över jagets förvandlingar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Lydia Fairchild var 26 år gammal och gravid med sitt tredje barn, när hon skilde sig från Jamie. Hon hade förlitat sig på hans inkomst, men nu ville han inte betala. Först krävde han att barnen skulle genomgå ett faderskapstest. Resultatet blev minst sagt oväntat. Jamie var visserligen far till barnen. Men Lydia – som hade fött dem – tycktes inte vara deras mor.Snart kom svaren till myndigheternas kännedom. Det hela gick sedan mycket snabbt. Några veckor senare – och efter ytterligare tester – yrkade distriktsåklagaren på att Lydias barn skulle tas ifrån henne. Man utgick ifrån att hon var en bedragare. Eller kanske var hon psykiskt sjuk, eftersom hon i förhören vägrade erkänna var hon hade hittat barnen, trots att man hotade med fängelse. Och viktigast av allt: ingen visste vem barnen tillhörde. Ingen utom Lydia, förstås. Och så Jamie, som hade hållit hennes hand under värkarna.Man kan fråga sig vad Fairchild tänkte under dessa månader. En man kan i mörka stunder tveka på sina barns härkomst, men för en kvinna är saken enklare; hon har burit dem inom sig och fött dem under smärta. Modern är alltid känd, som det heter i den romerska rätten: mater semper certa est. För Lydia var frågan bara hur hon skulle övertyga domstolen. När hon skulle föda sitt tredje barn, fick en representant för domstolen närvara i förlossningsrummet. Där observerade han hur barnmorskan samlade blod först från Lydia och sedan från den nyfödda pojken. Men inte heller denna gång kunde moderskapet beläggas.Myndigheterna slöt sig till att Lydia hade agerat surrogat och fött en annan kvinnas barn för pengar, ett allvarligt brott i staten Washington. Vad man emellertid hade svårt att förstå var varför Lydia i så fall hade gått med på faderskapstestet, när hon visste att hon skulle avslöjas. Men det fanns ingen tid att begrunda saken. En rättsprocess inleddes mot Fairchild, som anklagades för människohandel. Det var då hon träffade försvarsadvokaten Alan Tindell. Under sina förberedelser inför rättegången hörde han talas om ett liknande fall i Boston, Karen Keegan. Också hon hade fått sitt moderskap ifrågasatt. Men tids nog hade det visat sig att provsvaren var missvisande, eftersom Keegan led av en ovanlig, genetisk sjukdom. Hennes läkare hade skrivit om fallet i New England Journal of Medicine. Tindell la fram artikeln som bevis i målet. Nu krävde han ytterligare ett test, denna gång från Lydias livmoderhals. Och resultatet var mycket riktigt annorlunda: Barnen var hennes.Vem var egentligen Lydia Fairchild? Frågan om den personliga identiteten har engagerat människor sedan antiken. Den kanske mest originella tänkaren på området är den engelske filosofen Derek Parfit. Han ansåg att människors jaguppfattning var förlegad. Man förnekar själens existens, men betraktar sig ändå som just besjälade. Att man är samma person som den på fotografiet från barndomen anser de flesta är självklart. Men i kraft av vad skulle detta vara möjligt? Kroppens celler byts ju ut under livets gång. Och vad förblir detsamma?I sin bok ”Reasons and Persons” föreslår Parfit olika svar på den frågan: minnet, den rumsliga kontinuiteten, den psykologiska kontinuiteten, och så vidare. Men alla lider de av olika brister, som inte går att åtgärda. Den personliga identiteten är en social konstruktion, konkluderar han därför.Parfit skriver visserligen att han inte förnekar existensen av personer, men den bild han ger skiljer sig så mycket från det vi talar om till vardags att man som läsare undrar om han verkligen menar vad han säger. Hans ståndpunkt är att vårt jag kanske i en mening existerar, men att det hur som helst är oviktigt. It is not what matters, som han uttrycker det. Det är inte det viktiga. Den kontraintuitiva slutsatsen – som avslutar en vindlande serie av argument – är att det viktiga istället är detta: att någon i framtiden existerar som påminner om mig. Huruvida denna person också är jag är mindre viktigt, eftersom det är en definitionsfråga. En något oväntad följd av detta är att skillnaden mellan oss och våra medmänniskor blir mindre; på vissa sätt är jag mer lik mina vänner idag, än mig själv i en avlägsen framtid. Vid det laget har jag kanske flyttat från stan, förlorat min humor och – Gud förbjude – börjat rösta