Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

Evighetsmaskinen är en seglivad tanke i den mänskliga kulturen. Men överförd till fel sammanhang kan den få digra konsekvenser. Dan Jönsson reflekterar över oändlighet i en värld med ändliga resurser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman ”Stockholmaren” är den unge författaren under en period sysselsatt med att passa en evighetsmaskin. Han är nyinflyttad till huvudstaden och har fått jobb på en patentbyrå på Östermalm som nästan dagligen hemsöks av excentriker med ritningar på ett perpetuum mobile. Byråns innehavare, Grottius, bemöter dem alla med samma ohöljda förakt och ber dem återkomma med, som han säger, ”en arbetande modell”. Tills en dag när en av dem faktiskt gör det. Maskinen, en tickande härvel av trådar, hjul och stänger, blir stående på en koffert i tamburen där författaren då och då går förbi och ger den en liten knuff för att den ska hålla sig igång. Han tycker synd om den. Och mer än så: som aspirerande diktare känner han sig besläktad med dess upphovsman och det föresvävar honom att, som han i ett känsligt ögonblick säger till Grottius, ”den dag människorna har slutat försöka uppfinna evighetsmaskinen är det slut med människorna.” Grottius avskedar honom med orden: ”Vore det inte skäl i att ni skaffade er ett arbete där ni inte behövde använda hjärnan?” Bara några dagar senare – närmare bestämt den 1 januari 1921, och det är faktiskt sant – beviljar Kungliga Patentverket med patent nr 50313 det första svenska patentet på ett perpetuum mobile. Sedan det fantastiska patent nr 50313 kan det verka som om evighetsmaskinerna mer eller mindre har försvunnit från uppfinningarnas värld. Men att det betyder att ”det är slut med människorna” är inte så säkert. När jag var sådär tio-elva år, alltså i den åldern när man håller på och uppfinner saker, var jag själv helt övertygad om att jag hade kommit på lösningen till en fungerande modell. En fysiklektion hade vi fått lära oss om hävertprincipen och det slog mig då att om man intill en bassäng med ett vattenhjul fäste en sådan där hävert skulle ju vattenhjulet fås att drivas runt i all evinnerlighet. Häpp! Att ingen hade kommit på det förut? Med tiden har jag insett att min idé till evighetsmaskin hade en hel del gemensamt med den uppfinning från 1600-talet som kallas Zoncas hävert – men faktiskt också med den perpetuum mobile som svenskamerikanen John Ericsson försökte konstruera i början av 1800-talet, där vattnet istället leds tillbaka med hjälp av en pump som drivs runt av hjulet. (Ett obegripligt slöseri med energi, enligt min åsikt.) Jag har sedan dess också förstått att ingen av dessa manicker någonsin har kunnat fungera, helt enkelt eftersom de bryter mot naturlagarna, närmare bestämt mot termodynamikens första huvudsats. Alltså den som säger att ingen rörelse kan fortsätta utan att tillföras energi utifrån. Förr eller senare, troligen förr, måste vattnet i häverten sluta rinna, och hjulet stanna. Jag kom att tänka på min evighetsmaskin när coronapandemin våren 2020 nästan över en natt slog till och förlamade den globala ekonomin. Det var, som det hette, ”tvärstopp”. ”Hjulen” hade stannat. Jag såg för mig den droppande häverten, det sackande vattenhjulet: här hade vi uppenbarligen en maskin, den så kallade världsekonomin, som när allt är som det ska tickar på och skapar tillväxt mer eller mindre automatiskt. En maskin, som på så vis faktiskt kan verka alstra mer än den förbränner – när den fungerar alltså, vilket i så fall skulle göra den till det man brukar kalla en evighetsmaskin av andra ordningen, det vill säga en maskin som visserligen inte bryter mot termodynamikens första huvudsats, men mot den andra: den som säger att entropin ständigt ökar, med andra ord att – enkelt uttryckt – ett system i rörelse alltid förlorar energi. När ”hjulen stannade” som en effekt av pandemin var det på sätt och vis en illusion; det som hände var att tillväxten förbyttes i en ekonomisk krympning på ett par procent. Men alltså tillräckligt för att ändå ge ett intryck av ”tvärstopp”. De allra flesta av oss har numera insett att problemet med den moderna tillväxtekonomin är just att den slukar sådana mängder energi; en energi vi än så länge bara kan få fram genom att förbränna kolväten. Ska maskineriet fungera på lång sikt måste den förbränningen upphöra. Resursförbrukningen får inte öka i samma takt som tillväxten. Allra helst ska den inte öka alls. I miljödebatten brukar den här visionen uttryckas med begreppet ”frikoppling” – och man brukar då skilja mellan dels ”relativ” frikoppling, när resursförbrukningen ökar men inte i samma takt som tillväxten, och dels ”absolut” frikoppling, när förbrukningen minskar trots att ekonomin växer. Skillnaden motsvarar på ett ungefär indelningen av evighetsmaskiner i första och andra ordningen – sådana som bryter mot termodynamikens första respektive andra huvudsats. Att ingendera kunde fungera demonstrerades redan i slutet av 1600-talet, och på samma sätt finns mycket som tyder på att även idén om frikoppling bryter mot naturlagarna. Något historiskt exempel på absolut frikoppling går inte att belägga, och i de fall av relativ frikoppling som brukar framhävas som resultat av återvinning, grön teknik och effektivisering råder det delade meningar bland expertisen om beräkningarna stämmer. Trots det fortsätter frikopplingen att gäcka den ekonomiska fantasin; den är när allt kommer omkring den enda teoretiska möjlighet vi har att på ett hållbart sätt bevara målet om en fortsatt tillväxt. Få den ekonomiska maskinen att fungera som den var tänkt. Så kanske är det ingen slump att evighetsmaskinens historia i stort sett löper parallell med den västerländska kapitalismens. Den tidigaste kända skissen är från 1200-talet, Villard de Honnecourts hjul som drevs runt av hängande tyngder – men det var på 1500-talet som idén fick fäste och började spridas, i ett flertal olika konstruktioner som i stort sett samtliga drevs genom att återvinna den energi de själva producerade. Tankens orimlighet bevisades alltså tidigt, och redan 1775 förbjöd den franska vetenskapsakademin alla patentansökningar som gällde perpetuum mobile. Ändå blev 1800-talet en evighetsmaskinsingenjörernas storhetstid, som alltså Ivar Lo kunde vittna om varade långt in på 1900-talet. Faktum är att konstruktionsidéerna verkar ha sinat först efter andra världskriget, när begreppet ekonomisk tillväxt blev en allmän målsättning i västvärlden. Visst beviljas fortfarande då och då patentansökningar med drag av perpetuum mobile – det senaste exemplet jag känner till är från 2002 – men det rör sig då alltid om ett slags oäkta evighetsmaskiner, där tanken egentligen är att exploatera hittills outtnyttjade energikällor, som magnetismen eller corioliskraften. Istället tycks alltså evighetsmaskinen ha flyttat in i ekonomin. Helt logiskt – för varför uppfinna den, om vi i själva verket redan befinner oss mitt i den? Det verkar alltså långtifrån vara slut med människorna. Evighetsmaskinen är när allt kommer omkring den enda science fiction värd namnet. Problemet är på en gång tillräckligt olösligt för att ha lockat genier som Newton och Leonardo – och så busenkelt att vilken elvaåring som helst kan komma på en lösning. Jag vet visserligen ingen elvaåring som har skissat på en teori för absolut frikoppling, men, tja – det vore väl en skoluppgift så god som någon? Det är ju, som det brukar heta, bara att ”göra mer av mindre”? Evighetsmaskinen tycks helt enkelt svår att leva utan när man en gång har vant sig vid den. Som all teknik, fiktiv eller ej. Dan Jönsson författare och essäist

