Från Grekland till Finland: Havets väldiga ryggar

Antika bilder ruvar på oupptäckta hemligheter. Johan Tralau dyker ner i Homeros havsmetaforer och kommer upp till ytan i Finska viken.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017.

Det finns en bild som fyller mig med upprymt lugn, äventyr och glädje. Det är en bild av vågor. Så sjunger den grekiske poeten Homeros för oss:

aldrig det blåste en vind utåt sjön, en sådan som bliver
gynnande följe åt skepp över havets väldiga ryggar.

Flera gånger förekommer bilden i Homeros stora dikter, mest i Odysséen, på något ställe i Iliaden. ”Havets väldiga ryggar”. Vi hör om ryggarna när det handlar om längtan efter att ge sig ut på sjön. Havets väldiga ryggar, i Erland Lagerlöfs gamla översättning, eller ordagrant ”breda ryggar”, på grekiska eurea nōta thalassēs. Och ryggarna är vågor. Man kan sluta ögonen, höra orden om havets väldiga ryggar och se vågorna framför sig. Man kan möta bilden för första gången och tänka: ”just så, just så är det”, för man upptäcker havet, dess vänligt väldiga vågor, och de ser ut som de breda ryggarna hos enorma djur. Det finns äventyr i bilden. Den är ungefär 2800 år gammal. Homeros verk är sannolikt de äldsta bevarade i den grekiska litteraturen. De har förmedlats av generationer. Och ändå känns bilden av vågorna alldeles ny och på något sätt färsk.

Men den är också konstig, en metafor som tillskriver havet något som det egentligen inte har. ”Havets väldiga ryggar”. Havet har ingen rygg, inga ryggar. Levande varelser har ryggar. Filosofen Aristoteles, som verkade på 300-talet före Kristus, ger ord åt hur språkliga bilder, som metaforer, fungerar. Han säger att metaforen är ”en överflyttning av ett namn som tillhör något annat”. Aristoteles bästa exempel handlar om en krigare och ett lejon. ”Lejonet Achilles störtade fram.” Den store krigaren Achilles liknas vid ett lejon. Strängt taget så sägs Achilles vara ett lejon, ”lejonet Achilles”. Men man förstår att idén inte är att Achilles verkligen är ett lejon, utan att han är som ett lejon. Lejonet är ett kraftfullt djur, farligt, våldsamt, tappert. När vi hör om Achilles som lejon så ser vi bilden av krigaren som just kraftfull, farlig, våldsam och tapper. Och ändå är bilden på ett sätt konstig. Enligt vanligt språkbruk är ju inte människor lejon eller tvärtom. Men metaforen är, säger Aristoteles, just en avvikelse från det gängse sättet att tala. Den språkliga bilden säger något främmande eller ”konstigt”. En lyckad sådan bild ”förändrar det invanda”.

Så kan vi också förstå ”havets väldiga ryggar”. Det är egentligen ett egendomligt sätt att tala, men det hjälper oss att upptäcka något, en egenskap hos havet. Havets vågor är som vänliga ryggar som bär oss. Den språkliga bilden, som gör vågorna till ryggar, får oss att upptäcka just detta. Metaforen, säger Aristoteles, ställer en likhet ”för ögonen” på oss. Vi ser genom bilden att vågorna liknar ryggar.

Jag frågar mig vad urhistorien till den här bilden är. Kanske är den ett gammalt minne, så gammalt att det inte längre är ett minne, av att bäras på någons rygg, att en gång lätt ha burits av en annan och hållit sig fast. I de ögonblicken fanns trygghet och absolut lätthet, flykt och rörelse utan ansträngning. Att bäras på någons rygg är kärlek. Och kanske är det ur den erfarenheten som skönheten i orden ”havets väldiga ryggar” härrör. Den skönheten är vi i så fall förpliktade att föra vidare från dem som kom före oss till dem som kommer efter oss.

Men just detta, att rida på någons rygg, pekar också vidare. Levande varelser har ryggar, föräldrar har ryggar, och djur har ryggar. ”Havets väldiga ryggar” sätter en bild i rörelse, och bilden är äventyret att rida på en rygg. Vi ser havet på nytt, och på ett nytt sätt. Vågorna är som ryggarna på djur som vi rider på. Där är äventyret, lättheten, styrkan i vågen liksom styrkan hos den varelse som bär en på ryggen. ”O”, skriver en finlandssvensk poet, att

dansa i glasgröna vågor

Man badar, man simmar, man seglar på vågor. Och kanske är urkällan till erfarenheten just detta: ett minne av ett hav, en varm vind och vänliga äventyrliga vågor. Just så är havets väldiga ryggar.