på ett annat parti.I en oförglömlig passage beskriver Parfit denna upplevelse av hur jagets gränser luckras upp när man tänker på dem:”Mitt liv framstod som en glastunnel genom vilken jag färdades allt snabbare för varje år, och vars slut var mörker. När jag ändrade uppfattning försvann väggarna från min glastunnel. Nu lever jag ute i friska luften”.Slutsatsen är svår att acceptera. De flesta av oss är övertygade om att vi är unika individer, som förblir desamma från vaggan till graven. Denna intuition är, tror jag, omöjlig att undkomma. Men man kan förklara den på olika sätt. Ibland beskrivs den i genetiska termer. Vårt DNA sägs kunna förklara alltifrån vår personlighet till vilket yrke vi lämpar oss för och huruvida vi är benägna att begå brott. Våra barn ärver delar av vårt genetiska material och på så sätt lever vi vidare genom dem. Det är ett sätt att klä vår känsla av identitet i en naturvetenskaplig språkdräkt, som i vissa sammanhang kan skänka den legitimitet. Men faktum är att våra gener inte fungerar så. Vårt DNA är inte ett uttryck för en unik identitet, utan ett material som kan blandas, förändras, böjas och vridas. Och det för oss tillbaka till den fråga som aldrig besvarades: Vem var egentligen Lydia Fairchild?Lydia var en så kallad chimär. I den grekiska sagovärlden betecknar ordet Χίμαιρα ett väsen med ett lejons kropp och tre huvuden: ett lejons, en gets och en eldsprutande ödlas. I överförd bemärkelse kan det syfta på en drömbild eller ett hjärnspöke. Men inom vetenskapen är innebörden mera teknisk. En genetisk chimär är en organism som består av mer än en uppsättning DNA. Så här gick det till: Lydias mor hade blivit gravid med tvillingar, men de befruktade äggen hade smält samman i livmodern och givit upphov till en enda individ. Lydia var alltså – i genetisk bemärkelse – sin egen syster. Vissa delar av hennes kropp hade en uppsättning gener och andra delar en annan. Därför visade proverna olika resultat. Tillståndet är ovanligt; endast cirka 100 fall har bekräftats globalt.Berättelsen om Lydia utmanar vår jaguppfattning. När hon till exempel ammade sitt nyfödda barn – som också var hennes systerson – var det då samma person som kände barnets läppar mot bröstet som den som höll honom i famnen? Eller fanns det i själva verket bara en kvinna och inte två? Eller var Lydias identitet – liksom vår egen – en chimär också i den bildliga betydelsen, en förlegad tankefigur och en illusion? Jag vet i varje fall vad Parfit hade svarat. It is not what matters.Vincent Flink Amble-Naessläkare och skribent

18 Syys 20249min

Katten är vårt populäraste husdjur, men ses också allt oftare som en mördarmaskin och artutrotare. Ann-Helen Meyer von Bremen frågar sig vad kraven på att tämja katten egentligen handlar om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sommaren 1969 hade jag fått mitt livs första två tama kattungar att leka med. Det var något helt annat än de halvvilda lagårdskatterna som aldrig gick att klappa. Så bröt den ena kattungen benet och morfar skulle i vanliga fall ha slagit ihjäl den, man gick inte till veterinären med katter, knappt ens med hundar, men nu fanns ett gråtande barnbarn att ta hänsyn till. Morfar ringde veterinären och fick rådet att gipsa benet med glasspinnar. Finette, som katten hette, blev något hjulbent men levde ett aktivt kattliv tills hon blev 16 år gammal.Det vi inte förstod då var att vi tog klivet in i ett modernt synsätt på katten. Finette fick visserligen på många sätt leva ett fritt kattliv, men hon fick också bo inomhus om nätterna, äta särskild kattmat och finna sig i att bli körd i dockvagn. Katten har tassat bredvid människan under tusentals år och är numera vårt vanligaste husdjur, ändå har den aldrig anpassat sig på samma sätt som hunden, kon, hästen, fåret, hönan och de andra husdjuren har gjort. Den amerikanska evolutionsbiologen Jonathan B. Losos menar till och med att katten inte kan anses som helt domesticerad. Skillnaderna mellan tamkatten och den nordafrikanska vildkatten, som anses vara alla tamkatters ursprung, är små, betydligt mindre än mellan hunden och dess vilda förfader. Tamkatten har dock förändrats på några områden för att kunna leva ett mer människonära liv. Tarmarna har blivit längre för att kunna smälta även vegetabilier, de områden i hjärnan som styr rädsla och