28 Touko 202010min

Att läsa samma text med några decenniers mellanrum kan ge två väldigt olika upplevelser. Det erfar författaren och översättaren Erik Andersson som återvänt till en essäistisk reseberättelse från 1893. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag 1990 skulle bli redaktionssekreterare på Ord och Bild ansågs det lämpligt att jag bekantade mig litet med tidskriftens historia. Den tillträdande redaktören Johan Öberg kom med en plastpåse som innehöll några spridda nummer. Jag visste allt om science fiction-fanzines; jag hade koll på de viktigare kultursidorna; jag läste en del tidskrifter som Fenix och Embryo — men Ord och Bild visste jag inte så mycket om, trots att jag hade medverkat en gång med en dialog om mat. Jag öppnade juninumret från 1893. Det första uppslaget bestod av två bilder: en Viktor Rydberg-byst och en sfinxmålning. Både sfinxen och Rydberg blickade mot mig och förbi mig. Sedan kom det ett reseminne från Rothenburg ob der Tauber. — Jaha! tänkte jag. Nu skall vi se hur det är med Rothenburg. Jag satte mig ner och började läsa. Det var väldigt intressant. Man fick veta ungefär var staden låg, hur den såg ut och hur dess historia hade gestaltat sig. ”Här finnes ock staffage för alla möjliga historiska fantasibilder, och Ni kan lätt glömma, att Ni verkligen lefver i slutet av nittonde århundradet”, skrev essäförfattaren entusiastiskt. Det jag tänkte mest på var hur essän var skriven. Det fanns hos författaren en lugn förtröstan på att läsekretsen satt och väntade på hennes intryck från Rothenburg. Hon hade åkt dit för att se hur det var med Rothenburg, och nu berättade hon det. Men borde hon inte ha haft en frågeställning? Jag hade några terminers studier vid Göteborgs universitet bakom mig, och en sak som hade inpräntats i mig var vikten av att ha en frågeställning. Det var inget som kom naturligt för mig. Den som hade skrivit om Rothenburg var Ellen Fries. Hon var en framstående feminist och den första kvinna i Sverige som blev filosofie doktor. Hon måste ha vetat allt om frågeställningar. Den här gången utgick hon från sina kunskaper om historien men skrev något annat än en akademisk text. Vem läste då essän? Ja, om man får tro en blyertsanteckning på (första) tidskriftens omslag så hade mitt exemplar tillhört kontraktsprosten Johan Wahlfisk. Han var en närking med vida intressen: han skrev om Örebro stads historia och hemslöjden i Örebro län. Han blev nog glad när det kom en initierad essä om Rothenburg. Vad fanns det för andra möjligheter för Ellen Fries? Hon hade kunnat skriva en reseguide: Rothenburg, Bajerns pärla. Hon nämner faktiskt vilket hotell hon bodde på. Eller en reseskildring: Rosorna i ringmurens rund. Om det nu finns rosor i Rothenburg; jag kanske tänker på Visby. En avhandling: Judarnas rättsliga ställning i det medeltida Rothenburg, för att låna en titel från universitetet i Würzburg 1976. En populärvetenskaplig artikel: ”Svenskarna som satte skräck i Rothenburg”. En del uppgifter om svenskarnas bravader under stormaktstiden letar sig in i Fries essä, till exempel att de stjälpte i sig 336 åmar vin, 204 512 pund bröd och 1 500 malter havre. Hon kunde också ha skrivit en kulturartikel: ”Varför talar alla om Rothenburg i dag?” Det finns ett starkt reaktivt drag hos dagstidningarna. Tack och lov blev det essän som Ellen Fries valde. Jag ville också skriva en essä, kände jag. Tyvärr fanns det inga pengar till att skicka mig på en veckas vistelse i Rothenburg. Istället hamnade jag på socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby. Jag försökte rapportera därifrån på bästa kulturkonservativa sekelskiftesvis och gjorde inget för att mildra den skriande entusiasm över världsläget som ekonomerna uttryckte. Varken de eller jag anade att vi befann oss ungefär en månad ifrån 1990-talets finanskris. Ingvar Carlsson, Allan Larsson och Erik Åsbrink fortsatte sin verksamhet trots motgångarna, men för mig blev det här den enda insatsen som ekonomijournalist. När jag nu läser Ellen Fries essä om Rothenburg på nytt så ser jag vissa saker som jag inte såg 1990. Hon börjar med att gå runt i stadens omgivningar och hon njuter av det mångskiftande landskapet: Vinstockar och vinbärsbuskar, omgärdade ängar och åkerlappar, tallplanteringar och humleodlingar, skogsdungar och stora sandgropar, ingenting saknas i denna profkarta af mänsklig kultur. Jordbrukets organisering är av mycket större intresse för mig nu än när jag var en ung göteborgare. När hon går upp mot ringmuren möter hon bönderna som skall hem efter marknaden: ”De flesta af gossarne voro blonda och blåögda med oregelbundna drag, blott en eller annan sydländsk typ”, men: ”Kvinnorna voro lifligare och deras typ mera sydtysk.” Det här log jag nog bara åt 1990. Det är anmärkningsvärt att männen skulle tillhöra en typ och kvinnorna en annan — blandades de aldrig? —, men min inställning var att man fick hoppa över stycken om ras och folklynne om man alls skulle läsa texter från slutet av 1800-talet. Det var liksom ett passerat stadium, ungefär som alkemi, skallmätning och planeter i cirkelrunda banor. Det är inte lika lätt att hoppa över sådant längre. Nu är politiken på nytt fylld av bondfångare och guldmakare. I Nordisk Familjebok står det att Ellen Fries personlighet kännetecknades av ”anspråkslöshet, ideell lifssyn, humor och utpräglad svenskhet”. Alla varningsklockor ringer vid ordet ”svenskhet”. Jag läser Rothenburgessän igen. Varför nämns det inget om pogromerna i de historiska tillbakablickarna och varför syns inga judar i stadsbilden? I Rothenburg slipper man ”storstädernas avskum”, skriver hon, och det är inte tal om någon nöd ”i en stad med så rika gamla fattigkassor”. Hon nämner också att staden är ett protestantiskt fäste i det katolska Sydtyskland. 1990 såg jag det som en slump att Fries hade hamnat just i Rothenburg. Nu inser jag att det inte är sant. Hon åkte till Rothenburg för att det var en idealstad. Den var homogen, ursprunglig och medeltida. På 1930-talet anordnades bussresor dit för att det uppväxande släktet skulle få se hur en riktig tysk stad såg ut. Nu kan förstås inte Ellen Fries lastas för att nazisterna älskade Rothenburg. Hon avled 1900, bara fyrtiofyra år gammal. Hennes sista essä i Ord och Bild trycktes postumt och hette ”Holländskt folklynne och holländsk konst”. Den är skriven litet på samma sätt som Rothenburgessän. Medan den tyska folksjälen växte fram ur den medeltida arkitekturen så kan man iaktta det äkta holländska i såväl den levande stadsbilden som i 1600-talsmåleriet. Holländaren är inte bara konservativ till sin läggning, utan i stort sett oföränderlig till sin natur. Mot slutet citerar Fries en rysk författare som sagt att ”utanför nationaliteten finnes hvarken konst, sanning eller lif”. Ellen Fries vurmade för medeltiden och för folksjälen på ett sätt som inte direkt sprider någon värme nuförtiden. Illa är det också att hon visar sig vara ett så dåligt exempel på det förutsättningslösa skrivande som jag hade tänkt utropa till essäns främsta egenskap. Det enda jag kan glädja mig åt är att min egen essä, så här i de sista skälvande sekunderna, i sitt nederlag hävdar sitt oberoende. Erik Andersson, författare och översättare

