Långessä: Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut
OBS: Radioessän11 Kesä 2025

Långessä: Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut

Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.

Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.

Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi – men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?

Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.

Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.

Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, ”först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära”.

Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok ”Jag och Du” från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.

Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag som

säger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den – men först när den blir ett

Du inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.

Om Det-världen skriver Buber: ”Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet.” Han skriver: ”Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.”

Det skriver han, och det var det jag hade insett.

Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här – en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du – låg den i så fall inte fördold i allt?

Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt?

Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet.

Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, ”lever alltid 'på mysteriets rand' – på gränsen till det okända”. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet – mysteriets, om man så vill – strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär.

Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen.

Men detta var inte vad jag ville – det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: ”Att verkligen se och bli sedd”, skriver Buber, ”att känna och bli känd, älska och bli älskad”

Och även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt.

Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier – självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten.

”Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.”

Lidandet ger livet mening

Att nå fram till världen – är det möjligt?

Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar.

Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: ”I refute it thus!”

Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar.

Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä ”Det avlägset nära” om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppslig

deformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat.

Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: ”Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda”, säger en pojke.

Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. ”Smärtan, och dess släkting känseln”, citerar Solnit en läkare, ”är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget.” Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag.

Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: ”Jag har ont i min sons huvud”.

I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga.

Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: ”För min del”, skriver Houellebecq, ”upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt.”

Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet?

”Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det”, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken ”Att lära sig dö i antropocen”, ”djuret i dig som vill leva.”

På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv.

Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting.

I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp.

Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet – men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och ”bryr sig om miljön” – skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakar

död enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.

”Det finns”, skriver Buber, ”ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen” – och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet.

Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt – Scranton anför exempel – visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för ”en sorts drömskt tillstånd”; kanske är detta, funderar Livingstone, ”en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga”.

Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och – med Bubers fras – göra livet till någonting annat än blott ”det döende som sträcker sig genom ett människoliv”.

Att stå öga mot öga med naturen

För den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart?

En annan människa, javisst – men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande – var tvingas den att vika ned sig?

Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken ”Jag och Du”, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstrakt

beskrivning: Trädet – liksom allting annat i naturen – kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.

Men, skriver Buber – och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara – det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.

Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen – och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss.

”Vad är det”, frågar sig Rebecca Solnit i boken ”Att gå vilse”, ”för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva?” Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet.

Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats ”What is it like to be a bat”, hur känns det att vara en fladdermus?

Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus?

Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus – hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet.

Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet – för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv?

Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv.

Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där?

Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne ”slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga.” Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet ”smyger sig in även hos det närmaste”.

”Den andres säregenhet”, skriver Buber, ”låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv”, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor.

Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet – kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för.

Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas – att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför ”något annat, utan verkligen det andra i sig självt”, som likväl låter mig komma nära.

Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag – kanske genom vilja och nåd på samma gång – förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv.

Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet – eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: ”Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog”.

Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan – faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra – liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt.

Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig – det är en ömsesidighet, skriver Buber, som ”lyser oss till mötes ur tillvaron själv”.

Ömsesidighet som gåta och svar

När den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet.

Ömsesidighet – även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord.

Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers ”Jag och Du”, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar – som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av.

Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus.

Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det – men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt.

Nej, det är inte sant – i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det – jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls – men vad är så verkligt som det?

Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du.

Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen.

Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan.

Var det kärlek jag saknade?

”Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas”, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: ”Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus.”

Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje – men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område ”där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.”

Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i – jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets?

Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen?

Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål – sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne – endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden – i sig själv, och överhuvudtaget?

Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt.

Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla – vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad.

Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; ”tills döden skiljer oss åt” negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt ”vi ska alltid vara tillsammans”.

Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun.

Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är ”det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman”. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi – som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns.

Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Jaksot(1000)

Själarnas frändskap: Klein, Söderblom, Martin och jag

Själarnas frändskap: Klein, Söderblom, Martin och jag

I ljuset av berömda förfäder funderar Selma Yousif Mesbah över en nära vänskap och över driften att vilja göra allt till Du. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är det gudomliga egentligen ett språk? Det är den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs ord som väcker frågan inom mig, när han under ett författarsamtal i Malmö beskriver Gud som en översättare, som försökt nå ut med sitt budskap till oss genom olika alfabet och olika religioner. Men vi har inte förstått, hur många yttringar vi än fått ta del av fortsätter vi begå samma brott mot varandra, oss själva och andra livsformer. Gud försöker trots det enträget att nå fram till oss med sitt kärleksbudskap i det som Joudah kallar utplåningens tid, bland annat genom poesin. Jag knuffar min vän Martin i sidan och höjer menande på ögonbrynen.En skrivande person behöver ibland lämna den plats där livets distraktioner råder för att kunna skriva och tänka fritt. Det var så jag träffade Martin. En gemensam vän tipsade om att Martin hade ett litet hus på sin tomt, där jag nog kunde få skrivro. Jag fick något mer än så. Det framkom snart att vi var själsfränder. Vi sökte båda efter ett alternativt sätt att leva, i närhet till naturen och bort från samtidens förtärande konsumism. Våra intressen kretsade kring konst, litteratur och existensen väsentligheter. Samtalen blev långa och innerliga och under ett av dem, en eftermiddag i juni ett år in i vår vänskap, fick vår starka koppling en oväntad klangbotten.Martin berättade om sin farmors farfar. Han hette Gottlieb Klein och var rabbi vid Judiska församlingen i Stockholm vid sekelskiftet. Han var en progressiv reformist och övertygad antisionist och forskade om urkristendomens förhållande till judendomen, vilket ledde honom till religionsöverskridande samarbeten En gång läxade han upp en förmäten Strindberg, när denne fått för sig att han kunde lära sig hebreiska på endast två veckor.Min mormors morfar var också aktiv på den tiden, svarade jag. Det låter faktiskt lite likt. Nathan Söderblom hette han, ärkebiskopen som fick Nobelpris för sitt engagemang i fredsfrågor och den ekumeniska rörelsen. Martin tog upp sin mobil, sökte och läste högt:”Bland Kleins nära vänner fanns Nathan Söderblom. De såg dialogen mellan religionerna som verktyg för fred och försoning. Genom den etiska universalismen…lyfte de fram det som förenar människor snarare än det som skiljer.”Vi såg på varandra och skrattade till, så det var så det låg till? Där satt vi som av en slump, och så var det ingen slump utan kanske ödet?Våra förfäders vänskap hade varit lika stark, de talade om ”själarnas frändskap i fromhet, vetenskapssyn och i optimistisk framtidstro”. I ett brev till Gottlieb uttrycker Nathan sin uppskattning för deras ”uppbyggande och uppvärmande” samtal under en middag som innehade ”mer religion än i hela samvaron dagen förut med biskoparna”.Gottlieb föddes i en liten by i nuvarande Slovakien, Nathan i en by i Hälsingland, de sammanstrålade i de fina rummen i Uppsala och Stockholm, där de strävade efter andlig och intellektuell upphöjelse. Jag och Martin har självmant flyttat till landsbygden, drivna av en slags känslomässig gravitation, som drar oss mot jorden i en motsatsrörelse från våra förfäders klättrande på civilisationens trappa, mot ett andligt upphöjt tillstånd. Men det har alltid funnits en motkraft, en dragkamp mellan det jordnära och det upphöjda som slitit i oss, som skapat en inre splittring och osäkerhet i hur vi ska finnas till i världen. Det är förfäderna, tänker jag nu, som lever vidare inom oss med sina transcendentala ambitioner, de som gör det svårt för oss att förlika oss med en jordbunden och alltför enkel tillvaro där vi odlar våra trädgårdar, utan att lägga oss i vad som sker i den stora världen därute.Våra samtal går ofta från det omöjliga i att leva ett fragmentariskt liv där jaget får stå tillbaka för ett tillstånd av ständig produktion och konsumtion, till en längtan efter en kollektiv och självklar samhörighet där enhet och helhet får bejakas. Det har aldrig varit tal om Gud i en strikt religiös mening, mer en känsla av hemhörighet i alltet, en känsla vi enklast uppnår i naturen, kanske i mindre utsträckning bland människor. De kan ju vara så mycket svårare att relatera till än träd. Ändå har viljan och utmaningarna med att förenas alltid funnits där, ett sökande efter en gränslös och alltomfattande gemenskap. Ett språk, kanske, som alla kan förstå, bara genom att förnimma det.Nathan Söderbloms syn på Gud och tro påminner om Joudahs gudomliga översättare. För min förfader handlade det om uppenbarelser; Gud måste upplevas. Men det är inte bara genom en kristen praktik man möter Gud, vem som helst kan få en uppenbarelse, var som helst. Personligen ansåg han att kristendomen kommit närmast den rena uppenbarelsen, men att alla sorters gudsyttringar var lika legitima, en tro på naturens andar såväl som på ett evigt liv i reinkarnation. Ingen religion är en kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse, menade han. Och Gottlieb Klein instämde: Det var det universella i judendomen som var det väsentliga, inte en etnisk gemenskap utifrån idén om Guds utvalda folk.Klein var en av judendomens största tänkare, det tyckte i alla fall den judiska filosofen Martin Buber, vars bok ”Jag och Du” jag hittar på bordet framför brasan i Martins vardagsrum en kväll. Redan vid titeln känner jag ett magiskt pirr av igenkänning genom kroppen, en känsla av att allt hänger ihop. Buber angriper Guds uppenbarelse direkt via språket, han skriver att människan förhåller sig till världen genom två grundordpar, Jag-Du och Jag-Det. Genom att säga Jag-Du ingår man i en relation med ett subjekt, det kan vara en människa såväl som ett träd, men att säga Jag-Det är att erfara ett objekt utan att en relation uppstår. Anden, alltså Gud, visar sig när ordparet Jag-Du yttras, och det görs med hela väsendet. Det är i förhållande till Du, som Jag blir till.Buber skriver om en drivkraft efter en all-relation som vi bär med oss in i livet, men som glöms vid födseln, en drift att göra allt till Du. Träden, människorna omkring oss, även de vi knappt vågar se i ögonen på grund av meningsskiljaktigheter. Det är den drift både jag och Martin känt, den vi alltid når fram till i våra samtal, i vilken ände de än börjar. Det finns alltså ett språk, precis som Joudah beskrev, som kan överskrida kategorier och nå fram till oss, bara vi lyssnar. Herrarna i denna essä kallar det språket för Gud, men understryker att det finns andra sätt att förmedla den alltomfattande kärlek som Gud ger uttryck för, genom poesi, filosofi eller bara ett samtal med ett Du.Att reducera en människa till ett Det utesluter möjligheterna till en relation, det går inte att älska ett ting. Det går däremot att förinta utan att känna att man förintar sig själv. En villfarelse vi alltför sent känner igen som sådan, när skadan redan är skedd. I utplåningens tid.Selma Yousif Mesbahskrivpedagog och skribentLitteraturMartin Buber: Jag och Du. ÖVersättare: Andreas Ekvall. Polaris, 2024. Jonas Jonson: Jag är bara Nathan Söderblom, satt i tjänst. Verbum, 2014.

