Har någon sett till den fascistiska konsten?

Hur ser vår tids fascistiska konst ut? Mårten Arndtzén söker efter svar på det, men hittar snarare exempel på motsatsen, i den här essän.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det sägs att fascismen är här igen. På otvetydig frammarsch. Men hur ser den ut? På 1920- och 30-talen var den omöjlig att missa: välstrukna uniformer, blänkande stövlar, nattliga fackeltåg. Manifestationer där allt var skinande rent och individen utplånades i massan. På 90-talet likaså: Rakade skallar och bomberjackor.

Men i vår tid? Vilket plagg kom mobben som stormade Kapitolium 2021 att förknippas med? Mjukisbyxan. De enda som bär uniform idag är sådana som själva kallar sig nazister. Medan de som pekas ut som fascister och smygnazister av sina politiska motståndare, och som har betydligt större framgång i vallokalerna än de uniformerade, tvärtom tycks måna sig om att smälta in i mängden. Vara vanliga.

Och hur ser 2000-talets fascistiska konst ut? Arno Brekers och Gabriele D'Annunzios arvtagare? När litteraturvetaren Stefan Jonsson ställer sig den här frågan i essäboken Den otyglade skönheten blir svaret ganska allmänt. När han beskriver hur "dagens fascistiska konst" representerar ett försvar av "den etniska, nationella eller rasmässiga identiteten" som "påstås vara under belägring" går min första, konkreta association till samisk konstaktivism. Och det var kanske inte meningen.

Jonssons enda konkreta exempel är skapat av en man som dog för över 80 år sen: den norske skulptören Gustav Vigeland och hans storslagna parkanläggning i Oslo. Med sina över två hundra skulpturer i brons, granit och järn – föreställande människor, djur och sagoväsen – hör den till Norges allra mest populära besöksmål, med omkring en och en halv miljon besökare om året.

Många av skulpturerna i parken är från 1920- och 30-talen, och speglar sin tids vitalistiska strömning: det spänstiga och sunda kroppsideal som odlades på många håll, också i brun- och svartskjortornas led. Någon större etnisk mångfald är det väl inte heller, bland statyerna.

Men Vigelandsparken är ändå ett dåligt exempel på totalitär estetik. Jag ska förklara varför, men behöver först ta en liten omväg, via totalitarismens motpol – den "otyglade skönhet" som Stefan Jonsson framhåller som ett slags vaccin mot fascism. Konsten blir det, menar han, både genom att vara en mötesplats – och på så vis förverkliga demokratin – och genom att påminna om demokratins egen värdegrund: det jämlika människovärdet.

Här finns gott om exempel – från antika tragedier till samtida, social aktionskonst. Eller "aggressiv humanism" som den tyska gruppen Centrum för Politisk Skönhet kallar sin verksamhet. ZPS, som de förkortas, ägnar sig bland annat åt spektakulära aktioner i flyktingvänlig riktning, som när de stal minnestavlorna över Berlinmurens offer och flyttade dem till Medelhavets norra kust. Där vill de skapa en landförbindelse till den södra sidan, så att afrikanska flyktingar kan ta sig torrskodda till Europa.

Den politiska skönheten visar hur vacker världen kunde vara: Om vi bara levde som vi lär. Själv föredrar jag de något mindre entydiga projekten, där de vackra tankarna blandas ut med lite smuts.

Som 2018, när ZPS lade ut en databas med hundratusentals bilder från en högerextrem demonstration i Östtyska Chemnitz, och uppmanade allmänheten att leta efter kollegor och andra bekanta bland bilderna för att sedan rapportera fynden till sina arbetsgivare, eller hänga ut dem på annat sätt. Här hittade konstnärsgruppen alltså ett effektivt sätt att komma till rätta med den nutida fascismens oklara estetik, dess frustrerande förmåga att smälta in i mängden.

Men även om demonstrationen i Chemnitz utmynnade i upplopp och ett mord, så kan vi nog utgå från att de allra flesta som fastnat i databasen bara utövade sina demokratiska rättigheter. Medan konstnärernas bruk av övervakning och angiveri som metod väcker klara associationer till det odemokratiska system som styrde den här delen av Tyskland fram till murens fall.

Just den tvetydigheten höjer den här aktionen över det plakatpolitiska, och öppnar för en djupare reflektion över vår tid och vad som står på spel i den. Lite tillspetsat kunde man säga att inslaget av totalitarism gör konsten, här.

Låt oss nu återvända till den där skulpturparken i Oslo, igen. Vad föreställer Vigelands statyer? Ouppnåeliga ideal som "anger hur man som människa bör handla", anser Stefan Jonsson. Och visst, många av skulpturerna visar glada, ömsinta och lekande människor. Men här finns inslag av otäckt våld också: barnmisshandel och vad som skulle kunna vara början till våldtäkt. En av parkens skulpturgrupper föreställer en man från Vigelands hemby som trakasseras av två pojkar. Han hette Elias och led av det vi i dag skulle kalla intellektuell funktionsnedsättning. Men ingenting tyder på att skulpturen skulle uttrycka ett förakt för svaghet eller uppmana till mobbing - tvärtom har Vigeland berättat hur han själv brukade ta mannen i försvar mot hans plågoandar, när han kunde.

För mig är det uppenbart att Gustav Vigeland ville skildra livet i förhöjd och symbolisk form, visserligen, men som han uppfattade att det i grunden är. Inte som det borde vara.

Ska vi tro den tjeckiske författaren Milan Kundera så hör livet som det borde vara inte ens till konstens område – utan till kitschens. Den senare definierar han, i romanen Varats olidliga lätthet, som ett estetiskt ideal där "skiten förnekas och där alla uppför sig som om den inte existerade". Det var det som gällde i kommunismens Tjeckoslovakien.

Och inte bara där, utan överallt där gemenskap och endräkt ska råda oinskränkt. "Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas", konstaterar Kundera. Det förklarar kanske varför Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels dömde ut Vigelandparkens skulpturer som "okonst", och ville låta smälta ned dem som innehöll metall. Han föredrog lustigt nog Munch.

2002 placerades parkens sista skulptur ut. Den föreställer en ung flicka som försöker skyla sig från ovälkomna blickar. Vigeland färdigställde den 1942, och modell stod den österrikiska judinnan Ruth Maier som senare samma år deporterades och mördades i Auschwitz, 22 år gammal. Hennes kvarlevor kan, teoretiskt sett, ha förekommit i en av ZPS mest kontroversiella aktioner. 2019 presenterade gruppen mänskliga kvarlevor från omärkta massgravar, bland annat i närheten av Auschwitz Birkenau, framför riksdagshuset i Berlin. Sucht Nach Uns – sök efter oss - kallade gruppen sin installation, avsedd som en protest mot etablerade partiers planer på samarbeten med högerpopulistiska AfD.

Men för Ruth Maiers del var den medverkan, i så fall, helt ofrivillig.

Mårten Arndtzén, medarbetare på kulturredaktionen