26 Touko 20209min

Stora delar av Michel Houellebecqs litteratur kan läsas som en gestaltning av grundstämningen i Arthur Schopenhauers filosofi. Helena Granström tittar närmare på deras släktskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den franske författaren Michel Houellebecq möts av påståenden om sin prosas konstlöshet, svarar han med ett citat: ”Det första – och praktiskt taget enda – villkoret för god stil är att ha någonting att säga.” För en författare med större intresse för idéer än metaforik är en sådan utsaga förstås lätt att ta till sitt hjärta - men den är långt ifrån den enda grunden för Houellebecqs djupa frändskap med 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer. Tvärtom: Faktum är att Houellebecqs författarskap till stora delar kan läsas som en illustration av Schopenhauers filosofi - eller snarare, en gestaltning av dess grundstämning. Människan må utmärka sig genom sina intellektuella och känslomässiga förmågor, men resultaten av hennes strävanden skiljer sig inte nämnvärt från djurens: hon föds, hon fortplantar sig eller misslyckas med att fortplanta sig, hon åldras, hon dör. När lyckan ändå infinner sig är det oförhappandes, till synes slumpartat: Den kommer, skriver Schopenhauer i boken ”Aforismer om levnadsvishet”, ”i regel objuden och oanmäld, av sig själv och utan krus; […] ofta nog av de obetydligaste och futtigaste anledningar, under de mest vardagliga omständigheter”. Lyckan är ingenting mindre än ett känslans mirakel, och hos Houellebecq utgör kärleken det främsta exemplet - den som, med en fras ur romanen ”Serotonin”, ”tillåter oss att omvandla vår jordiska tillvaro till ett uthärdligt ögonblick”, och som förresten kanske är det enda sättet att åstadkomma det på. Och känslan bär inte bara upp det enskilda livet, påminner Houellebecq i sin poetiska metodförklaring i boken ”Hålla sig vid liv”, utan också litteraturen; endast känslan kan ”varsebli tingen i sig; att förmedla denna varseblivning är poesins mål”. Förnuftet, skriver han tio år senare i en brevväxling med den franske filosofen Bernard-Henri Lévy, har aldrig hjälpt honom skriva en enda rad; under hela hans liv har förnuftet inte gjort något annat än att ”plåga honom med sina slutsatsers nedslående karaktär”. Spåren av Schopenhauers tänkande i Houellebecqs texter är tydliga ned till formuleringsnivå: Nuet, skriver Schopenhauer i sitt berömda ungdomsverk ”Världen som vilja och föreställning”, är som ett mörkt moln över en solig slätt. ”Det förflutna”, konstaterar Houellebecq i romanen ”Underkastelse”, ”är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont, det är bara nuet som man tvingas bära med sig som en plågsam böld mellan två oändligheter av fridfull lycka.” Att det förhåller sig så beror, skulle Schopenhauer hävda, på att minnet presenterar världen för oss på ett objektivt sätt, befriat från jagets begär; det framställer världen så som vi skulle uppleva den också i nuet om vi bara förmådde frigöra oss från vår egen vilja. Det är en tankegång som går att följa ännu längre, ända till Schopenhauers beskrivning av livet som helhet som en ”meningslöst besvärande episod i icke-existensens lycksaliga ro”. Hela livet som en rätt anstötlig fridstörning, alltså - och det är ju också just för sina tankar om tillvaron som ett utdraget lidande som den tyske filosofen blivit känd. För Schopenhauer är njutning i princip bara en tillfällig lindring av känslan av brist, och så snart som ett behov blivit tillfredsställt anmäler sig nästa. Den smärta vi drabbas av kommer vi att erfara på nytt varje sekund av varje dag så länge den består, medan den lycka som tillfaller oss snart kommer att smälta in i bakgrunden så att vi inte lägger märke till den mer. Av detta följer att den största njutningen - det vill säga, den största befrielsen från lidande - i viss mening skulle vara att inte erfara något alls. Men idén om lidandet som primärt för mänsklig erfarenhet får också konsekvenser för förståelsen av kärlekens natur - kärlek är, enligt ett sådant sätt att se, helt