13 Marras 202510min

Resesällskap: Låt det oväntade mötet förändra ditt liv

Resesällskap: Låt det oväntade mötet förändra ditt liv

Vänner, bekanta eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Likt solrosor som vänder sig mot ljuset står resenärerna med sträckta huvuden under skärmen på flygplatsen. Blicken letar efter rätt avgång, och sedan försvinner vi åt olika håll. Om jag har en stund över går jag inte direkt till gaten, utan slår mig istället ned bland människor som väntar på ett helt annat flyg. Där njuter jag av att befinna mig i början av en resa som aldrig kommer att göras, på ett sätt som påminner om när jag var barn och drömde mig bort till avlägsna länder. Det händer att jag letar jag upp avgången till en stad som spelat en särskild roll i livet, som Lissabon eller Bukarest. Andra gånger väljer jag istället en destination som är helt okänd för mig. Ibland tar jag då fiktionen ett steg längre, och börjar småprata med någon intill mig om platsen dit jag egentligen inte ska: Har du hört hur vädret är i Tirana? Det ska bli skönt att komma tillbaka till Marseille!Innan förklädnaden faller återvänder jag till mitt riktiga liv. Men det korta mötet dröjer kvar, och väcker tankar om samtal och sällskap längs vägen. Att resa ensam eller tillsammans – det är ett av de första besluten som måste tas innan man ger sig av. Med ett resesällskap kan man dela intryck och skapa minnen att gemensamt återkomma till efter hemkomsten. När man reser på egen hand för man istället en dialog med sig själv; lägger ibland märke till andra saker, hamnar kanske i samspråk med andra människor.För det finns också en annan sorts resesällskap – människorna som man träffar under färdens gång. Dessa sammanträffanden kan vara korta och till synes oansenliga, men påminner om Hjalmars Gullbergs rader: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, / kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog … Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå.” I andra änden av spektrumet finns bekantskaperna som förändrar livets gång, kanske början på en lång vänskap eller kärlek. Efteråt återkommer vi då till slumpens roll. Tänk om vi inte hade hamnat i samma tågkupé, eller fått bord långt ifrån varandra på restaurangen?Med tiden har möten och samtal under resans gång kommit att bli minst lika viktiga för mig som berömda katedraler och museer – just eftersom de inte kan förutses och inte står med i några guideböcker. Frågan är om man inte kan se sådana oväntade bekantskaper som de sista vita fläckarna i en värld som redan har kartlagts i minsta detalj.En som förstod värdet av tillfälliga resesällskap var Franz Kafka. I dagboken kan man läsa om den semester han åkte på mot slutet av sommaren 1911 med vännen Max Brod. Knappt har tågresan västerut börjat förrän en hatt ramlar ner från hyllan, vilket blir en förevändning för Kafka att tala med den flicka som senare dyker upp i inledningen till den oavslutade roman som de båda vännerna arbetade på efter resan. Så fort Kafka hamnar i en tågkupé skildrar han medresenärernas alla förehavanden och personligheter, och när han och Max Brod färdas till Zürich, Milano och Paris kommer de i kontakt med allt från en judisk guldsmed och grekisk läkare till en handelsresande i vykort och ett ungt kyssande italienskt par.Världslitteraturen rymmer också många fiktiva resesällskap. Vad vore Dante utan Vergilius? Och Don Quijotes äventyr utan hans vapendragare och resesällskap, den fattige bonden Sancho Panza, som med jordnära humor och ironi balanserar husbondens storslagna visioner? Nog hade det varit sorgligt om Don Quijote var ensam om att få se havet för första gången när de kommer till Barcelona. I slutet drabbas riddaren av svårmod och klarsyn. Tårarna Sancho Panza fäller vid hans dödsbädd påminner läsaren om att detta, bland mycket annat, är en roman om en mycket speciell vänskap. Och om att resa tillsammans.Resesällskapet kan också fylla berättartekniska funktioner i litteraturen, som ett sätt att öppna en intrig eller introducera romangestalter. Den ryska 1800-talsprosan vimlar av möten i tågkupéer eller på ångbåtar som hjälper handlingen på traven. I den indiska författaren Anita Nairs roman Kvinnor på ett tåg fungerar en nattlig resa från Bangalore till landets sydspets som en förevändning för sex olika kvinnor att berätta sina dramatiska livshistorier för varandra och läsaren.I reseskildringar finns två diametralt olika sätt att närma sig människor man möter längs vägen. Många författare använder sådana möten och samtal för att teckna ett större skeende; illustrera den politiska situationen i ett samhälle eller den kulturella egenarten hos ett land. Själv tilltalas jag av en annan, något mindre vanlig sorts reseskildring, där författaren avstår från att göra sina resesällskap till verktyg och istället låter dem framträda i sin egen rätt. Som i spanjoren Julio Llamazares bok Trás-os-Montes, där författaren under några dagar reser i den glesbefolkade portugisiska regionen med samma namn. På ett anspråkslöst sätt talar han med en äldre barberare i staden Bragança och fruktförsäljare vid landsvägen. Han överger sökandet efter huset där upptäckaren Ferdinand Magellan eventuellt föddes, och hamnar istället i samspråk med några brandmän som vilar i skuggan utanför stationen. Det enkla men känsligt tecknade mötet gör att de under en kort stund överskuggar betydelsen av sjöfararen som gjorde den första världsomseglingen för över fem hundra år sedan.Liksom romankonsten har resan dödförklarats många gånger. Den amerikanske författaren Paul Bowles menade att resan tynade bort samtidigt som ångfartygen försvann, och att snabbare transportmedel bara resulterade i en ytlig form av turism. I weekendresornas tidevarv, då vi regelbundet får ta del av listor över årets hetaste och mest överskattade resmål, kan det vara lockande att hålla med honom.Men även om resan som en väg till fördjupad förståelse av världen och det egna jaget är hotad, påminner författare som Julio Llamazares om att det aldrig är för sent att skärpa blicken på främmande platser och länder. Kanske skulle en renässans för att resa på djupet kunna gå genom en omvärdering av resesällskapet som fenomen. En sorts kopernikansk revolution, där destinationerna och sevärdheterna inte längre är det viktigaste – utan där medresenären som utan förvarning dyker upp längs vägen står i centrum. I så fall är en sådan renässans inom räckhåll för var och en av oss – bara några ord och en människa bort.Henrik Nilssonförfattare och essäist

