Vändpunkter: Om betydelsen av det första och sista i våra liv

Clarice Lispector ville skriva en bok utan ord och beskriva en hunds inre liv. Katarina Wikars sjunker ner i hennes värld där döda talar och framtiden redan har inträffat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Skapas nästa ögonblick av mig eller skapar det sig självt?Jag vill fånga mitt är. Ögonblicket är vad Clarice Lispector försöker få fatt i. Och framtiden är bara ett förflutet som ännu inte har förverkligats. Flera decennier efter hennes död 1977 så fortsätter hennes texter att förbrylla. Den franska filosofen Hélène Cixous analyserar, studenterna närläser, många är vi som vrider och vänder på hennes meningar. Går vilse, ger upp men aldrig lämnar. Och hon blev Brasiliens lysande litterära stjärna i världen, både frimärke och staty. Sitt sista år i livet lät sig Clarice Lispector för enda gången intervjuas i brasiliansk teve, det finns på Youtube i ett evigt nu, hon är 56 år gammal och ska snart dö i cancer men inte än. Hennes ena hand är svårt bränd efter en incident med cigarrett och nylonnattlinne. Makeupen är permanent. Man kan se att hon är obekväm i situationen, hon säger att den brasilianska författarens roll är att tala så litet som möjligt, att förr förstod ingen henne men nu gör de unga det. Hur tror du att det kan komma sig? frågar reportern. Jag tror att allting ändrade sig för jag gjorde det inte, säger Clarice, jag har inte gjort några eftergifter. Clarice Lispector hade judiskt påbrå, föräldrarna emigrerade från svältens och pogromernas Ukraina tidigt tjugotal, och hon gjorde succé som författare redan vid tjugotre års ålder med romanen ”Nära det vilda hjärtat”, som var hennes manifest bortom den mänskliga moralen men framgången gjorde henne trött, så fruktansvärt att redan vara fullbordad. Jag får lust att riva sönder den och bli fri igen, skrev Clarice i ett brev efter debuten. Lättheten skrämde henne och det är som om resten av livet går åt till att hitta tillbaka till sin svårighet. Jag saknar bara det jag inte kan säga, skriver hon i ett annat brev. Jag förstår en höna, sa hon som barn, hennes inre liv. Jag vet hur det är. Ända sen tidig ålder hade hon velat vara ett djur och den fascinationen följde henne genom livet, en katt till exempel. Bara vara i ögonblicket. Fri från den förödande introspektionen människor ägnar sig åt. Hon var uttråkad diplomathustru runt om i världen i årtionden, allt såg likadant ut överallt, hon gick upp i sin roll som mor till två söner men bodde efter skilsmässan de sista tjugo åren i en lägenhet i Rio med hushållerskan Olga och hunden Ulysses. Om jag kunde beskriva en hunds inre liv skulle jag ha nått en höjdpunkt, skrev hon mot slutet. Det var först med "Stjärnans ögonblick", den sista romanen som kom ut när Clarice Lispector ännu levde som hon blev en sorts bestseller-författare. Mot alla odds kan man tycka. Här våndas en författare, Rodrigo S M över sin huvudperson, Macabea, en obetydlig kvinna från Rios fattigkvarter. Han vill helst bara meditera utan ord över ingenting. Skrivandet trasslar till livet för honom. Hur ska man kunna börja från början om saker sker innan de har skett? Det finns massor av sådana frågor överallt som går oss förbi men som Clarice Lispector stannar vid. Kan det bli litteratur, en med början, mitt och slut följt av tystnad och regn som faller? Stjärnans ögonblick är själva berättelsernas skelett. En ut- och invänd-roman. Hennes avsikt är att skriva enklare och enklare. Skriva av sig själv lika viktlöst som vore författaren en vit fjäril. Och på vägen frågorna: Hur skapa en bok utan ord, som är som ett stumt fotografi. "Stjärnans ögonblick" blev en tunn bok lika tunn som huvudpersonen Macabea, men man får inte vara disträ som läsare, förklarar Hélène Cixous för då hör man nästan ingenting. Jag skulle vilja skapa en historia full av alla ögonblick, så skrev Clarice en gång i ett brev, och kanske var hon slutligen där. Och det kanske inte är så komplicerat som det verkar. Den sista romanen "Blåsa liv" har mottot: Jag är rädd för att mitt ämne är tämligen spännande. Och eftersom jag inte tycker om spänning ska jag ta mig an det på ett försiktigt diskret och omständligt sätt. "Blåsa liv" kom ut först när Clarice Lispector var död. Det var hushållerskan Olga Borelli som sin vana trogen samlade ihop alla anteckningar på papperslappar och cigarettpaket och fogade ihop det till en roman - till viss del efter eget huvud. Titeln är en talande beskrivning. En författare blåser ju liv i en gestalt, och också här är det en manlig författare som andas ut - Angela Pralini, som omgående börjar agera på egen hand. Bli sin författare övermäktig. Perspektiven förskjuts, är det vi människor som blir betraktade av sakerna? Hur är livet som död? Det är som Clarice Lispector ser tillbaka på sin död som redan har ägt rum och berättar för oss som ännu inte vet. När man dör får man aldrig glömma att döden kommer att gå över. Man dör inte för evigt. Det är bara en gång och det är över på ett ögonblick. På tv ser Clarice fortfarande rakt genom oss med sitt orörliga ansikte. Hon sitter hopsjunken i skinnfåtöljen med en vit väska i ena handen som hon oavlåtligen plockar i, i den andra cigarretten. Detta är sannerligen den alla märkligaste intervjun. Reportern frågar: Skriver du något som du river sönder?Jag lägger undan det… nej, jag river sönder.Är det en rationell reaktion eller en plötslig känsla?Ilska, en liten ilska.På vem?Mig själv.Varför, Clarice?Vem vet. Jag är lite trött.På vad?På mig själv.Men föds du inte på nytt med varje verk? Det är den sista frågan, och hon svarar:Nu är jag död. Vi får se om jag kan födas igen. För nu är jag död. Jag talar från min grav. Det slutar där. Och sen dör hon i äggstockscancer vid 57. Hon var redan en myt men ensam. Det talas om hennes omöjlighet att knyta an till andra, de plötsliga raseriutbrotten. Hon tog tabletter för som hon sa, då hör jag inte mitt skrik. Och med romanen "Blåsa liv" talar Clarice verkligen från graven. Jag försöker läsa den högt om morgnarna. Kanske måste man bo in sig i den som i ett hus, eller läsa vissa sidor på långt avstånd, andra alldeles intill. Mer än någonting annat handlar Blåsa liv kanske om själva skrivprocessen, det där att lära sig av med: jag låtsas att jag inte vill, till slut tror jag att jag inte vill och först då blir det något. Clarice Lispector sa i en av sina sista intervjuer att litteraturen inte förändrar någonting, jag skriver utan hopp men hon upphörde kanske ändå inte att tro på fiktionens mirakel för i taxin den allra sista gången, på väg till sjukhuset i Rio med hushållerskan Olga, säger hon: Låt oss låtsas att vi inte ska till sjukhuset utan till Paris, låt oss låtsas att jag inte är sjuk.Taxichauffören som är trött efter att ha kört hela natten frågar: "Kan jag också följa med?"Visst, ta med din flickvän också."Hon är gammal, sjuttio år, och har inga pengar", säger taxichaufförenClarice svarar: Ta med henne. Vi låtsas att du vunnit på lotteri. Katarina Wikars, medarbetare på Sveriges radios kulturredaktion Litteratur Clarice Lispector: Brev i urval. Översättning Wera von Essen, 2020Clarice Lispector: Blåsa liv. Översättning: Örjan Sjögren, 2014Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick. Översättning: Örjan Sjögren 2001 Alla Bokförlaget TrananBenjamin Moser: Why this world, 2009, Oxford University Press.

