Vändpunkter: Om betydelsen av det första och sista i våra liv

Sverige har länge brottats med snapphanarna. Är de terrorister, frihetskämpar eller både och? Dan Jönsson reflekterar över en grupp som fortfarande vägrar passa in. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Soldaterna kommer i gryningen. Deras order är att ödelägga och bränna ner varje hus i byn, döda alla män mellan 15 och 60 år, föra bort djur och allt annat av värde, och noga se till så att befolkningen inte får tillfälle att komma undan. Men invånarna har blivit varnade, och under de två dagar ödeläggelsen pågår påträffas bara en gammal man, som inte orkat fly. Han avrättas omedelbart. I byarna i närheten fångas några motståndsmän levande. En av dem döms att få armar, ben och bröstkorg krossade under ett hjul, fotsulorna brända med glödande järn och därefter – ännu levande – spetsas på en påle som drivs in vid ändtarmen och ut genom näsan. En annan spikas levande upp på kyrkporten. Var befinner vi oss? I något hörn av den Islamiska Statens kalifat? På Balkan under nittiotalets inbördeskrig? Nej: platsen är Örkened i norra Skåne, tiden slutet av april 1678. Krigen mellan Danmark och Sverige, som har pågått med vissa avbrott under hela sextonhundratalet, är inne i en avgörande fas; de skånska provinserna är på väg att ohjälpligt förloras för det danska riket, och den svenska ockupationsarmén går fram med oerhörd brutalitet mot de brokiga skaror av friskyttar, bondeuppbåd och rena rövarband som fortfarande slåss mot den nya överhögheten. I de samtida domstolsprotokollen samlas de alla under invektivet ”snapphanar”; jag tänker mig att motsvarande term idag skulle vara ”terrorister”. En trollformel, med andra ord, som ställde dessa fiender utanför de krigets konventioner som – faktiskt – existerade även på sextonhundratalet. Därmed kunde man praktisera dessa grymma, medeltida avrättningsmetoder utan urskillning och ofta utan rättegång – ”till skräck och varnagel”, som kung Karl XI skrev i sin order om Örkenedsmassakern. Som alltså inte riktigt blev någon massaker. Snapphanarnas listiga katt- och råttalek med den svenska armén har avsatt en hel flora av myter och legender, inte sällan med ett lätt romantiskt skimmer. I Skåne och Blekinge lever de sitt eget liv i landskapet. Lite varstans finns en gammal ek som det ska ha dinglat snapphanar i. Och nästan varje skånsk kommun har sin snapphanevägen. Men samtidigt tycks de på ett skevt sätt befinna sig vid sidan av historien, som om vi inte riktigt vet vad vi ska göra med dem. I byn på slätten, där jag nu bor, kan jag knappt gå utanför dörren utan att stöta på en minnesskylt över det avgörande, blodiga slaget vid Lund, den 4 december 1676, där nästan 10 000 människor dog. Men det är på något vis data utan liv, de där skyltarna; de säger ingenting om byarna som brändes ner, om människorna som fick fly från sina hem. Villaområdet utanför Lund, där jag växte upp, ligger mitt på slagfältet, och som liten grävde jag i jorden efter kanonkulor och andra skatter från när det begav sig. Långt senare fick jag höra att när villorna byggdes schaktades det översta marklagret bort och hamnade på andra sidan stan. Historien kom i oordning. Jag har alltid tyckt att det säger en del om hur man idag förhåller sig till dessa händelser. För att en stor del av det som kallas Götaland har en historia som skiljer sig från resten av Sverige, och dessutom innefattar en berättelse om ockupation och våld, är inget man gärna pratar om. Faktum är att jag uppfattar det som något man i Skåne nästan tycker är lite pinsamt. Snapphanarna var säkert dristiga och förslagna, men i historien hamnade de på den förlorande sidan. När jag gick i skolan fick vi lära oss att Sverige är ett mönsterexempel på en nationalstat, med naturliga gränser åt alla håll där det ligger mellan Östersjön, Skanderna och Torne älv. Men gränser är sällan naturliga. Och Sverige är ingen nationalstat: det är ett imperium. Visserligen ett numera stympat imperium, men med ett imperiums historia och reflexer, som då och då visar sig än idag. Där ligger snapphanekrigen som en sten i skon – de passar inte in i den historiska sensmoralen; för på något vis utgår vi ju från att en historia ska följa en förnuftig, moralisk utvecklingskurva. Svårigheterna för det svenska majoritetssamhället att erkänna övergreppen mot den samiska befolkningen visar hur djupt sådana reflexer sitter. Men allt beror förstås på vilket perspektiv man har. Om vi gör tankeexperimentet att Danmark hade vunnit kriget är det väl troligt att snapphanerörelsen skulle ha fått en helt annan moralisk nimbus. Ett kanske mer fruktbart sätt att se på saken är att betrakta den i ett större kontinentalt sammanhang – då blir snapphanetidens grymheter en våldsam utlöpare av den franske kungen Ludvig XIV:s expansionskrig i Flandern, precis som de etniska rensningarna i inbördeskrigens Jugoslavien var en följd av de geopolitiska omvälvningarna efter Sovjetunionens sönderfall, och det brutala IS en konsekvens av USA:s krig mot Irak. Men snapphanerörelsen kan också ses i skenet av en gränsöverskridande historia om folkligt motstånd; kanske var den, som den svenske historikern Alf Åberg skriver, ett av de sista europeiska bondeupproren – eller, som hans danske kollega Knud Fabricius föredrar att se den, ett av de tidigaste exemplen på en partisan- eller gerillarörelse. Knud Fabricius beskriver i sitt stora verk om Skånes övergång till Sverige snapphanerörelsen som i första hand ett ekonomiskt fenomen. Krigen var helt enkelt förödande för böndernas försörjning, särskilt i skogsbygderna där gårdarna var mindre, hushållen mer trångbodda och de ekonomiska marginalerna knappare. Om en bonde med auktoritet i byn bestämde sig för att ta värvning i något av de halvofficiella friskyttekompanier som organiserades efter krigsutbrottet 1675, var det troligt att andra följde efter. Snapphaneriet var alltså ett sätt att försörja sig, men saknade därför inte en politisk dimension, skriver Fabricius. Friskyttarna vände aldrig vapnen mot den egna – alltså danska – armén; å andra sidan utgjorde de, och förstås de skaror av fredlösa som ofta omgav dem, ett ständigt bekymmer för den bofasta befolkningen. Som Alf Åberg antyder kan våldet också ses som ett uttryck för lokala klasskonflikter mellan bygdens besuttna och egendomslösa invånare. Och bönderna, som inte sällan var i familj med snapphanarna, straffades alltså hårt om de samarbetade. Nedbränningen av Örkened är ett i raden av exempel. Sextonhundratalets partisankrig i de skånska och blekingska skogsbygderna hör till den skandinaviska historiens mest komplexa problem, med stor begreppsförvirring och brutala övergrepp från alla sidor. I de nationella berättelserna – både den danska och den svenska – blir de som mest en fnurra på den röda tråden. Istället tvingar de fram ett alternativt perspektiv på historien, underifrån och från sidan, och belyser som i förbigående det som utgör själva sensmoralen i all imperialistisk historieskrivning, nämligen pacificeringen av den underlydande befolkningen. Dåtidens svenska administration talade om ”uniformitet”. I Skåne genomdrevs den som ett resultat av både hot och lämpor, med privilegier och utbildningsinsatser, förtryck och folkfördrivning. Som Fabricius konstaterar: motståndet demoraliserades, och framstod med tiden som utsiktslöst. Den kanske siste snapphanen, Nils Tuason från Vittsjö, dömdes så sent som år 1700 att ”halshuggas, parteras och steglas”. Men i historien fortsätter snapphanarna än idag att skapa oordning, vägra passa in. Fortfarande fredlösa, på sätt och vis. Dan Jönsson, kulturjournalist

