Ismail Kadaré var dubbeltydighetens mästare

Han var Albaniens mest kända författare och ofta Nobelpristippad. Ann Lingebrandt återvänder till Ismail Kadarés författarskap, som utgjorde en litterär balansgång med livet som insats.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-07-04.

Jag hade precis tagit mig ur sängen efter en kraftig matförgiftning när det var dags för besöket vid resans tänkta höjdpunkt. Jag befann mig i Gjirokastër, den albanska bergsstaden som klädd från topp till tå i sten klamrar sig fast på branta sluttningar. Kullerstensgränderna är trånga och slingrande, med höjdskillnader som känns svindlande åtminstone för en blek konvalescent med darriga ben. Det handlade om några hundra meters promenad, men jag var tvungen att vila vid vart och vartannat steg innan vi var framme. Där var det, stenhuset som hade fört mig till Albanien: författaren Ismail Kadarés barndomshem.

I Kadarés uppväxtroman ”Krönika i sten” görs den uråldriga staden själv till huvudperson. Medan ockupanterna avlöser varandra i krigets 40-tal pågår trots allt en vardag i staden och genom barnets vidöppna blick får allting liv, från den missnöjda vattenbrunnen till flygplanen som uppsvällda av bomber cirklar över husen. ”Att se! Vilken oförklarlig förmåga!” utropar den unge berättaren förundrat. Och författaren gör allt för att också läsaren ska se. Även liken som staplas på gatstenarna.

Det var trollkraften i Kadarés berättande som drog mig till Gjirokastër och till det hem som tecknats så kärleksfullt och smått skräckinjagande i ”Krönika i sten”. Nu fanns det väl inte så mycket litterär magi kvar i de nymålade vita väggarna i huset som precis renoverats och gjorts om till museum. Även om brunnen ännu fanns där hittade i alla fall den här svimfärdiga besökaren betydligt mer stoff för fantasin i staden runtomkring, med de höga fortliknande ottomanska palatsen, de skymningsfärgade bergen och korparna som kretsade ovanför det medeltida slottet.

Inte särskilt många stapplande steg från Kadarés barndomshem ligger huset där Enver Hoxha Albaniens envåldshärskare under fyra decennier, föddes. Också det ett museum, som paradoxalt nog har bevarat betydligt mer av den rustika historiens suggestionskraft.

Kadaré var fortfarande ett barn när Hoxha kopplade sitt järngrepp om landet. Förtryckets villkor kom att kasta sin skugga över hans författarskap. Själv lämnade Kadaré Albanien och flyttade till Paris, mitt under kommunismens upplösning 1990.

En av de frågor man inte kan låta bli att ställa sig när man läser Ismail Kadaré är hur en författare kan verka i en diktatur. Inte minst en diktatur som Albanien, länge Europas mest isolerade land, som brutalt kvävde all opposition. Var det den internationella berömmelsen som skyddade Kadaré? Någon slags lojalitet från Hoxhas sida med en son av samma barndomsstad? Eller räddades han av de eftergifter han såg sig tvungen att göra i överlevnadens namn?

Kadaré företog en litterär balansgång med livet som insats. Han blev en dubbeltydighetens mästare, en allegorins virtuos som tog historien till hjälp för att spegla sin egen tids, och alla tiders, maktspel. Och något så paradoxalt som en författare som både kunde porträttera despotin med skoningslös klarsyn och vara regimens gunstling. Hela hans författarskap kan beskrivas som en kamp mellan totalitarismens tvångsföreställningar och fantasins frihet.

De konstnärliga kompromisserna är uppenbara i storsatsningen ”Den hårda vintern”, som handlar om Albaniens dramatiska brytning med Sovjetunionen 1961. Det är en berättelse som vill skapa en god spegelbild för diktatorn och den skäms av ett glorifierat porträtt av Enver Hoxha. Samtidigt kan författaren under skyddet av smickret göra en mångfasetterad rundmålning av den albanska vardagen, där familjemedlemmar klipper bort de som uteslutits ur partiet ur sina fotoalbum, där litteraturkritiker försöker göra karriär på att hitta ideologiska fel och invånare hyschar varandra när någon börjar prata politik.