21 Loka 20209min

Man behöver inte vara kleptoman eller yrkeskriminell för att stjäla. Många har tagit med sig en hittad sak hem. Få har nog dock stulit ett psalmodikon. Dan Jönsson berättar hur det känns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle lära mig spela psalmodikon. Ett psalmodikon, för er som inte känner till det, är ett gammalt stråkinstrument som nästan ingen spelar längre men som för sådär hundrafemtio år sedan ska ha varit Sveriges vanligaste instrument. Antagligen är det också det som är lättast att lära sig. Konstruktionen är den enklast tänkbara, en avlång låda med en enda sträng som likt ett dåligt samvete avger sina toner liksom trevande i luften. En fattigmansfiol, kan man säga, och det var också just som en ersättning för fiolen det lanserades i början på artonhundratalet av prästen Johan Dillner. Hans enkla siffernotskrift gjorde snabbt psalmodikonet till ett stående inventarium i landets alla byskolor och sockenkyrkor. Orglar var det på den tiden i stort sett bara domkyrkorna som hade råd med, och psalmer som ”Blott en dag” spreds alltså bland allmogen till denna vinande, kvalfyllda understämma. Jag tänker mig att det dystra saktmod som svenska psalmer alltid brukar sjungas med nog måste vara ett arv från psalmodikonets tid. När man spelar på det ser det ut som om man sågar ved. Jag har haft mitt psalmodikon stående i ett hörn i många år, lite skamset lutat mot en bokhylla där det aldrig riktigt har sett ut att känna sig hemma. Orsaken till det är mycket enkel: jag har nämligen – och här måste jag göra en paus, för att ta lite sats, för det här känns verkligen inte bra att säga i radio: jag har nämligen stulit det. Hur och var kan göra detsamma, brottet är hur som helst sedan länge preskriberat, men faktum är faktum, man ska – som jag också brukar tala om för mina barn – naturligtvis inte göra så. Att stjäla är en tarvlig handling, det är att bryta mot, törs jag nog påstå, ett slags kollektivt, allmänmänskligt samvete. Och att bli bestulen är en upprivande erfarenhet, det vet alla som någon gång har råkat ut för det. Man blir besviken på människorna, stukad i sin tro på det där osynliga kittet som ska få civilisationer och kulturer att hålla ihop. Jag tror verkligen att nästan alla människor i själ och hjärta skriver under på det sjunde budets otvetydiga och självklara: Du skall icke stjäla. Och ändå gör vi det. Ja, kära lyssnare: erfarenheten säger mig att jag inte direkt är ensam om det här. Jag vet förstås att ni är många därute som aldrig någonsin har stulit en knappnål, ens av misstag – men tyvärr, det mesta tyder på att just ni är i minoritet. Ett liv är långt, och att stadigt hålla sig på den smala vägen är som bekant inte så lätt; då och då inträffar det att vi förirrar oss ut på den breda och råkar knycka till exempel ett psalmodikon. Eller vad det nu kan vara som slumpen för i vår väg – jag är säker på nämligen att de målmedvetna, planerade stölderna är relativt ovanliga, att nittio procent av tjuvnaden försiggår oöverlagt och spontant. Själv har jag aldrig någonsin kastat några lystna blickar på något psalmodikon och har ingen annan förklaring till att det var just ett psalmodikon jag tog än att det råkade ligga där det låg, ute på den breda vägen, när jag kom förbi, precis som alla andra föremål jag råkat stjäla genom åren, och som nu tittar förebrående och konspiratoriskt på mig ur sina lådor och hörn: böcker och pennor, uppstoppade djur och kaffemuggar, en bulgarisk ölsejdel, morgonrocken från hotellet i Berlin. Tillsammans skulle de kunna bli ett litet miniatyrmuseum över stulna föremål, och jag funderar på om inte den sortens utställningar rent allmänt kunde vara ett ganska bra sätt att lära känna våra medmänniskor. Säg mig vad du stulit och jag ska säga dig vem du är. Eller kanske: vem du inte är. Det stulna är de föremål vi inte har rätt till; de ingår i vårt liv som en sorts parasiter, omger vår tillvaro med sin obehörighet. Ju mer vi stjäl, desto mer växer denna obehörighet, desto mer inkräktar den på vår egentliga identitet. Kanske är det också därför det är tabu att stjäla: det hotar vända hela vår existens ut och in. Att stjäla är att för ett ögonblick befinna sig på utsidan av alla sociala konventioner, på andra sidan tryggheten och skammen, känna livet som riskabelt och kaotiskt. Det kan vara en hisnande, rusig upplevelse. Antagligen är det därför vi gör det. Stölden är ett ögonblicks flykt från det freudianska överjaget, en visit i den nietzscheanska övermänniskans värld. Stölden är, skulle man kunna säga, en sorts djävulspakt: Goethes Faust är visserligen ingen tjuv i snävt materiell mening men får, genom sin överenskommelse med Djävulen, tillgång till kunskaper och krafter som annars är dolda för människan. Och priset för affären är som bekant högt: Faust tvingas i utbyte ge Djävulen sin själ. Mot denna absoluta moral har det ju alltid funnits invändningar. Titanen Prometheus, som i den grekiska myten stal elden från gudarna och gav den åt människorna, blev av Olympen gruvligt straffad för sitt brott men har i konst och litteratur ändå i alla tider framställts som en hjälte, en martyr. På samma sätt kan man ju som Bertolt Brecht fråga sig vad det egentligen är för brott att råna en bank jämfört med att äga en, och känna sympati för ficktjuven i Ruben Nilssons visa som bara följer tjyvsamhällets allmänna principer där alla ”snor åt sig vad man kan”. Och ja – något måste det vara som gör att svenska folket varje julafton tindrar med ögonen till tjuven Karl-Bertil Jonsson och hans Robin Hood-moral: att ta från de rika och ge åt de fattiga. Stölden är med andra ord inte alltid lika syndig. I ljuset av en högre rättvisa kan den ibland rentav försvaras. Men – i praktiken, i förhållande till samhället och dess rättsordning är och förblir stölden en förbrytelse. Att stjäla är att – åtminstone för stunden – göra sig till en utstött. En fredlös. Kanske märker ingen annan, men det känns i själen. Som den franske författaren Edouard Louis skriver är problemet med stulna saker att man aldrig kan tänka på dem som att de verkligen tillhör en, och därför måste man fortsätta att stjäla dem, i evighet. Det är bara de som redan från början har fått allt, säger han, som kan utveckla en verklig känsla av ägande. Inte de andra. ”Ägandet är ingenting man kan förvärva.” Jag tror att han har rätt. Men om vi nu ser på de stulna föremålen som en sorts utstötta, de också, som rotlösa och urspårade existenser i egendomens värld, kan det då inte tänkas att man med rätt sorts insatser skulle kunna återintegrera dem i en moraliskt ordnad tillvaro? I Nordiska Psalmodikonförbundet, där jag numera är medlem, är alla psalmodika lika mycket värda, stulna som ostulna, och jag föreställer mig nu att om jag med ny sträng på stråken och med hjälp av Johan Dillners siffernoter skulle, till exempel, kunna glädja familjen med ”När juldagsmorgon glimmar” efter att Karl-Bertil i teven har gjort sitt, kunde det kanske vara en sorts försoning. Ett sätt att bjuda mitt psalmodikon in i värmen bland de hederliga föremålen. Vi får väl se om det fungerar; ett stulet föremål är trots allt för tid och evighet ett stulet föremål, märkt av sitt dunkla förflutna – så om psalmerna jag spelar skorrar falskt är det nog ingenting att göra åt. Jag har sålt min själ för ett psalmodikon, och är för evigt dömd att höra hur Johan Dillner vrider sig i sin grav. Dan Jönsson, författare och essäist