12 Marras 20259min

Kvinnlig vänskap: Hur kan vi vara både bäst och sämst på relationer?

Kvinnlig vänskap: Hur kan vi vara både bäst och sämst på relationer?

Kunde flickor leka tre på vikingatiden? Maria Andersson Vogel funderar över paradoxen med kvinnor som både relationsproffs och kalla utfrysare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2025-02-03.Det är något med kvinnors vänskap som förbryllar mig. Å ena sidan anses flickor och kvinnor vara bättre på relationer än pojkar och män. Att ta ansvar för, bygga och vårda relationer är intimt förknippat med hur vi föreställer oss kvinnlighet. Alla har väl hört berättelsen om den frånskilde mannen som finner sig utan vänner eftersom hustrun tagit ansvaret för att upprätthålla relationerna. Å andra sidan finns ett myller av berättelser om vänskapsrelationer flickor och kvinnor emellan fyllda av raka motsatsen till denna relationella kompetens. Att ”flickor inte kan leka tre” är kanske den allra mest spridda, men här finns också historier om deras inbördes relationer som fullkomligt genomsyrade av skitsnack, utfrysning och knivar i ryggen. Hur går det här ihop?Om vi går riktigt långt tillbaka i historien kan vi konstatera att vänskapsrelationer var något som endast män ansågs begåvade nog att syssla med. Eller åtminstone är det så det har beskrivits, den mesta dokumentationen från mänsklighetens tidiga historia har ju som bekant författats av män, för män. I det antika Grekland sägs det att vänskap betraktades som den noblaste formen av mänsklig kontakt. Det var en specifikt manlig verksamhet som inte bara gav glädje till individen utan som också var central för såväl civila som militära gemenskaper. Eftersom kvinnor ansågs konstitutionellt svagare än män var de inte skapta för den vänskap som byggde samhällen. Med andra ord, huruvida kvinnor hade vänner eller ej, eller hur bra de var på att vårda sådana relationer, var ointressant.Men om vi går längre fram i historien, till den tidsperiod som dagens populärkultur ofta porträtterar som fylld av starka och handlingskraftiga kvinnor. Vikingatiden. Hur såg det då ut med kvinnors vänskap? Den frågan har även historikern Agneta Ney ställt i boken ”Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden. Om urval och historieskrivning i de isländska sagorna”. Majoriteten av de isländska sagorna är författade av män, och Ney konstaterar att även här är den manliga vänskapen central för samhällsbygget. Kvinnors inbördes relationer ägnas inte någon större uppmärksamhet i sagorna. Men den är inte helt frånvarande, och när den beskrivs tycks den ofta utspela sig i specifika rum.Kopplingen mellan kvinnlighet och rum är inte förbehållet vikingatiden. I såväl feministisk teori som i populärkultur är ”flickrummet” både en metafor och en scen för flickors identitetsskapande. Flickrummets avskildhet från vuxenvärldens tämligen konstanta övervakning av sina döttrar, möjliggör ett visst utrymme för frihet. Den är besläktad med det egna rum Virginia Wolf menade att kvinnor behövde för att kunna skapa, men det är en förrädisk sådan. Där pojkarna tar gatan i besittning får flickorna hålla till godo med en frihet kringskuren av hemmets lyckta dörrar.Nog säger det något om historiskt kontinuerliga förståelser av kvinnors inbördes relationer att de få spår av kvinnors vänskap som finns i de isländska sagorna utspelar sig i vävstugan. Ett rum som primärt kvinnorna beträdde. Såväl då som nu tycks med andra ord feminint kodade rumsligheter, vare sig det är flickrummet eller vävstugan, vara centralt för kvinnors vänskapsband. Här kan paralleller dras till kvinnorörelsen under 1960–70-talet som proklamerade att det privata är politiskt, men som också betonade vikten av separatistiska rum. Där kvinnor kunde utbyta erfarenheter, lära av varandra och gå samman i politisk aktion. Det var i dessa rum som kvinnors privata relationer blev politiska, och det på ett nytt sätt jämfört med hur de manliga formella vänskaperna tidigare genom historien ansetts samhällsbyggande.Men så var det det där med knivar i ryggen, utfrysning och skitsnack. Om det förekom under antiken eller vikingatiden lär vi aldrig få veta, eftersom ingen brydde sig tillräckligt om kvinnors relationer för att nedteckna sådana detaljer. Men samtidens berättelser om dysfunktionella flickgemenskaper är många och jag ryggar så instinktivt emot bilden av de intriganta flickorna. Den andas kvinnoförakt. Skolad som jag är i socialkonstruktivism och dekonstruktion vänder jag mig istället till de som kritiskt granskat dessa bilder. Kulturvetarna som säger att det är misogyna föreställningar menade att underminera potentiellt subversiva relationer. Ett sätt att bemöta den politiska kraft som uppstår när kvinnor går samman i gemensamma rum.Och visst är det en begriplig, och på flera vis adekvat kritik, men jag kan inte hjälpa att den känns som en polyesterkappa i minusgrader. Snygg, men utan funktion. För det enda den får mig att tänka på är att nästan alla föräldrar med döttrar tycks ha en berättelse om det här. Jag har själv en dotter och en berättelse om en dysfunktionell grupp flickor i en lågstadieklass. Att dekonstruera samhälleliga föreställningar hjälpte oss föga i att hantera dessa konflikter.Och samtidigt. Om vi inte tror att kvinnor av naturen, rent biologiskt och evolutionärt, är elakare än män (och varför skulle vi tro det) så måste det väl handla om socialisation? Inom psykologin kallar man det social, ibland relationell, aggression. Icke-verbala aggressivitetsuttryck som miner, blickar och gester menade att exkludera och frysa ut, men också att snacka skit bakom ryggen och på olika sätt använda manipulation. Enligt den amerikanska psykologiforskaren Marion Underwood är ett skäl till att flickor oftare använder sådana uttryck just en fråga om socialisering. Om du som kvinna fått lära dig från tidig ålder att det är viktigt att vara snäll, tillmötesgående och att undvika konflikter – blir dessa undflyende uttryck kanske de enda tillgängliga.Såväl flickrummet som vävstugan är platser där kvinnor delar förtroenden. Här byggs relationer i hög grad på intimitet. Det sägs ibland att medan män utöver sin vänskap axel mot axel, genom gemensamma aktiviteter, utövas kvinnors relationer ansikte mot ansikte. Det är en intimitet som är en central byggsten i kvinnors relationella kompetens, men det är också något som kan bli potent ammunition i en konflikt. Det som gör att kvinnor betraktas som relationellt kompetenta, intimiteten och förtroendena, blir med andra ord också det som underblåser föreställningen om att tjejer inte kan leka tre.Ibland hävdas det att vi borde uppfostra flickor mer som pojkar. Vi säger att det handlar om att lära dem att stå upp för sig själva och inte ta någon skit, men vad som lurar där bakom är inte sällan en förståelse av pojkars direkta aggression som något finare. Nog vore en bättre väg att istället söka efter mittpunkten, ett torg mellan vävstugan och slagfältet. Där konflikter löses med tydlighet och respekt, inte med knutna nävar men inte eller med kalla blickar.Maria Andersson Vogelskribent och doktor i socialt arbete KällorNey, Agneta (2024). Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden. Om urval och historieskrivning i de isländska sagorna. Nordic Academic Press.Underwood, Marion K. (2004). Glares of Contempt, Eye Rolls of Disgust and Turning Away to Exclude: Non-verbal Forms of Social Aggression among Girls, Feminism & Psychology, 14(3), 371-375.