27 Elo 202010min

I Sverige blir rysk samtida prosa ibland synonymt med de stora minnes- och vittnesskildringarna. David Isaksson visar upp en annan sida när han presenterar Dmitrij Danilovs litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den ryske författaren Dmitrij Danilovs bok ”Det finns saker som viktigare än fotboll” tar avstamp i att han bestämmer sig för att se och skriva om samtliga Dynamo Moskvas matcher under ett år. Inspirationskällan finns i USA, där Stewart O'Nan och Stephen King följde baseballaget Red sox under hela 2004, i boken ”Faithful”. Men skillnaderna är stora. Medan de båda amerikanska författarna är hängivna Red sox-fans så är Danilovs fotbollsintresse begränsat. Och medan 2004 var ett häpnadsväckande år för det Bostonbaserade baseballaget, med seger i World series för första gången sedan 1918, så var Dynamo Moskvas säsong, precis som alltid, ganska medioker och odramatisk. Som i flera av sina andra verk skapar Danilov litteratur av händelser som i sig saknar spänning. Något som dras till sin spets i boken ”Sitta och se”, där han rapporterar ”live” från olika platser, som ett torg i Velikij Novgorod eller en bänk i Brjansk. På sin telefon skriver han ner vad som händer omkring honom. I ett kapitel från Moskva sitter han, den 29 juli 2013 klockan 21:00, på Tverskojbulevarden, inte långt från Pusjkintorget. På en parkbänk ser han två unga män som dricker alkohol ur en plastmugg. En av dom har ”en Ipad i ena handen och en orange ballong i den andra”. En flicka sluter upp och börjar dricka med som . En man i vita shorts och bar överkropp sätter sig på bänken bredvid och ”bara sitter där”. Och så där fortsätter det. Danilov visar hur en sommarkväll på en boulevard i Moskvas centrum kan se ut. Här finns bara samtid. Danilov skildrar det han ser med en lågmäld humor som kan föra tankarna till Erik Andersson. Om man följer utgivningen och kulturjournalistiken kring ryskspråkig litteratur i Sverige ger kanske det här en förvånande bild. Ryskspråkig litteratur handlar väl om hemsökelser från Sovjetunionen och den omöjliga jakten på sanningen bakom propagandans dimridåer? Med framstående namn som Ulitskaja, Stepanova, och Aleksijevitj? Det är förvisso sant att minnesbearbetningen är en viktig del av den ryskspråkiga samtidslitteraturen, något som inleddes redan på 1960-talet. Men den är långt ifrån så dominerande som man kan tro om man bor i Sverige. Litteratur behöver inte handla om det förflutna och inte heller vara ett vittnesmål om hur det är att leva utan demokratins alla rättigheter. Den kan helt enkelt handla om vardagen i världens till ytan största land. Om man ska säga ett ämne som präglar Dmitrij Danilovs litteratur så är det dagens Moskva. Hans texter är hyperlokala. Ofta nämns tunnelbanestationer, stadsdelar och gatuadresser. Han tycker om Moskva på ett sätt som nog få i Sverige tror är möjligt. I webbtidningen Moskoviten får han frågan om vilken stadsdel han tycker sämst om. ”Någon sådan finns inte” blir svaret. När han ombeds avsluta meningen ”I Moskva behöver man ändra på…” så säger han ”Inget alls. Allt är bra”. Det finns säkert en del i ironi i svaren, men jag är övertygad om att kärleken till staden är äkta. Det Moskva som beskrivs hos Danilov är inte ett imperialistiskt tredje eller fjärde Rom. Det är inte heller 90-talets gangsterstad med vulgär glamour. Det är en megapolis där miljontals människor tar tunnelbanan till jobbet. De önskar saker vore enklare och vill mest leva sina liv ifred. Ett av de mest framgångsrika sätten att gestalta detta har visat sig vara på scen. Dmitrij Danilovs komedi ”Mannen från Podolsk”, som först sattes upp på Rysslands mest kända oppositionella teater ,Teatr.doc, uppges nu spelas oftare än Tjechovs ”Tre systrar” och ”Måsen”. Det komiska framträder redan i titeln: Podolsk är en så omärkvärdig plats, att en man därifrån inte låter som någon särskild alls. Podolsk är en stad i det område runt Moskva som kallas Podmoskovje, ett slags ingenmansland där städerna ligger för långt ifrån huvudstaden för att vara del av den, men för nära för att ha en egen identitet. I Podolsk finns ett äldre centrum som numera är omgivet av stora områden med nybyggda höghus. Där bor framförallt unga familjer som pendlar in till Moskva. Någon hjälte är inte heller pjäsens huvudperson Nikolaj Stepanovitj Frolov. Han är i 30-årsåldern och tillhör den stora grupp i Moskva som är välutbildade, men som lever i en ekonomisk prekär situation. De som i Ryssland kallas ”kontorsplankton”. Ett slags lägre medelklass som har råd köpa smartelefon, men aldrig en lägenhet. Handlingen utspelas på en polisstation. Mannen från Podolsk är gripen och frågar varför. ”Det är det vi ska ta reda på”, förklarar polisen.”Griper ni först och tar sedan reda på varför?” undrar Mannen från Podolsk ilsket. ”Det där är olika”, svarar polisen. Här är det är lätt att tolka Danilovs pjäs som en kommentar till att rysk polis är maktfullkomlig och den kan göra lite som den vill, men pjäsen är inte politisk på det sättet. Ett förhör börjar och polismannen frågar om den gripnes adress. ”Moskvalänet, staden Podolsk, Röda gardets boulevard, hus 15, lägenhet 36””Antal invånare?” ”Vaddå antal invånare?” ”Antal invånare i Podolsk?””Vaddå antal invånare i Podolsk?” Polisen framhärdar med sin fråga och Mannen från Podolsk gissar till slut på 100-150 000 invånare vilket gör en annan gripen man på polisstationen upprörd. ”Är du dum i huvudet? Det är ju nästan 300 000. Podolsk har ju slagits ihop med Klimovsk”. Vad vi i publiken trodde skulle bli ett skenförhör med syfte att sätta dit Mannen från Podolsk blir istället en absurd dialog. I förhöret ska Mannen från Podolsk svara på meningslösa frågor som när Podolsk grundades. Polismannen tycks efter ett tag också vara en fånge i det här spelet. I början är han aggressiv, men under pjäsen görs han mer mänsklig. Danilovs pjäs ”Ögonvittnesskildringar” inleds med att en man ligger död på scenen. Han har tagit livet av sig. Vi får sedan träffa personer som varit i hans närhet. Grannar, arbetskamrater, arbetsgivare och andra, berättar om honom. Några kände honom lite, andra la knapp märke till honom. Med ett imponerande gehör för variationer i språkbruk och ordval visar Danilov upp ett galleri av verkliga typer från dagens Moskva: Den självsäkre försäljaren, managern, den omtänksamma flickvännen. Var och en med livet kringskuret på sitt sätt. Vittneslitteraturen har en stark tradition i Ryssland och är nära förknippad med minneslitteraturen. Men personerna i ”Ögonvittnesskildringar” har inget stort brott att vittna om, utan bara ett vanligt liv. De berättar om brist på pengar, om förhållanden som inte fungerar, om liv som ter sig meningslöst. Om en högst alldagliga tillvaro i dagens Moskva. David Isaksson, frilansjournalist tidigare bosatt i Moskva under tio år