aggressivitet har minskat och kurrandet och jamande har ändrats till en frekvens som vi människor gillar.Katten kommer och går som den vill, låter sig ibland klappas, ibland inte, är en ivrig jägare även om matte serverar delikatesser och bestämmer själv kärlekspartner och därmed över sin egen evolution. En gränsöverskridare, mellan det vilda och tama, men också mellan vår värld och andra världar, som varit gudomlig i vissa kulturer och en djävulens representant i andra. I det forna Egypten sågs katter som magiska lyckobringare som till och med uppnådde helig status och tillbads. Kopplingen till det gudomliga berodde till stor del på Bastet. Hon började sin gudinnekarriär som krigsgudinna med lejonansikte men fick senare kattansikte och blev då skyddsgudinna för kvinnor, barn och katter och med ansvar för allt som gör livet kul som sång, musik, dans, sex och festligheter. Å ena sidan var det dödsstraff för den som dödade en katt, även om det var en olycka, å andra sidan kunde katter avlivas och mumifieras av religiösa skäl. Enorma mängder kattmumier offrades till Bastets tempel, där det också etablerades kattuppfödningar, en mer brutal variant av vår tids blomsterbutiker i närheten av kyrkogårdar. Av alla de kattmumier som senare upptäcktes vid utgrävningar och plundringar, är bara ett litet antal bevarade. Merparten har blivit vägfyllning eller gödning.I Norden drogs Frejas vagn av katterna Hogni och Tovner. ”Bullret” från deras tassar användes för att tillverka repet Gleipner som till slut band Fenrisulven och för alltid gav katten dess ljudlösa gång. Förutom kattbuller bestod repet också av kvinnoskägg, bergens rötter, björnsenor, fiskens andedräkt och fågelspott. Katten har haft rollen som trickster, gett både tur och otur och än idag lever detta kvar när vi ibland spottar tre gånger för en vägkorsande svart katt.Mycket tyder på att katten tidigt uppskattades som sällskapsdjur, men också som jägare. Nu är jaktinstinkten allt mer en belastning. Samtidigt som nätet svämmar över av gulliga katter, betraktas de också som mördarmaskiner och artutrotare. En internationell forskningsstudie från 2023 beräknade att tamkatter äter drygt 2 000 olika arter av fåglar, kräldjur, små däggdjur, insekter och amfibier, varav ett par hundra anses hotade. I Sverige uppskattas våra 1,44 miljoner tamkatter och ett oklart antal förvildade katter tillsammans döda drygt 13 miljoner fåglar, det vill säga fyra procent av alla fåglar som finns här under sommaren. En uppmärksammad vetenskaplig artikel föreslog att tamkatter inte borde få vistas utomhus, eftersom katter har för stor negativ påverkan på den övriga naturen. Forskare i Polen vill klassa den som en invasiv art och även i Sverige har kattens eventuella invasiva status prövats av Artdatabanken, trots att det finns arkeologiska lämningar som visar att husdjuret funnits här under dryga 2 000 år och inte direkt kan ses som någon nykomling. Katten klarade sig denna gång.Lösningen på Misses glupande aptit är att begränsa Misse själv. I vissa delar av Australien finns olika restriktioner som kastrering, maxantal katter per hushåll och förbud mot ett fritt uteliv. I USA lever redan 90 procent av alla katter sina liv inomhus. I tyska staden Walldorf har katterna de senaste åren fått tillbringa sina somrar inlåsta för att skydda en hotad lärka, vilket lett till starka protester från tyska djurskyddsorganisationen Deutscher Tierschutzverbund, som anser detta vara kattplågeri. Även i Sverige har kraven på kattägare ökat i form av id-märkning, registrering, kontroll av fortplantningen med mera.Sannolikt fällde halvvilda lagårdskatter betydligt fler byten förr då det inte alltid var självklart med regelbundna mattider hos människorna. Dagens minskade populationer av fåglar kan heller inte skyllas på katten, utan på att lantbruket och skogsbruket har förändrats radikalt och ger mindre utrymme för många arter. Kanske handlar de ökade kraven på att tämja katten inte om vare sig katten eller det vilda djurlivet, utan om oss människor? Det verkar finnas något provocerande i kattens starka integritet.När katten ska omskolas till att vara enbart kärleks- och mysproducent, passar inte rollerna som magiker eller jägare. Det levande gosedjuret får inte vara för självständigt och inte som tidigare stå med en tass i det tama och en