11 Marras 20259min

Vänner till döden: Vad Aristoteles kan berätta om ”The Irishman”

Vänner till döden: Vad Aristoteles kan berätta om ”The Irishman”

Vänskap är ett begrepp som har sysselsatt tänkare i åtminstone 2400 år. Mikael Timm ansluter sig till grubblarna och tar hjälp av Martin Scorsese. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-08-20.Ordet ”vän” behöver ingen förklaring, men det behöver ordet ”vänskap”.Grunden för systematiskt tänkande om begreppet ger Aristoteles som definierar tre olika sorter: sådan vänskap man har nytta av, sådan man har nöje av och så en tredje sorts perfekt vänskap när vännerna delar allt utan egennyttiga intressen. De flesta skulle kanske invända att de tre kan flyta ihop, men låt oss ta det i Aristoteles ordning.Sociologen Pierre Bourdieu slog igenom drygt 2000 år efter Aristoteles med sina studier av vänskap som baseras på utbyte av tjänster, alltså Aristoteles första art av vänskap. Verkligen inget nytt – men det som väckte uppmärksamhet var att Bourdieu hävdade att systemet också gällde inom det kulturella fältet. Vänskap, som vi uppfattar som något mycket individuellt, skulle alltså följa samma mönster överallt.Att det är bra med vänner som kan hjälpa en är självklart men Aristoteles framhåller att det inte gäller att ha för många vänner – för vem hinner med att utföra alla dessa gentjänster? Man bör alltså skaffa sig just så många vänner som man har behov av. Denna första sorts vänskap kräver beräkningar.Den andra sortens vänskap, den som man har nöje av, låter trevligare. Men Aristoteles ser förstås problem. Dels är det svårt att dela känslor och tid med en massa människor, dels bör ju ens vänner också vara vänner sinsemellan. Kan bli krångligt om man också tar hänsyn till den första sortens vänskap med tjänster och gentjänster. Och är det inte något skumt med den som har en massa vänner? Har hen en enda sann vän, är inte vännerna egentligen beundrare, snyltare eller bara festande affärsbekanta?Skummisarna i Martin Scorseses film The Irishman funderar inte på detta. Sheeran, (spelad av Robert de Niro) en lite grovhuggen chaufför som är torped och hans mentor Russell Buffalino (spelad av Joe Pesci) mördar sig igenom decennierna och blir allt bättre vänner. Deras vänskap är visserligen från början nyttoinriktad, alltså kategori ett hos Aristoteles. Men den övergår till nästa nivå – de har roligt tillsammans i pauserna mellan morden. Och mot slutet är de verkligen vänner utan utbyte av tjänster. De befinner sig i den oegennyttiga – och framtidslösa - vänskapens sista stadium som för dem också är livets sista stadium."The Irishmans" storhet är inte intrigen, skildringen av brottlighetens koppling till politiken utan vänskapen som just därför att den omges av grymhet är gripande och öm. Ja, Aristoteles tredje kategori av vänskap ligger inte så långt från kärleken. Så vad skiljer dem åt:Det har sagts att berättelser om kärlek visar hur man kan knyta an till en specifik individ, medan berättelser om vänskap visar hur man kan knyta an till livet självt.Jag vet inte om vi får de vänner vi förtjänar eller får vi kanske de vänner vi inte förtjänar. Hmm…Eller så får vi inga alls. När Jacques Derrida på 80-talet gav en serie föreläsningar om vänskap var det helt i tidens anda. Han var den store dekonstruktören som öppnade välbekanta begrepp som man öppnar konservburkar och tömde ut innehållet på laboratoriebänken. Föreläsningarna blev en bok som Derrida inleder med Aristoteles ord ”Åh vänner, ingen vän”. Eller talspråkligt: ”Oh, mina vänner, det finns ingen vän” Vad menar Aristoteles – finns det ingen verklig vänskap? Eller fanns det inga vänner bland lyssnarna?Derrida utgick från en felöversättning. Aristoteles menade nog helt enkelt att den som har många vänner inte har någon. Men felöversättningen var en bra utgångspunkt för Derrida som var ute efter något annat än att förstå vänskapens psykologi. Han såg vänskap som ett politiskt fenomen och försökte via vänskapen förstå individens plats i kollektivet.Men Derrida var ofta lika mystisk som klarläggande. Texten glimrar vackrast när han belyser hemligheternas betydelse för vänskap – något som varje barn som varit medlem i ett hemligt sällskap känner till och som protagonisterna i The Irishman erfar.De som delar en hemlighet delar sina själar.Derrida påpekar att man ser sig själv i sin vän. Möjligen är det förutsättningen för både hemligheter och vänskap. Men finns där redan från början en önskan om att överleva den andre? Ser vi vännens död i samma ögonblick vi delar något med vännen?Liksom ett barn kan föreställa sig hur de orättvisa föräldrarna gråter vid barnets grav föreställer sig Derrida vännernas mumlande vid graven. Men det räcker inte att sörja den döde vännen. Derrida menar att man måste kunna se framtiden i vänskapen, alltså en framtid utan vännen.Hans bok är skriven i klyftan – låt mig säga avgrunden – mellan samhälle och individ. Då blir den självklara frågan: Kan vänskap vara en modell för hur politiken bör fungera?I så fall bör vi betänka att Aristoteles menade att för att vänskap ska existera måste vännerna vara jämställda. Vänskap mellan människor med alltför olika tillgångar fungerar inte.Den italienske sociologen Francesco Alberoni publicerade i början av 80-talet en bok om Vänskap. Man skulle kunna tro att han som sociolog skulle närma sig ämnet realpolitiskt men begreppet vänskap låter sig inte trivialiseras.”Det är med vänskap som med renhet: det behövs bara en liten dos förorening för att en substans inte längre ska vara ren” menar Alberoni som också säger att det inte går att rädda en förlorad vänskap. När tilltron är förlorad är den förlorad för alltid.Han menar i likhet med Aristoteles att vänskap bygger på jämlikhet. Men Alberoni går längre än Aristoteles och beskriver vänskapen som en ideal form av kärlek eftersom parterna är jämställda vilket de inte är i en kärleksrelation.Undrar just om de italiensktalande gangstrarna i The Irishman hörde talas om Alberoni. Förmodligen inte, de läste nog mest om mord i tidningen. Men de kunde ha instämt i den italienske sociologens synpunkt. Vännerna är viktigare än makarna i filmen. När deras familjer är borta når deras vänskap perfekt balans. När Frank och Russell är gamla, utslagna och maktlösa behöver de inte balansera känslor mot nytta.En som skulle förstått svårigheterna i denna balansakt är Cicero, antikens bäste talare. Cicero såg vänskap inte som psykologi, inte som utbyte av tjänster utan som en form av godhet, nästan en ideologi: goda senatorer skulle tillsammans sträva efter goda mål. Dygden skulle sprida sig och man skulle kunna lita på varandra.Vänskap var alltså för Cicero ett idealtillstånd. Och sann vänskap skulle utmärkas av uppriktighet… Ja, vi kan se var svårigheterna börjar. Inte långt efter att Cicero hade avslutat boken om vänskap blir han mördad. De blir också de flesta i The Irishmans cirkel av vänner. Filmen slutar och börjar på ett ålderdomshem där torpeden minns sitt liv.I Montaignes berömda essä om vänskapen till Etienne de la Boétie minns essäisten sin vän i ett förklarat ljus. Det gör inte Frank Sheeran. Han minns det förflutna med obarmhärtig klarhet.Ingen försoning är möjlig, det goda fanns bara i gemenskapen med Russel Buffalino trots att det var denne som gjorde Frank Sheeran till mördare. Jimmy Hoffa, deras gemensamma vän, en officiell makthavare, var i grunden solospelare och måste därför mördas av vännerna. Som Cicero. De två maktpelarna förstod inte den grundläggande regeln: Utan vänskap inget liv.Mikael Timmkulturjournalist, filmare och författare samt tidigare medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