enkelt medkänsla. Att älska en annan människa innebär, enligt Schopenhauer, snarare att lindra något ont, än att tillföra något gott. Tankefiguren präglar inte minst de sexskildringar som intar en mer eller mindre central plats i snart sagt alla Houellebecqs verk. Den erotiska njutningen framträder i författarskapet inte sällan som en form av profan nåd, en sorts mänskligt utgiven välsignelse. Jaget i romanen ”Plattform” beklagar västerlänningars förlorade förmåga att ”göra andra till viljes […] erbjuda sin kropp som ett attraktivt objekt, skänka njutning gratis”. De har, menar berättaren, glömt bort ”känslan för gåvan”. Och den gåva som därmed uteblir är inte bara fysisk tillfredsställelse, utan något djupare än så: ”Var och en av hennes avsugningar”, meddelar protagonisten i ”Underkastelse” om sin tidigare flickvän, ”räckte för att skänka mening åt ett människoliv”. Också för idén om oralsex som en existentiell konstart lyckas författaren för övrigt finna stöd i Schopenhauers tänkande. I skriften ”I Schopenhauers närvaro” återger Houellebecq en passage ur filosofens verk som berör intellektets betydelse för upplevelsen av vällust: ”Härav blir alltså klart, hur mycket vår lycka beror av det vi är, av vår individualitet, medan man i regel blott tar i betraktande vad vi har eller vad vi föreställer. Men ödet kan bättra sig, och med inre rikedom kommer man dessutom inte att begära mycket av ödet; en dumbom däremot är och förblir en dumbom, en slö lurk till sina dagars ände”; det gäller, menar Schopenhauer, om han så vore i paradiset och omgiven av villiga jungfrur. Att en idiot inte har någon större förmåga att uppskatta skönheten i en symfoni eller i ett subtilt resonemang, kommenterar Houellebecq lakoniskt, är det inte svårt att övertygas om. Mer förvånande är det när det gäller till exempel en avsugning, ändå visar erfarenheten på det. ”Lustens rikedom, även den sexuella lustens, sitter i intellektet och står i direkt proportion till dess egen kapacitet.” Det värsta är, menar författaren, att detsamma gäller smärtan: också den djupnar allt efter den lidandes förutsättningar. Och smärta är, som sagt, om vi får tro Schopenhauer livets grundackord. ”Varje enskild olycka tycks vara ett undantag, men olyckan i allmänhet är regel”. Detta förhållande utgör fundament för den ”banalitetens tragedi” som Houellebecq i hög grad skriver fram i sina verk: En olycka som varken har sin orsak i individuell ondska eller extraordinära livsomständigheter, utan vars främsta grymhet kanske består just i dess vardaglighet. Men i tanken på lidandet som existensens mest basala villkor finns också fröet till en radikal empati, för det i mig som lider när man gör mig ont, är inte väsenskilt från det som kan driva mig att göra ont mot någon annan. Ondska är i själva verket inget annat än den enes vilja till liv som misslyckas med att känna igen sig själv i den andres, så att den blint ”begraver sina tänder i sitt eget kött”. Bödel och offer är skilda åt som värdsliga fenomen, men den livsvilja som tar sig uttryck genom dem är i botten densamma: Det är först när vi inser det, menar Schopenhauer, som möjligheten till sann godhet finns. Michel Houellebecq har omväxlande kallats provokatör, romantiker, högerpopulist och moralist - epitet som alla troligen innehåller ett visst mått av sanning, men som inget av dem fullt ut förmår göra reda för det släktskap han som privatperson tycks uppvisa med sina protagonister, män som sysslar med lite annat än att försöka göra livet uthärdligt genom de själlösa nöjen som konsumtionssamhället ställer för dem: färdigmat, teveföljetonger, i bästa fall sex. Men också på detta har Schopenhauer svar: ”Det är ett märkligt krav att ställa på en moralist att han enbart ska förespråka de dygder som han själv besitter.” Helena Granström, författare med bakgrund inom matematik och fysik Litteratur Michel Houellebecq: Hålla sig vid liv, i översättning av Mats Leffler. I Schopenhauers närvaro, i översättning av Kennet Klemets. Båda utgivna på Ellerströms förlag, 2020.