i det vilda. Och tassens klor måste också klippas om livet levs i mjuka soffor. I USA är det till och med vanligt med amputation av klorna, något som är förbjudet i Sverige om det inte finns hälsoskäl. Precis som vi människor har blivit allt mer specialiserade, i våra yrken, ja i hela våra liv, ska nu också katten följa efter. Men även om vi gärna vill sortera in vår omgivning i olika fack, är det kanske nu som vi behöver gränsöverskridare mer än någonsin. Den mångfacetterade katten är en ständig påminnelse om att även vi människor har betydligt fler egenskaper och färdigheter som vi kan odla, om vi tillåter oss det. Och att vassa klor är viktiga för att leva ett fritt och mångsidigt liv. Och för att klättra högt upp i träden.Ann-Helen Meyer von Bremenjournalist och författare. LitteraturJonathan B Losos: The Age of CatsArie Trouwborst, Han Somsen: Domestic Cats (Felis catus) and European Nature Conservation Law—Applying the EU Birds and Habitats Directives to a Significant but Neglected Threat to Wildlife. Journal of Environmental LawA global synthesis and assessment of free-ranging domestic cat diet, Christopher A. Lepczyk et al. Nature Communications.https://www.tierschutzbund.de/ueber-uns/aktuelles/presse/meldung/erneute-kritik-an-ausgangssperre-fuer-katzen-in-walldorfGlobal patterns in threats to vertebrates by biological invasions. C. Bellard,P. Genovesi and J. M. Jeschke. The Royal Society. https://doi.org/10.1098/rspb.2015.2454

17 Syys 20249min

Många sätter sin tillit till den tekniska utvecklingen. Historiskt sett är det dock en mycket osäker satsning. Dan Jönsson reflekterar över hopp och hajp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ganska ofta när jag står och väntar på tåget in till stan brukar det komma ett pling i högtalarsystemet och en röst som talar om att ”tåget hitochdit klockan dåochdå har fått en ny, beräknad avgångstid…” varpå följer en minutangivelse som utan undantag innebär en försening. Jag vet inte om detta är något typiskt svenskt – på perrongerna i Danmark står det fortfarande att tåget är ”försinkat” – hursomhelst är det något relativt nytt, och upplysningen framförs med sådan belåtenhet att man förstår att den nya tiden också måste anses vara bättre. Vilket ju på sätt och vis är sant, eftersom den åtminstone preliminärt stämmer med verkligheten, men framför allt för att det alltså skett en uppdatering och en utveckling av något gammalt och förlegat.På samma sätt har jag lagt märke till att det numera i vanliga matbutiker knappt går att få tag på brödlimpor som inte redan är uppskurna. Jag vet inte riktigt varför och om denna service verkligen är något folk efterfrågar – eftersom redan uppskuret bröd enligt min erfarenhet har en tendens att fortare bli torrt – men den här sortens förändringar tycks följa en egen logik; det räcker inte att en produkt fungerar tillfredsställande, den måste också utvecklas. En produkt som inte utvecklas är inte längre en produkt, den är något annat, ett dött föremål, jag vet inte… en kvarleva. Jag läste nyligen en intervju med en företagsledare som berättade att han var morgon började med att se sig i spegeln och fråga sig: ”står jag still eller utvecklas jag?” – och jag tänkte: stackars man. Det är klart du utvecklas. Håret tunnas ut, fårorna djupnar i ansiktet. Med varje år blir du en millimeter kortare.Jag säger inte mer. Men kanske den som verkligen vill vara i framkant egentligen borde ställa frågan till spegeln på ett annat sätt: utvecklas jag linjärt, eller utvecklas jag exponentiellt? Vår samtids stora paradox är att samtidigt som den plågas av en djup och akut krisinsikt så har tron på en teknisk utveckling som står precis på tröskeln till det stora språnget som ska rädda världen och förändra civilisationen aldrig varit starkare, med ständiga rapporter om den ena eller andra tekniken som nu tycks ha genombrottet alldeles runt hörnet: självkörande bilar, kolonier på Mars, mediciner som kan bota Alzheimers, kall fusion, superbillig solenergi, supertunna batterier och – förstås – artificiell intelligens. Och kodordet, själva premissen för denna utveckling är alltså att den sker exponentiellt, det vill säga med en hastighet där graferna slår i taket på ett sätt som gör alla prognoser överflödiga. Liksom historien, som vi känner den.Jag återkommer snart till just det