Utvecklingens historia är ingen framgångssaga

Många sätter sin tillit till den tekniska utvecklingen. Historiskt sett är det dock en mycket osäker satsning. Dan Jönsson reflekterar över hopp och hajp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ganska ofta när jag står och väntar på tåget in till stan brukar det komma ett pling i högtalarsystemet och en röst som talar om att ”tåget hitochdit klockan dåochdå har fått en ny, beräknad avgångstid…” varpå följer en minutangivelse som utan undantag innebär en försening. Jag vet inte om detta är något typiskt svenskt – på perrongerna i Danmark står det fortfarande att tåget är ”försinkat” – hursomhelst är det något relativt nytt, och upplysningen framförs med sådan belåtenhet att man förstår att den nya tiden också måste anses vara bättre. Vilket ju på sätt och vis är sant, eftersom den åtminstone preliminärt stämmer med verkligheten, men framför allt för att det alltså skett en uppdatering och en utveckling av något gammalt och förlegat.

På samma sätt har jag lagt märke till att det numera i vanliga matbutiker knappt går att få tag på brödlimpor som inte redan är uppskurna. Jag vet inte riktigt varför och om denna service verkligen är något folk efterfrågar – eftersom redan uppskuret bröd enligt min erfarenhet har en tendens att fortare bli torrt – men den här sortens förändringar tycks följa en egen logik; det räcker inte att en produkt fungerar tillfredsställande, den måste också utvecklas. En produkt som inte utvecklas är inte längre en produkt, den är något annat, ett dött föremål, jag vet inte… en kvarleva. Jag läste nyligen en intervju med en företagsledare som berättade att han var morgon började med att se sig i spegeln och fråga sig: ”står jag still eller utvecklas jag?” – och jag tänkte: stackars man. Det är klart du utvecklas. Håret tunnas ut, fårorna djupnar i ansiktet. Med varje år blir du en millimeter kortare.

Jag säger inte mer. Men kanske den som verkligen vill vara i framkant egentligen borde ställa frågan till spegeln på ett annat sätt: utvecklas jag linjärt, eller utvecklas jag exponentiellt? Vår samtids stora paradox är att samtidigt som den plågas av en djup och akut krisinsikt så har tron på en teknisk utveckling som står precis på tröskeln till det stora språnget som ska rädda världen och förändra civilisationen aldrig varit starkare, med ständiga rapporter om den ena eller andra tekniken som nu tycks ha genombrottet alldeles runt hörnet: självkörande bilar, kolonier på Mars, mediciner som kan bota Alzheimers, kall fusion, superbillig solenergi, supertunna batterier och – förstås – artificiell intelligens. Och kodordet, själva premissen för denna utveckling är alltså att den sker exponentiellt, det vill säga med en hastighet där graferna slår i taket på ett sätt som gör alla prognoser överflödiga. Liksom historien, som vi känner den.

Jag återkommer snart till just det där. Men först, en kort historisk repetition. För faktum är ju att vår tids väldiga förväntningar på den tekniska utvecklingen är långt ifrån gripna ur luften. Sedan modernitetens och industrialismens genombrott har nya tekniska uppfinningar och innovationer lett till en ökning av det materiella välståndet i världens rika länder som aldrig någonsin tidigare. Medellivslängden har fördubblats, spannmålsskördarna har ökat med många tusen procent, sjukdomar som förr var livshotande är idag helt ofarliga eller rentav utrotade, vi rör oss snabbt och bekvämt över stora avstånd och kommunicerar med andra sidan jordklotet i realtid. Inget av detta hade varit möjligt utan det stora mentala maskineri av uppfinningar och inventioner, av ingenjörskonst, grundforskning, visionära fantasier och industriell implementering som vi alltså benämner den tekniska utvecklingen.

När vi idag blickar tillbaka på denna långa våg av framåtskridande är det lätt att få intrycket att den har vällt fram genom historien i stort sett ohindrad, med en kraft som år för år och steg för steg förflyttar gränserna ännu ett steg mot framtiden. Men det är en kraftig synvilla. Som den tjeckisk-amerikanske historikern Vaclav Smil konstaterar i sin bok ”Invention and Innovation - a Brief History of Hype and Failure”, har den tekniska utvecklingen alltid kantats av just överdrivna förväntningar och spektakulära haverier: glänsande återvändsgränder där samtiden rusat in under uppbådande av alla tänkbara resurser och mediala trumpetstyrkor. Bara för att rätt vad det är slå huvudet i historiens vägg och retirera.

Smil delar in dessa upphaussade misslyckanden i tre huvudgrupper. För det första: de uppfinningar som trots inledande succéer i det långa loppet visat sig göra mer skada än nytta – exempelvis bekämpningsmedlet DDT eller den blyade bensinen. För det andra: de som så att säga aldrig nådde ända fram till framtiden utan fick se sig omsprungna av en utveckling som tog en annan väg. Här är förstås paradexemplet de stora luftskeppen, som efter flera löftesrika decennier såg sin epok ta en ände med förskräckelse när Hindenburg brann upp i vad som möjligen är världens mest berömda flygolycka. I samma kategori placerar Smil kärnkraften: en teknik som när den lanserades på femtiotalet väntades förse världen med i stort sett gratis, ren elektricitet. Men som sjuttio år senare inte fyller mer än tio procent av världens energibehov.

Till den tredje och sista gruppen räknar Smil alla de tekniska genombrott som förebådats i decennier men världen fortfarande går och väntar på. Hit hör till exempel snabba transporter genom vakuumrör – fullt möjligt sedan mer än hundra år, men alltför dyrt och komplicerat. Här finns också några av de uppfinningar som i vår tid med jämna mellanrum rapporteras stå inför sitt snara genombrott – som den mer än halvsekelgamla drömmen om att uppnå kall fusion i en atomreaktor, eller den om superlätta, hypereffektiva batterier, en utveckling som sedd över tid i själva verket har gått väldigt långsamt.

Det finns förstås ett lysande undantag i denna historieläxa: de mikroelektroniska transistorerna, där utvecklingen under ett halvsekel verkligen gått med exponentiell fart. Men det är, skriver Smil, som om undantaget i vår tid har gjorts till regel och modell för hur vi ser på utveckling överhuvudtaget. Något som inte bara skapar orealistiska förväntningar – utan också leder till en syn på teknisk utveckling som något som mer eller mindre driver sig själv framåt, vare sig vi vill det eller ej. Inför en sådan process fyller den mänskliga historien inte längre något syfte: vi står vid sidan och betraktar den, med lika delar vördnad, vanmakt och rädsla i väntan på – exempelvis – den obevekligt annalkande Singulariteten, den punkt där den digitala utvecklingen slutligen överskrider alla begränsningar och bränner samman i en blixt av samtidighet.

Som Vaclav Smil slår fast: det kommer inte att hända. Vi lär få fortsätta dras med tiden, med historien, med våra åldrande kroppar. Samt med en mänsklighet som envist, och ibland mot allt förnuft, fortsätter att utvecklas. Helt enkelt eftersom det trots allt är det enda som kan hålla oss på benen.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Vaclav Smil: Invention and Innovation: A Brief History of Hype and Failure. MIT Press, 2023.