13 Touko 202011min

Den artificiella intelligensen talas det mycket om. Orden kan betyda väldigt olika saker, men oavsett vad man menar verkar det konstgjorda tänkandet få en väldigt mänsklig prägling på gott och ont. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 4/11 2019. Såhär vid undergångens rand, i skuggan av klimatkrisen, kan man behöva en ljuspunkt i mörkret. Jag tänker på Florence Nightingale. Sjuksköterskan som blev känd som ”damen med lampan” för sina outtröttliga ronder under Krimkriget. Hon framställs ofta i ett lätt oskuldsfullt skimmer, som den omhändertagande modersymbolen. Mindre känd är hon för sin roll som statistiker. När hon tog sig an fältsjukhuset dog mer än hälften av patienterna och kropparna begravdes utan närmare undersökning. Nightingale samlade målmedvetet in siffror på sjukdomar och skador, som hon presenterade i diagram för pressen för att få politikernas uppmärksamhet. Med mer resurser och bättre rutiner sjönk dödsantalet drastiskt. Hans Rosling gick i samma fotspår. Hans passion och livsgärning bestod i att använda och visualisera statistik för att öka förståelsen för global hälsa. Empati för all del, men utan siffror och faktabaserad kunskap hade varken Rosling eller Nightingale nått så långt. Det ligger i människans natur att söka mönster, menar amerikanerna Nick Polson och James Scott. De är båda forskare inom statistik och har tillsammans skrivit boken ”AIQ – hur artificiell intelligens fungerar”. Boken handlar mer om idéer än om matematik, och de lyfter fram flera historiska förebilder – bland annat just Florence Nightingale. I dag kan vi samla information på ett helt annat sätt än på hennes tid. Och det systematiska utvinnandet av information och analys av tidigare ohanterliga mängder data – så kallad Big data – är en viktig komponent i det som kallas maskinlärning. Det vill säga, de modeller som gör att datorer kan lösa uppgifter, utan att ha fått instruktioner om hur det ska gå till. Och ju självständigare tekniken löser uppgifterna, desto närmare till hands ligger det att prata om ett intelligent tänkande. Men vad är egentligen artificiell intelligens? Den mjukare tolkningen av begreppet handlar om just maskininlärning, där våra system blir mer och mer effektiva när det gäller att identifiera problem och hitta lösningar. Den starkare tolkningen syftar till om tekniken en dag kan utveckla ett människoliknande medvetande. Ja, verklig intelligens. Vad ett medvetande är har vi dock ännu inte kunnat hitta en bra definition på. Och hur är det med intelligens? Om man går till ett uppslagsverk betonas saker som abstrakt tänkande, relationstänkande, anpassning till nya situationer och effektivt utnyttjande av erfarenhet. Men någon gemensam tolkning som alla kan enas kring finns inte heller här. Och kanske är det först nu som vi verkligen behövt enas. Frågorna om artificiell intelligens pressar oss också att förklara vad som gör människan unik. Ja, även om ord som data och maskininlärning kan få frågorna om artificiell intelligens att framstå som i första hand tekniska, så finns alltid ett existentiellt lager där, inte särskilt långt under ytan. Jag skulle till och med vilja hävda att forskningen sätter ljuset på två motstridiga viljor inom oss. Å ena sidan vår önskan att förstå och förklara in i minsta detalj – att helt kunna definiera inte bara medvetande och intelligens, utan även kreativitet och fantasi. Och å andra sidan, vår dragning till det oförståeliga. Man behöver inte vara troende för att känna igen sig i den tanken, utan det handlar om ett grundläggande existentiellt villkor. Vi behöver det oförklarliga – eller oförklarade – för att uppleva att vi har fri vilja och mening med vår tillvaro. Om allt går att reproducera i ett artificiellt medvetande, vad är meningen med människan då? Människan har drömt om robotar och försökt att lösa frågan om den artificiella intelligensens möjlighet under lång tid, men om vi bortser från de filosofiska och logiska problemen som AI ställer oss inför, så befinner vi oss i dag i en ny situation rent praktiskt. För det är inte bara mängden tillgänglig data som vuxit explosionsartat, utan också problemen vi står inför. I takt med att jordens framtid ser allt dystrare ut ställs förhoppningen alltmer till att ”den tekniska utvecklingen” i vid och vag mening ska komma med lösningen. Så låt oss tänka fritt och utopiskt en liten stund. Låt oss säga att vi riktar in alla våra ansträngningar med den artificiella intelligensen på att få planeten som vi känner den att överleva. Vi låter den snara framtidens robotar räkna ut nya metoder för att utvinna hållbar energi, skära ned på farliga utsläpp och – låt oss drömma fritt – se över hela det ekonomiska systemet. För människan verkar inte kunskap vara det stora problemet, utan oförmågan att agera. Annars hade vi stoppat den globala uppvärmningen för längesen. ”Läs en rapport”, brukar den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg uppmana de beslutsfattare hon talar till. Men vi läser ju. Och gör ingenting. Och fortsätter att göra ingenting. Den handlingsförlamningen skulle inte den artificiella intelligensen behöva lida av. Framtidens robotar behöver ju inte bry sig om petitesser som politiskt rävspel, Kafka-byråkrati och storföretagens lobbygrupper. Men risken, eller chansen beroende på vems perspektiv man tar, skulle då vara att maskinerna drar slutsatsen att det är mänskligheten som är problemet. En slutsats som, alldeles oavsett om robotarna är tänkande eller kännande i egentlig mening, nog får betraktas som intelligent. Men även om vi ville sätta andra värden än de mänskliga i förgrunden, som till exempel gynnar miljön och klimatet, så är frågan om vi skulle kunna det. Det finns kända exempel på AI-system som börjat sprida både rasism och konspirationsteorier. Den data som maskinerna lär sig ifrån är mänsklig, därmed följer också våra fördomar med in i maskineriet. Men människan har också styrkor, som ännu ingen artificiell intelligens kunnat uppvisa. Och kanske är det trots allt där vi ska söka när vi försöker utveckla en teknik för framtiden. När Florence Nightingale föddes i början på 1800-talet var det bokstavligt mörkt; stearinljus och oljelampor flackade i natten. Det är nästan ofattbart hur snabbt tekniken och uppfinningar utvecklas. Nu är allting upplyst – snart också hjärnans innersta vrår – men framtiden ter sig mörkare än någonsin. Kanske kan ”damen med lampan” vara en ljuspunkt att följa in den okända framtiden? Som en påminnelse om att siffror och empati var för sig inte räcker särskilt långt, men tillsammans kan de rädda liv – kanske till och med världen. Anna Thulin, journalist och författare Lästips Nick Polson och James Scott: AIQ – hur artificiell intelligens fungerar”. Översättning av Joel Nordqvist. Daidalos, 2018.