där. Men först, en kort historisk repetition. För faktum är ju att vår tids väldiga förväntningar på den tekniska utvecklingen är långt ifrån gripna ur luften. Sedan modernitetens och industrialismens genombrott har nya tekniska uppfinningar och innovationer lett till en ökning av det materiella välståndet i världens rika länder som aldrig någonsin tidigare. Medellivslängden har fördubblats, spannmålsskördarna har ökat med många tusen procent, sjukdomar som förr var livshotande är idag helt ofarliga eller rentav utrotade, vi rör oss snabbt och bekvämt över stora avstånd och kommunicerar med andra sidan jordklotet i realtid. Inget av detta hade varit möjligt utan det stora mentala maskineri av uppfinningar och inventioner, av ingenjörskonst, grundforskning, visionära fantasier och industriell implementering som vi alltså benämner den tekniska utvecklingen.När vi idag blickar tillbaka på denna långa våg av framåtskridande är det lätt att få intrycket att den har vällt fram genom historien i stort sett ohindrad, med en kraft som år för år och steg för steg förflyttar gränserna ännu ett steg mot framtiden. Men det är en kraftig synvilla. Som den tjeckisk-amerikanske historikern Vaclav Smil konstaterar i sin bok ”Invention and Innovation - a Brief History of Hype and Failure”, har den tekniska utvecklingen alltid kantats av just överdrivna förväntningar och spektakulära haverier: glänsande återvändsgränder där samtiden rusat in under uppbådande av alla tänkbara resurser och mediala trumpetstyrkor. Bara för att rätt vad det är slå huvudet i historiens vägg och retirera.Smil delar in dessa upphaussade misslyckanden i tre huvudgrupper. För det första: de uppfinningar som trots inledande succéer i det långa loppet visat sig göra mer skada än nytta – exempelvis bekämpningsmedlet DDT eller den blyade bensinen. För det andra: de som så att säga aldrig nådde ända fram till framtiden utan fick se sig omsprungna av en utveckling som tog en annan väg. Här är förstås paradexemplet de stora luftskeppen, som efter flera löftesrika decennier såg sin epok ta en ände med förskräckelse när Hindenburg brann upp i vad som möjligen är världens mest berömda flygolycka. I samma kategori placerar Smil kärnkraften: en teknik som när den lanserades på femtiotalet väntades förse världen med i stort sett gratis, ren elektricitet. Men som sjuttio år senare inte fyller mer än tio procent av världens energibehov.Till den tredje och sista gruppen räknar Smil alla de tekniska genombrott som förebådats i decennier men världen fortfarande går och väntar på. Hit hör till exempel snabba transporter genom vakuumrör – fullt möjligt sedan mer än hundra år, men alltför dyrt och komplicerat. Här finns också några av de uppfinningar som i vår tid med jämna mellanrum rapporteras stå inför sitt snara genombrott – som den mer än halvsekelgamla drömmen om att uppnå kall fusion i en atomreaktor, eller den om superlätta, hypereffektiva batterier, en utveckling som sedd över tid i själva verket har gått väldigt långsamt.Det finns förstås ett lysande undantag i denna historieläxa: de mikroelektroniska transistorerna, där utvecklingen under ett halvsekel verkligen gått med exponentiell fart. Men det är, skriver Smil, som om undantaget i vår tid har gjorts till regel och modell för hur vi ser på utveckling överhuvudtaget. Något som inte bara skapar orealistiska förväntningar – utan också leder till en syn på teknisk utveckling som något som mer eller mindre driver sig själv framåt, vare sig vi vill det eller ej. Inför en sådan process fyller den mänskliga historien inte längre något syfte: vi står vid sidan och betraktar den, med lika delar vördnad, vanmakt och rädsla i väntan på – exempelvis – den obevekligt annalkande Singulariteten, den punkt där den digitala utvecklingen slutligen överskrider alla begränsningar och bränner samman i en blixt av samtidighet.Som Vaclav Smil slår fast: det kommer inte att hända. Vi lär få fortsätta dras med tiden, med historien, med våra åldrande kroppar. Samt med en mänsklighet som envist, och ibland mot allt förnuft, fortsätter att utvecklas. Helt enkelt eftersom det trots allt är det enda som kan hålla oss på benen.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturVaclav Smil: Invention and Innovation: A Brief History of Hype and Failure. MIT Press, 2023.