20 Loka 202010min

Sexpositivism har blivit status quo, så vad det är det folk tror att de gör uppror mot när de matar företagen med alltmer detaljerade sexuella identiteter? Författaren Lyra Koli ser en kamp gå vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Prideparaden i New York, 1990. AIDS-epidemin har härjat i snart ett decennium. En samling texter skrivna av anonyma, desperata och rasande hbtq-personer delas ut av aktionsgruppen Queer Nation. Slagord som "Everytime we fuck we win", "Varje gång vi knullar vinner vi", viskas och skriks från sidorna i vad som snart kommer att bli känt som det ikoniska Queer Nation-manifestet. Det var en tid av extrem sårbarhet för communityt. Hundratusentals dog i AIDS, och istället för att göra allt för att rädda dem använde konservativa makthavare epidemin som en ursäkt för att smutskasta deras sexualitet. Unga människor, som ofta redan blivit utkastade av sina familjer och förlorat sina jobb, förtvinade nu i sjuksängar under fruktansvärda plågor. Samtidigt fick de höra att deras lidanden var ett rättmätigt straff från Gud. Att framställa queera begär som vackra och njutbara och eftersträvansvärda var under den tiden verkligen en radikal handling. Att lyckas mötas och älska varandra, när så många krafter i samhället bara ville låta hela folkgruppen självdö, kändes som en seger. Men lång tid har passerat sedan dess, och jag är rädd för att det som en gång var ett livsviktigt motstånd numera mest liknar lydnad. Sexpositivism har blivit status quo. Att kritisera en term som låter bejakande (som valfrihet, kreativitet och flexibilitet) är svårt, vilket marknaden sedan länge vetat. Termen ”sexpositiv” lanserades av porrlobbyn för att få den feministiska porrkritiken att framstå som sexnegativ. Att vilja begränsa den massmediala förnedrande objektifieringen av kvinnokroppen blev plötsligt jämställt med att inte kunna släppa loss och ha kul. Den språkliga manipulationen fungerade så bra att termen idag har adopterats av de flesta feminister, och dessutom kommit att omfatta en alltmer spridd positiv inställning till prostitution. Vi är positiva till sex i alla dess former, det känns progressivt, frigjort, och ja, sexigt. Att skylta med sina egna sexuella preferenser och praktiker ses som subversivt, samtidigt som det har blivit norm. Begrepp som ”subversion”, omstörtning, och ”trangression”, överskridande, har blivit legio i samtida humaniora, i takt med att de har urvattnats. Som litteraturvetaren Elisabeth Ladenson poängterar så brukar termerna sällan granskas närmare, utan används som tomma tecken för värde. ”Vi tenderar att läsa böcker som Madame Bovary och Lolita för deras ’subversiva’ kvaliteter”, skriver hon, ”men vad som slarvas bort på vägen är att de värden som omstörtas är andra än våra egna.” Det råder i princip konsensus idag om att sexualiteten ska bejakas. Ändå ses sexuellt utmanande skildringar som subversiva, för att de en gång hotats av censur. Trots att humanioran numera ofta anklagas för att domineras av så kallat postmoderna tänkare som Michel Foucault, får man lätt en isande känsla av att allt färre faktiskt läser Foucault. I Sexualitetens historia säger han nämligen klart och tydligt att vi inte ska tro att vi säger nej till makten genom att säga ja till sex. Tvärtom. Det är bara en skenbild att den verkliga makten vad gäller sex skulle handla om förbud och censur. Själva illusionen av att det finns ett slags allmänt ”nej” vi överträder genom att bejaka vår sexualitet är snarare en lockande uppmaning till oss att delta i produktionen av våra offentliggjorda begär. Makten verkar, skriver Foucault, genom ”att förnya, annektera, uppfinna, penetrera kropparna in i minsta skrymsle och kontrollera befolkningen på ett alltmer omfattande sätt”. Det är i kravet på att agera ut och bekänna det vi tror är vi själva som den verkliga politiska styrningen finns. På det viset kan alltmer av våra kroppar och relationer bevakas, kontrolleras och profiteras på. Sexpositivismen gör inte uppror mot den här utvecklingen. Den driver på den. Det implicita kravet på att konstant definiera och manifestera sina egna lustar har blivit så ihärdigt att alla inställningar kräver särskilda identiteter. De som blir kära innan de blir kåta kallar sig demisexuella, och de som inte vill ligga alls definierar sig som asexuella. Faktum är att queerrörelsen, som en gång var inriktad på att kritisera uppdelningen av människor i essentialistiska roller, numera mest sysslar med att försvara en alltmer detaljerad taxonomi av identiteter. Sådana här senkapitalistiska klassifikationssystem skapar illusionen av unikhet, samtidigt som de utraderar all skillnad. Ivrigt slåss man för självbilder som ambivert, switch och pansexuell; tre termer som egentligen bara betyder att man gillar lite olika saker. Samtidigt gör man nedärvda upprorsberättelser som Queer Nation-manifestet till fetischer, för att få en anakronistisk kick av motstånd. Homo- och transfobin har naturligtvis inte upphört. Men föreställningen om att detta förtryck framförallt skulle utgå från en rädsla för sex är, åtminstone i vår del av västvärlden, gravt förlegad. Situationen är inte densamma som när Queer Nation delade ut sitt manifest i New York 1990. Pridefestivaler har blivit till lukrativa folkfester. Paraderandet av sexuella praktiker är idag mera säljbart än omstörtande. Sociala medier gör det också uppenbart att det som vi tror är upproriska självbilder i själva verket fungerar som konsumentprofiler. När vi ”tar ställning” och ”hittar oss själva” ger vi material åt algoritmerna för att lotsa oss in i de kanaler där uppmärksamhetsekonomin kan skörda som mest av vår tid. Att kartlägga våra känslor kring sex är förstås helt centralt. Ingenting genererar så mycket klick. Varje gång vi knullar registrerar platsdatan i våra telefoner att vi har tillbringat natten ihop, vilket förskjuter informationen vi får se om varandra i sociala medier dagen därpå. Inte bara du och jag förresten, utan också vänner och eventuella partner, som får upp oss som ”personer du kanske känner” för att trigga dem till ett skvallrigt eller svartsjukt stalkande som kan hålla dem uppslukade av sina skärmar i timmar. Varje gång vi knullar vinner någon. Men jag är inte längre så säker på att det är vi. Lyra Koli, författare och tillsammans med Elin Bengtsson översättare av Queer Nation-manifestet.

