Fotots makt: Kan bilden av ett lidande barn förändra världen?

Bilder av lidande berör oss, men kan också vara exploaterande. Katarina Bjärvall reflekterar över plikten att se och varför Susan Sontag ändrade sig.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Under en taggig lugg ser hon mig rakt i ögonen med utforskande blick. Hon vill mig något. De är tre flickor på rad, alla i blåmönstrade klänningar över vida byxor. De andra två tittar ut ur bild, mot den sandgula himlen. Bara hon i mitten ser på mig, då fotografen, nu betraktaren.

Turkiska Kurdistan sommaren 1988 var fattigt, förtryckt och krigshärjat. Jag ville dokumentera hur barnen där levde. Storasystrar som bar runt sina småsyskon under den hårda solen, pojkar som svalkade sig med bad i Tigris och så de här tre flickorna som kom tillbaka till sin by i flackt kvällsljus. Barnarbetare på väg hem från bomullsfälten.

Jag tänker på bilderna jag tog när jag läser den amerikanska kulturkritikern Susan Sontags båda böcker ”Om fotografi”, från 1977, och ”Att betrakta andras lidande”, från 2003. Böckerna finns samlade i en volym – utan foton, men texterna är så precist skrivna att bilderna framkallas inom mig. Både de välkända, som den av den nakna flickan som flyr undan en napalmattack i krigets Vietnam, och sådana jag aldrig sett förut, som den av en ung kvinna döende av kvicksilverförgiftning i sin mammas famn i japanska Minamata.

Vilka skäl finns att fotografera lidande människor och publicera bilderna? Det är frågan Susan Sontag borrar i. Om man skulle ställa den till dokumentärfotografer så är jag säker på att många skulle svara att de vill väcka engagemang. Och att en förutsättning för engagemang en drabbad person som betraktaren kan identifiera sig med. Gärna ett barn, eftersom varje betraktare själv har varit barn och eftersom barn är essensen av oskuld.

Ett skenheligt resonemang, menade Susan Sontag 1977. Den dokumentära fotografin utnyttjar enligt henne människors underläge och dövar betraktarens samvete. Uttrycket ”ta en bild” avslöjar girigheten. Ett av hennes exempel utgår från den statliga amerikanska kommittén mot barnarbete som i början av 1900-talet sände ut fotografen Lewis Hine för att dokumentera barn i kolgruvor, bomullsspinnerier och på betfält. Syftet var att låta beslutsfattare i Washington se barnens utsatthet. Rovlysten appropriering, kallade Sontag det.

I den andra boken har hon ändrat sig. Hon konstaterar nu att det saknas belägg för det hon tidigare hävdade. Istället är hon övertygad om det dokumentära fotografiets etiska verkanskraft och ger en rad exempel på när det har förändrat historiska skeenden. Fotona av amerikanska barn i industrier och jordbruk bidrog till att barnarbete förbjöds i USA och bilden på flickan med napalm på sin nakna hud var en av flera katalysatorer som fick amerikanerna att protestera mot Vietnamkriget tills det avslutades. Därför är det, menar Sontag, en plikt att se: Ingen vuxen har rätt att unna sig den okunnighet och ytlighet som det innebär att vägra möta andras lidande på bild.

Varför har hon ändrat sig? Kanske har hon påverkats av sin partner, den ikoniska porträttfotografen Annie Leibovitz, som hon levde med från 1980-talets slut. Eller så har hon helt enkelt tänkt djupare.

Om lidande ska synas måste ju den som lider visa sig. Sontags förmåga till självrannsakan får mig att vända kameran mot mig själv och fråga mig: Är jag villig att låta andra betrakta mitt lidande? Mitt svar är att det beror på. Den gången jag blev utsatt för ett allvarligt brott ville jag gärna ha det dokumenterat på bild, men andra gånger, framför allt när djag är sjuk, värjer jag mig mot uppmärksamhet.

Att inte alla lidande människor vill få sitt ansikte spritt över världen stod klart efter publiceringen av ett foto från inbördeskrigets Algeriet 1997. Porträttet togs av den algeriske fotografen Hocine Zaourar dagen efter en massaker i staden Bentalha. En kvinna ser ut att vara på väg att svimma, lutad mot en husvägg. Hennes huvudduk har glidit åt sidan, hennes ögon är halvslutna och blicken oskarp. Ur hennes öppna mun tycks ett kvidande ljuda. Bilden publicerades världen över, med en bildtext som påstod att kvinnan hade förlorat sina åtta barn i massakern. Reaktionerna mot kriget blev kraftfulla.

Före internet hade foton färdats enkelriktat från den fattiga världen till den rika, men nu hände något nytt: Bilden kom tillbaka till den porträtterade, som protesterade. Hon sörjde visserligen, eftersom hon förlorat tre släktingar i massakern, men hennes barn levde. Och hon upplevde publiceringen som kränkande. Hennes protest gav många fotografer en insikt: Den jag porträtterar är nu min publik, oavsett hur långt ifrån varandra vi befinner oss.

Några decennier senare har AI skapat möjligheter att avbilda lidande utan att något levande ansikte behöver utnyttjas. Det har gjort att två nygamla storheter har tagit revansch: sanningen och verkligheten. Det är bilder av den sanna verkligheten som bär förändringskraft.

Jag återvänder till Kurdistan många gånger, men det dröjer trettiosju år innan jag kommer tillbaka till byn där jag fotograferade flickorna. Med mig har jag en bunt papperskopior av mina bilder. Genast blir jag inbjuden i ett hus. Te, nybakat bröd och ost och sylt från byn och så bilderna som går från hand till hand, från mobil till mobil. En kvinna känner förtjust igen sig själv, andra känner igen grannar som flyttat härifrån. Och en man känner igen mig – han minns mina bara ben, säger han.

Några månader senare plingar min telefon hemma i Sverige: Hello, Ms Katrina. I'm Sena, the little girl in the picture. Intill meddelandet ser jag min bild på de tre flickorna. Hon i mitten är inringad med rött.

Sena berättar att hon fått bilden av en kusin i byn. Minns du när jag tog fotot? frågar jag. Ja, skriver hon, hur skulle jag kunna glömma blygheten, bitterheten, sorgen och ilskan som syns i mina ögon? Hon fortsätter: Jag var sju år och arbetade på bomullsfälten. Jag önskade mig en cykel och ett lugnt liv. Det är skönt att ha blivit vuxen. Hon berättar att hon utbildat sig och jobbar i Istanbul. Och så skickar hon en bild där hon sitter med sin bror och hans familj i en park och äter vattenmelon.

Sena ville bli sedd. Hon ville äga sitt liv då, så som hon nu äntligen äger det. Där finns en etik som dokumentärfotot kan hålla sig till: Vill den lidande bli betraktad? Men ibland är det omöjligt att veta. Den napalmskadade Phan Thi Kim Phuc kunde inte ge sitt samtycke till att bilden togs, men hennes livshistoria visar att fotot har gett henne både avancerad sjukvård och en plattform som aktivist till stöd för krigsdrabbade barn världen över. Under en tidsrymd som är typisk för det sekundsnabba hantverk som fotografin är prövas så fotografens professionella omdöme till det yttersta: Kan denna bild göra något gott? I så fall, ta den och sprid den.

Katarina Bjärvall

journalist och författare

Producent: Ann Lingebrandt