16 Syys 20249min

Det kommer alltid en ny vinter, eller en ny livskris, och då kan man vara säkra på att eksemet slår till igen. Maja Andreasson funderar över den kroniska klådans praktik och metaforik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 14 september inträffar den internationella dagen för atopiskt eksem. Det är det förmodligen få som känner till. Själv blev jag minst sagt förbryllad över upptäckten. Att leva med eksem är på många sätt att gå under radarn. Vi atopiker vet förstås om varandra. Vi vet vilka på arbetsplatsen som också kliar, som fyller sina nattduksbord med den ena skrymmande pumpen efter den andra. Canoderm eller propyless? Ficortril eller protopic? Det är frågor att diskutera över lunchen med en kliande kollega. Men att våra besvär skulle föräras en internationell dag, det kände jag inte till. Det finns ju så många andra och värre åkommor att uppmärksamma och sörja. Men kanske är det just detta som är eksemets kännetecken. Patientföreningen Atopikerna kallar det mycket riktigt för en gömd och glömd folksjukdom. Människor lider och de lider i det dolda. Sömnsvårigheter, ångest, social fobi, låg självkänsla. Listan över de negativa konsekvenserna av hudsjukdomen kan göras lång. Men trots denna deprimerande läsning vill jag påstå att eksemet, likt ingen annan sjukdom, befinner sig mycket nära skrattet. Det är ju något komiskt över alltihop. Att sitta där och klia, maniskt gnugga sig själv i ögonen medan andra tittar på. Så framstår exempelvis advokaten i HBO:s succé-serie The Night of, som en löjeväckande figur när han i var och varannan scen raspar sina fnasiga vader med en pinne. Han vet om att det inte blir bättre av att hålla på sådär. Och ändå är det precis sådär han håller på. Som karaktär är han en oförmögen medelmåtta som harvar runt på botten av sin bransch. Och eksemet förstärker förstås denna tillvaro. Här finns ingen vacker yta att slå hål på. Här är det torrt och skrovligt från dag ett. Samtidigt är eksemet i serien inte bara en rekvisita. Det är också en metafor för den mordgåta han försöker knäcka. Kliandet på vaderna och fötterna utgör således ett kliande även hos tittarna, som ständigt tvingas riva upp sina hypoteser.Jag vill hävda att eksem inte bara är en gömd och glömd folksjukdom, utan också en gömd och glömd metafor i kulturen. Den som letar, kan dock märka hur det plötsligt flammar till. Själv blev jag glad över upptäckten av konstnären Maria Fuscos ljudverk ECZEMA. Verket är en högläsning av en atopikers vardag och tonsatt med irriterande ljud i form av en organist som då och då kliar på sitt klaviatur. Måndag är ljusbehandling. Tisdag är att kånka hem kilovis med salvor. Det tjusiga med ljudverket är att det också lyfter fram passionen i att klia. Nothing is as fanastic as scratching! konstaterar uppläsaren exalterat, och få atopiker skulle nog motsäga sig detta: att det finns en njutning i alltihop. Hur mycket man än önskar bli kvitt eländet, är det oerhört skönt att ge efter och släppa taget, låta blodet sippra fram mellan fingrarna. På så vis påminner eksemet också om andra synder som kroppen tvingats hålla sig borta från. ”Händerna på täcket” och så vidare. För Maria Fusco säger eksemets lidande och lust också något om den skapande processen. Det är en handling hon återkommer till och som inte kan planläggas på förhand. Det går inte att veta vilken text som kommer att uppenbara sig på huden. Jag vet inte om det är att dra den här analogin för långt. Förmodligen. Men det är trösterikt att tänka sig en vänskap mellan skrapandet och skapandet. Likt texten, är eksemet, både mitt och inte mitt. Herregud, skrev jag det där? Rev jag mig där? Det finns något vilt, dumt och onyttigt över att sätta sig ner och skriva för sakens skull. Klia för sakens skull. Eksemet kommer inifrån men det drabbar en också utifrån. Med lite vilja ställer det därför frågor om vad som utgör ett jag. Teoretiker som Sara Ahmed och Jackie Stacey menar exempelvis att vi borde filosofera mer genom huden. Inte bara via kroppen, som i klassisk feministisk teoribildning, utan genom det faktum att vi erfar vår egen hud samtidigt som den erfars och blir till i mötet med andra. Huden, menar Ahmed och Stacey, är något vi läser av. I en sexistisk konsumtionskultur är inte minst den feminint kodade huden något som ständigt ska förbättras och snyggas till. Översatt till eksemspråk skulle man kanske kunna säga att en atopikers lidande förvisso går under radarn, men sällan kroppen som sådan. Den är synlig och sårbar. Jag minns många gånger då jag gått in i ett rum och känt blickarna riktas mot mina illröda ögonlock. Hur jag känt mig tvungen att förklara mig. Ursäkta mig. För att sedan godmodigt tugga i mig tipsen. Har du provat att smörja dig? Har du provat att inte smörja dig? Har du provat alger? Allergitabletter? Har du provat att fylla hela ditt sovrum med