Mrs Dalloway: Hon blir kysst – och ögonblicket varar hela livet

Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att hon finns i min absoluta favoritroman?

Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig, konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om. Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma, med andra ord.

Så varför gör jag inte det?

Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter, de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare, yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.

Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne – och tänker på sig själva.

Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig själv: jag

är det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet: allt är i flux. Det enda vi verkligen har är ögonblicket, vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.

Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse av livet. Hon kallar dem ”moments of being” – de ögonblick när livet plötsligt fylls av akut härvaro. De kommer sällan och oväntat. För Clarissa sker det till exempel när hon mitt på förmiddagen lägger av sig sin brosch i sitt sovrum. Woolf skriver att Clarissa: ”kastade sig […] ut i ögonblickets själva kärna, naglade fast det, där – ögonblicket denna förmiddag i juni som vilade under trycket av alla de andra förmiddagarna. Hon såg spegeln, toalettbordet och flaskorna som för första gången, samlade hela sitt jag till en enda punkt (med blicken mot spegeln), såg det späda rosa ansiktet hos den kvinna som samma kväll skulle hålla sin fest; Clarissa Dalloway, hon själv.”

Ögonblick som dessa kan, som Runeberg skrev, ”bli hos oss evigt”. Som en annan morgon, mer än trettio år tidigare, när Sally plötsligt kysste henne på en terrass: ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv”.

Clarissa återkommer ständigt till denna stund och till den hon var då. Då när alla dörrar till livet fortfarande stod öppna. Då, när hon gjorde slut med Peter Walsh – och kysste Sally. Sedan dess har livets dörrar stängts, en efter en. Har hon valt rätt? Var det rätt att tacka nej till allt det osäkra och otippade - och i stället bli fru Dalloway?

Virginia Woolf hade hunnit bli fyrtio när hon skapade sin Clarissa. Hon bodde då tillfälligt i Richmond, där hon och hennes man Leonard hade startat Hogarth Press, mycket för att Virginia skulle ha något att göra – hon led sedan barndomen av bräcklig mental hälsa.

Många läsare har funderat på hur mycket av författaren som finns i Mrs Dalloway. Det är lite roligt, för Woolf var knappast någon borgerlig societetsdam som gav fester för konservativa premiärministrar och andra noggrant utvalda medlemmar av societeten. Hon var ju bohem, ganska så fattig, gift med en socialist och uppslukad av konst och litteratur. Mrs Dalloway broderar – Virginia Woolf läste James Joyce. Mrs Dalloway planerar menyer – Virginia Woolf satte texten till T.S. Eliots ”Det öde landet” – som gavs ut som bok på paret Woolfs lilla förlag 1923, samtidigt som Virginia skrev på sin roman.

Men jag förstår tanken - för visst finns likheterna där. Clarissa ser och noterar det mesta som har med samtidens sociala spel att göra. Men till skillnad från sin skapare Virginia väljer hon bara att spela med. Kanske är Clarissa Dalloway allt det som Woolf själv hade kunnat bli, om hon inte gjort uppror mot det viktorianska samhälle hennes samtid och stränga far uppfostrade henne till.

Och det är väl just i det att vara människa i världen, bland andra människor, som jag och Clarissa – och för den delen Virginia Woolf – möts och är lika varandra. Upptagna med vardagens små planer, fasta i oss själva och våra sinnens och tankars begränsningar medan livet pågår och pågår – och plötsligt slår oss med sin storslagenhet, skönhet och korthet – i varats utsträckta ögonblick.

Och alla har vi väl våra egna varianter av Sally Seton-kyssar där någonstans längst inne: minnen som vi vårdar och som kommer att försvinna med oss.

En av litteraturens främsta egenskaper är att den får oss att känna igen människor vi aldrig mött. Jag känner igen Clarissa Dalloway – trots att hon är hundra år äldre än jag och bara ett stycke text, en uppfinning. För någonstans är det ju ändå så, att Clarissa Dalloway, ja, det är ju jag.

Och du.

Karin Nykvist
litteraturvetare och kritiker

Litteratur

Virginia Woolf: Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag, 2025.