25 Elo 20209min

Att vara förälder kan förvandla den mest principfasta människa till en uppgiven version av Groucho Marx. Helena Granström söker stöd för principlösheten hos drottning Kristina och Gunnar Ekelöf. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur bör man leva? Frågan har sysselsatt filosofin så länge att det inte verkar osannolikt att det var den som gav upphov till det filosofiska tänkandet till att börja med. De svar som getts har förstås sett mycket olika ut genom historien, och haft skilda fokus: från dygdeetikens betoning av den moraliska agentens egenskaper och karaktär, till pliktetikens emfas på handlingen som sådan, och vidare till utilitarismens koncentration på handlingens konsekvenser i bedömningen av dess moraliska värde. En sak har emellertid nästan alla dessa svar haft gemensamt, nämligen viljan att formulera det riktiga levnadssättet i en eller flera absolut giltiga regler. Också den praktiska filosofin är med andra ord påfallande teoretisk, i bemärkelsen att dess frågeställningar rör sig i sfären av det allmänna och generella – och därmed lämnar mycket litet utrymme för den individuella människan, liksom för det specifika sammanhang i vilket hennes moraliska övertygelse ageras ut. Och ändå tycks det – åtminstone ur den enskilda människans perspektiv – knappast finnas så mycket mer än omständigheter och individualitet, sammanvävda på ett oöverblickbart och inte sällan motsägelsefullt sätt. Är det inte i själva verket just motsägelsen, denna styggelse för varje filosofiskt system, som mer eller mindre utgör essensen av att vara människa i världen? En tänkare som kommer närmare den mänskliga erfarenheten än såväl Platon som Kant är i så fall den svenska stormaktsdrottningen Kristina – kanske mest känd för att ha abdikerat från tronen i protest mot Sveriges skrala kulturella utbud, och möjligen också för att oavsiktligt ha orsakat filosofen René Descartes död i lunginflammation genom att bjuda in honom till sin råkalla huvudstad – men som också var författare, bland annat till en samling aforistiska betraktelser, så kallade maximer. ”Man måste trotsa lyckan, men man får inte sluta hoppas på den” heter det i en av dessa – fast i den nästa: ”Man måste hoppas minst på det som man önskar mest.” ”Hur mycket man än misstror sig själv, ska man lita på sig själv mer än på någon annan.” – och samtidigt: ”Att inte lita på sig själv är ett slags klokhet.” ”Man är varken präktigare eller frommare för att man är lortig och ovårdad.”, men å andra sidan: ”Människor som tillbringar livet med en kam framför spegeln är inte värda att leva.” Maximen som form uppstod, skriver maximernas översättare Horace Engdahl i sitt förord till den svenska utgåvan, delvis som svar på ett behov av att ”tala utanför regelboken”; att utvinna kunskap ur sin direkta livserfarenhet, och att kunna dela denna kunskap med andra utan krav på strikt överensstämmelse med kristendomens eller den antika filosofins påbud. Om texten talar till sin läsare med någon auktoritet, är det en auktoritet som härrör från texten själv, inte från dess avsändare. Något som också befriar den från alla krav på konsekvens: Med maximen, noterar Engdahl, gör författaren fritt bruk av rätten att motsäga sig själv – en rätt som tillkommer varje fri ande, och i synnerhet varje aforistiker. Att utifrån Kristinas många utsagor om godhet, gudstro och idealt härskarskap dra slutsatsen att hennes maximer utgör ett slags livsråd vore alltså att missta sig. För, vad ska läsaren av en självhjälpsbok i levnadskonst göra av sentenser som ”Man är som sin kärlek”, ”Människohjärtat kan ingen förstå sig på” eller ”Man vänjer sig vid allt och tappar lusten för allt”? Men å andra sidan är det kanske alltså just denna brist på klarhet och entydighet som gör texten förmögen att förmedla någon verklig visdom om det mänskliga livet. Särskilt välbekant med det principiella förhållningssättets tillkortakommanden är kanske den som någon gång ägnat sig åt föräldraskap – en praktik som knappast klarar sig utan en stark känsla för rätt och fel, men där den devis som kändes rätt den ena dagen nästa dag framstår som minst sagt tvivelaktig. ”Gå aldrig ifrån ett gråtande barn” är kanske bra till dess att barnet fyller tre eller så – men när fyraåringen med ett nöjt leende konstaterar att han även vid nästa dagislämning tänker gråta och förtvivla, ”tills du, mamma, ger upp”, inser till och med jag att det kan vara dags att ompröva den. Moderskapet har med andra ord förvandlat mig till en uppgiven version av Groucho Marx: Det här är mina principer. Men om det visar sig att de inte fungerar har jag andra. Och vad skulle det, egentligen, vara för fel med det? En röst som jag föreställer mig skulle kunna ta min etiska flexibilitet i försvar är den brittiska filosofen och författaren Iris Murdoch, som riktade skarp kritik mot synen på moralfilosofin som en gren av vetenskapen, vars mål är en universell, objektiv och faktabaserad utvärdering av varje given moralisk situation. Moral, menade Murdoch, är någonting som inte låter sig uttömmas av enkla begrepp som gott eller ont, utan med nödvändighet inbegriper mer komplexa mänskliga kategorier som sorg, förundran, humor och respekt. När den moraliska handlingen väl utförs, är en stor del av det moraliska arbetet redan gjort inuti den som handlar. Det moraliskt relevanta i dagislämningens scenario skulle i så fall inte vara huruvida jag slutligen hystar över min hulkande son i hans snälla frökens famn, eller kapitulerar och cyklar hem med honom igen, utan det faktum att jag överhuvudtaget förhåller mig till honom som ett subjekt vars tankar, drivkrafter och känslor det är meningsfullt för mig att försöka leva mig in i och förstå. Men så snart jag försökte göra en princip av detta skulle jag alltså ofrånkomligen stöta på problem – faktum är att inte ens det till synes så oskyldiga budskapet hos den så kallade gyllene regeln är vattentätt om det verkligen tas till sin spets. ”Man ska aldrig göra andra något annat än det man skulle vilja att de gjorde en själv.” Ska vi alltså förstå detta som att det ger masochisten ett frikort att slåss? Å andra sidan – den sanna masochisten kommer väl inte att vilja slå någon annan än sig själv, så kanske är det här inget problem i praktiken. Men ändå: Som universell grundsats är detta omhuldade imperativ utan tvivel ofullständigt. Och med kristendomens kärleksbudskap är det förstås likadant: ”Älska din nästa såsom dig själv.” Men om jag inte alls älskar mig själv? Det finns ingen så allmängiltig regel, skriver Kristina, att den inte medger några undantag – och jag blir allt mer benägen att tro att just denna utsaga är så nära en funktionell livsprincip som det är möjligt att komma. Kanske är det principiella misstaget verkligen att tro att det är möjligt att upprätta några principer överhuvudtaget. Vad livsmotton anbelangar har jag själv de senaste tio åren eller så lutat mig mot poeten Gunnar Ekelöfs robusta fras: ”Det opraktiska är det enda praktiska i längden” – en hållning som jag låtit låna sin förtröstan till allt ifrån fjällvandringar och överambitiösa odlingsprojekt till hängivet moderskap och kärleksaffärer med dåliga odds. Å andra sidan konstaterar författaren några rader tidigare i samma dikt att det är lika ”svårt att vänja sig vid sig själv” som att ”vänja sig av med sig själv” – vilket i sig skulle kunna läsas som en utsaga om de abstrakt programmatiska levnadsreglernas inneboende begränsning. Så hur bör man då alltså leva? Tja – det beror väl på. Helena Granström, författare Litteratur Kristina: Maximer. Översättning: Horace Engdahl, i serien Svenska klassiker utgiven av Svenska Akademien i samarbete med bokförlaget Atlantis, 2019.

