På spaning efter den fylla som flytt

Vad är en ungdomstid utan alkohol? Måns Wadensjö återbesöker Marcels första fylla i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

De som är unga idag dricker mindre alkohol än vad deras föräldrar gjorde. Det visar nästan alla studier som görs på området, och det är säkert bra för deras hälsa – men jag kan inte låta bli att undra vad det kommer att få för konsekvenser för litteraturen. Hittills verkar det ju inte spela någon roll hur många författare som predikar hårt arbete och långa löpturer i stället för rus och inspiration – alkoholromantiken hänger kvar som en dimma över myten om författaren. I vår kultur har alkoholen en så självklar ställning att vi sällan frågar oss vilken betydelse den egentligen har i våra berättelser och fiktioner. Den bara finns där, och nästan ingen uppväxtskildring är komplett utan en ingående skildring av den mytomspunna ”första fyllan.”

Det gäller inte bara de kända drinkarna bland författarna – de som hade kunnat instämma med Dorothy Parker i orden: ”I’m not a writer with a drinking problem, I’m a drinker with a writing problem.” Det gäller också en sådan som den franske författaren Marcel Proust, som knappat är känd som en stor skildrare av den kemiska sortens rus. Tvärtom: De starkaste affekterna i hans romansvit På spaning efter den tid som flytt är närstan alltid av estetisk, emotionell eller erotisk karaktär – och om det finns någon dryck han gjorde berömd så var det ett lugnande lindblomste.

Ändå avhöll sig inte heller Proust från att skildra sin huvudperson Marcels första möte med berusningen, och om man vill förstå de många roller alkoholen – åtminstone hittills – har kunnat spela i litteraturen är det värt att kika närmare på det mötet. Det äger nämligen rum mitt på dagen på ett tåg, tillsammans med hans mormor och på inrådan av en läkare.

Den unge Marcel är orolig inför att lämna sin mamma, och har av sin husläkare fått rådet att vid avfärden dricka en smula för mycket öl eller cognac, för att han ska slippa kvävningsanfall och komma i vad läkaren kallar för ”ett euforitillstånd som för en stund gör nervsystemet mindre känsligt.

Till det förslaget är hans mormor skeptisk, men Marcel låter inte hindra sig: ”Då jag såg det förebrående ansiktsuttryck som min mormors ansikte antog […] beslöt jag hastigt att gå och dricka, vilket var nödvändigt för att bevisa min självständighet.”

Den Marcel som kommer tillbaka från cafévagnen är som förbytt. Han våndas inte längre över att behöva sova i ett främmande rum kommande natt, utan är lycklig och pratsam, och säger till sin mormor att tåget är trevligt, och kyparen och tågpersonalen så sympatiska att han vill göra om resan ofta bara för att få träffa dem. På det svarar mormodern att han borde sova en stund – och medan han låtsas göra det glider Marcel in i ett estetiskt laddat lyckorus, kanske precis som läkaren avsåg när han utfärdade sitt recept.

Det receptet låter märkligt i våra öron, särskilt för en patient som ännu inte är myndig – men ur ett litteraturhistoriskt perspektiv sticker det inte ut: I Thomas Manns roman Bergtagen får huvudpersonen redan tidigt i livet order av husläkaren att till tredje frukost dricka ett rejält glas stärkande porter, för att råda bot på hans blekhet.

Sådana råd har en bakgrund i verkligheten, och går tillbaka på en lång tradition: Under motbokstiden var just porter den enda sorts starköl som gick att få tag på i Sverige, och då enbart för den som hade ett recept från en läkare. När man först började dricka brännvin var det inte för nöjes skull, utan för hälsans: Starkspriten var en medicin som troddes bota alla möjliga sjukdomar – från böldpest till sömnlöshet. Själva ordet ”akvavit” är ett arv från den tiden – det kommer från latinets ”aqua vitae”, livets vatten.

Det är läkarens perspektiv – men i scenen finns också två andra personer. Den ena är Marcels mormor, som kan sägas stå för den praktiska erfarenhetens blick. Hon är inte glad att se sitt älskade barnbarn berusa sig, och växlar mellan att vara bekymrad och generad över hans uppträdande.

Från tidigare i romanen vet vi att hennes avlidne man for illa av att dricka, och att familjen grymt brukade reta henne för försöken att hindra honom: Varje gång hon tog en promenad i trädgården brukade de ropa in henne, under förespegling att maken höll på att ta sig ett glas cognac i smyg.

Också detta har motsvarigheter i verkligheten. Män har i alla tider druckit mer än kvinnor, och gör så än idag. Men inte sällan har kvinnor fått bära ansvaret för männens drickande, och ta konsekvenserna av deras lust att demonstrera sin självständighet eller lugna nerverna med ett glas.

En bidragande orsak till att rusdrycksomröstningen 1922 blev så jämn, var att det var den första folkomröstning kvinnor fick delta i. Kräftor och tågresor må kräva dessa drycker – men de kräver faktiskt en hel del av sina konsumenter och deras anhöriga i gengäld.

Till sist finns där en tredje person, och det är Marcel själv. När han insisterar på att dricka, sker det intressant nog inte av lust. Den kommer först efteråt. För honom är alkoholen till en början bara ett verktyg för att demonstrera sin självständighet, ett tecken på att han är vuxen nog att fatta sina egna beslut.

Att dricka är för honom både en motståndshandling mot den äldre generationen, och ett steg in i vuxenlivet för egen del. Det är en sorts initiationsrit, och i romanbygget är scenen på tåget mycket riktigt placerad på just den punkt där Marcel är i färd med att lämna barndomens värld. Snart kommer han för första gången att skapa en självständig social identitet i badorten Balbec, den ort dit tåget är på väg.

Läst så utgör scenen ett möte mellan tre olika perspektiv på alkoholens effekter – och typiskt för just Proust är kanske att han låter dessa plan existera samtidigt och vid sidan om varandra. De laddar scenen på olika sätt, gör den komisk och allvarlig på en och samma gång – och kanske finns det ingen som liksom han har förmått uppfatta och gestalta att varje mänsklig handling kan vara löjlig och djupt meningsfull samtidigt.

Löjliga – och meningsfulla. Kanske kan man säga samma sak om det sista Proust sa i det här livet. Författaren som blivit känd för sina långa och välkonstruerade meningar riktade sina allra sista ord till sin chaufför: ”Tack, Odilon, för att du hämtade öl.”

Så kan man också beskriva allt vi gör – särskilt det som har med alkoholen att göra. Tänk bara på studenternas champagnegalopp eller skrålande på ett smyckat flak. Kanske kommer det i framtiden att vara energidryck de stänker över varandra där uppe – men hur kommer deras initiationsritualer i så fall att se ut? Hur kommer de att skildra sitt uppror efteråt om de nu inte gör det genom rus?

Kanske kommer de trots allt att lyckas bättre än vad tidigare generationer har gjort. Om inte annat kommer de att minnas mer av själva händelsen. För vad säger egentligen att det som är viktigt också måste vara en smula dimmigt, eller att nykterhetens genomskinliga skärpa är motsatsen till det som är betydelsefullt

Måns Wadensjö, författare och guide på Spritmuseum