Ung död: Klubb 27 och drömmen om en estetisk tröst

Den unga döden skapar teologiska problem, samtidigt dras vi till korta konstnärliga liv. Michael Azar funderar över livets och dödens längd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vi vet inte, säger kyrkofader Augustinus, varför goda människor så ofta rycks bort av en förtidig död, medan de som inte alls borde ha fått födas tvärtom får leva ett långt och behagligt liv.

Nej, konstaterar han. Vi människor kan aldrig riktigt förstå varför så är fallet. För Gud däremot finns det en mening bakom allt – också med det som för människorna framstår som grymt och orättvist. Utifrån den evige och allvetande gudens blickpunkt finns det nämligen ingenting sådant som en nyckfull död. Ingen träder in i dödsriket utan att Han vet om det. Det tycks rentav följa ur Guds själva väsen att han inte bara har förutsett, utan också förutbestämt hur och när var och en av oss ska lämna jordelivet.

För Augustinus finns det uppenbarligen någonting trösterikt i tanken att döden inte slår blint, utan lyder som ett viljelöst redskap under den Evige Faderns nådiga plan. Ändå kan kyrkofadern inte undvika att – här och var – uttrycka sin oro över alla de svårigheter som en sådan gudsbild ger upphov till. Om Gud verkligen är allsmäktig och allvetande framträder ju människan som inte mer än en simpel marionett, utan fri vilja och förmåga att bestämma över sitt liv, sin död och sitt postuma öde.

Så här skulle den engelske 1600-tals poeten John Milton säga om en sådan slutsats: ”Må jag hamna i helvetet för det, men en sådan Gud kan aldrig vinna min aktning”.

Den som inkallar Gud som ett värn mot döden hamnar förr eller senare i frågan om hur vi istället ska skydda oss mot den makt som håller döden i sin hand. Man kan förvisso undra vad det finns för poäng med att tro på en Gud som låter till synes oskyldiga spädbarn gå bort i de mest plågsamma sjukdomar – medan skoningslösa tyranner får leva friska, tills de blir mätta på både dagar och nätter.

Den inflytelserike muslimske tänkaren Abu al-Hasan al-Ashari – verksam i Irak några hundra år efter Augustinus – är inte lika pessimistisk vad gäller människans förmåga att förstå Guds avsikter. När Gud låter barn och ynglingar gå ur tiden, så är det i själva verket för att rädda dem från ett än värre öde.

”Låt oss föreställa oss”, säger han, ”ett barn och en vuxen som båda dog i den sanna tron – men att den vuxne fått en högre plats i himlen än barnet.

Barnet kommer därför att fråga Gud: ’Varför gav du den mannen en högre plats?’

’Han har gjort många goda gärningar’, kommer Gud att svara.

Och då kommer barnet att upprört invända: ’Men varför lät du mig dö så tidigt att jag hindrades från att göra gott?’

På vilket Gud i sin tur kommer att svara: ’Jag visste att du skulle växa upp till en syndare; det var därför bättre att du dog redan som barn.’”

Det är inte så att man direkt avundas Guds arbetsbörda. Tänk att behöva räkna ut det moraliska värdet av alla människors ännu inte genomförda synder – och sedan med alla upptänkliga medel, inklusive barmhärtighetsmord, försöka säkerställa att dessa synder inte ytterligare belastar våra skuldkonton.

Abu al-Hasan al-Asharis resonemang för tankarna till en rad berömda exempel från västerlandets kulturhistoria. Jag tänker till exempel på kung Oidipus som uttryckligen förbannar den fåraherde som räddade Oidipus från döden när han var ett spädbarn. Om han hade låtit mig dö, klagar Oidipus, hade jag ju sluppit det fruktansvärda öde som väntade mig i livet.

Men vad för slags tröst – om man nu inte nöjer sig med de himmelska makternas – kan vi annars uppbåda när vi står inför dem som ryckts ifrån oss i blomman av sin ålder?

Jag tänker kanske särskilt på dem som vi idag betraktar som mänsklighetens befrämjare på grund av de djupa avtryck de satt i de sköna konsternas historia. En Masaccio, en Caravaggio, en Mozart, en Edith Södergran eller en Charlie Parker.

Sorgen över deras alltför tidiga bortgång handlar inte bara om att de aldrig fick möjligheten att skapa allt det som de fortfarande bar inom sig när döden stal deras lyra från dem. Utan också om att många av dem tvingades lämna världen med känslan att deras namn var skrivna i vatten, ovetande som de ofta var om den enastående betydelse de skulle komma att få för eftervärlden.

Somliga finner viss tröst i ett estetiskt perspektiv på dödens verk. Som när den danske tonsättaren Carl Nielsen skriver att Mozart ”måste dö tidigt, för att bilden av honom skulle kunna fullkomnas”. I en sådan vision är det just det intensivt levda och hastigt utbrända livet som möjliggör den förevigade skönheten. I samma anda har många säkert svårt att tänka sig Alexander den store, Arthur Rimbaud, James Dean, Janis Joplin, Che Guevara eller Bob Marley som gamla, modfällda och kraftlösa.

Likt Akilles måste de möta den svarta gudinnan just när de befinner sig på höjden av sin skaparkraft.

Eller tänk bara på den förkroppsligade – och mycket unga gudom – som Augustinus ständigt sjunger lovsånger till. Hur skulle vi ha förhållit oss till Jesus om han i stället hade dött på korset i samma höga ålder som den Job som lämnade jordelivet som 140-åring?

En variation på samma tema finner vi i föreställningen om det så kallade romantiska geniet. Här antas den förmodade genialiteten just vara intimt förbunden med den snabbt framskridande liemannens gärningar. Varken Novalis, Schubert, Lord Byron, Keats, Shelley, Chopin, Stagnelius eller systrarna Brontë hann fylla fyrtio innan ödesgudinnorna klippte av deras livstrådar. Genikulten tillåter oss kanske att för ett ögonblick glömma deras dödsvåndor. Genikulten tillåter oss för ett ögonblick att glömma deras dödsvåndor. Livet må vara kort, men bara på villkor att konsten är lång – eller som det ibland heter: evig.

”Den som gudarna älskar dör ung”, säger Lord Byron mot al-Ashari.

Kanske är detta rentav en ganska vanlig fantasi bland unga musiker, skalder och konstnärer. Det sägs till exempel att Kurt Cobain redan i barndomen såg framför sig att han en dag skulle bli medlem i den så kallade ”Club 27” – det vill säga, att han skulle dö i samma unga ålder som till exempel Brian Jones, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.

Det var tragiskt nog en föraning som kom att besannas.

Så stark är den estetiska myten om den ungdomliga dödens skönhet, att den en dag också lyckades infiltrera mitt eget medvetande. För det var med all säkerhet den som låg bakom min förvåning när jag en dag vaknade och insåg att jag fortfarande var vid liv, trots att jag hade hunnit fylla hela fyrtio år. Mitt i glädjen över att ha fått leva så länge, kunde jag faktiskt ana en obehaglig strimma av narcissistisk missräkning.

Det var som om min nyvunna ålder förvandlats till ett hånfullt tecken på att jag hade gått miste om chansen att höra till de unga dödas utvalda skara – som om jag hade låtit livet segra till priset av förlorad odödlighet.

Michael Azar
idéhistoriker och författare

Musik

My my hey hey (akustisk) samt Hey hey my my av Neil Young med Crazy Horse, från ”Rust never sleeps”, 1979.