Man kan häpna över frispråkigheten i flera av de böcker som Kadaré skrev under den kommunistiska tiden. Men det hjälpte inte alltid att skruda motståndet i historisk och allegorisk dräkt. Författaren beskylldes för existentialistisk ångest, feminism och surrealism, såväl som för att vara kontrarevolutionär: några verk måste revideras, andra bannlystes, han belades med skrivförbud och beordrades till offentlig självkritik.

Dystopin ”Drömmarnas palats” förbjöds omedelbart när den kom ut 1981. Här försöker en paranoid stat kontrollera medborgarnas undermedvetna och samlar in folkets alla drömmar för att upptäcka komplotter mot sultanen. Det är en fantastisk labyrintisk fabel om hur var och en kan sugas upp av maktmaskineriet och författaren bli en kugge i diktaturens mytproduktion. Och bilden av ett övervakningssamhälle som kartlägger oss ända in i våra drömmar känns fortfarande högaktuell.

Med absurdistisk svärta väver Kadaré samman saga och bittert svidande realism. Några saker går ständigt igen: intresset för tyranniets väsen, krigets vansinne och den albanska historien och identiteten. Allt finns redan i hans första roman och stora internationella genombrott ”Den döda arméns general”, som publicerades 1963 och senare blev en film med Marcello Mastroianni. Här återvänder en italiensk general till Albanien tjugo år efter andra världskriget, för att återföra kvarlevorna efter de stupade italienska soldaterna till hemlandet. Av den stolta historien finns inte kvar mer än utspridda leriga gravar, ur vilka han gräver upp skelett efter skelett.

Så gott som alltid i Kadarés verk konfronteras det moderna med myten och traditionen. Det upplysta förnuftet krockar med folkets arkaiska föreställningsvärld. Som i ”Grymma april”, där ett nygift par från storstan Tirana åker på exotisk bröllopsresa till blodshämndens högländer.

Kadaré ställer sig på folktrons och legendernas sida. Men också i hans snudd på mystiska nationalism finns en dubbelhet: den främmandes skräckfascinerade blick utifrån. Därför rymmer Kadarés romaner alltid lager på lager av tolkningsmöjligheter.

I en av hans mest öppna skildringar av maktfullkomlighet, ”Nischen i muren”, beskrivs hur det osmanska imperiet undertrycker varje ansats till uppror i provinserna genom att utplåna det kollektiva minnet och inte minst det lokala språket. När språket steg för steg utarmas blir det till slut oanvändbart och ofarligt: det förlorar förmågan att ”föda fram poesi, berättelser, legender.”

I Kadarés berättelser lever språket och dikten vidare och hans författarskap blir ett försvar för att upprätthålla det mänskliga i trots mot omänskliga system.

Kadaré är en författare som inte bara får oss att se, utan också får oss att tro på fiktionens oförklarliga kraft. En kraft som kan få benen att darra, inte bara hos en enskild läsare utan även hos en diktatur.

Ann Lingebrandt är litteraturkritiker och producent för Dagens dikt

Litteratur:

Ismail Kadaré, Krönika i sten. Översättning: Britt Arenander. Albert Bonniers förlag, 1975

Ismail Kadaré, Den hårda vintern. Översättning: Marianne Eyre. Albert Bonniers förlag, 1980

Ismail Kadaré, Drömmarnas palats. Översättning: Agneta Westerdahl. Albert Bonniers förlag, 1992

Ismail Kadaré, Den döda arméns general. Översättning: Britt Arenander. Albert Bonniers förlag, 1973

Ismail Kadaré, Grymma april. Översättning: Dagmar Olsson. Albert Bonniers förlag, 2007.

Ismail Kadaré, Nischen i muren. Översättning: Marianne Eyre. Albert Bonniers förlag, 1986