12 Touko 20208min

Diagnoser kommer och går och läkemedelsindustrin frodas. Men om det är samhället som behöver medicinering? Författaren Boel Gerell reflekterar över normalitetens gränser i en sjuk värld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. – Är du också knäpp? Den äldre killen tittade på mig, inte ovänligt egentligen, men undrande. – Näe, svarade jag och rösten var lite vag och jag kände ett plötsligt behov av att förtydliga mig. – Nej, det är jag faktiskt inte! – Okej, sa han, med ännu en forskande blick på mig, uppifrån och ner. Som om han inte lät sig övertygas så lätt. Och jag förstod hur det skulle bli: jag skulle få bevisa det. Som yngre syster till ett syskon med funktionsnedsättning innebar inträdet i varje ny miljö att mitt efternamn väckte intresse. Och även om inte alla var lika rakt på sak som den här killen fanns frågan där. Om jag skulle bli en sån som stack ut. Om jag också var annorlunda. Just därför var det så oerhört viktigt, att jag på inget vis utmärkte mig. Att jag låg lågt och var som alla andra. Men ni vet hur det är, när man ska bevisa något. Man försöker lite för mycket och blir plötsligt medveten om varje rörelse, varje tonfall och varje ord tills ingenting av det som nyss var självklart är självklart längre. För hur går man över en skolgård egentligen, när man är normal? Hur rör man armarna, hur skrattar, äter, talar och tänker man egentligen? Finns det ett sätt eller flera? Och är det som är normalt i ett sammanhang onormalt i ett annat? Många år har gått sedan jag gick över den där skolgården och mycket är i dag annorlunda. Barn som inte passar in – och särskilt då pojkar – förses numera generöst med diagnoser. I boken ”Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället” från 2018 skriver Katarina Bjärvall att minst en pojke i varje skolklass och en flicka i varannan har en adhd-diagnos. Är det för många? Är alla dessa barn verkligen så kallat onormala? Eller reagerar de bara mer eller mindre friskt på ett sjukt och sönderstressat samhälle som spinner så snabbt i sin destruktiva, nedåtgående spiral att inga avvikelser kan tillåtas? Utan måste rättas till och justeras. Barnen ska botas, men inte genom att anpassa kraven efter deras förmågor, utan genom att dämpa deras reaktioner och göra dem mindre störande. Här kommer vi enligt Katarina Bjärvall in på en avgörande faktor för inflationen i antalet diagnoser; de multinationella läkemedelsbolagen och de storsäljande medicinerna. För på ett plan fungerar piller mot besvärliga barn verkligen förunderligt bra; plötsligt kan eleverna koncentrera sig på ett helt annat vis. De gör vad de ska, de är inte till så mycket besvär och kräver mindre resurser. På köpet ges förstås biverkningar; minskad aptit, störd sömn, rubbningar i tillväxten, höjt blodtryck och till och med plötslig död. Ändå väljer många medicinerna, vilket om inte annat säger något om vidden av smärtan i att inte passa in. I ett slimmat skolsystem läggs allt mer ansvar på eleven själv att klara sitt beting samtidigt som bristen på tydliga ramar skapar en i många fall kaotisk och olidlig studiemiljö. Allt detta vet vi, på samma vis som vi vet att barn i dag från tidig ålder matas med mediala intryck i en omfattning som är överväldigande. De spelar för mycket spel, säger vi. De är för lite ute, de multitaskar på ett sätt som inte rimligen kan vara nyttigt. Men när barnen väl reagerar, genom stress, depression, aggression eller utmattningssyndrom så är det dem det är fel på. Det är de som ska medicineras och förändras. Adhd är vår tids sjukdom och då tänker jag inte bara på de många barnen utan på diagnosen som en precision av själva tidsandan, på samma vis som tidigare epoker haft sina diagnoser som definierat tidens ideal i långt högre grad än de sjukförklarade individerna. Medan det i dag främst är pojkarna som behöver vård för att systemet ska fungera var det för inte särskilt länge sedan flickor och kvinnor som stod i fokus för läkarvetenskapens omsorger. Flickor som i det sena 1800-talet ville studera på samma villkor som pojkar kunde diagnosticeras med kloros som innebar att de var överansträngda och behövde sluta studera och ägna sig åt annat, som bättre lämpade sig för deras biologiskt underlägsna konstitution. På samma sätt sjukförklarades kvinnor långt in i förra seklet, för att de inte trivdes i sina äktenskap eller överhuvudtaget kände sig frustrerade eller arga över de begränsade möjligheterna som stod dem till buds. Med diagnoser som hysteri, neurasteni och psykogen sinnessjukdom gavs mandat för elchocker, tung medicinering och i värsta fall lobotomi som förvandlade oförrätterna till minnesluckor och ilskan till apati. I ett samhälle där normen är en kvinna som förnöjt tar hand om hem och hushåll blir en kvinna som kräver rättigheter som en man en anomali. När samhället förändras och kvinnan i högre grad behövs i arbetslivet blir i stället hemmafrun ett tragiskt undantag, en förment deprimerad och världsfrånvänd varelse som behöver hjälp för att ta sig ur sin situation. På ett liknande vis har vetenskapen sjukförklarat män och kvinnor som sexuellt föredragit det egna könet och alltså inte godvilligt inordnat sig i en traditionell och samhällsbärande kärnfamilj. När Världshälsoorganisationen så sent som 1992 beslutade att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom, minskade i ett slag andelen psykiskt sjuka människor i världen. Vem som är sjuk – eller knäpp för att citera pojken på skolgården – är alltså en fråga om kontext och perspektiv. Men också om lönsamhet och samhällets behov. Och jag tänker på den klassiska målningen ”Blir du lönsam, lille vän?” av Peter Tillberg, med det grå 70-talsklassrummet med sina till förvillelse lika, tysta och lydiga elever. Bara en flicka bryter mönstret, tittar inte på läraren utan ser ut genom fönstret och drömmer sig bort. Jag vet förstås inte säkert, men jag har en teori. Att nästan alla av oss som ser målningen identifierar oss med flickan som inte är som andra. Innerst inne är vi alla övertygade om att vara avvikande, onormala, kanske till och med knäppa. Somliga döljer det bättre än andra bara, kanske genom att peka ut någon annan som tycks ännu konstigare. Att sticka ut och ifrågasätta normerna är att ta en risk och samtidigt är det mycket i vår nuvarande samhällsordning som tyder på att majoritetens sätt att tänka och leva är allt annat än friskt. Ändå fortsätter de flesta av oss som förut och ett populärt sätt att desarmera dem som slår larm och vill få oss att tänka om är att beskriva dem som miljömuppar, foliehattar, galningar. Någon avsaknad av varningssignaler ges alltså inte, men hellre än att ta alla dessa reaktioner på allvar avfärdas de som störande och sjuka. I skolorna fortsätter barn som behöver struktur och ordning för att fungera att slås ut. För att inom kort förpassas till en arbetsmarknad som ställer höga krav på prestationer och erbjuder osäkra anställningar och tillfälliga kontrakt. Kring oss vittrar naturen under hotet av en annalkande katastrof. Vår värld blir en allt bräckligare farkost att färdas i. Och i brist på trygghet och framtidstro fortsätter medicinerna att skrivas ut. Boel Gerell, författare och kritiker