19 Elo 202010min

Hon förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Så beskriver Kristofer Folkhammar den kanadensiska författaren Anne Carsons poesi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades den 5 maj 2015. För någon månad sedan stod jag och trängdes på ett utsålt Vega i Köpenhamn. Stämningen var i det närmaste extatisk när Sharon Needles, Adore Delano, Bianca del Rio och de andra dragdrottningarna från teve-programmet RuPauls Dragrace äntrade scenen. RuPauls Dragrace är en dokusåpa i stil med Top Model och Project Runway – fast för drag queens. I varje avsnitt ska deltagarna skapa dragunderhållning utifrån nya utmaningar, och i varje avsnitt skickas en drottning hem efter ett läppsynk-battle. I slutet av varje säsong koras "Amerikas nästa dragsuperstjärna" av draglegenden RuPaul personligen. Programmet vilar såklart på samma fundament som andra dokusåpor: individualistiska skitdrömmar om den enskildes framgång, och bitchiga intriger mellan de tävlande. Men här anas också emellanåt ett systerskap – arbetsrummet bakom catwalkpodiet i RuPauls Dragrace är inte bara en kokande kittel av rivalitet, utan också en plats där utstötta freaks från olika samhällsklasser möts och blir superstjärnor istället för mobboffer. Och dragshowen, när den är riktigt bra, fungerar både som en populärkulturens skrattspegel, och som en kritisk instans, när den genom sina teatrala överdrifter lyckas vända upp och ner på, och avtäcka bristerna i, de konventioner som iscensätts på scenen: könsroller, stereotypa karaktärer och manér. Den kanadensiska författaren Anne Carson arbetar också med drag, fast i poesins form. Som professor i klassisk grekiska har hon en självklar koppling till fragmentetestetik – den lösgjorda delen som flyttats genom tid och rum för att tolkas och traderas på nytt. Carson har gett ut böcker sedan 1980-talet. Dikter, essäer, översättningar, skådespel – och ofta blandar hon mellan stilarterna. På svenska finns hittills tre böcker översatta, och två av dem hänger ihop. Röd självbiografi, som gavs ut på engelska 1998, och Röd doc, som kom femton år senare. I dessa böcker utgår Carson från den antika myten om hjälten Herakles tionde stordåd: att hämta den trehövdade jätten Geryons röda boskap. I myten besegrar Herakles Geryon med våld, men i Carsons tappning krossar Herakles Geryons hjärta. I ett poröst utformat landskap, som är en blandning mellan mytens röda ö och något som skulle kunna vara ett samtida Kanada, är Geryon ett förvirrat barn, och sedermera en förälskad tonåring. Den tafatte Geryon försöker greppa sin plats i världen genom en märklig självbiografi, bestående av skulpturer, fotografier och anteckningar. Men en natt kliver Herakles av bussen från New Mexico och monsterpojken Geryon förlorar allt. Inför den ständigt bortvända James Dean-vagabonden Herakles, som strålar av säkerhet och sex. I Röd doc återser det forna kärleksparet varandra efter många år. Geryon har övergivit sin självbiografi men har fortfarande nära till smärtan från kärleksförlusten. Han heter bara G nu. Och han längtar efter Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – alltså, han längtar efter den text, det objekt, som förmått göra skön konst av det som gått förlorat. Herakles har varit i krig och bytt namn till Sad But Great – Sorgsen men mäktig, eller framstående, och lider av posttraumatisk stress. I den här berättelsen är han ännu mer igenkännbar som en amerikansk, samtida gestalt. Tillsammans med en ny karaktär, Ida, som verkar ha kommit springande till dem från en Gertrude Stein-roman, flyter karaktärerna iväg på en sorts roadtrip. Via en isgrotta där det förgångna kan tänkas bevarat i den stelnade massan, en psykiatrisk klinik där det förflutna kan grävas fram. Resan bär mot döden. Till Geryons älskade mors sjukbädd. En del av njutningen med att läsa Carson ligger i hur hon med så radikal oförutsägbarhet sammanför olika genrer och olika tider. I sin poesi går hon emot konventioner som säger att enheter som antika myter, Emily Brontës romaner och hennes egen vardag är ofrånkomligt uppdelade. Hennes poesi går emot konventionen som tar dessa enheter för ofrånkomligt avskilda från varandra av en naturlig ordning. På ungefär samma sätt beskriver queerteoretikern Judith Butler hur förhållandet mellan kön och genus kan dramatiseras och avnaturaliseras i en drag-performance. Carson förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Och att läsa samman Carson med drag-estetik är att starkt påminnas om hur mycket det litterära konceptet "genre" har gemensamt med det sociologiska konceptet "identitet". Det var Carsons svenska översättare, Mara Lee, som under en föreläsning gjorde mig uppmärksam på drag-estetiken i Carsons verk. Men då genom den feministiska teoretikern Elizabeth Freemans begrepp "temporal drag" – ett uttryck som Freeman använder när hon undersöker konstverk som går emot en enkel, linjär historieskrivning. Konstverk där det förflutna och nutiden pågår samtidigt. Och där politiska kamper som kan förefalla avslutade, som till exempel ACT UP-rörelsens kamp för vård till aidssjuka i USA under 1980-talet – används för att osäkra betraktarens upplevelse av nuet. Och kanske till och med få den att föreställa sig möjliga framtider i ljuset av omvälvande historiska händelser. Tillbakablickarna i verk som arbetar med "temporal drag" blir inte så mycket nostalgi, som möjligheter, idéer om andra ordningar. Carsons poesi drar oss bakåt i tiden, får oss att hålla fast i något främmande, något som inte passar in i samtiden, som inte låter sig integreras, och som därför visar saker i nytt ljus. Röd självbiografi: "I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa". Det säger något om Carsons estetik, och här skulle "människa" kunna bytas ut mot tid: "I mötet med en annan tid får den egna tillvaron skärpa." Och när jag stod där i trängseln på Vega. Med Carsons böcker Röd självbiografi och Röd doc i huvudet, och betraktade den stundtals gnistrande dragshowen framstod Carsons skrivsätt som direkt överensstämmande. Här fanns samma känsla av konstnärlig möjlighet. Samma lockelse genom förskjutning och omkastning. Samma vassa tajming i kvickheterna. Där och då framstod det som om endast idiomen och rekvisitan skilde Anne Carson och RuPauls Dragrace åt. Istället för peruker: hjältar ur antik mytologi. Istället för klackar: citat av Emily Dickinson. Istället för lösnaglar: psykoanalys. Trots att Anne Carson är en spränglärd professor, bär hennes texter på samma ystra lätthet som en dragshow. Hennes stil är klar. Hennes iscensättningar lätta. Hon låter de antika gestalterna säga "kuk" och referera till "Dunkin' Donuts". Herakles har en mormor som en gång träffade Virginia Woolf. Men det finns också en skarp gräns kring dessa omflyttningar och sammanfogningar. Professor Carson lämnar sällan sitt eget klassrum. Nästan allt material hon arbetar med utgår från en mycket västerländsk bildningstradition. Och kanske är det detta som möjliggör en del av Carsons lätthet. Att hon trots allt rör sig på ett begränsat fält, i ett universum där saker enkelt hakar i varandra – olika tider, javisst, men definitivt delar av samma kanon. Carson är en humoristisk, och alltid djupt melankolisk drag poet. Hennes ommöblerande diktföreställningar är mångtydiga, men aldrig godtyckliga, precis som med den lyckade dragshowen. Carson är trots yvigheten ofta spot on. För hur känner sig egentligen den vilsne tonårsbögen? Jo, som ett rött monster med knöliga vingar som inte förmår bära honom. Eller: Hur känns den språkliga erfarenhet, som säger att vi aldrig helt möts i våra enskilda förnimmelser? Hur ser din färg rött ut?, som Sonja Åkesson, och Ludwig Wittgenstein hade uttryckt saken. För mig är rött färgernas färg. De starka känslorna, de alarmerande situationerna, det som står ut. Stoppljus. Varningstriangel. Solens sista döende strålar. Röda dagar i almanackan. Röd matta. Red light district. Rödluvans kappa i den mörka skogen. Röd ros. Att se rött. Eld. Djävul. Vrede. Revolution. Hjärta. Kärlek. Krig. Blod. Men Carsons böcker är stilla, koncentrerade. Hennes röda monster är sorgset och eftertänksamt. På ett ställe i Röd självbiografi står det, när Herakles och Geryon möts för första gången, att där uppstod "ett sådant ögonblick som är motsatsen till blindhet." En formulering som präglar hela Carsons röda dragshow: En sådan stark färg. Ett sådant avslöjande iscensättande. Ett sådant språkarbete, som gör orden nästan taktila, relief-artade, genom textens tvära brott och sätt att överraska. I hur det outhärdligt röda gräset överfaller Geryon på väg till skolan. I tomaten han gör en skulptur av till sin självbiografi. I hans vallmostjälk till hals. Och när en antik hjälte som Herakles, som är en avlägsen och ofarlig sagobild för oss idag, en stelnad prototyp, sänks ner i nutiden uppstår ett kalas av språkliga effekter. Genom sin poetiska drag upplyser dikten oss om att den där absurda hjältefiguren, som kan te sig så fjärran, fortfarande lever och verkar – i exempelvis amerikansk militärism, och i alla möjliga bilder av män. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker

21 Kesä 202014min

Hon utforskade ett mellantillstånd mellan liv och död. Elisabeth Åsbrink reflekterar över Nelly Sachs liv och poesi i ljuset av henne samlade dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”I ett rum med fönster mot en gård sitter en kvinna och skriver. Ett litet kök med tvätten hängande med tomma armar på tork, från vägg till vägg. Ett bo, ett hjärta, ett inuti. Och som om rummet var vänt ut och in består det av allt utom sig självt. Om natten skriver hon. Lugnast så, tystast, ensammast. Allt som hörs är hennes mors andning och rosslingarna från rören i väggarna, hälsningar från en annan värld. Hon skriver natten. Eller skriver natten henne? För att inte störa sin mor tänder hon inga ljus. Ord läggs på ord, mörker på mörker. Texten lägger sig i lager över sig själv när hon fyller samma pappersark med nya dikter, tankar och strykningar. Natt efter natt, dikefter dikt. Nelly Sachs. Inga stjärnor syns.” Poeten Nelly Sachs debuterade femtiosex år gammal, året var 1947 - och i min bok om just det året, är hon en del av den dåtid som skapade vår nutid, och det här var så jag föreställde mig henne. I en liten lägenhet, kallad kajutan, längst ner i huset på Bergsundsstrand 23, i de kvarter som kallades knivsöder i Stockholm, levde Nelly Sachs med sin mor och tog hand om henne, samtidigt som hon fångade frånvarons signaler och sände dem vidare som poesi. Två decennier efter sin debut tilldelades hon Nobels litteraturpris 1966. Det finns ett oändligt antal sätt att närma sig denna diktare. Till exempel kan man tala om änglarna, om askan, om handmusklerna eller luftgravarna. Det är också möjligt att utgå från hennes öde, den flykt från nazityskland till Sverige som blev så avgörande i formandet av hennes författarskap. Hon och hennes mor lämnade Berlin i maj 1940. Då hade Polen gått under, Danmark var besatt, i Norge pågick de sista striderna innan nazisternas ockupation blev ett faktum och den tyska armén var på väg mot Frankrike. De fick tillflyktsort i Stockholm, där de levde ett flyktingliv. Nelly Sachs skrev: ”Vi är så såriga att vi tror att vi dör när gränden slänger ett ont ord efter oss.” Som femtonåring fick den tysk-judiska Nelly Sachs romanen "Gösta Berlings saga" i present, och blev djupt gripen. Hon till och med skrev till sin svenska idol, Selma Lagerlöf, och fick svar. Långt senare, när nazisternas förföljelser blev allt våldsammare skrev Sachs återigen ett brev till den då åldrade och sjukliga Selma Lagerlöf. Då var det november 1938, och hon vädjade: ”Kan jag med min mor komma till Sverige, för att vila ut bland det godaste av hjärtan? För den allra ringaste möjlighet till liv skulle jag tacka med varje fiber av min varelse.” Men hon fick inget svar. En vän till familjen Sachs reste till Värmland för att personligen be Selma Lagerlöf om hjälp, men blev oturligt nog skadad i en trafikolycka innan hon hann fram. Tiden gick. I januari 1939 skrev Nelly Sachs ett nytt brev till Selma Lagerlöf, hon bönade och hoppades men inte heller denna gång kom något svar. Den skadade vännen skrevs ut från sjukhuset och kunde äntligen ta sig till Selma Lagerlöfs gård, men på grund av byggnadsarbeten kunde den åldrade författaren inte höra ett ord av vad som sades. Först nästa dag, när vännen återkom med papper och penna och bokstaverade fram sitt ärende, kom ett svar från Selma Lagerlöf. Hon vill hjälpa Nelly Sachs. Och hon skrev direkt till den svenska regeringen: ”Det är av vikt för mig att fröken Sachs blir mottagen i Sverige.” Nelly Sachs lojala vän sökte sedan stöd från prins Eugen och fann borgenärer som kunde garantera att Nelly och hennes mor inte skulle ligga det svenska samhället till last. Året var alltså 1940 och det officiella Sverige ville inte ta emot judar, särskilt inte judiska intellektuella, men en glipa öppnade sig och genom den slank Nelly och hennes mor igenom. Nelly Sachs var målmedveten. Hon ville inget annat än att skriva och kom snabbt i kontakt med flera av Sveriges ledande poeter, som Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. Ett starkt spår i hennes diktning är temat om en stor kärlek som gått förlorad. Ett annat starkt spår utgörs av själva förlusten. Hon gör den påtaglig, synlig och förnimbar, och uttrycker gång på gång närvaron av det som inte längre finns. Idag är det en etablerad konstnärlig genre att gestalta det som inte längre existerar, själva tomrummet. Men då, strax efter kriget, var Nelly Sachs den första som gjorde sig till tomrummets talesperson. Någon måste bära röst för det som inte längre fanns. Någon måste ge ord åt det ordlösa och kropp åt det kroppslösa. Nelly Sachs utför den tyska litteraturens sorgearbete, har någon sagt. Den första att göra konst av frånvaro, säger en annan. Den som bevisar nödvändigheten av att skriva poesi efter Auschwitz, säger en tredje. Döden är närvarande nästan jämt i hennes diktning, ibland dramatisk och skrämmande, ibland trivial, en intilliggande värld, lika befolkad som de levandes värld. Hos Sachs går de döda och de levande bredvid varandra. När hennes verk samlades i en volym, våren 2020, uppstod ett nytt tillfälle att besöka hennes särskilda poetiska verklighet. I boken Nelly Sachs dikter, utgiven av bokförlaget Faethon, samsas gamla och nya översättningar med rika kommentarer och referenser som tillsammans ger nya nycklar till hennes verk. Även den som finner Nelly Sachs författarskap högstämt eller alltför abstrakt får lust och kunskap att läsa vidare. Själva boken är mörkt grå, tung och glittrar lite som granit. Den påminner om en sten - men en sten som öppnar sig och visar sig innehålla hela universum. I sin inledning skriver redaktören Daniel Pedersen om titeln på Nelly Sachs debutsamling, I dödens boningar. Den påminner om det märkliga mellantillstånd som inträder vid ett besök hemma hos en vän eller en familjemedlem som avlidit, en stark förnimmelse av både närvaro och frånvaro samtidigt, svår att begripa men omöjlig att slå ifrån sig. Detta mellantillstånd är Nelly Sachs landskap. Av en tillfällighet läser jag i diktsamlingen strax efter en älskad persons död. Plötsligt djupnar ord-bilderna, raderna framstår som i relief, får nya skuggor och nytt ljus. Förlust, saknad, längtan och frånvaro kläs i nya ord - och förläggs genom dikterna utanför hennes själv och utanför läsaren, som inte alltid måste förstå allt. En del dikter framstår, i alla fall för mig, snarare som skulpturer i rök och luft. De finns och de finns inte. I en tidig dikt ger Nelly Sachs molnen röster. De har samlat sig till en kör som sjunger för människorna där nere, de som vet så lite om sig själva, om sina liv, om sin död och om den värld som omger dem. Molnets kör sjunger: Vi är fulla av suckar, fulla av blickar Vi är fulla av skratt Och ibland bär vi era ansikten Vi är inte långt ifrån er Vem vet hur mycket av ert blod som stigit upp Och färgat oss? Vem vet hur mycket tårar ni fällt genom vår gråt? Hur mycket längtan som format oss? Dödspelare är vi. Vänjer er mjukt vid döden. Ni oövade, som ingenting lärt under nätterna. Många änglar har ni fått Men ni ser dem inte. (Översättning Margaretha Homqvist) Elisabeth Åsbrink, författare Litteratur Nelly Sachs: Dikter. Red Daniel Pedersen, Översättningar av Margaretha Holmqvist, Eva Ström, Daniel Pedersen, Rolf Moberg, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Percival. BOkförlaget Faethon, 2020.