10 Marras 20259min

Mystikens språk: Tyskan gav svenskan gemyt och inbillningskraft

Mystikens språk: Tyskan gav svenskan gemyt och inbillningskraft

Idealister och mystiker förändrade tyskan och därmed svenskan. Thomas Steinfeld spårar ett abstrakt inflytande över vårt tungomål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Språket verkar vara någonting givet. Det tycks bara finnas där, det verkar leva inom oss, färdigt och redo för användning. Ibland bryts denna självklarhet dock: när vi upplever hur ett barn lär sig tala, till exempel, när vi själva försöker lära oss ett annat språk, eller när vi snubblar över ett ord. Det må ha använts tallösa gånger, utan att vi tänkt efter. Men plötsligt låter det underligt: ”självmedvetande” till exempel. Att veta får vara en sak. Med vad ska ett vetande vara med om? Om sig själv? Om någonting som man inte vet? Och till slut: när man vet, vet man då inte alltid att man vet? Är inte ”självmedvetande” enbart en fördubbling av ”medvetande”?Om det bara vore så enkelt. Inte bara för att ”självmedvetande” kan anta flera betydelser. Ordet kan syfta på att man funderar på sig själv: Vem är jag? Eller vad är jag? Eller så betecknar det tilltron till sig själv. En självmedveten människa brukar vara någon som vet vad hon vet eller kan, eller snarare, i vanligt språkbruk, en människa, som är alltför väl medveten om sina goda sidor. Ord som står för abstrakta ting, för tankar, förnimmelser, fantasier eller känslor, har ofta en sådan skiftande karaktär. De tycks stå för någonting klart och begripligt, men om man börjar tänka på dem, så flyter betydelserna iväg. På denna punkt börjar de egentliga svårigheterna med ett ord som ”självmedvetande”. Snarare än att ge uttryck för någonting befintligt, skapar ordet en betydelse som inte skulle finnas, om inte ordet funnes. Det skapar en betydelse – på oklara grunder. Det är poetiskt.Det svenska ordet ”självmedvetande” är lånat från tyskan. Originalet, om man kan kalla uttrycket så, heter Selbstbewusstsein. Ordet flyttade till Sverige kring år 1800, som en del av en större leverans av formuleringar som ingick i den idealistiska filosofins norråtskridande intellektuella erövringståg, med Uppsala som den nya lärans svenska filial. ”Åskådning” för Anschauung, ”inbillningskraft” för Einbildungskraft eller ”gemyt” för Gemüt följde med i samma bagage.Ett språk förändras inte jämt och kontinuerligt. I stället utvecklas det i skov. Tyskans – och för den delen också svenskans – största förändring skedde under decennierna kring år 1800, när språken långsamt men säkert utvecklades till nationella idiom: bortom de lärdas latin eller aristokraternas franska, bortom dialekter och innefattande all kunskap som över huvud taget kunde nås. Nationalencyklopedierna är det tydligaste uttrycket för denna utveckling. Inom ramen för det stora rycket finns dock plats för mindre ryck. Ett sådant följde med den filosofiska idealismens framfart. Den innefattade inte bara ”självmedvetandet”, utan ett helt register av nya ord för att beteckna vad ett ”jag” är, hur ”förnuft” fungerar eller hur ”inbillningskraften” slår till.Den idealistiska filosofins inflytande över svenskan slutar dock inte där. Till importen hör många adjektiv eller verb som plötsligt uppträder som substantiv: ”det vackra” till exempel eller ”menandet” – das Schöne eller das Meinen. Dit hör också substantiv som slutar på ”-het”, som i ”enfaldighet”, ”självständighet” eller ”sannolikhet” – namnord alltså, som syftar på någonting abstrakt. Och så kännetecknas den idealistiska filosofin också av ett överflöd av underordnande konjunktioner som ”eftersom”, ”för att”, ”medan”, ”trots att” eller ”fastän”.Inte förvånande att det går till så här, kan man tycka. I en filosofi som uttryckligen följer syftet att allting ska hänga ihop med allting – i en filosofi alltså som vill ett perfekt fulländat system – i en sådan filosofi behövs inte bara otaliga länkar, utan också en viss stabilitet. Därför säger man så ofta ”därför”, och därför talar man inte om någonting som är fult eller vackert, utan om ”det fula” eller ”det vackra”. ”Det militära, det civila och det högteknologiska måste bilda en helhet”, förklarade en statsminister vid 2020-talets mitt, när han redogjorde för ansträngningarna att höja beredskapen för krig. Grammatiskt betraktat vittnar meningen om den tyska idealismens obrutna herravälde över den svenska offentligheten – just det: ”offentlighet”, också det är ett ord i sammanhanget – även om det uppenbarligen råder en viss brist på bisatser i statsministerns tal.Den tyska idealismen har dock varken uppfunnit andlighetens vokabulär, substantiveringens oändliga möjligheter eller de långa kausala kedjor som skapas med hjälp av konjunktioner. De hade då funnits länge, i mer än sexhundra år – och mycket längre, om man räknar med latinet. Men det var i slutet av 1100-talet som några nunnor – det var verkligen nunnorna som var först – och några munkar tog sig till det tyska språket för att åstadkomma en inre reform av kristendomen. Mechthild von Magdeburg är mest känd inom denna rörelse med hänsyn till sina visioner, och sedan dominikanermunken Meister Eckhart, som blev berömd för sina läroskrifter. I centrum för denna rörelse står det personliga mötet med det överjordiska: den mystiska föreningen, själen som lyser upp i det gudomliga.En människa som vill berätta om sina mystiska erfarenheter – eller ännu värre: en människa som vill övertyga andra människor om sanningen i mystiken – står inför ett problem: inga ord räcker till. Egentligen kan man bara stamma. Om ens det. Men så gör inte Meister Eckhart. Tvärtom – han driver sitt språk, tyskan, till uttrycksförmågans yttersta gräns för att förklara vad som inte kan förklaras. Nästan allt språkligt mästerskap som sedan blommar upp runt år 1800, i både filosofin och litteraturen – alla grammatiska knep, alla substantiveringar och långa bisatser – finns redan skissade hos denna dominikanermunk: i en enda, gigantisk ansträngning att sträcka ut det begreppsliga tänkandet tills den möter det absolut obegripliga.Och så talar vi om ”självmedvetande” som om det vore någonting som verkligen funnes. Att ingen minns det latinska ursprunget consentia – snarare ”samvete” än ”medvetande” – spelar i det här sammanhanget en mindre roll. Men att vi, varje gång vi övergår till att säga någonting abstrakt, står i en tradition som för tillbaka till medeltidens mystiska tro – denna kunskap borde lära oss åtminstone någonting om att våra föreställningar om världen, och om oss själva, inte alls är givna. Utan att de är skapade – inom loppet av en historia som mycket väl kunde ha tagit en annan väg.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskap

6 Marras 202510min

Swedenborgs lusthus: Ett kanslihus för universum

Swedenborgs lusthus: Ett kanslihus för universum

Här tog Swedenborg emot levande som döda. Anna Ringberg tar oss med till platsen där himmel och jord en gång möttes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.I ett hörn av friluftsmuseet Skansen i Stockholm står ett lusthus med cremegula väggar och duvgrå detaljer. Det ser på samma gång stolt som lite ensligt och bortkommet ut, som om det väntade på bättre tider och nya sammanhang. För länge sedan var det omsusat och vida känt, ett hus som inget annat hus i världen. För här serverades de döda semla med kokt mjölk, och här tänktes tankar och skrevs ord som stammade direkt från Gud. Just i detta lilla lusthus, på den tiden beläget vid Swedenborgs gård på Södermalm.Gården förföll efter Swedenborgs död och revs till slut. Kvar stod det ensamma lusthuset i uselt skick. Ett tag tjänade det som förvaringsbod och tillhåll för tjuvar, för att sedan bli museum: ett skynke med stjärnor fästes i taket, man ställde dit en kista med siaren som vaxdocka, och tog 10 öre i entré. Sedan fick Artur Hazelius upp ögonen för huset och på 1890-talet lyckades han köpa och flytta det till Skansen.Det blåser kallt i trädkronorna när jag en bister vårdag är på besök. Snart är det stängningsdags och de omgivande stadskvarteren ligger öde. Men vandrande i rosengården som omger lusthuset tänker jag på en annan vårdag, år 1745 i London. Där sjuder de trånga gränderna av liv. Klapprande hästkärror samsas med gastande fiskmånglerskor, garvare, slaktare och tiggande barn. Från dikena stiger stanken av jäsande sopor, byrackor skäller, studenter hyllar Newtons snille. Fred mellan Österrike och Bayern, ropar tidningsförsäljarna.In på källarkrogen längre ner på gatan stiger en adelsman, klädd i sliten svart rock, kråsskjorta och med peruk av tidens snitt. Under de pudrade lockarna skymtar ett avlångt ansikte med vaken blick och det försiktiga leendet är samtidigt barnsligt som distingerat. Det är den svenska vetenskapsmannen och mystikern Emanuel Swedenborg.I ett ensamt rum, upplyst av en kandelabers fladdrande sken, äter han sin enkla måltid med god aptit. Hela dagen har han skrivit på boken De cultu et amore Dei, ett slags skapelseberättelse där världen kläcks ur ett kosmiskt ägg, befruktat av Gud, och tankarna är alltjämt på författandet, fraserna på latin dansar för hans inre syn.Men nu hejdar han sig mitt i en tugga. För plötsligt brer ormar, grodor och paddor ut sig över hela golvet. Ja, runt bord och stolar och ända fram till hans skor slingrar sig dessa vidriga kräldjur. Han ryser till. I samma stund uppenbarar sig en man i ett hörn av rummet. Ät icke så mycket, förmanar han.Omskakad skyndar Swedenborg hem. Men redan samma natt uppenbarar sig den mystiske mannen igen, och nu avslöjar han sin identitet: Han är Herren Gud själv. Och han har kommit för att förkunna Swedenborgs uppdrag: att förklara Bibelns andliga innehåll för människorna.Allt ifrån denna stund ägnar den svenska vetenskapsmannen resten av sitt liv åt de religiösa frågorna. I arton teologiska verk tolkar han skriftens djupare innebörd. Enligt hans så kallade korrespondenslära har varje bibliskt ord en dold andlig innebörd och vi kan bara förstå Bibelns mening genom att lista ut dessa korrespondenser. Med andra ord är Bibeln en slags rebus som Swedenborg utsetts av Gud att lösa.Han avslutar sin långvariga anställning som tjänsteman på Bergskollegium och 56 år gammal blir han i stället tjänsteman i andevärlden. Ja, hädanefter tillåts Swedenborg fritt träda in i livet på andra sidan. På en gropig gata i London hälsar han hövligt på den bibliske Moses, och tillbaka i Stockholm tar han emot de döda i sitt lusthus – han möter storheter som Platon, Aristoteles och Martin Luther, och en hel del vänner och fiender från sin egen tid.Vad nytt från jorden, brukar andarna nyfiket fråga.Inte sällan handlar nyheterna om den svenske profeten själv, vad han skrivit och förkunnat. Diskuteras religiösa frågor ger de döda honom alltid rätt – det är ju trots allt Gud själv som viskar i hans öra.På sina strövtåg i andevärlden möter han även varelser från andra planeter. Folket från Jupiter bor i låga hus med tak av vitblå bast och tycker om att sitta på fikonblad och äta långsamt, medan andarna från Saturnus är så troende att deras händer blir till knivar om någon vill locka dem bort från Gud.Hur kan då Swedenborg göra sig förstådd med dessa utomjordingar? Det går enkelt – alla talar svenska! Alla är de också noggrant indelade i olika mindre samfund, i en andlig värld som har formen av en gigantisk människokropp, homo maximus. Ja, det är ordning och reda i änglavärlden. Var sak på sin plats. Nästan som ett slags förtida folkhem för de döda, kan man tänka.Trehundra år efter Swedenborgs bortgång blickar lusthuset ut över de hårt tuktade blomsterhäckarna på Skansen. Rosorna har ännu inte slagit ut. Över Saltsjön sveper mörka molnslöjor in. Lusthuset står igenbommat och tyst. Men en gång i tiden var det fullt av musik och besökare. Här tog Swedenborg emot både döda och levande, och allsköns ärenden och trosfrågor avhandlades. För visst hade ämbetsmannakarriären bytts mot ett mer fritt liv, men var ändå inte lusthuset som ett slags kanslihus, öppet mot hela universum? Och Swedenborg den som bringade svensk ordning, också i livet efter detta.Några av de samtida besökarna såg sin värd som ett geni, medan andra hånade honom bakom hans rygg. Också hans biografier skildrar en komplex person: en man som med fradga kring munnen yrar om sig själv som Messias och rullar sig i gyttja, och en enastående intelligent människa, en av de mest betydande svenskarna genom tiderna.Jag slår mig ner på den kalla stentrappan utanför lusthuset och väntar på ett tecken av något slag. Men det andliga kanslihuset ruvar sina hemligheter väl. Precis som Swedenborg själv framstår det som en slags dubbelnatur. Stumt och uppryckt med rötterna förmår det inte riktigt vittna om sin storhetstid, men i en dikt av Hjalmar Gullberg för det sin egen talan:Kring anden som har flytt, var jag ett skal.Nu står jag övergiven med min sorg.Men jag var fylld av harpa och cymbal,när Gud kom på besök hos Swedenborg.Vad nytt från jorden, brukade andarna fråga sin besökare från livet. Och man kan undra om de finns kvar där på andra sidan än, i sällskap av sin gode vän från Sverige. Den som dör få se.Anna RingbergFörfattare