hibuskus?Som eksembarn vet man om att man alltid, i någon mån, är skyldig till sin egen olycka. Det går förstås att skylla på genetiken, vintern, tätt sittande kläder, svett, vatten, torka eller kvalster. Det går att föreställa sig eksemet som ett straff som drabbat en från ovan. Som i Dantes helvetesskildring, där bedragarna i den åttonde kretsen dömts till en evig klåda. Ursinnigt river de sig på samma sätt som kniven fjällar braxen. Men någonstans vet vi med oss att helvetet är vi själva. Att det också är en bristande impulskontroll som förvärrat situationen. Det underbara i att få skrubba handduken hårt över ryggen. Unna sig några minuters klösande innan läggdags. Samtidigt sätter Dante fingret på något viktigt: nämligen det kroniska i tillståndet. Eksemet som ständigt och med förnyad kraft kommer tillbaka. Och detta är vi medvetna om när vi står framför spegeln och smörjer och hoppas. Vi vet att det alltid kommer en ny vinter, eller en ny livskris, och då kan vi vara säkra på att eksemet slår till igen. Som metafor tror jag att det är här eksemet är som starkast. Till skillnad från det mer prestigefyllda ärret, som vittnar om ett mörkt men intressant förflutet, har den atopiska kroppen inte samma djup. Även eksem kan förstås bli till ärr om man kliar tillräckligt länge och tillräckligt ofta. Men ett sådant ärr kommer aldrig komma i närheten av den utvaldhet som blixten över Harry Potters panna ger uttryck för. Eller de mystiska och karaktärsbyggande ärren som pryder skurkar så som Scar i Lejonkungen eller Joker i Batman. Det är ingen slump att de förärats med ärr, och inte eksem. Ärr ger tyngd och historia till figurer som annars skulle uppfattas som rakt igenom onda. Eksem, däremot, låser sig inte fast vid det förflutna. Nej, som meningsskapande kraft i kulturen är eksemet snarare en bild över det återkommande och det imperfekta i vår tillvaro. Livet som klåda och som fars. Ju mer jag tänker på denna metafor desto stoltare blir jag faktiskt över min ofullkomliga hud. Atopiker, förenen eder. Den 14 september är det vår dag.Maja Andreassonlitteraturvetare och skribent

12 Syys 20248min

Promenerar man runt i ett villaområde ssyns fler skyltar som varnar för lekande barn än barn som faktiskt leker. Joel Halldorf funderar över kontrollbehovet i ett Sverige där det föds allt färre barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1968 släppte Paul Ehrlich boken ”The Population Bomb”, där den skenande befolkningstillväxten kopplades till tidens stora skräck – atombomben. ”Kampen för att föda mänskligheten är förlorad”, skrev Ehrlich och spådde att framtiden skulle präglas av svält och samhällskollaps.I dag är oron den omvända. Barnafödandet sjunker i hela västvärlden, och både politiker och experter är bekymrade. Sydkorea är värst i klassen: Det var första landet där barnafödandet sjönk till under ett barn per kvinna. I Sydeuropa närmar sig genomsnittet 1.0 barn, medan siffran i Skandinavien är 1.5. I samtliga fall långt under de 2.1 barn per kvinna som krävs för en stabil befolkningsnivå.I vissa kretsar har de dalande siffrorna utlöst en ny våg apokalyptiska stämningar. Bakom den värsta alarmismen hittar man ofta konspirationsteorier om folkutbyte, eller socialdarwinistiska idéer om att en ”ras” måste föda många barn för att bevara sin livskraft.Dessa överdrifter får andra att ignorera statistiken, vilket är olyckligt. Att oron inte ska överdrivas betyder inte att det är obefogat att diskutera ämnet. För det första väcker det nyfikenhet: Det verkar vara något med modernitet och småbarn som inte går ihop. Frågan är vad?För det andra kommer det få konsekvenser. Om man tillämpar de sydkoreanska födslotalen på 0.8 barn per kvinna på Stockholm, skulle det innebära att dagens 1 miljon invånare minskade till blott 400 000. Det är ett befolkningstapp större än vad digerdöden orsakade på 1300-talet. Vi skulle tvingas lägga ner skolor, omskola lärare till vårdpersonal och sänka pensionerna. Det är inte underligt om politiker engagerar sig, men vad ska de göra? Finlands ledande demograf, professor Anna Rotkirch, suckade över detta i en intervju vintern 2024: ”När man arbetar med politiker är det alltid samma sak. De säger: ’Vi måste lansera ytterligare en månads föräldraledighet.’ Och forskarna svarar: Ja, det borde ni, men det kommer inte att ändra något.” Med politik kan man sänka höga födslotal, till exempel genom insatser för barns hälsa, kvinnors rättigheter och tillgång till preventivmedel. Men det funkar inte åt andra hållet: Det finns ännu inga exempel där demokratiska stater lyckats höja födslotalen.Den nedgång vi nu ser verkar inte ha med ekonomi eller familjepolitik att göra. I stället är det, konstaterar Rotkirch, ”något kulturellt, psykologiskt, biologiskt eller kognitivt” som pågår.Kandidater till kulturella förklaringar saknas inte. En del pekar på könsgapet mellan män och kvinnor, andra på förlusten av framtidstro. Men jag tror vi behöver gräva djupare. Vi måste förstå vår moderna kultur på djupet för att begripa vad som pågår.Enligt den tyske sociologen Max Weber kännetecknas moderna samhällen av en iver att kontrollera och optimera tillvarons alla delar. Målet, skriver Weber, är en värld där ”i princip allt kan bemästras genom kalkyler”.Vi vill kartlägga universum, förvandla skogar till naturresurser och organisera samhället genom byråkratiska system. Kontrollivern präglar inte bara vår relation till världen, utan också till våra egna liv. Med hjälp av appar och andra instrument försöker vi optimera arbete, sömn, träning, näringsintag och dejtingliv.Inget kommer undan optimeringsivern, inte ens föräldraskapet. I dag är graviditeter inte något som bara ”händer” till följd av passion och kärlek, utan ett noga planerat steg. Först vill vi leva ungdomens glada dagar, sedan utbilda oss och därefter etablera oss på arbetsmarknaden. Först då är det dags att tänka på barn – om stjärnorna i kärlekslivet står rätt, vill säga.Att en sådan planering är möjlig är naturligtvis positivt, men det gör att barnafödandet skjuts upp. År 1970 var svenska förstföderskor i snitt 24 år gamla, men år 2023 passerade genomsnittet 30. Med en så sen start är det svårt hinna med särskilt många barn.Och det är inte bara barnafödandet som optimeras, utan också barnen. De ska helst ligga lite före i utvecklingskurvorna, sköta skolan och ha givande aktiviteter vid sidan om.Dessutom ökar övervakningen. Själv minns jag en barndom där vi rörde vi oss i flock över stora områden: över fälten, in i skogen och till gölen där vi fångade ödlor. Få föräldrar skulle tillåta det i dag. Promenerar man runt i ett villaområde ser man fler skyltar som varnar för lekande barn, än barn som faktiskt leker.Vi ger barnen så mycket uppmärksamhet att vi inte orkar med särskilt stora barnaskaror. Småbarnslivet är slitsamt och tvingar föräldrar att offra andra aktiviteter: Resor, kultur, karriär, vänner och så vidare. För den moderna människan, som ju vill optimera sitt liv, är barn därför inget självklart val. När barnlösa par får frågan varför de avstått är det vanligaste svaret att de prioriterar sin frihet och sinaintressen.Kontrollsamhället krymper alltså utrymmet för barn på tre sätt. För det första leder det till att graviditeter skjuts upp, dessutom gör det föräldraskapet krävande och slutligen ställer moderna föräldrar sig frågan om barn är verkligen ett optimalt livsval. I ljuset av detta är sjunkande födslotal en fullt begriplig utveckling.Faktum är att man kan vända på frågan, och fundera på varför vi moderna kontrollmänniskor ändå fortsätter att föda barn. Borde inte barnen vara ännu färre i en tid då vi inte behöver stora barnaskaror för att överleva, och när alternativkostnaderna i termer av tid, pengar och slit är uppenbara?Kanske har det med kontrollens baksida att göra? Weber liknade ett samhälle där allt var underkastat rationella kalkyler vid en järnbur. Visst var det effektivt, men samtidigt sterilt och instängt. Som att leva i ett excel-ark.Barnen skapar oreda i systemen, och just därför erbjuder de glimtar av magi i en annars kontrollerad tillvaro. Mitt i allt slit uppstår tillfällen då livet plötsligt drabbar oss, vackert och oväntat. Tänk på föräldern som kommer hem från en dag på kontoret och får en stund i barnets sagovärld, innan det är dags att sova. Vi hör ofta människor säga sånt: Att deras liv kändes tomma tills de fick barn.På så sätt blir barnen ett existentiellt smörjmedel i den moderna maskinen. Vi föder kanske få barn, men de vi har gör livet i Webers järnbur mer uthärdligt. Man skulle kunna parafrasera Karl Marx här: Barnen är hjärtat i en hjärtlös värld – de är folkets opium.Om kontrollbehovet är problemet, då kommer vi inte till rätta med de låga födslotalen genom att höja några bidrag. Det räcker inte att vrida på maskinens reglage, utan vi måste fundera på själva grundkonstruktionen. Barnbristen framstår som ett symptom på ett mer fundamentalt problem, nämligen att vi har skapat ett samhälle där fjädrarna är så hårt spända att det saknas marginaler. För vi lever ju i en värld där utslagning och utbrändhet hotar dem som inte lyckas optimera sina val.I stället för att vifta bort rapporterna om sjunkande födslotalen, bör vi alltså se barnbristen som ett tecken på att något grundläggande behöver förändras. Den moderna maskinen annekterar allt mer av vår livsvärld, och idag utnyttjar vi barnen för att skapa en förtrollad sfär som den inte kommer åt. Men det är inte det vuxna svaret på det här problemet.I stället borde vi fundera på samhällets grundstruktur. Ta oss ur modernitetens kontrollerande järnbur och försöka förvandla den till något annat. En trädgård, en katedral – eller kanske en kreativ lekplats?Joel Halldorfförfattare och kyrkohistoriker

10 Syys 20249min