8 Kesä 202010min

Evighetsmaskinen är en seglivad tanke i den mänskliga kulturen. Men överförd till fel sammanhang kan den få digra konsekvenser. Dan Jönsson reflekterar över oändlighet i en värld med ändliga resurser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Stockholmaren” är den unge författaren under en period sysselsatt med att passa en evighetsmaskin. Han är nyinflyttad till huvudstaden och har fått jobb på en patentbyrå på Östermalm som nästan dagligen hemsöks av excentriker med ritningar på ett perpetuum mobile. Byråns innehavare, Grottius, bemöter dem alla med samma ohöljda förakt och ber dem återkomma med, som han säger, ”en arbetande modell”. Tills en dag när en av dem faktiskt gör det. Maskinen, en tickande härvel av trådar, hjul och stänger, blir stående på en koffert i tamburen där författaren då och då går förbi och ger den en liten knuff för att den ska hålla sig igång. Han tycker synd om den. Och mer än så: som aspirerande diktare känner han sig besläktad med dess upphovsman och det föresvävar honom att, som han i ett känsligt ögonblick säger till Grottius, ”den dag människorna har slutat försöka uppfinna evighetsmaskinen är det slut med människorna.” Grottius avskedar honom med orden: ”Vore det inte skäl i att ni skaffade er ett arbete där ni inte behövde använda hjärnan?” Bara några dagar senare – närmare bestämt den 1 januari 1921, och det är faktiskt sant – beviljar Kungliga Patentverket med patent nr 50313 det första svenska patentet på ett perpetuum mobile. Sedan det fantastiska patent nr 50313 kan det verka som om evighetsmaskinerna mer eller mindre har försvunnit från uppfinningarnas värld. Men att det betyder att ”det är slut med människorna” är inte så säkert. När jag var sådär tio-elva år, alltså i den åldern när man håller på och uppfinner saker, var jag själv helt övertygad om att jag hade kommit på lösningen till en fungerande modell. En fysiklektion hade vi fått lära oss om hävertprincipen och det slog mig då att om man intill en bassäng med ett vattenhjul fäste en sådan där hävert skulle ju vattenhjulet fås att drivas runt i all evinnerlighet. Häpp! Att ingen hade kommit på det förut? Med tiden har jag insett att min idé till evighetsmaskin hade en hel del gemensamt med den uppfinning från 1600-talet som kallas Zoncas hävert – men faktiskt också med den perpetuum mobile som svenskamerikanen John Ericsson försökte konstruera i början av 1800-talet, där vattnet istället leds tillbaka med hjälp av en pump som drivs runt av hjulet. (Ett obegripligt slöseri med energi, enligt min åsikt.) Jag har sedan dess också förstått att ingen av dessa manicker någonsin har kunnat fungera, helt enkelt eftersom de bryter mot naturlagarna, närmare bestämt mot termodynamikens första huvudsats. Alltså den som säger att ingen rörelse kan fortsätta utan att tillföras energi utifrån. Förr eller senare, troligen förr, måste vattnet i häverten sluta rinna, och hjulet stanna. Jag kom att tänka på min evighetsmaskin när coronapandemin våren 2020 nästan över en natt slog till och förlamade den globala ekonomin. Det var, som det hette, ”tvärstopp”. ”Hjulen” hade stannat. Jag såg för mig den droppande häverten, det sackande vattenhjulet: här hade vi uppenbarligen en maskin, den så kallade världsekonomin, som när allt är som det ska tickar på och skapar tillväxt mer eller mindre automatiskt. En maskin, som på så vis faktiskt kan verka alstra mer än den förbränner – när den fungerar alltså, vilket i så fall skulle göra den till det man brukar kalla en evighetsmaskin av andra ordningen, det vill säga en maskin som visserligen inte bryter mot termodynamikens första huvudsats, men mot den andra: den som säger att entropin ständigt ökar, med andra ord att – enkelt uttryckt – ett system i rörelse alltid förlorar energi. När ”hjulen stannade” som en effekt av pandemin var det på sätt och vis en illusion; det som hände var att tillväxten förbyttes i en ekonomisk krympning på ett par procent. Men alltså tillräckligt för att ändå ge ett intryck av ”tvärstopp”. De allra flesta av oss har numera insett att problemet med den moderna tillväxtekonomin är just att den slukar sådana mängder energi; en energi vi än så länge bara kan få fram genom att förbränna kolväten. Ska maskineriet fungera på lång sikt måste den förbränningen upphöra. Resursförbrukningen får inte öka i samma takt som tillväxten. Allra helst ska den inte öka alls. I miljödebatten brukar den här visionen uttryckas med begreppet ”frikoppling” – och man brukar då skilja mellan dels ”relativ” frikoppling, när resursförbrukningen ökar men inte i samma takt som tillväxten, och dels ”absolut” frikoppling, när förbrukningen minskar trots att ekonomin växer. Skillnaden motsvarar på ett ungefär indelningen av evighetsmaskiner i första och andra ordningen – sådana som bryter mot termodynamikens första respektive andra huvudsats. Att ingendera kunde fungera demonstrerades redan i slutet av 1600-talet, och på samma sätt finns mycket som tyder på att även idén om frikoppling bryter mot naturlagarna. Något historiskt exempel på absolut frikoppling går inte att belägga, och i de fall av relativ frikoppling som brukar framhävas som resultat av återvinning, grön teknik och effektivisering råder det delade meningar bland expertisen om beräkningarna stämmer. Trots det fortsätter frikopplingen att gäcka den ekonomiska fantasin; den är när allt kommer omkring den enda teoretiska möjlighet vi har att på ett hållbart sätt bevara målet om en fortsatt tillväxt. Få den ekonomiska maskinen att fungera som den var tänkt. Så kanske är det ingen slump att evighetsmaskinens historia i stort sett löper parallell med den västerländska kapitalismens. Den tidigaste kända skissen är från 1200-talet, Villard de Honnecourts hjul som drevs runt av hängande tyngder – men det var på 1500-talet som idén fick fäste och började spridas, i ett flertal olika konstruktioner som i stort sett samtliga drevs genom att återvinna den energi de själva producerade. Tankens orimlighet bevisades alltså tidigt, och redan 1775 förbjöd den franska vetenskapsakademin alla patentansökningar som gällde perpetuum mobile. Ändå blev 1800-talet en evighetsmaskinsingenjörernas storhetstid, som alltså Ivar Lo kunde vittna om varade långt in på 1900-talet. Faktum är att konstruktionsidéerna verkar ha sinat först efter andra världskriget, när begreppet ekonomisk tillväxt blev en allmän målsättning i västvärlden. Visst beviljas fortfarande då och då patentansökningar med drag av perpetuum mobile – det senaste exemplet jag känner till är från 2002 – men det rör sig då alltid om ett slags oäkta evighetsmaskiner, där tanken egentligen är att exploatera hittills outtnyttjade energikällor, som magnetismen eller corioliskraften. Istället tycks alltså evighetsmaskinen ha flyttat in i ekonomin. Helt logiskt – för varför uppfinna den, om vi i själva verket redan befinner oss mitt i den? Det verkar alltså långtifrån vara slut med människorna. Evighetsmaskinen är när allt kommer omkring den enda science fiction värd namnet. Problemet är på en gång tillräckligt olösligt för att ha lockat genier som Newton och Leonardo – och så busenkelt att vilken elvaåring som helst kan komma på en lösning. Jag vet visserligen ingen elvaåring som har skissat på en teori för absolut frikoppling, men, tja – det vore väl en skoluppgift så god som någon? Det är ju, som det brukar heta, bara att ”göra mer av mindre”? Evighetsmaskinen tycks helt enkelt svår att leva utan när man en gång har vant sig vid den. Som all teknik, fiktiv eller ej. Dan Jönsson författare och essäist