4 Touko 20209min

Från Sápmi skrivs poesi som gör upp med den svenska kolonialmakten, men Elin Grelsson ser liknande metoder användas när den exploaterade och negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad innebär det att skriva på förtryckarens språk? Hur gör du motstånd mot det språket om du samtidigt är fångad i det? Det är återkommande frågor i den postkoloniala litteraturen och dess teoribildning. Frågorna springer både ur erfarenheter av att rent bokstavligt skriva på den forna kolonialmaktens språk, men också utifrån att mer metaforiskt behöva kämpa för sin egen röst och berättelse, utan att se sig själv genom maktens blick. En sådan kamp kan handla om att beskriva verkligheten bortom den ekonomiska och kulturella maktens centrum. Det har länge talats mycket om postkolonialism med exempel från runt om i världen, men den skrivs också inom den svenska litteraturen.Under slutet av 2010-talet stakades det ut en decentraliserad och dekolonial riktning inom svensk poesi, med fokus på Sápmi, glesbygden och exploaterade naturområden i Norrland. Det är en riktning inom poesin där språket inte längre tillhör förtryckaren, utan där språket i stället utgår ifrån det rurala, det koloniserade, där dikten skrivs utifrån den förtrycktas blick eller använder sig av maktens språk för att dekonstruera det.2018 tilldelades Linnea Axelsson det prestigefyllda Augustpriset med diktverket Aednan. I sitt 760 sidor långa poetiska epos berättar hon om två samiska familjer från 1900-talets början fram till idag. Röster från Ristin, Lise, Sandra och andra familjemedlemmar vittnar om hundra år av svensk kolonialpolitik; från den stängda gränsen till Norge vid 1900-talets början fram till den tio år långa nutida processen mellan Girjas sameby och den svenska staten om förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter på samebyns renbetesområde. Blicken i dikterna är ofta riktad mot kolonisatören: svensken och dennes okunskap och ointresse av att lära sig om delar av sitt eget lands historia. Men blicken riktas också inåt. Den berättar om det ituslitna jag som uppstår när du inte tillåtits vara hel, när du lärt dig att skämmas över och dölja ditt modersmål och vad det gör med en människa när ursprunget förtrycks.Hur slår mansönder ett folkett land_Varför har jagalls fått för mig Att allt någon gångvarit ett och lika _ Och inte såhärbrustet som jag självalltid varit _ Ändå vandrar jag härEn annan möjlig väg att inte tala förtryckarens språk är att dekonstruera det, något som poeten David Vikgren arbetar med i sin nionde diktsamling Materialvägensägen (2019). Begreppet ”materialvägen” i titeln syftar till de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen i nordligaste Sverige. Dikterna tar det politiska språket kring den samtida glesbygdens bristande samhällsservice och dess exploaterade naturresurser och vänder och vrider på det, bryter ner det tills bara ett skärskådat nonsens återstår. Eller som juryn skrev när diktsamlingen nominerades till Sveriges radios lyrikpris: ” Regionalpolitisk rappakalja mals ned till sjungande språkslagg i ett explosivt vittnesmål om exploateringen av glesbygden.”Vikgren, uppvuxen i Övertorneå vid riksgränsen mot norra Finland, använder sig av upprepade symboler såsom den avvecklade vårdcentralen och den öde shoppinggallerian i dikterna. Runt dessa rör sig gestalterna Råttan, Krokodilen, Bolagstopparna och Ungkarlen som försöker överleva, exploatera eller flytta som de tre enda möjliga alternativen i de glesbefolkade orterna starka på naturresurser men tömda på samhällsservice.Ett annat alternativ än de tre visar dock David Väyrynen på i sitt debutverk Marken (2017). Med rötterna djupt försjunkna i Malmbergsfältens vardagssamtal och tradition av arbetarrörelsens och laestadianismens tal och predikningar kläs makten – de södra centralorterna – av i sin fåniga nakenhet. Här blir det nordnorrländska glesbygdslivet normen och det önskvärda sättet att leva och stadsbornas jakt efter underhållning, status och nyheter det som kritiskt skärskådas. Dikten Vår ropande röst (i obygden) är exempelvis formad som ett fiktivt brandtal där det exploaterade norr har slagit sig fri från kolonialmakten i söder och tagit makten över de naturresurser som förser städerna med el.för endast som bundna av deras jäktbehöver vi deras maskiner endast som verkligt självförsörjandehåller vi oss levandeoch aldrig ska vi försumma att slå fastatt vi har alltid klarat oss utan domatt dom har aldrig klarat sig utan oss att marken är vår och självständigheten i evighet, jajamenI Väyrynens poesi är subjektet den norrländska arbetaren som inte kräver så förbannat mycket av livet och lärt sig leva i den sortens enkelhet som krävs i klimatkollapsens tid, medan de söderöver fortfarande konsumerar som om människan var oavhängig naturen. Sörlänningen blir här en sorts stereotyp, av samma slag som norrlänningen så många gånger varit.2019, året efter att Aednan tilldelades Augustpriset, mottog författaren och journalisten Marit Kapla samma pris för debutverket Osebol. En journalistisk poesi där författaren återvänt till sin gamla hemby i norra Värmland och lyssnat på de som stannade kvar. Osebol är en utflyttningsbygd där skogsbruket en gång var starkt, men idag förlorats till de moderniserade storbolagsbrukens maskiner och arbeten gått förlorade. Kapla intervjuar så gott som alla byns vuxna invånare och låter sedan deras röster tala i ett över 800 sidor långt verk, en metod som känns igen från exempelvis Svetlana Aleksijevitj. I rösterna framträder både en kärlek till bygden och en ständig dialog med sig själv om varför man stannar kvar på en plats som tiden och centraliseringen har dömt ut.Samtliga nämnda diktverk förhåller sig till makten och till centrum på olika sätt. Rösterna i dikterna är ständigt medvetna om den andreifiering som majoritetssamhället – svensken, sörlänningen eller stadsbon – betraktar dem utifrån. De är en märklig urbefolkning, bakåtsträvande glesbygdsbor och kvarstannande rester från en annan tid. Så måste också texten förhålla sig till detta och på olika sätt använda sig av stereotyperna och blicken utifrån genom att tala till förtryckaren eller slå sönder dennes språk. Samtidigt tar rösterna tillbaka ordet, gör sig själva till subjekt. Det innebär också att makten och dess blick på en blir synlig. Det kan vara svensken som inte känner till sin egen koloniala historia, exploatörerna av naturresurser eller stockholmarens stereotypa syn på norrlänningen. I dikterna är de minst lika synliga som diktjagen. Vad innebär det att det periferas, koloniserades röster själva börjar tala genom poesin också i Sverige? Förtryckaren står plötsligt både naken och ordlös. I stället: ett muller av röster, sånger och ord som strömmar från det vi brukar kalla obygden.Elin Grelsson, författare och kritikerEssän är en omarbetning av en text som tidigare publicerats på engelska på Versopolis under rubriken A Rumbling from the Backwoods.