19 Loka 20209min

Gabriela Mistral har avradikaliserats för att passa som nationalhelgon, samtidigt försöker en ny tid göra henne till symbol. Dan Jönsson reflekterar över den chilenska poetens liv och litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-09-10. ”Som en brännande bitter dryck, framräckt i ett glas av kristall” – så beskrev Johannes Edfelt Gabriela Mistrals dikt ”Sången om en son”, när den kom ut i svensk översättning av Hjalmar Gullberg 1945, samma år Mistral som första latinamerikanska författare fick Nobelpriset i litteratur. En träffande bild, verkligen: denna långa elegi om vad som väl idag skulle kallas ofrivillig barnlöshet är fortfarande lika kraftfull i sin kollision mellan våldsam förtvivlan och en arkaisk, glasklar poetisk form. De visionära fantasierna om det ofödda barnet bryts mot de lika högspända som fruktlösa försöken att försona sig med det biologiska ödet: ”Hell detta bröst, där jag de mina dränker!/ Hell detta sköte, där min ras blev dömd!/ Min moders blick ej mer på jorden blänker/ i vindens klagan hennes röst blir glömd./ Det växer skog, där skogar blevo brända/ som åter hundra gånger yxan slår/ Men jag skall skördas och ej återvända/ min ätt går in i natten som består.” Gabriela Mistral, eller som hon egentligen hette, Lucila Godoy Alcayaga, föddes 1889 i en liten by i de chilenska Anderna och växte upp under fattiga förhållanden. Pappan lämnade familjen tidigt, och skolan fick Lucila läsa in på egen hand – men redan vid femton års ålder hade hon kommit så långt att hon själv kunde börja undervisa, något hon med tiden kom att se som en av sina stora livsuppgifter. Den andra var förstås lyriken. Som poet slog hon igenom i en tävling i Santiago 1914, där hennes mörka, strama ”Sonetos de la muerte”, Sonetter om döden, förbluffade publiken och vann första pris. Hon publicerade egentligen inte mycket poesi – fyra koncentrerade diktsamlingar på fyrtio år, och en postum långdikt, det är egentligen allt – men det hon skrev gjorde henne till ett litterärt nationalmonument. Hennes ansikte har funnits på femtusenpesosedlarna ända sedan åttiotalet, nästan varje stad i Chile har en gata uppkallad efter henne, och det stora kulturcentret mitt i Santiago bär sedan tio år tillbaka hennes namn. Till skillnad från Chiles andre nobelpristagare, Pablo Neruda, framstår Mistral som politiskt okontroversiell, lika hyllad av Allendes socialister som av Pinochetdiktaturen och dagens liberala demokrati. ”Sången om en son” skrev Mistral om en ungdomsförälskelse som svek henne och sedan tog sitt liv. Episoden har bränt sig fast i bilden av Mistral som kvinnan som, sårad av livet, vände ryggen åt den världsliga lyckan och istället följde sitt kall som diktare och lärare. En ställföreträdande moder, i livet liksom i lyriken, självuppoffrande, osminkad och asketisk i sin strama lärarinnedräkt, som skrev bittra verser om döden – men också idylliska dansvisor på vers som chilenska skolbarn i flera generationer har fått lära sig. Hennes kyska framtoning och djupa religiositet gav henne redan i livet epitetet ”Santa Gabriela”, en upphöjelse hon själv avvisade. Men mytbildningen kring hennes person fick definitivt näring av hennes egen hemlighetsfullhet. Mycket i Mistrals liv är höljt i rykten och dunkel: att hennes farmor var judinna verkar till exempel vara ett rent påhitt, och att ungdomens djupa kärlekssorg skulle ha fått henne att avstå från andra förbindelser stämmer knappast. Och hur var det förresten med pojken Yin-Yin, som hon tog hand om och påstod var hennes brorson? Eller de kvinnor hon periodvis bodde med och stod nära? Var hon homosexuell? Ingen vet. Kanske var Yin-Yin hennes eget barn, kanske inte. Kanske var vänskapen med den tjugo år yngre följeslagerskan Doris Dana också en sexuell kärleksrelation – även om de båda två förnekade det. Vad man däremot utan tvivel kan slå fast är att den offentliga helgonbilden har ställt sig i vägen för många av de radikala ställningstaganden som i hennes livstid gjorde Mistral till en ganska omstridd person i hemlandet. Hon bröt med katolicismen och närmade sig istället buddhismen och teosofin i sitt sökande efter en religion som också stod för socialt engagemang och rättvisa. Hon stred för kvinnlig jämställdhet, men tvivlade på feminismen som hon såg som en överklassideologi. I en tid av växande intolerans, fascism och krig fördömde hon Francos militärregim och tog avstånd från den chilenske diktatorn Carlos Ibáñez del Campo. Hemma i Chile höjde hon rösten för mapucheindianernas rättigheter och förespråkade en jordreform liknande den som Allenderegeringen skulle genomföra flera decennier senare. I själva verket hade Mistral ett djupt problematiskt förhållande till sitt hemland. Hon kände sig sviken och oönskad, efter att under förnedrande former ha blivit utmobbad från en tjänst som rektor vid en skola i Santiago – troligen på grund av de innovativa undervisningsmetoder hon inspirerats till framför allt av den indiske Nobelpristagaren Rabindranath Tagore: antiauktoritära idéer som under många år av praktisk undervisning hade gett henne en ställning som pedagogisk auktoritet, men också mäktiga fiender. Istället togs hennes idéer upp av den revolutionära regeringen i Mexico, som engagerade henne för att leda reformeringen av skolsystemet där på tjugotalet. Sina sista två decennier levde hon sedan i mer eller mindre självvald exil i Europa och USA, och reste bara motvilligt hem för att ta emot ett statligt litteraturpris hon uppfattade som pliktskyldigt och senkommet. Sådana här fakta passar förstås illa med den nationalromantiska bilden av den helgonlika jungfrumodern – och i dagens Chile har Mistrals porträtt istället börjat tecknas med alltmer rebelliska, normbrytande drag. På omslaget till tredje delen av journalisten Jorge Baradits storsäljande ”Historia secreta de Chile” – Chiles hemliga historia – har hon till exempel stajlats om till en punkig, piercad queerdrottning, med rakade tinningar, ringar i öronen och ett ömsint ”Doris” sirligt tatuerat över kinden. Lika långt från sanningen det, antagligen – men var tid har ju sina helgon, och kanske var ett av skälen till Gabriela Mistrals hemlighetsmakeri just det att hon förstod att en diktare inte har något privatliv, liksom att dikten, när den väl överlämnats till offentligheten, inte längre står i hennes makt. Som hon skrev i ett av de konstnärliga budorden i sin debutsamling ”Desolación”, Förtvivlan, som väl är så nära man kan komma en poetisk programförklaring: ”Du skall utge ditt verk som om det var ditt barn och låta det få liv av dina egna dagars blod.” Just så, i sin tidlösa klarhet och med sitt skarpslipade allvar får Mistrals poesi i sig själv en sällsynt integritet. Hennes dikt är kanske inte uttryckligt politisk – men när hon i den postuma ”Canto de Chile” gör en mytisk drömresa genom hemlandet från norr till söder är det också en personlig återerövring. När hon i dikten ”Bägaren” liknar sitt poetiska uppdrag vid en balans- och koncentrationsövning som tvingar henne att avstå från jordisk lycka och rikedom, är det också en oavhängighetsförklaring. Hon skriver: ”Inte hälsade jag städerna;/ inte höll jag lovtal till deras torns flykt mot skyn/ inte öppnade jag armarna för den stora Pyramiden/ och inte byggde jag mig ett hus och satt i söners krets.” Gabriela Mistral bar sin fyllda bägare – som hon skriver: ”från en ö till en annan utan att väcka vattnet” – och överlämnade den. En diktare kan aldrig göra mer än så. Dan Jönsson, författare och essäist