28 Touko 202010min

Att läsa samma text med några decenniers mellanrum kan ge två väldigt olika upplevelser. Det erfar författaren och översättaren Erik Andersson som återvänt till en essäistisk reseberättelse från 1893. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag 1990 skulle bli redaktionssekreterare på Ord och Bild ansågs det lämpligt att jag bekantade mig litet med tidskriftens historia. Den tillträdande redaktören Johan Öberg kom med en plastpåse som innehöll några spridda nummer. Jag visste allt om science fiction-fanzines; jag hade koll på de viktigare kultursidorna; jag läste en del tidskrifter som Fenix och Embryo — men Ord och Bild visste jag inte så mycket om, trots att jag hade medverkat en gång med en dialog om mat. Jag öppnade juninumret från 1893. Det första uppslaget bestod av två bilder: en Viktor Rydberg-byst och en sfinxmålning. Både sfinxen och Rydberg blickade mot mig och förbi mig. Sedan kom det ett reseminne från Rothenburg ob der Tauber. — Jaha! tänkte jag. Nu skall vi se hur det är med Rothenburg. Jag satte mig ner och började läsa. Det var väldigt intressant. Man fick veta ungefär var staden låg, hur den såg ut och hur dess historia hade gestaltat sig. ”Här finnes ock staffage för alla möjliga historiska fantasibilder, och Ni kan lätt glömma, att Ni verkligen lefver i slutet av nittonde århundradet”, skrev essäförfattaren entusiastiskt. Det jag tänkte mest på var hur essän var skriven. Det fanns hos författaren en lugn förtröstan på att läsekretsen satt och väntade på hennes intryck från Rothenburg. Hon hade åkt dit för att se hur det var med Rothenburg, och nu berättade hon det. Men borde hon inte ha haft en frågeställning? Jag hade några terminers studier vid Göteborgs universitet bakom mig, och en sak som hade inpräntats i mig var vikten av att ha en frågeställning. Det var inget som kom naturligt för mig. Den som hade skrivit om Rothenburg var Ellen Fries. Hon var en framstående feminist och den första kvinna i Sverige som blev filosofie doktor. Hon måste ha vetat allt om frågeställningar. Den här gången utgick hon från sina kunskaper om historien men skrev något annat än en akademisk text. Vem läste då essän? Ja, om man får tro en blyertsanteckning på (första) tidskriftens omslag så hade mitt exemplar tillhört kontraktsprosten Johan Wahlfisk. Han var en närking med vida intressen: han skrev om Örebro stads historia och hemslöjden i Örebro län. Han blev nog glad när det kom en initierad essä om Rothenburg. Vad fanns det för andra möjligheter för Ellen Fries? Hon hade kunnat skriva en reseguide: Rothenburg, Bajerns pärla. Hon nämner faktiskt vilket hotell hon bodde på. Eller en reseskildring: Rosorna i ringmurens rund. Om det nu finns rosor i Rothenburg; jag kanske tänker på Visby. En avhandling: Judarnas rättsliga ställning i det medeltida Rothenburg, för att låna en titel från universitetet i Würzburg 1976. En populärvetenskaplig artikel: ”Svenskarna som satte skräck i Rothenburg”. En del uppgifter om svenskarnas bravader under stormaktstiden letar sig in i Fries essä, till exempel att de stjälpte i sig 336 åmar vin, 204 512 pund bröd och 1 500 malter havre. Hon kunde också ha skrivit en kulturartikel: ”Varför talar alla om Rothenburg i dag?” Det finns ett starkt reaktivt drag hos dagstidningarna. Tack och lov blev det essän som Ellen Fries valde. Jag ville också skriva en essä, kände jag. Tyvärr fanns det inga pengar till att skicka mig på en veckas vistelse i Rothenburg. Istället hamnade jag på socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby. Jag försökte rapportera därifrån på bästa kulturkonservativa sekelskiftesvis och gjorde inget för att mildra den skriande entusiasm över världsläget som ekonomerna uttryckte. Varken de eller jag anade att vi befann oss ungefär en månad ifrån 1990-talets finanskris. Ingvar Carlsson, Allan Larsson och Erik Åsbrink fortsatte sin verksamhet trots motgångarna, men för mig blev det här den enda insatsen som ekonomijournalist. När jag nu läser Ellen Fries essä om Rothenburg på nytt så ser jag vissa saker som jag inte såg 1990. Hon börjar med att gå runt i stadens omgivningar och hon njuter av det mångskiftande landskapet: Vinstockar och vinbärsbuskar, omgärdade ängar och åkerlappar, tallplanteringar och humleodlingar, skogsdungar och stora sandgropar, ingenting saknas i denna profkarta af mänsklig kultur. Jordbrukets organisering är av mycket större intresse för mig nu än när jag var en ung göteborgare. När hon går upp mot ringmuren möter hon bönderna som skall hem efter marknaden: ”De flesta af gossarne voro blonda och blåögda med oregelbundna drag, blott en eller annan sydländsk typ”, men: ”Kvinnorna voro lifligare och deras typ mera sydtysk.” Det här log jag nog bara åt 1990. Det är anmärkningsvärt att männen skulle tillhöra en typ och kvinnorna en annan — blandades de aldrig? —, men min inställning var att man fick hoppa över stycken om ras och folklynne om man alls skulle läsa texter från slutet av 1800-talet. Det var liksom ett passerat stadium, ungefär som alkemi, skallmätning och planeter i cirkelrunda banor. Det är inte lika lätt att hoppa över sådant längre. Nu är politiken på nytt fylld av bondfångare och guldmakare. I Nordisk Familjebok står det att Ellen Fries personlighet kännetecknades av ”anspråkslöshet, ideell lifssyn, humor och utpräglad svenskhet”. Alla varningsklockor ringer vid ordet ”svenskhet”. Jag läser Rothenburgessän igen. Varför nämns det inget om pogromerna i de historiska tillbakablickarna och varför syns inga judar i stadsbilden? I Rothenburg slipper man ”storstädernas avskum”, skriver hon, och det är inte tal om någon nöd ”i en stad med så rika gamla fattigkassor”. Hon nämner också att staden är ett protestantiskt fäste i det katolska Sydtyskland. 1990 såg jag det som en slump att Fries hade hamnat just i Rothenburg. Nu inser jag att det inte är sant. Hon åkte till Rothenburg för att det var en idealstad. Den var homogen, ursprunglig och medeltida. På 1930-talet anordnades bussresor dit för att det uppväxande släktet skulle få se hur en riktig tysk stad såg ut. Nu kan förstås inte Ellen Fries lastas för att nazisterna älskade Rothenburg. Hon avled 1900, bara fyrtiofyra år gammal. Hennes sista essä i Ord och Bild trycktes postumt och hette ”Holländskt folklynne och holländsk konst”. Den är skriven litet på samma sätt som Rothenburgessän. Medan den tyska folksjälen växte fram ur den medeltida arkitekturen så kan man iaktta det äkta holländska i såväl den levande stadsbilden som i 1600-talsmåleriet. Holländaren är inte bara konservativ till sin läggning, utan i stort sett oföränderlig till sin natur. Mot slutet citerar Fries en rysk författare som sagt att ”utanför nationaliteten finnes hvarken konst, sanning eller lif”. Ellen Fries vurmade för medeltiden och för folksjälen på ett sätt som inte direkt sprider någon värme nuförtiden. Illa är det också att hon visar sig vara ett så dåligt exempel på det förutsättningslösa skrivande som jag hade tänkt utropa till essäns främsta egenskap. Det enda jag kan glädja mig åt är att min egen essä, så här i de sista skälvande sekunderna, i sitt nederlag hävdar sitt oberoende. Erik Andersson, författare och översättare

