Henri Cartier-Bresson och det avgörande ögonblicket

En av 1900-talets mest kända fotografer, Henri Cartier-Bresson, verkade alltid vara på rätt plats i rätt sekund. Mikael Timm dyker ner i en efterlämnad bildskatt på Centre Pompidou i Paris, 2014.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 12/4 2013.

Seklets fotograf. Det är nästan ett osannolikt smeknamn, men sedan Henri Cartier-Bresson avled 2004 har ikonstatusen snarast ökat. Det är nästan så att man kan bli misstänksam. Bara här i radion har det gjorts åtskilliga program om denna fotograf efter hans död.

Ordet Reporter betyder bära tillbaka. Cartier-Bresson visade USA för fransmännen, Sovjetunionen för amerikanska tidningsläsare, Indien och revolutionen i Kina för världen. Rimligen borde Cartier-Bressons bilder nu vara nästintill bortglömda, men tvärtom ordnas hela tiden nya utställningar, nya böcker ges ut och gamla dåliga kopior säljs dyrt. Vem har förresten en nyhetsbild över soffan? Nej, det som lockar måste vara något annat än gamla fakta. Dags att problematisera århundradets fotograf.

Det avgörande ögonblicket, är ett uttryck som tillskrivs Cartier-Bresson om. Fast det var faktiskt inte hans eget uttryck utan en förläggares. Själv talar han om bilder som uppväcker något. Vilket inte hindrat generationer av fotografer att försöka leva upp till Cartier-Bressons perfekta fras och perfekta bilder. Men här talar han om den visuella njutningen, om Tjechov, om bilden är sann eller inte är oviktigt. Han talar som en konstnär, inte som en reporter.

Myten om Cartier-Bresson och de andra på bildbyrån Magnum som han var med om att starta 1947 berättar om ett gäng fotograferande Tintin-kusiner på ständiga äventyr. Sedan dess har härskaror med fotografer sökt sig till slagfält, fattigdom, lidande, revolutioner. För dem alla är förebilden HCB. Ingen reste så mycket, stannade borta så länge – ibland i åratal – kom hem så obekymrad. Och med så bra bilder.

Antingen har man det eller så har man det inte. Sade Cartier-Bresson om förmågan att ta en bra bild. Fast så enkelt är det ju inte. Här talade han om visuell njutning – inte precis vad fotoreportrar brukar hänvisa till. Senare i livet sade han att teckning som han också ägnade sig åt var eftertanke, medan fotografi var ögonblicklig. Han beskar bilderna i kameran, när de togs, inte i mörkrummet. Bilden skulle vara perfekt från början. Sensualism kombinerades med stränghet.

Erkännandet av en ordning, en struktur som finns där framför Dig, talade Cartier-Bresson om. Alltså en nästan akademisk hållning som han tillämpade sekundsnabbt. Det finns ett snapshot av Cartier-Bresson när han står på podiet och ska ta en bild av Martin Luther King som ska hålla sitt berömda tal ”I have a dream”. Cartier-Bresson ser skeptiskt ut. Ler inte, granskar Dr King som om han vore ett föremål.

När han granskade yngre kollegers bilder på Magnum snurrade han kontaktkopiorna i handen och såg bilden ur vinklar fotografen aldrig varit medveten om. Och han talade om bildens formspråk, inte om dess innehåll. Han började som målare, slutade som tecknare. Däremellan var han fotograf.

Livet är nu och för alltid. Var kom den känslan ur?

Henri Cartier-Bresson, föddes 1908, in i en välbärgad släkt. Fadern som var symaskinsfabrikant ville förstås att sonen skulle ta över företaget, men Henri revolterade – ganska lustfyllt tycks det - genom att läsa modern poesi och ägna sig åt teckning. Han praktiserade aldrig hos någon porträttfotograf som så många av hans kollegor gjorde utan gick i flera år på André Lhotes berömda kubistiska målarkurser. Och samtidigt studerade han för en mycket mer konventionell målare, Jacques Emile Blanche känd för sitt fantastiska ungdomsporträtt av Proust. Vilken fotojournalist har idag en liknande utbildning?

Några av HCB:s mest älskade bilder har en lite knasig humor. Två gubbar som tittar genom ett hål i ett skynke på ett bygge. En man på en spårvagn i Zürich som har ett gravkors med sig. Jo, visst. Det är ju klassisk surrealism, men så vardaglig att den inte förknippats med surrealismen utan setts som fotoreportage. Det overkliga draget finns också i de berömda bilderna från Mexiko med en prostituerad som tittar ur genom en dörr. Det är både social verklighet och en symbolbild.

När nu fotohistorikerna gått igenom HCB:s samlade verk så är en av nyupptäckterna hur nära surrealismen han stod. Ja, HCB var som tonåring, alltså redan innan målarkurserna, med på surrealisternas berömda möten. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.