5 Marras 202510min

Landet som icke är: Modersmystik i flickrummet

Landet som icke är: Modersmystik i flickrummet

Edith Södergrans postuma diktsamling fyllde 100 år 2025. Maria Küchen läser om en klassiker där själen fattar eld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Flickrumsdikt, fnös någon föraktfullt när jag i tonåren utnämnde Edith Södergran till världens största poet genom tiderna. Det var en lite äldre kille, så där överlägset beläst och världsvan som bara lite äldre killar kunde vara när jag var sjutton år.Flickrummet sågs av de flesta som något att förakta. Idag, flera decennier senare, har det fått upprättelse. Det erkänns som en plats där identitet och uttryck kan växa, en subkulturell praktik för att citera genusvetenskapen.Men läser någon Edith Södergrans dikter i nutida flickrum? Och var står hennes poesi i samtidens unga litterära landskap? Jag är inte säker på att jag vill veta. Kanske avfärdas hon idag som alltför patetisk, överhettad och daterad. Men inte av mig. Aldrig. Jag förblir Edith Södergran trogen.Forskare som Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen har gjort upp med myten om modernisten Södergran som naturbarn och ensamt missförstått geni. Visst dog hon i tuberkulos – alldeles för tidigt, hon var bara 31 år – , men hennes dikter var inga feberfantasier. De ingick i ett sammanhang. Deras former och teman speglade ett nytt europeiskt litteraturklimat och bröt mark för det i Norden.Edith Södergran gick i skola i S:t Petersburg, hon behärskade flera språk och hennes Raivola på Karelska näset i Finland var ingen avkrok ute i skogen. Myterna om henne berättar inte mycket om vem hon egentligen var, och det är som det ska. ”Konstnären arbetar alltid i mörker och varje ljusstråle faller på hans arbete”, skrev hennes vän författaren Hagar Olsson 1925, två år efter Södergrans död, i förordet till samlingen ”Landet som icke är”.Varje gång jag läser om den boken, som innehåller Södergrans efterlämnade dikter från 1916 och framåt, tänker jag att den där lite äldre killen hade rätt. Detta är flickrumsdikt. I bästa tänkbara bemärkelse. I kontrast till en värld där lite äldre killar – eller, om man så vill, patriarkatet – hade föreskrivit allt, skapade Södergran en autonom plats.”Landet som icke är”, rymmer prinsessor, krossade hjärtan och en brud vars ring är hennes tankar. ”Min krets är trång”, börjar dikten om henne, men ”det ligger något varmt på grunden av allt det / främmande omkring mig.”Bruden beskrivs som en fånge på en plats där hon inte hör hemma. När flickor blir kvinnor, ”blir de utestängda från ljuset / och kastade i ett mörkt rum”, skriver Södergran. I ett sådant mörkt rum, som i en fängelsecell, befinner sig bruden. Men det är kanske inte Eros som är grundproblemet, när barnet växer upp och måste överge flickrummets frihet, utan maktordningar som spärrar in hennes sexualitet?”Din kärlek förmörkar min stjärna” står det i Landet som icke är. ”Min hand är ej hemma i din. / Din hand är lusta – / min hand är längtan.” Diktens ”du” kan vara en älskare som vill något annat än diktjaget, en människa som för in ett mörker i hennes liv – men kanske finns här också en Gudslängtan som är hopplös eftersom den är erotisk.Många med mig har sett det mystika draget i Södergrans dikt. Gunnar Ekelöf, en annan mystiker i den svenskspråkiga 1900-talslyriken, skrev i sina efterlämnade anteckningar att ”Södergran och jag är lika, parallella. Vi har sett något av samma vision”.Lusta och längtan är inte samma sak. Det är inte bara kroppen som fattar eld när flickebarn blir kvinnor, utan också själen. En olyckligt förälskad tonåring kanske i grund och botten inte alltid trånar efter någon specifik lite äldre kille utan efter överskridande, ett passionerat och hängivet uppgående i något eller Någon bortom allt mänskligt. Flickrummet kan med andra ord vara ett rum för mystik.Mystik litteratur inom religionernas ramar betingas alltför ofta av religiösa dogmer som låser språket, och därmed min läsning och mina tankar. Språkliga schabloner beskriver själens förening med Gud som en prestation, en seger att vinna genom att sökaren följer en bana snitslad av auktoriteter. I kontrast till det, blir dikterna i ”Landet som icke är” uppenbarande följeslagare, eftersom de inte säger hur mystiken borde vara utan enbart speglar vad den kan vara, och vad den faktiskt är.Icke-vetandets totala tids- och rumsupplösning är en kärnpunkt i mystik erfarenhet. Det blir brutalt påtagligt och sant i beskrivningen av en dag som ska komma, när ”helvetet är tomt / och himlen stänges / och allt står stilla – / intet finns då kvar än en sländas kropp i vecket / av ett blad. / Men ingen vet det mer.”Kanske ska en andligt sökande människa inte ta för givet att hon vill uppleva den dagen. Det innebär utmaningar och själsliga risker. För, som det står i Bibeln, ingen kan se Guds ansikte och leva.Genom ”Landet som icke är”, rör sig sagoaktigt arketypiska flickor och kvinnor. Bokens prinsessa är en varelse ”utan nycker, / utan hårdhet, utan slöjor och utan list.” Sådan oförställd nakenhet innebär en utsatthet, mellanmänskligt och själsligt, som jag tror att många kan känna igen. De flesta av oss lyckas dölja den, och kanske kväva den, bakom sociala masker. Men i Edith Södergrans dikt behöver den inte förklä sig. Det sårbara allvaret får en fristad.Flickan i den långa dikten ”Under” möter en nunna, klädd i en dräkt där ”allvaret blickar ur den mörka vecken”, och utbrister: ”Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster.” Nunnan leder henne till en kyrka där Gudsmoder är den högsta, en fruktansvärd gestalt, full av nåd men onåbar.Modersmystik avfärdas ibland med samma förakt som flickrummet, men Edith Södergran väjer inte för den. Det är inte moderskapet som stänger in kvinnan på en mörk plats, i en trång krets. I dikten Nattlig madonna får det tvärtom världen att växa ”ut i alla vidder”. Moderskapets mystik beskrivs högstämt och samtidigt konkret: svarta moln drar över himlen, en mor är vaken, ett barn sover, och i nattens tystnad sjunger änglar ”alla världars lov” – en lovsång vars eko den unga modern hör djupast i sitt inre.Patetiskt, skulle nog den där lite äldre killen ha sagt. Men dikten speglar min egen erfarenhet som ung förstagångsmamma: Världen blir inte bara större. Den blir oändlig.Modersmystiken från gärna upprättas, och för min del kan den gärna få definieras som en subkulturell praktik. Och i samtidspoesin hoppas och tror jag på en renässans för begåvad högstämdhet i Edith Södergrans anda – dikt som avsöker existentiella utmarker och bråddjup och menar allvar på liv och död.Maria Küchenförfattare och kritiker __________________ Böcker av Edith Södergran 1916 – Dikter1918 – Septemberlyran1919 – Rosenaltaret1919 – Brokiga iakttagelser (aforismer)1920 – Framtidens skugga1925 – Landet som icke är (postum). Redigerades av vännen och författaren Hagar Olsson och firade alltså 100 år 2025. Övriga källorAgneta Rahikainen: Kampen om Edith – biografi och myt om Edith SödergranEbba Witt-Brattström: Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelseAnders Olsson: ”Du skall vara min åra!” – Gunnar Ekelöfs sena dialog med Edith Södergran Landet som icke är (ur samlingen med samma namn, 1925)Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är jag trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom landet som icke är.Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka vår sargade pannai månens dagg.Mitt liv var en het villa.Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –vägen till landet som icke är.I landet som icke ärdär går min älskade med gnistrande krona.Vem är min älskade? Natten är mörkoch stjärnorna dallra till svar.Vem är min älskade? Vad är hans namn?Himlarna välva sig högre och högre,och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmoroch vet intet svar.Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