26 Touko 20209min

Stora delar av Michel Houellebecqs litteratur kan läsas som en gestaltning av grundstämningen i Arthur Schopenhauers filosofi. Helena Granström tittar närmare på deras släktskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den franske författaren Michel Houellebecq möts av påståenden om sin prosas konstlöshet, svarar han med ett citat: ”Det första – och praktiskt taget enda – villkoret för god stil är att ha någonting att säga.” För en författare med större intresse för idéer än metaforik är en sådan utsaga förstås lätt att ta till sitt hjärta - men den är långt ifrån den enda grunden för Houellebecqs djupa frändskap med 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer. Tvärtom: Faktum är att Houellebecqs författarskap till stora delar kan läsas som en illustration av Schopenhauers filosofi - eller snarare, en gestaltning av dess grundstämning. Människan må utmärka sig genom sina intellektuella och känslomässiga förmågor, men resultaten av hennes strävanden skiljer sig inte nämnvärt från djurens: hon föds, hon fortplantar sig eller misslyckas med att fortplanta sig, hon åldras, hon dör. När lyckan ändå infinner sig är det oförhappandes, till synes slumpartat: Den kommer, skriver Schopenhauer i boken ”Aforismer om levnadsvishet”, ”i regel objuden och oanmäld, av sig själv och utan krus; […] ofta nog av de obetydligaste och futtigaste anledningar, under de mest vardagliga omständigheter”. Lyckan är ingenting mindre än ett känslans mirakel, och hos Houellebecq utgör kärleken det främsta exemplet - den som, med en fras ur romanen ”Serotonin”, ”tillåter oss att omvandla vår jordiska tillvaro till ett uthärdligt ögonblick”, och som förresten kanske är det enda sättet att åstadkomma det på. Och känslan bär inte bara upp det enskilda livet, påminner Houellebecq i sin poetiska metodförklaring i boken ”Hålla sig vid liv”, utan också litteraturen; endast känslan kan ”varsebli tingen i sig; att förmedla denna varseblivning är poesins mål”. Förnuftet, skriver han tio år senare i en brevväxling med den franske filosofen Bernard-Henri Lévy, har aldrig hjälpt honom skriva en enda rad; under hela hans liv har förnuftet inte gjort något annat än att ”plåga honom med sina slutsatsers nedslående karaktär”. Spåren av Schopenhauers tänkande i Houellebecqs texter är tydliga ned till formuleringsnivå: Nuet, skriver Schopenhauer i sitt berömda ungdomsverk ”Världen som vilja och föreställning”, är som ett mörkt moln över en solig slätt. ”Det förflutna”, konstaterar Houellebecq i romanen ”Underkastelse”, ”är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont, det är bara nuet som man tvingas bära med sig som en plågsam böld mellan två oändligheter av fridfull lycka.” Att det förhåller sig så beror, skulle Schopenhauer hävda, på att minnet presenterar världen för oss på ett objektivt sätt, befriat från jagets begär; det framställer världen så som vi skulle uppleva den också i nuet om vi bara förmådde frigöra oss från vår egen vilja. Det är en tankegång som går att följa ännu längre, ända till Schopenhauers beskrivning av livet som helhet som en ”meningslöst besvärande episod i icke-existensens lycksaliga ro”. Hela livet som en rätt anstötlig fridstörning, alltså - och det är ju också just för sina tankar om tillvaron som ett utdraget lidande som den tyske filosofen blivit känd. För Schopenhauer är njutning i princip bara en tillfällig lindring av känslan av brist, och så snart som ett behov blivit tillfredsställt anmäler sig nästa. Den smärta vi drabbas av kommer vi att erfara på nytt varje sekund av varje dag så länge den består, medan den lycka som tillfaller oss snart kommer att smälta in i bakgrunden så att vi inte lägger märke till den mer. Av detta följer att den största njutningen - det vill säga, den största befrielsen från lidande - i viss mening skulle vara att inte erfara något alls. Men idén om lidandet som primärt för mänsklig erfarenhet får också konsekvenser för förståelsen av kärlekens natur - kärlek är, enligt ett sådant sätt att se, helt enkelt medkänsla. Att älska en annan människa innebär, enligt Schopenhauer, snarare att lindra något ont, än att tillföra något gott. Tankefiguren präglar inte minst de sexskildringar som intar en mer eller mindre central plats i snart sagt alla Houellebecqs verk. Den erotiska njutningen framträder i författarskapet inte sällan som en form av profan nåd, en sorts mänskligt utgiven välsignelse. Jaget i romanen ”Plattform” beklagar västerlänningars förlorade förmåga att ”göra andra till viljes […] erbjuda sin kropp som ett attraktivt objekt, skänka njutning gratis”. De har, menar berättaren, glömt bort ”känslan för gåvan”. Och den gåva som därmed uteblir är inte bara fysisk tillfredsställelse, utan något djupare än så: ”Var och en av hennes avsugningar”, meddelar protagonisten i ”Underkastelse” om sin tidigare flickvän, ”räckte för att skänka mening åt ett människoliv”. Också för idén om oralsex som en existentiell konstart lyckas författaren för övrigt finna stöd i Schopenhauers tänkande. I skriften ”I Schopenhauers närvaro” återger Houellebecq en passage ur filosofens verk som berör intellektets betydelse för upplevelsen av vällust: ”Härav blir alltså klart, hur mycket vår lycka beror av det vi är, av vår individualitet, medan man i regel blott tar i betraktande vad vi har eller vad vi föreställer. Men ödet kan bättra sig, och med inre rikedom kommer man dessutom inte att begära mycket av ödet; en dumbom däremot är och förblir en dumbom, en slö lurk till sina dagars ände”; det gäller, menar Schopenhauer, om han så vore i paradiset och omgiven av villiga jungfrur. Att en idiot inte har någon större förmåga att uppskatta skönheten i en symfoni eller i ett subtilt resonemang, kommenterar Houellebecq lakoniskt, är det inte svårt att övertygas om. Mer förvånande är det när det gäller till exempel en avsugning, ändå visar erfarenheten på det. ”Lustens rikedom, även den sexuella lustens, sitter i intellektet och står i direkt proportion till dess egen kapacitet.” Det värsta är, menar författaren, att detsamma gäller smärtan: också den djupnar allt efter den lidandes förutsättningar. Och smärta är, som sagt, om vi får tro Schopenhauer livets grundackord. ”Varje enskild olycka tycks vara ett undantag, men olyckan i allmänhet är regel”. Detta förhållande utgör fundament för den ”banalitetens tragedi” som Houellebecq i hög grad skriver fram i sina verk: En olycka som varken har sin orsak i individuell ondska eller extraordinära livsomständigheter, utan vars främsta grymhet kanske består just i dess vardaglighet. Men i tanken på lidandet som existensens mest basala villkor finns också fröet till en radikal empati, för det i mig som lider när man gör mig ont, är inte väsenskilt från det som kan driva mig att göra ont mot någon annan. Ondska är i själva verket inget annat än den enes vilja till liv som misslyckas med att känna igen sig själv i den andres, så att den blint ”begraver sina tänder i sitt eget kött”. Bödel och offer är skilda åt som värdsliga fenomen, men den livsvilja som tar sig uttryck genom dem är i botten densamma: Det är först när vi inser det, menar Schopenhauer, som möjligheten till sann godhet finns. Michel Houellebecq har omväxlande kallats provokatör, romantiker, högerpopulist och moralist - epitet som alla troligen innehåller ett visst mått av sanning, men som inget av dem fullt ut förmår göra reda för det släktskap han som privatperson tycks uppvisa med sina protagonister, män som sysslar med lite annat än att försöka göra livet uthärdligt genom de själlösa nöjen som konsumtionssamhället ställer för dem: färdigmat, teveföljetonger, i bästa fall sex. Men också på detta har Schopenhauer svar: ”Det är ett märkligt krav att ställa på en moralist att han enbart ska förespråka de dygder som han själv besitter.” Helena Granström, författare med bakgrund inom matematik och fysik Litteratur Michel Houellebecq: Hålla sig vid liv, i översättning av Mats Leffler. I Schopenhauers närvaro, i översättning av Kennet Klemets. Båda utgivna på Ellerströms förlag, 2020.

13 Touko 202011min