Man skulle kunna invända att den tolkningen av havet och Homeros grundar sig i en modern badkultur, en längtan efter stranden som uppstår så mycket senare, i ett 18- och 1900-tal som börjar ta semester. ”Havet”, säger den finlandssvenska poeten igen, ”är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör.” Vissa forskare har hävdat att grekerna från början och under många århundraden, långt förbi Homeros, betraktade havet med misstro.

Jag vill ändå tro att orden om ”havets väldiga ryggar” vittnar om kärlek till havet, till simning och segling. Det finns en scen i Iliadens tionde sång, där Odysseus och Diomedes har varit ute på ett nattligt uppdrag som slutar med att de dödar ett antal fiender. Homeros bilder av överraskningsanfallet är ganska obehagliga. När de två grekerna återvänder är de nedsölade av blod och död. Och de tvättar sig.

Därpå i havet de vadade ut och den ymniga svetten
tvättade av sig, som rann från nacke och vader och länder;
och sedan havets böljande ström hade ymniga svetten
sköljt dem av lemmarna bort och förfriskat jämväl deras sinne

Efter havsbadet sätter de sig i badkar. Men havsvågorna – ”havets böljande ström” – tvättar bort smutsen och ”förfriska[r] jämväl deras sinne”. I det grekiska originalet heter ”förfriskat sinnet” anepsychthen filon ētor. Ordet som betyder ”sinne” betecknar hjärtat, eller lite obestämt något i bålen på människokroppen som är bärare av liv. Men det allra mest spännande är verbet ”förfriskats”, anepsychthen. I ordet hör vi psychē, som betyder liv, själ och andning, samma ord som vårt ”psyke”, och ana- betecknar i regel en rörelse uppåt. Anepsychthen är därför bokstavligen ”upp-livats”, att liva upp och ge liv. Men ord som innehåller psych- kan också peka i en annan riktning. Psychros betyder kall. Så havsvattnet kyler ned. Det svalkar. Det svala är också det som upplivar. Vattnet kyler och ger liv.

Det kan tyckas konstigt att de ord som uttrycker kyla också uttrycker liv och livgivande – det skulle kunna förefalla mer näraliggande att säga att värmen ger liv. Ordet anapsychein visar emellertid att också motsatsen gäller. Det som svalkar är det som upplivar. Medan ett ord som psychē mer entydigt pekar åt den ena betydelsen – liv och själ – och psychros mer entydigt anger kyla, kan vi i Odysseus och Diomedes bad och ordet anepsychthen inte säga att det är det ena eller andra, utan det tycks vara båda två. Det visar sambandet mellan upplivande och svalka. Det är, kort och gott, en underbar badscen.

Jag tror att denna homeriska havsbadskultur talar till en sentida nordisk sådan, med kalla gröna vågor och blåstång och längtan till en fyr långt borta. Som den finlandssvenska poeten, Tove Jansson, säger – och man måste nästan sjunga det:

O, att vara ett nyvaket mumintroll och dansa i glasgröna vågor medan solen går upp!

I den främmande bilden av ”havets väldiga ryggar” finns i så fall något att komma hem till. Man bärs på vågornas ryggar, det rymmer fara, som att rida på ett vilt eller bara halvtamt djur, men det är också tryggt, som att bäras av någon som vill en väl och som skyddar en. I den bilden finns lugn, äventyr och glädje.

Johan Tralau, professor i statskunskap och författare

Litteratur

Homeros: eposen Iliaden och Odyssén har tolkats flera gånger till svenska. Senast av Ingvar Björkeson (reviderade utgåvor 2008 samt 2009, Natur & kultur). I essän används Erland Lagerlöfs översättning av Odyssén, med stavningen Odysséen, från 1908, samt Iliaden från 1912. Dessa återutgavs senast i Svenska akademiens klassikerserie på bokförlaget Atlantis 2012 och i pocket 2014.

Tove Jansson: Trollkarlens hatt. Schildts, 1948, återutgavs i Sverige av Rabén & Sjögren 2014.

Aristoteles: Om diktkonsten. Översättning Jan Stolpe. Anamma, 1994.