7 Loka 202010min

Det som gör människor till människor, kanske till och med till något storartat, är också det som fördärvar våra liv. Helena Granström reflekterar över det hypotetiska tänkandet och all oro det medför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den briljante österrikiske logikern och matematikern Kurt Gödel vägde vid tidpunkten för sin död knappt trettio kilo. Han hade då i flera år lidit av svår paranoia, som bland annat fick som konsekvens att han vägrade inta någon mat som inte hans fru Adele först hade provsmakat, för att försäkra honom om att den inte var förgiftad. När Adele så blev inlagd på sjukhus under en längre tid och inte kunde vara vid hans sida, slutade Gödel helt enkelt att äta – och svalt ihjäl. Rädslan för att bli förgiftad genom födan var inte den enda som plågade denne man, som kom att bli känd för eftervärlden främst tack vare sina så kallade ofullständighetsteorem. Nästan lika mycket bekymrade sig Gödel för risken att dö av kolmonoxidförgiftning, senare av förgiftning av i princip vilken gas som helst; för risken att någon besökande matematikerkollega skulle se sin chans att ta honom av daga; för risken att ådra sig sjukdom om han gick ut; för risken att läkarna gav honom falska mediciner som skulle orsaka hans död. Det aldrig tystnande ”tänk om” som under hela hans levnad förband Kurt Gödel med en omedelbart förestående förintelse, blev alltså i slutändan det som kom att ta hans liv. Inte ens när det faktiska blev i bokstavlig mening livsfarligt, släppte hotet från det kontrafaktiska sitt tag. Men vad är då egentligen detta ”tänk om”, detta frenetiska trevande med tanken över platsen för en katastrof som ännu inte inträffat, och som kanske aldrig heller kommer att göra det? Vi ser det återkomma i en mängd olika psykiatriska tillstånd: I hypokondrins ”Tänk om huvudvärken är en hjärntumör”, i den sociala ångestens ”tänk om alla egentligen hatar mig”, i panikångestens ”tänk om jag dör nu”, och i förlossningsdepressionens ”tänk om jag skadar mitt barn”. Det är, om man får tro sociologen Roland Paulsen, diagnoser som är ytterst signifikativa för den kultur vi lever i, faktiskt för allt det vi kallar civilisation. Descartes emblematiska ”jag tänker, alltså finns jag” är verkligen en giltig beskrivning av människan i ett samhälle som baserar sin försörjning på tidmätning, långsiktig planering och kontroll. I boken ”Tänk om. En studie i oro” konstaterar Paulsen att planeringshorisonten i de jägar–samlarkulturer där människans evolutionära födelse utspelade sig, med nödvändighet låg närmare än i det jordbrukssamhälle som senare kom att ersätta dem, och i synnerhet närmare än i det högteknologiska samhälle vi bebor idag. För att överleva var det mer avgörande att vara intensivt uppmärksam på nuet – bytesdjurens rörelser, växternas tillstånd, bärens mognadsgrad – än att kunna förutsäga hot i framtiden: först i och med övergången till bofasthet och jordbruk blev oro för torka, skyfall, skadedjur och stöld tydligt befogad. En utveckling som underströks i och med den mekaniska tidmätningens inträde för omkring trehundra år sedan: För den som en gång fjättrats av ett armbandsur är framtiden aldrig riktigt frånvarande. I det moderna samhället har riskmedvetande och planering som livsattityd tagits till ytterligare en ny nivå: Du förväntas bekymra dig för ditt barns skolgång innan det är fött, och ditt pensionssparande innan du fyllt trettio. Inte bara tror vi att det är möjligt att påverka framtiden, utan vi ser det också som vår plikt att göra det; i varje ögonblick är du lika ansvarig för ditt jag idag, som för ditt jag om tjugo år. Utan tilltron till att det är både möjligt och önskvärt att påverka tillvarons förlopp – genom allt från storskalig ingenjörskonst till individuell hälsovård och karriärplanering – skulle en stor del av vår oro troligen försvinna, eller åtminstone förlora sin udd. Tyvärr råkar just denna övertygelse utgöra grunden för det samhälle vi lever i, ett samhälle djupt främmande för all form av osäkerhet, oförutsägbarhet och bristande kontroll. Ett ständigt överhängande ”tänk om” är alltså – om vi ska tro Paulsen – den civiliserade världens gissel. Men, i minst lika hög grad måste det förstås som dess framgångskoncept. Utan den moderna mänsklighetens fallenhet för det hypotetiska hade vi knappast haft någon vetenskap att tala om idag. Man påminner sig exempelvis om den 16–årige ynglingen Albert Einstein, som plötsligt upptas av en tanke: Hur skulle det vara att färdas jämsides en ljusstråle, med samma hastighet som den? En vän av verklighet hade lätt kunnat avfärda honom (och gjorde det säkert också): ”Att rida på en ljusstråle? Försök att vara lite seriös, annars kommer du väl att hamna på patentkontoret när du går ut skolan.” Istället visade sig denna tankegång, när han så småningom följde den till dess slut, leda fram till det som kom att bli den speciella relativitetsteorin, en epokgörande upptäckt som förändrade fysiken i grunden. Och vad det kontrafaktiska anbelangar är förresten matematikerna ännu värre än fysikerna: Ett av den matematiska slutledningens mest använda grepp, det så kallade motsägelsebeviset, går nämligen ut på just att förutsätta motsatsen till det man tror är fallet. Vill du, som den grekiske matematikern Euklides en gång för länge sedan, bevisa att antalet primtal är oändligt? Anta då att det inte är det, och se om du på så vis kan komma fram till en motsägelse. I så fall måste ditt grundantagande ha varit felaktigt, och ditt grundantagande var ju precis motsatsen till det där du ville bevisa, och så är saken klar. Just ett motsägelsebevis utgjorde faktiskt en del av den intrikata logiska kedja som ledde Kurt Gödel fram till det senare av hans två berömda ofullständighetsteorem, som slår fast matematikens oförmåga att göra reda för alla sina egna sanningar. Den första och mest kända av hans satser lär oss att inom varje matematiskt system, oavsett hur välordnat och logiskt, kommer det alltid att finnas ett eller flera påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas med systemets egna redskap. Försöker man lösa problemet genom att lägga till ett redskap till systemet som klarar uppgiften, dyker nya obevisbara sanningar genast upp. En påminnelse om de formella systemens begränsning, alltså, och en sådan utgjorde väl också Gödel själv där han låg på sin dödsbädd, insnärjd i tanken ”man vill förgifta mig”, omöjlig att såväl bevisa som vederlägga i hans eget logiska system. I det avseendet skulle man kunna påstå att detta paranoida geni utgjorde ett förkroppsligande av vår kultur – som oavsett vart tänkandet leder oss vägrar att göra något annat än att tänka, som oavsett vilka skadeverkningar våra teknologiska byggen för med sig insisterar på att åtgärda dem med mer teknik. Om Gödel hade förmått att för ett ögonblick häva sig ut ur sitt eget huvud och se sig om i sjukhusrummet där han låg och matvägrade sig till döds, skulle han sett människor som visade honom omsorg och ansträngde sig för att rädda hans liv. Och om vi själva förmådde att se oss om med samma öppna blick, skulle vi kanske se en värld som varken begär mer av tänkande eller mer av tal om handling. Men som Paulsen konstaterar: ”Rörande överens om att något måste göras ställs vi nakna inför vår egen impotens: just att göra är ju det enda vi inte kan.” Helena Granström, författare med bakgrund inom matematik och fysik