4 Marras 202510min

Don DeLillo: Mystikern och den stora hemligheten

Don DeLillo: Mystikern och den stora hemligheten

Å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet. Mystikens två poler leder till språkets yttersta gränser. Ingen romanförfattare förstår det bättre än Don DeLillo, menar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-04-04.Mot slutet av Don DeLillos mästerliga roman ”White Noise” passerar några ord nästan obemärkt förbi: the clouds of unknowing – moln av ovetskap, i den svenska översättningen. Orden kastas fram i en konversation mellan romanens huvudpersoner, den desillusionerade universitetsläraren Jack Gladney och hans kollega och evige samtalspartner Murrey. De pratar, som alltid, om stort och smått, om livet och döden. Och de talar om Jacks yngsta son, Wilder, när Murrey plötsligt säger: ”Så lyckligt lottad han är. Ett moln av ovetskap, en allsmäktig liten person. Barnet är allt, den vuxne ingenting. Hela ens liv går ut på att reda ut den konflikten. Undra på att vi är förvirrade, skakade, förkrossade.”För den oinvigde fyller den där udda liknelsen mellan barnet och ett moln av ovetskap ingen särskild funktion. Den är bara en bild, en metafor. Men för den som känner Don DeLillos prosa och hans intresse för språkets mystiska dimensioner öppnar begreppet en avgrund.I sin mest ambitiösa roman ”Underworld” återkommer Don DeLillo till begreppet. Här har ”The clouds of unknowing” fått ge namn åt ett helt kapitel, centralt placerat mot romanens mittpunkt. Under en tillfällig otrohetsaffär under en konferens börjar romanens huvudperson, avfallsingenjören Nick Shay, plötsligt tala om sin katolska bakgrund och om en liten medeltida skrift han läst i sin ungdom. Skriften bär så klart titeln ”The Clouds of Unknowing” och har en autentisk förlaga, skriven på 1300-talet av en okänd engelsk munk.När Nick Shay väl börjat kan han inte sluta. Hotellrummet fylls av hans röst: ”… jag läste boken och började se Gud som en hemlighet, en lång oupplyst tunnel som fortsatte i all oändlighet. Det var mitt tafatta försök att begripa vår enfald inför Guds väldighet. [–-] Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med intellektet. Icke-vetandets moln säger oss detta. Och på så vis lärde jag mig respektera hemlighetens kraft.”Orden tillhör en romanfigur, men kunde vara Don DeLillos egna. I ett samtal med Jonathan Franzen i New York 2012 sa han rakt ut att han såg på sig själv som en mystiker, som en som lärt sig att respektera hemlighetens kraft.Kanske kan man tala om en mystikens poetik, om ett särskilt sätt att skriva och tänka litteratur som sätter språkets mystiska dimensioner i centrum. Don DeLillo är ett exempel. Alla hans romaner rör sig mot ett rike insvept i ett moln av icke-vetande. Men han är inte ensam. Listan på moderna romanförfattare och poeter som hämtar sin näring ur mystiken är lång.För att förstå denna poetik behöver man sjunka ner i tiden. Molnet och okunskapen är en bild som ofta hämtar sin näring ur en enda rad i Andra Moseboken: ”Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töcknet där Gud var.”Ur denna bild av töcknet har en hel mystisk teologi vuxit fram, en teologi som betonar det frånvarande och det absolut ovetbara. Så skriver till exempel den antika kristna mystikern som kallas Dionysios Areopagiten: ”Så kommer vi, när vi nu dyker in i detta töcken som övergår vårt förnuft, inte ens att finna brist på ord utan bara fullständigt tystnad och avsaknad av insikt.”Dionysios Areopagitens mystik tillhör den som brukar kallas negativ. Orden, själva språket, räcker inte till. Allt måste i stället uttryckas genom negationer – sann vetskap är icke-vetskap, sant tal är stumhet. Gud är ett intet.Mot denna mystik, finns en annan tradition, sprungen ur föreställningen om språkets oändlighet i stället för dess brister.Om skriftens principiella outtömlighet skrev 1500-tals mystikern Johannes av Korset: ”De heliga fäderna, trots alla sina kommentarer, och alla dem som man skulle kunna tillfoga ytterligare, har aldrig tolkat skriften till ända: människans ord kan inte innesluta det som Guds anda har uppenbarat.”Alltså, å ena sidan tomhet, å andra sidan oändlighet.I denna uppdelning påminner mystiken om två av 1900-talets mest inflytelserika språkfilosofer: Ludwig Wittgenstein och Jacques Derrida, båda maniskt upptagna av språkets möjligheter, och båda förvånansvärt intresserade av mystik. Ur denna synvinkel framstår Ludwig Wittgenstein som en modern Dionysios Areopagiten. I hans filosofi graviterade språket mot tystnadens pol, mot intet: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.” Medan Jacques Derrida i sin tur blir en Johannes av Korset, en tänkare som i all text ser en öppning mot det oavslutade, mot det oändliga. För Derrida tog tolkningens möjligheter aldrig slut. Varje rad, varje ord bar alltid på en ny möjlighet.Kanske kan allt detta, det vill säga mystikens poetik, sammanfattas med två ord: tystnad eller larm. Den som skriver vet att han eller hon alltid befinner sig mellan dessa båda poler, som oundvikligen sliter språket mot sig. Tystnaden finns alltid som en möjlighet, liksom det oavslutade, det som växer och aldrig kan bli färdigt.Kanske ligger litteraturens kraft alltid i närheten av någon av dessa poler.Paul Celan, av många betraktad som 1900-talets främste poet, närmade sig med åren en poesi som nästan var helt tömd på innehåll. Medan en grafoman som Lars Norén fyllde sitt liv med text.Men kanske är det ändå Don DeLillo som förstått mystikens språk allra bäst. I roman efter roman har han medvetet pekat på språket som den gräns inför vilken vårt förstånd riskerar att lösas upp i skrämmande tystnad eller oavslutat larm. Hans romanfigurer rör sig oavlåtligen i en värld insvept i ett moln av ovetskap – förlorade till tystnad, pladder och osäkerhet.På en av de sista sidorna i ”White Noise” sitter huvudpersonen Jack Gladney och betraktar en ovanligt vacker solnedgång. Hans tankar vandrar: ”Det är svårt att veta vad vi ska känna inför detta. [–-] vi vet inte om vi tittar i förundran eller fruktan, vi vet inte vad det är vi tittar på eller vad det betyder, vi vet inte om det är bestående, ett upplevelseplan som vi med tiden kommer att anpassa oss till och som så småningom kommer att uppsluka vår osäkerhet, eller om det bara är en atmosfärisk rubbning som snart försvinner.”Går det att gestalta hemlighetens kraft på ett enklare sätt? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare och kritikerNågra spår av mystik i DeLillos böckerI Tystnaden (Albert Bonniers förlag 2021, översättning Rebecca Alsberg) möter vi grafomanen Tess som skriver på en dikt från vilken vi enbart får inledningsraden: "I ett nedstörtande intet".Noll K (Albert Bonniers förslag 2016, översättning Rebecca Alsberg) kretsar kring ett projekt för att frysa ner döende människor för att kunna återuppliva dem i framtiden. Där finns en lång inre monolog av en nedfrusen som bär alla tecken av en språklig, mystisk upplevelse. Den har närmast formen av en lång dikt med rader som: "Men allt jag är är det jag säger och det är nästan ingenting."Mot slutet av Falling man (Bokförlaget Atlantis 2007, översättning Rebecca Alsberg) kommer en motsägelsefull rad som automatiskt för tankarna till den negativa teologen och dess paradoxala språk: "Gud är rösten som säger: Jag är inte här."Omegapunkten (Bokförlaget Atlantis 2010, översättning Rebecca Alsberg) har redan i sin titel har en uttalad referens till mystiken i och med att den använder sig av prästen, teologen och filosofen Pierre Teilhard de Chardins mystiska idéer om Omegapunkten.White noise är utgiven på svenska som Vitt brus, på Modernista 2016 i översättning av Thomas Preis.

3 Marras 20259min

Suosittua kategoriassa Yhteiskunta

i-dont-like-mondays
kolme-kaannekohtaa
aikalisa
olipa-kerran-otsikko
siita-on-vaikea-puhua
rss-ootsa-kuullut-tasta
sita
poks
antin-palautepalvelu
yopuolen-tarinoita-2
kaksi-aitia
gogin-ja-janin-maailmanhistoria
murha-joka-tapahtui-2
ootsa-kuullut-tasta-2
rss-murhan-anatomia
mamma-mia
meidan-pitais-puhua
rss-haudattu
lahko
loukussa