Cartier-Bresson berättar hur Robert Capa, den berömde krigsfotografen, rådde honom att ligga lågt med sin anknytning till surrealismen. Han skulle ta sina bilder som han ville men kalla det fotojournalism.

1931 lämnar han surrealisternas Paris och reser till Elfenbenskusten, en ung man på jakt efter äventyr. Där händer någonting. Han blir på allvar fotograf och kommer tillbaka till Europa med malaria men också med en yrkesinriktning.

Redan 1933, när han är 29 år kommer de första utställningarna. Det naturliga vore att nu satsa på en karriär som konstnärlig fotograf som t ex Man Ray. Men trots att utställningarna blir fler så ger sig HCB, som han kallades, ut på resor. I New York träffar han den berömde fotografen Paul Strand som lär honom filma. Och tillbaka i Frankrike blir han regiassistent till dåtidens viktigaste franske regissör Jean Renoir. Och gör några småroller i filmerna, leker verklighet.

Allt går så lätt, så lätt.

Han beundrade Renoir men ville inte berätta om honom. Hos bägge finns en blandning av sinnlighet och klarsyn, nästan cynism. Med åren blev han alltmer fascinerad av porträttuppdrag: en del bilder är verkligen geniala trots att de inte bygger på djup kontakt. Skulptören Giacometti som springer i regnet med en tidning över huvudet. Ezra Pound, vilande i sitt privata nirvana. Henry Miller på stranden i Kalifornien en mörk kväll. Och så bilden av Sartre som liksom stiger ur dimman med sträng klarhet. Den bilden tog han fort, men han stod en och en halv timme framför Ezra Pound utan att tala med honom.

I alla porträtten finns Cartier-Bressons kärna: enkelhet, koncentration. När han på 50-talet åkte med Jean Paul Sartre till Moskva och denne högstämt hyllade friheten i Sovjetunionen fotograferade Cartier-Bresson en mans sätt att titta på en kvinna på gatan, några fabriksarbetskor som dansar i overaller, en pojke som håller sin far i handen framför en jättestaty av Lenin med lång skugga.

Den indiske filmregissören Satyajit Ray sade att Cartier-Bressons främsta egenskap var att han såg det som förenade människor. Där har vi konsten igen. För nyhetsfotografiet visar det särskiljande, konsten visar det vi kan identifiera oss med. Vad skulle han ha sagt om internets syndaflod av bilder.

När majrevolten utbröt i Paris gick så klart Cartier-Bresson ut med sin kamera. En filmfotograf riktade sitt objektiv mot Cartier Bresson som ju var mer känd än dem han fotograferade. Cartier-Bresson som då är drygt 60 ser ut som Tatis filmfigur Monsieur Hulot i ljus rock, smal och gänglig. Och Cartier-Bresson dansar fram med sin lilla kamera, alltid med ett enda objektiv: 50mm. Fram och tillbaka, ut på gatan, bakom folk, tittar över en axel, snor runt tar ett par lätta steg åt ett annat håll. En vadarfågel i rörelse, på väg att stjäla en bild ur ögonblicket. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.

Bilden 1937 av några picknickfirare vid en flodstrand. Man nästan hör pastisen slås upp i glasen, vågornas skvalp, fågelsången, klirret av bestick. Det är en bild som sammanfattar hela det franska 30-talet. Cartier-Bresson arrangerade den inte, men han var intresserad av dåtidens politik då alltså semestern var den stora reformen.

Allt i bilden sammanfaller, den är så perfekt ut i minsta detalj att den inte går att glömma. Det är en liten essä om ett decennium i enda bild av ett vardagligt ögonblick, kondenserad tid. På sätt och vis kommer han aldrig fram till reportaget. Konsten tar över. Han fotograferar själva vardagen för alla sorters människor precis som impressionisterna målade vardagen i fest och arbete. Andlöst ömt fotograferar han en kvinnas ben på en soffa, ett likbål i Indien.

En gång sades det att fotot befriade målarna från att vara detaljerade. När kameran registrerade allt kunde målarna strunta i detaljerna, lämna avbildningen och istället gestalta det de såg. Men sedda i efterhand står det klart att Henri Cartier-Bresson gestaltade snarare än återgav. Hans tusentals bilder är en enda lång hyllning till de oändliga variationerna av människligt liv.

Ingenting är förutsägbart, flyttar man på sig bara en liten smula blir det en ny bild, ett nytt liv.

Det gäller både fotograf och åskådare.

/Mikaels Timm SR Kultur

The subtitle of the Pompidou Centre's retrospective of the 20th century's best-known photographer could be: Almost Everything You Know About Henri Cartier-Bresson is Wrong. Or, at least, Long Overdue a Rethink.

. Henri Cartier-Bresson

. Pompidou Centre, Paris

. Starts 12 February 2014

. Until 9 June 2014

. Venue website

Its curator, Clement Cheroux, has risen to the unspoken challenge that any Cartier-Bresson exhibition now presents: how to shed new light on the life and work of an artist who so defined the medium that yet another celebration of his genius might seem superfluous.