28 Syys 202010min

Kommer ni ihåg när orden "du vill bara ha uppmärksamhet" sågs som en förolämpning? Det var tider det! Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson reflekterar över uppmärksamhetens nya betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.” Så lyder en berömd rad i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Vi kan lägga märke till att Doktor Glas lilla uppräkning egentligen utgör en i uppskattning fallande skala över olika sätt att bli uppmärksammad. Kan man inte vara bäst kan man åtminstone bli bäst på att vara sämst; och att vara avskydd och föraktad är i alla fall bättre än att vara bortglömd och ignorerad tycks han mena. Det förstår man inte minst när man ser att citatet fortsätter med följande rader: ”Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.” "Doktor Glas" kom ut 1905 men nuförtiden verkar detta gälla i än högre grad. Ansträngningarna för att väcka intresse tar sig alltmer drastiska uttryck i denna tid av stenhård uppmärksamhetskonkurrens. Ja, när började alla längta efter att vara kända hela tiden? Eller har det alltid varit så? Nä, knappast jämnt och knappast överallt och knappast lika mycket och knappast på det här sättet, vill man inskärpa. Ty med individens egna publiceringsmöjligheter på sociala medier blir – som vi alla vet och måhända hört till leda – kampen om andras uppmärksamhet märkbar och mätbar och självklar och jämförbar på ett historiskt nytt sätt. Och dessutom utbrett i folklager som helt enkelt aldrig tidigare funderat över saken. Kom ni ihåg när uttrycket ”Du vill bara ha uppmärksamhet” kunde användas som ett skällsord. Det var tider det! Vem skulle idag säga något sånt om en hat-tweet på twitter, ett spektakulärt politiskt utspel eller när en influencer målar läpparna i fluorescerande guld. Det vore som att klaga på att en reklambyrå vill väcka intresse. Ett ”Du-vill-bara-ha-uppmärksamhet” skulle mötas av en oförstående blick och kommentaren: ”Eh, ja, det klart jag vill. Det är ju vad det hela går ut på.” Det som tidigare var skamfullt i beteendet har blivit oförblommerat eftersträvansvärt. Och om vi följer Dr Glas regredierande lista baklänges och betraktar uppmärksamhetssträvanden som den kärleksönskan de i grunden är så visar det sig att det inte heller är skamligt att avslöja att man lever i ett romantiskt och sexuellt bristtillstånd. Det visar om inte annat dating-programmen på teve. För trettio år sedan däremot skulle knappast någon yppa att man lagt ut en kontaktannons. Men det är inte bara vi som slåss om andras uppmärksamhet. Kampen är rentav ännu tuffare från andra hållet, betänk alla rent ofattbara krafter som slåss om vårt intresse, alla informationsmängder som vi måste välja bort, alla som vill värva oss, sälja oss, köpa oss, sälja sig till oss. Det är därför inte konstigt att det är just på distraktionens och koncentrationssvårigheternas område som de psykologiska diagnoserna epidemiskt breder ut sig. De själsliga åkommor som ökar mest handlar i princip samtliga om frågor som har med uppmärksamhet att göra, som i bokstavsdiagnoserna ADHD och ADD, där första versala A och D betyder ”attention deficit”, vilket på svenska brukar översättas med uppmärksamhetsstörning; men vi har också den sociala fobins rädsla för uppmärksamhet, vi har människor med utmattningsdepression och kroniskt trötthetssyndrom som helt enkelt inte orkar med flödet länge; vi har de bokstavligen avskärmade hemmasittande barnen som vägrar gå till skolan; vi har bipolaritetens pendlande mellan att försöka att ta in allt och den överhettade kortslutningen, och vi har demensen som en sista avstängningsknapp och flykt in i glömskan. Vad är detta om inte individens försök att hantera sinnesintryck, fördela ymnigheten, alternativt oförmågan att göra just det. Något vi kanske inte alltid tänker på är att det tycks löpa två slags uppmärksamhetsverksamheter bredvid varandra. Dels en avsiktlig och medveten uppmärksamhet där vi vet vad som intresserar oss och vet vart vi riktar oss. Men vårt nattliga drömliv avslöjar samtidigt en parallell och liksom inofficiell informationsuppsamling, där vi noterar saker utan att veta om det och utan att ens förstå syftet med det. I drömmar ser vi ofta detaljer från dagen innan som vi inte ens vet att vi lagt märke till. Varför drömmer jag om färgen på min chefs skor, varför sysselsätter sig min dröm så intensivt med den där kommentaren eller blicken som jag i vaket tillstånd inte ens noterade? Det tycks alltså vara så att vi minns saker som vi själva inte medvetet uppmärksammat. Sigmund Freud försökte med sin drömteori och sin psykoanalytiska metod just närma sig drömmens inofficiella uppmärksamhet. Inte bara skulle patienten associera fritt under sessionerna, psykoanalytikern själv skulle också lyssna med vad Freud kallade ”en jämnt svävande uppmärksamhet”. Det var Freuds försök att hålla sinnet öppet, att undvika att bara hitta det han sökte eller redan visste. Vetskapen om exakt vad man ska vara uppmärksam på kan ju i värsta fall vara ett sätt att inte vara uppmärksam – nämligen på allt det andra. Dessutom skulle psykoanalytikern vara tyst och disciplinerat hålla tillbaka sina förklaringsförsök; ja, tänk vad ofta anledningen till att någon börjar förklara någonting är rädslan för att bli överraskad. Hur går det till när vi observerar just en specifik sak men inte den andra? Varför går det ibland att dela sin uppmärksamhet och alternera fokus medan det andra gånger tycks fullkomligt omöjligt? Varför lägger vi märke till just det vi lägger märke till? Hur mycket har det med objekten att göra och hur mycket med vår perception? Det psykologin kallar för kognitivt bias eller kognitiv partiskhet – alltså att händelser tolkas utifrån individens förutfattade verklighet – gäller inte bara grupper och individer utan egentligen också varje enskilt sinnestillstånd, den hungrige ser exempelvis på världen på ett väldigt annorlunda sätt än den som är mätt. Ja, blir man inte nästan galen av att tänka kring uppmärksamhet. Man befinner sig ju ofrånkomligen inuti någonting man vill betrakta på avstånd. Att leta efter uppmärksamhet är ju ofrånkomligen ett meta-sökande, ett sökande efter sökandets väsen. Själv drar jag mig till minnes ett tillfälle när min äldste son just lärt sig sjunga ”Blinka lilla stjärna” med hög och tydlig två-årsröst. En kristallklar kväll pekade han på en briljant stjärnhimmel och frågade var stjärnan fanns. Jag svarade givetvis att det fanns jättemånga stjärnor, att dom fanns överallt på hela himlen. Men han såg inte alls nöjd ut utan upprepade sin fråga: ”Var är stjärnan?” Varpå jag pekade på en enda, den starkast lysande, av de ungefär femtusen stjärnor man lär kunna se från jorden med blotta ögat och sa, ”där är den, stjärnan”. Och se, det svaret gillade han. Det var alltså själva mängden som var problemet. En enda utpekad stjärna gav fokus. Och det var väl bra. Om man inte tänker för mycket på de fyratusen niohundranittionio stjärnor han inte såg. Uppmärksamhetens pris. Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog, översättare med mera

