Flykten gav oss synkoperade hjärtslag

En förskjutning av betoningen inom en takt kallas synkop. Pulsen bryts för ett ögonblick. Sanjin Pejkovi reflekterar över synkoperade liv och musikläraren som gav tillvaron en ny rytm.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vi hade väsnats.

Jag hade bankat på trummor, Abdi hade på något mirakulöst sätt kopplat in en mikrofon i PA-systemet och försökt rappa på somaliska. En av de irakiska bröderna jag inte minns namnet på hade slagit på pianot. Resten hade tittat på kaoset och hållit för öronen. Senadin hade försökt bringa lite ordning men blivit ignorerad .

Vi utgjorde en gymnasieförberedande klass och hade släppts loss i musikrummet på Östrabogymnasiet i Uddevalla.

Dörren öppnades och en äldre man äntrade rummet. Han såg trött ut. Förbannad kanske. Det lät som om han morrade lite. Vi slutade väsnas men han gjorde ingen ansats att skälla på oss.

Han satte sig vid pianot och började spela jazz.

Ojämn och hamrande takt. Svullna och lite darrande, men fast beslutna fingrar. Läraren hette Göran Mannheimer och skulle under en kort period bli det närmaste jag kommit en mentor i mitt liv.

1994 flydde min familj krigets Bosnien och fann skydd i Sverige. Vi var kvotflyktingar och det innebar att det mesta var förberett för vår ankomst. Praktikaliteter av allehanda slag var dessutom lösta på förhand. Vi kunde ha ljuset tänt på natten utan att dra för gardiner som skydd mot förlupna kulor eller granater som kunde siktas mot ljuskällan.

Man kunde gå ut mitt på dagen. Det fanns både elektricitet och vatten. Den instinktiva rädslan efter år av slumpmässiga granatregn började försvinna och ersättas av en vag känsla av värme och trygghet.

Vi fick en lägenhet på tionde våningen, måsarna hängde på balkongen och stirrade på oss. I ett skogsområde nedanför kunde man se rådjur och skuttande kaniner.

Stadsdelen Skogslyckan i Uddevalla. Namnet ekade idyll.

Jag skulle först långt senare inse hur kriget och flykten till Sverige för alltid förändrade mig. Oss. Traumatiska synkoper som rubbade den taktfasta hjärtrytmen.

Ett gnolande någonting växte inom mig, ett slags mullrande. Någonting fattades mig. Hur ska man berätta om det man varit med om? Vem vill lyssna? Hur ska man ta itu med inre skuggor, lik och liv från en annan dimension, plötsliga undermedvetna ryck, rispor i verkligheten?

I förberedelseklassen umgicks jag fortfarande mestadels med mina landsmän. Jag saknade språket och alla dörrar det kunde öppna, saknade insikter och utsikter, kodord och kutymer. Sammanhang. Vardagen var synkoperad, ett liv i ständigt post-undantagstillstånd. Kriget gav mig en monumental rädsla, freden skapade en oro.

I musik handlar synkopering om att bryta taktfasta mönster, att skapa ett förvånande mellanrum mellan det förväntade slaget och tomrummet.

Både litteraturvetaren Svetlana Boym och författaren och journalisten Masha Gessen har beskrivit sina migrationserfarenheter som en förkroppsligad upplevelse av en synkop. Det handlar om en oåterkallelig förändring som enligt båda delade upp deras liv och identitet i ett före och efter.

Boym refererade ofta till författaren Vladimir Nabokovs användning av synkopen som metafor för den påtvingade flykten från Ryssland 1919. Nabokov hämtade kraft ur synkopen och menade att den gav honom livslust och gjorde honom uppmärksammad på livet. Det var själva exiltillståndet som gav Nabokov en identitet i vilken han frossade och frodades. För honom var nostalgi en högre form av medvetande och nostalgiskt skrivande en handling av extatisk hängivenhet.

Boym, å andra sidan, framställde synkopen i relation till nostalgi som var enligt henne oåterkallelig tidsförlust. Synkopen var det inkonsekventa hoppet till ett annat liv, diskontinuerliga slag som avgick från den förväntade rytmiken.

Synkope betyder också svimning, en tillfällig förlust av medvetande med en snabb återhämtning. Fysiologiskt kan det alltså handla om att bryta en taktfast rytm, att rycka till när den föreställda förväntningen uteblir. Medvetandeförlust i sig är också ett kroppsligt avbrott från normaliteten.

Jag skulle långt senare läsa till mig och greppa mina inre synkoper.

Men i mitten av 1990-talet letade jag efter sammanhang och Göran Mannheimer erbjöd mig dem. Han såg mig och bjöd in mig. Lät mig spela, lärde mig lyssna.

Göran var jazztrumpetist som bland annat hade spelat med Lars Gullin. När jag lärde känna honom – ovetande om Gullin och svensk jazz – var hans fingrar svullna av allt ansamlat vatten. Han kunde inte spela trumpet längre och pianospelet lät darrigt men tungt när fingrarna sänkte sig över tangenterna.

Han gick igenom notbladen för There's no business like show business, jag låtsades kompa och förstå.

Han rättade mig när jag spelade fel, tog om stycken i Bye bye blackbird. Han ordnade lunchspelningar åt mig i kafeterian på Östraboskolan, sedan satt han och lyssnade utan att titta på mig. Han var inne i musiken, lyssnade, ägnade onödigt mycket uppmärksamhet åt mina taffliga fingrar på billiga nylonsträngade gitarrer.

Görans fru dog och när han kom tillbaka till skolan var han förkrossad av sorg. Men han berättade inte så mycket. Jag berättade inte heller om livet före flykten.

Den återstående tiden av mitt korta inhopp i Görans liv satt vi ofta och länge i skolans musikrum och synkoperade, skapade ett eget rum fyllt av frihet.

Göran dog när jag var på väg någon annanstans.

Jag har sedan dess tänkt på behovet av små och stora gester som kan mildra vilsenheten och som kan hjälpa till att navigera runt i en ny kontext.

Monologer, uppmaningar och bestämmelser leder inte alltid till den föreställda integrationen. Vi som lever med synkoperade liv och hjärtslag kan ibland behöva en stadig fyra fjärdedelarstakt som ger en riktning och ett tryggt mönster.

I mitt fall handlade det om en man som kom in i rummet och uppmärksammade några vilsna barn som hamrade på nyinköpta instrument, i förhoppning om att någon skulle höra deras inre, oartikulerade vrål.

Sanjin Pejković
filmvetare