17 Syys 202011min

Novalis har kallats romantikens poet, men hans storhet ligger i mötet mellan förnuft och känsla. En gyllene medelväg för vår tid, enligt Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I det Första Korinthierbrevet i Nya testamentet kan man läsa följande rader: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Drömmen om den ogrumlade kunskapen, det rena vetandet, som är så klart att det på något sätt till och med befinner sig bortom orden, följer oss människor. Det är som att det hängde en slöja framför världen. Vi vill lyfta på den, men vet inte om inte sanningen där bakom kommer att förgöra oss. Det var en religiös och mystisk dröm innan det blev en vetenskaplig, att riva av den där slöjan och se sanningen klart. Guds nakna ansikte, den egyptiska gudinnan Isis, eller vårt eget, som stirrar tillbaka mot oss ur avgrunden. Det religiösa, det mystiska och det vetenskapliga sammanstrålar i den tyske romantiske poeten Novalis ofullbordade roman "Lärljungarna i Saïs". Det är en tät, poetisk text, som skildrar en grupp lärljungar som ägnar sig åt att studera naturen, men inte som något kallt vetenskapligt, utan som en sorts bok, en väldig text, skriven med heliga tecken, hieroglyfer, som rymmer hemligheterna bakom själva varat, meningen med allt. Han avslutade aldrig arbetet, som gavs ut några år efter hans död vid 29 års ålder 1801. Men trots att de är ett fragment på drygt 50 sidor, är det en av de mest beundrade och inflytelserika ansatser till roman som skrivits. Novalis är det namn under vilket den sachsiske adelsmannen Friedrich von Hardenberg skrev poesi, filosofiska anteckningar och fragment som detta. Han framställs gärna som urtypen för den romantiske poeten, med sina sköna lockar och blicken som drömskt förlorar sig i fjärran. Att hans ungdomskärlek Sophie von Kühn tragiskt dog ifrån honom då hon bara var 17 år, och att han själv inte hann bli ens 30, har bidragit till myten. Men han var en praktisk man, som studerade till gruvingenjör, liksom hans far före honom, men som intresserade sig för sin samtids tänkande, naturvetenskap och filosofi såväl som den politiska utvecklingen i Frankrike. Det är först vår senare tid som ser motsägelser i denna bredda av intressen. Det praktiska och det svärmiska, religiös mystik och samhällsengagemang gick hand i hand, genom hela upplysningen, och vidare i romantiken. Att Novalis valde den egyptiska orten Saïs som platsen för lärljungarnas studier, berodde på att det där lär ha funnits en staty av gudinnan Isis, med inskriptionen. ”Jag är allt som varit, är och skall vara, ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” Isis som symbol för den ouppnåeliga, absoluta kunskapen var en vanlig bild i 1700-talets europeiska kulturyttringar, som hängde samman med föreställningen att de egyptiska hieroglyferna bar på en ren kunskap, som man kunde få tillgång till om man klarade att tyda dem. Med en ironi, som man kanske skulle kunna kalla romantisk, var det också i Saïs som Rosettastenen 1799 hittades, den flerspråkiga inskriptionen som var den som möjliggjorde Champollions dechiffrerande av hieroglyferna, och därmed också deras avmystifierande ett tjugotal år efter Novalis död. Novalis var en anhängare av upplysningen, men med reservationer. Han såg, liksom flera av hans samtida, den franska revolutionens blodbad som en konsekvens av upplysningens dyrkan av det rena förnuftet, men ställde inte mot detta det rena oförnuftet. Istället ville han ha en upplysning med självreflektion, som inte satte parentes kring vare sig känslan eller tron. Han gjorde i sina skrifter ingen egentlig skillnad på filosofi och poesi, och hans vetenskapliga intressen liksom hans kunskaper om gruvdrift är närvarande likaväl som den ouppnåeliga längtans blå blomma, som han är mest känd för. Hans ideal var en filosofi som inte var ett teoribygge, utan en kritisk aktivitet, i vilken poesi och känsla och självreflektion samspelar i en helhet vars mål är mänsklig mognad, i djupare, och mera ursprunglig mening alltså bildning. Som en tidig prototyp till Wittgensteins yttrande att mitt språks gränser är min världs gränser skriver Novalis, i en kommentar till filosofen Fichte att: ”Känslans gränser är filosofins gränser”. Det handlade för Novalis alltså inte om att sätta känslan över förnuftet, utan om att få dem att samspela. Ett färdigt system kan låsa ens tänkande, men helt utan förutsättningar blir det slumpmässigt istället. I bägge fall blir det meningslöst. Novalis ville läsa, texter såväl som världsalltets hieroglyfer, och uttyda dem i sitt sammanhang, men även låta känslan spela. Hans ideal var filosofi som en aktivitet som sammanfaller med livet. Även i dett för övrigt en föregångare till Wittgenstein. Hans uppväxt i ett pietistiskt hem var säkert en bidragande orsak till detta förhållningssätt. Pietismen var en väckelserörelse inom den tyska lutheranismen, som fick avläggare även här i Sverige. Den var en föregångare till de senare frikyrkorna och betonade personlig fromhet lika mycket som studiet av Bibelns texter. Sedd mot den bakgrunden blir det tydligt att Novalis filosofi, som var ett med hans livsinställning och poesi, i hög grad var ett slags sekulariserad fromhet, i vilken reflektionen över texten och världen skulle samverka med en reflektion över en själv, ens handlingar, känslor och tankar. Den självreflektion det handlar om är alltså inte navelskåderi, inte selfieålderns paradoxalt exhibitionistiska narcissism, utan en sorts självkritisk aktivitet som förutsätter ett engagemang i omvärlden och som i djupare mening handlar om bildning, alltså bildning inte som ansamlande av kunskaper, utan om personlig mognad och andlig växt. Novalis, som var ingenjör och i någon mening vetenskapsman, som rentav själv förde anteckningar med sikte mot en universell, romantisk encyklopedi, var inte heller främmande för systematik i tänkandet, och den vetenskapliga grenen av filosofin jämställde han i hög grad med filologin, den historiskt adekvata närläsningen. Den typ av läsning som utvecklats som ideal inom den protestantiska kristendomens Bibelsyn. Bland Novalis mest älskade verk finns även "Hymner till natten". En dikt som finns i två versioner. En som publicerades år 1800 i bröderna Schlegels tidskrift Athenäum, och en som återfanns efter Novalis död. De skiljer sig åt på flera sätt, varav det intressantaste nog får sägas vara att religionen är så gott som bortredigerad ur den tryckta versionen, medan den är central i det efterlämnade manuskriptet. Diktsviten fördjupar känslan av fördubbling och spegling, där himlens stjärnor återspeglas av gruvans gnistrande kristaller, och allt är en helig text, hieroglyfer som den förstår som vågar lyfta slöjan och se Isis, Gud, sig själv, universum, rakt i ansiktet, inte som i en grumlig spegelbild, utan direkt. Natten är äldre än dagen, mörkret än ljuset, och det gömmer insikter som inte återfinns i solsken. Du måste ha den rätta känslan, gå in i dig själv, men också studera texten, lära dig läsa världen - det han i "Lärjungarna i Saïs" beskriver som: ”... den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, i äggskal, i moln, i snön, i kristaller och stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och det yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus ...”. Det är i mötet mellan tanke och känsla, förflutet och framtida, ljus och mörker, upplysning och romantik, vi finner Novalis, och han pekar vidare, rakt emot oss själva. Torbjörn Elensky, författare Litteratur Novalis: Hymner till natten. Översättning av Gunilla Bergsten, bearbetad och kompletterad av Daniel Pedersen. Faethon, 2020. Novalis: Lärjungarna i Saïs. Översättning av Margaretha Holmqvist. Faethon, 2020.

15 Syys 20209min

Det är med hjälp av språket vi begär inträde i olika gemenskaper. Men vad händer när våra språk dör och förfaller? Det undersöker litteraturvetaren Jimmy Vulovic i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Långt innan psykoanalysen var ett ord på allas läppar, formulerade den 35-årige neurologen Sigmund Freud en teori om språkapparatens sönderfall och försvinnande. Studien fick titeln ”Om uppfattningen av afasi” och publicerades 1891. Han talar där om språkrester, Sprachresten, som är likt skärvor av språk som ”efterlämnat ett utarmat idiom hos afatikern, från en tid när denne ännu var förmögen att tala”. Ibland kan språkskärvorna ”utgöra segment av specifika samtal, deklarationer eller utrop som spelat en avgörande roll i patientens liv innan de blev nästan tysta”. Som i fallet med den brutalt misshandlade mannen vars språk krossades av hårda slag mot huvudet. ”Jag vill ha skydd” var den språkskärva som blev kvar i honom. Därefter upprepade han den frasen hela tiden. En viktig tanke hos Freud är att språkets rester är kopplade till starka känslor, till en stark inre intensitet. Då det gäller den sönderslagne mannen är det ju uppenbart. Och visst kan vi väl ana den oerhörda lättnaden hos den kopist som just hade slutfört ett mödosamt arbete med en katalog när han drabbades av stroke. ”Listan fullständig” blev hans språkliga skärva resten av livet. Det är nog inte till Sigmund Freud som dagens afasiforskning vänder sig, men som så ofta får hans tankar oss och se saker på ett nytt sätt eller ger en stark och poetisk bild av något mänskligt. Som här om människans fångenskap i språket, att en yttre identitet ofta står och faller med grammatik och ordförråd. Antagligen tänkte och kände både kopisten och den misshandlade precis likadant, lika rikt och nyanserat, som innan de tragiska händelserna, men för omvärlden framstod de efter det ändå bara som oändliga upprepningar av tomma fraser. Freuds teori lyfts fram i litteraturvetaren Daniel Heller-Roazens bok ”Echolalia: Att glömma språk”. Titeln säger vad det handlar om, språk som dör och försvinner. Det drabbar oss alla och börjar tidigt i livet. Med avstamp i språkforskaren Roman Jakobsons avhandling ”Barnspråk, afasi och allmänna ljudlagar” från 1941, reflekterar Heller-Roazen över barns jollrande, ett uttryck inför vilket hela världen tycks ligga vidöppen. Spädbarnets fonetiska artikulationskapacitet är nämligen till en början obegränsad. I det till synes meningslösa pladdrandet finns det ljud från vitt skilda språk och språkfamiljer. Barnets möjligheter att bli precis vem som helst är oändliga. Ända till den stund då det lär sig ett specifikt språk. Då börjar en långsam men obeveklig reduktion av spädbarnets potential. ”Kanske är förlusten av en oändlig fonetisk arsenal det pris barnet måste betala för att erkännas medborgarskap i en enskild språkgemenskap”, skriver Heller-Roazen. Det tidiga 1900-talets dadaister drömde sig länge tillbaka till tiden innan vi låstes fast vid ett språk. Hur uppnår man evig lycka, undrar Hugo Ball i Dada-manifestet från 1916 och svarar: Genom att säga dada, helt enkelt. I dada bäddades varsamt en dröm ner. Drömmen om att till slut få vakna upp ur det första världskrigets kollektiva mardröm. Men världen sov oroligt vidare. Jag vill inte ha ord som andra har uppfunnit, fortsätter Hugo Ball, jag vill ha mina egna ord, min egen rytm och egna vokaler och konsonanter också. Allt det låter förstås som nonsens nuförtiden. Och det var det ju också. Det var själva poängen. Men hur tramsigt det än låter i vår tid så visade dada-rörelsen något viktigt om språket, språkinlärning och språkets makt. Gemensamma ord, tecken och grammatik är mönster som vi alla måste underkasta oss för att få tillhöra. Dadaisterna ville befria människan från det. Samtidigt, för att inte helt förirra sig i en romantisering av nonsenslallandet, så måste väl språkets alla möjligheter också framhållas. Prometheus, den förutseende titanen som stal elden från Zeus och gav den till oss människor. Så kallar lingvisten Noam Chomsky den första person som genom någon liten genmutation föddes med en förmåga att förstå grundläggande språkregler och som därmed kunde skapa kognitiv mening och se sammanhang i tillvaron. Enligt teorin föds människans språkförmåga alltså främst för kognitionens skull, inte kommunikationens. Mutationen gjorde i sin tur att Prometheus ättlingar vann stora evolutionära fördelar, eftersom de kunde tänka bättre, mer strukturerat, än andra omkring dem. Exempelvis måste förmågan att föreställa sig den språkliga konstruktionen då, alltså det nu som var men inte längre är, ha inneburit en fördel. Inte minst då det gäller planering och jakt: Varelsen gick här många gånger då. Nu gömmer jag mig här tills den kommer igen. Evolutionen gjorde sedan vad den gör bäst. Människorna med mest gynnsamma förutsättningar i en miljö, det vill säga dem med förmågan att tänka strukturerat, överlevde medan andra gick under. Och längre framåt vägen, då språkgenmutationen väl segrat, kom någon på att de språkregler som länge hade strukturerat tankarna även kunde användas för att kommunicera med andra. Det är förstås ingen som vet säkert var, när, hur och varför språk uppstod. Chomskys teori är bara en av många andra. Mer är dock känt om hur språk fortlever. Fysikern och lingvisten Sverker Johansson berättar i boken ”På spaning efter språkets ursprung” att människans solidaritet och hjälpsamhet är centrala faktorer för vår arts språkliga och evolutionära framgångar. Visserligen kan andra arter också kommunicera, men det sker inom ramen för kommunikationssystem som är begränsade till ett här och ett nu. Vi har däremot förmåga att skapa oändliga ordkombinationer och tala om vad som hände igår, det som händer idag och vad som kanske kommer att hända imorgon. Dessutom kan vi ljuga och dikta ihop saker som inte existerar. Och hur svårt det än kan vara att tro det, så är människan i jämförelse med exempelvis schimpanser mindre misstänksam och fientligt inställd till sin nästa. Vi lär av varandra och den öppenheten har gett oss utvecklade gemensamma språk som gjort oss till evolutionära vinnare. Av just den anledningen är det väl därför lite av ett ödets ironi att det nu, i den möjliga kommunikationens allra främsta tidevarv, tycks vara så hemskt svårt att verkligen tala med någon. De skyttegravar som vi så ihärdigt och aggressivt gräver i sociala medier är kanske vår tids Babel, en förskingring som blir resultatet av något som egentligen skulle kunna ha fört oss samman. Det gränslösa internet är nu så fullt av dragna gränser där vi om och om igen står och skriker våra vassa språkrester, skriker samma tomma fraser till andra grupper som inte heller verkar vilja lyssna till någon annan längre. Och det mest tragiska i hela den historien är väl att grupperna i ivern att göra sina röster hörda, sina identiteter gällande, glömmer att språk bara till hälften består av att tala och skriva. Den andra hälften är att lyssna, läsa och tänka. Det är ju bland annat därför som det är så svårt för lingvister att bestämma om ett språk dör med den siste talaren, eller om det dog redan då den siste lyssnaren gick ur tiden. Jimmy Vulovic, litteraturvetare

10 Syys 202010min