30 Huhti 20209min

Den italienska filosofen Giorgio Agamben har skrivit en mycket annorlunda självbiografi där hans vänner står i fokus. Lars Hermansson funderar på vad är för sorts självframställan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Skrivbordet i arbetsrummet på vicolo del Giglio i Rom består av en skiva lagd över två bockar. Mitt på bordet inskjuten mot väggen står en liten låda av trä som fungerar som dokumentsamlare. Bredvid den en burk med pennor, och till höger ett tiotal anteckningsböcker i olika färger, röda, svarta, gröna. I sin självbiografi, Autoritratto nello studio, Självporträtt i ateljén, eller arbetsrummet, det är samma ord på italienska, utgår Agamben från foton av olika arbetsrum han haft under sin karriär, för att ge ett porträtt av, inte så mycket sig själv, som sin verksamhet, genom att berätta om de minnen några av de ting som syns på fotona väcker hos honom. Metoden påminner lite grand om skvallerpressens hemma-hos-reportage som ju ofta porträtterar människor via deras soffor, designlampor och kök. Men de ting Agamben väljer att tala om – foton, vykort, målningar, böcker – pekar ofta bort från honom själv, mot de vänner och kulturella kontexter som formade honom som tänkare, i förlängningen alltså den epok i europeisk kulturhistoria hans vänner i många fall var med och skapade: Heidegger, Calvino, Morante och många, många fler ägnas älskvärda miniporträtt. Det första föremål Agamben berättar om i boken är ett inbjudningskort till en födelsedagsmiddag för den franske filosofen Jean Beaufret. Inbjudningskortet står längst fram i den där dokumentsamlaren, det är daterat den 22 maj 1977, och bär på ett citat av den franske filosofen Simone Weil som lyder så här i Gunnel Vallquists översättning: ”En människa som har något nytt att säga – ty för gamla slagord behövs ingen uppmärksamhet – kan till en början göra sig hörd endast av dem som älskar henne.” Att detta inbjudningskort är det första föremål som omtalas i boken är ingen slump. Det är om Simone Weils tänkande Agamben skriver sin avhandling i rättsfilosofi i mitten av 1960-talet. Släktskapet mellan Weils religiöst mystiska begrepp ”Avskapelse” som förekommer i bland annat Tyngden och nåden, och Agambens biopolitiska begrepp ”Det nakna livet”, centralt i hans kanske mest kända verk Homo Sacer, blir tydligt i det avsnitt där Agamben talar om vänskapen med den spanske poeten José Bergamin, via sitt eget i Paris inköpta, men av Bergamin fullklottrade, exemplar av Weils brev och sista anteckningar från London. Det är vackert hur Agamben visar att Bergamin genom sin person fick honom att förstå de djupare implikationerna av hennes filosofi. Och minst lika vacker är den kärlek som strålar från de två fotografier där en åldrad Bergamin och en stjärnögd, ung Agamben viskar saker i varandras öron. Men inbjudningskortet är också väl valt för att citatet av Weil sätter ord på den atmosfär som tycks ha omgivit Agamben under hans karriär, i alla fall så som han väljer att framställa den, och som också genomsyrar denna bok – en genuint generös atmosfär där vännen alltid kommer i första rummet. Det här är en bok som lika gärna skulle kunna ha haft titeln Vänporträtt, eller Självporträtt med vänner. Om och om igen visar Agamben hur det är vännerna som har lett honom fram till det han har tänkt och skrivit. Att det omvända också skulle kunna ha varit fallet är inget som tycks föresväva honom. Hans ödmjukhet känns helt uppriktig. Och liksom lycklig. Men också som en integrerad del av hans tänkande. Med Simone Weil menar Agamben att bara människor som förlorat all social prestige kan säga sanningen, alla andra ljuger. ”Därför”, skriver han, ”försöker vi, när vi skriver, göra oss anonyma, okända till och med för oss själva.” Det där ”vi:et” är en smula gåtfullt. Men jag tänker att det syftar på vännerna, alla de som nämns i boken, inklusive, förstås, författaren själv. I "När vi talar om oss själva", nedslag i subjektivitetens historia från Montaigne till Norén, urskiljer litteraturvetaren Carin Franzén två huvudstråk i självframställningens konst: den antika traditionen med kyrkofadern Augustinus Bekännelser från tidigt 400-tal som mest känt exempel, handlar ytterst om att framställa sig som förebildlig, ett dygdemönster. Och det sysslar nog fortfarande mången självframställare med, även om dygdemönstren idag ser annorlunda ut. För från och med upplysningsfilosofen Jean Jacques Rousseaus Bekännelser som kom ut 1782, fyra år efter författarens död, tillkom en komponent i självbildsproduktionen, som få idag vill vara utan, nämligen den unika individualiteten, eller om man så vill: konsten att framstå som förebildlig genom att vara speciell, och att vara speciell genom att vara helt och hållet sig själv. Den kan tyckas som om Agamben försöker undvika bägge dessa självframställningsknep genom att tala om sitt arbetsrum och sina vänner snarare än sig själv. Men kanske inte ändå. När jag under läsningen inser att denna självbiografi handlar mer om upphovsmannens vänner än om honom själv, kommer jag på att jag i bokhyllan har ett litet häfte av Agamben, antagligen en föreläsning från början, nitton sidor bara, som heter just Vännen, eller L´amico på italienska. Jag plockar fram och läser. ”Vännen är därför ett annat själv, ett hetero autos.” Alltså på latin Alter ego. Och vidare: ”Vänskapen är det delande, som föregår varje uppdelning, eftersom det den ska fördela är livet självt, själva faktumet att existera. Och det är denna fördelning utan objekt, detta ursprungliga sam-kännande, som utgör politiken.” Slut citat. Vänskap som politikens förutsättning. Låter det utopiskt? Kanske en smula. Låter det som Agamben? Njae, inte riktigt. Agamben har ju i flera av sina böcker pekat ut politiken som ett fält i permanent kris, och staten i de moderna västerländska demokratierna som en institution mer intresserad av att skydda sig själv än sina medborgare. Men av politik ser man inte mycket i den här självframställningen, inte heller av det som brukar kallas privatliv. Det är en mycket diskret bok, kärleken till vännerna är påtaglig, men aldrig påträngande, detaljerad. Vi får aldrig höra om några komplikationer, svek eller svinhugg. Agamben skriver att han alltid föredragit komedin framför tragedin. För att den är rörligare, lättare, friare. Och därför mer moraliskt uppfodrande. Huvudpersonen är inte bunden av sitt öde som i tragedin, utan kan välja. Och i den här självframställningen är det kanske så att Agamben har valt den antika traditionen, där huvudpersonen framställer sig som dygdemönster, snarare än unik individ. Och att dygden framför andra i så fall heter vänskap. Och beroende. Agamben skriver: ”En sak vill jag ändå ska framgå med all tydlighet: att jag är en epigon i ordets bokstavliga bemärkelse, en varelse som förnyar sig bara med hjälp av andra människor, och som aldrig förnekar detta beroende, som lever i en pågående och lycklig stegvis utveckling.” Lars Hermansson, författare och kritiker

28 Huhti 20209min

Kulturutbytet har varit avgörande i människans historia och kanske också för hennes framtid. Eva-Lotta Hultén funderar över hur det ska gå till i en värld som alltmer liknar en enda kultur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sedan höll jag i en kurs i spanska. En av eleverna var en äldre man som skulle börja bo i Spanien på vintrarna. Han hade aldrig tidigare lärt sig något nytt språk och hans hjärna gjorde motstånd mot de främmande ordföljderna. Frustrerat utbrast han ”Men varför har de orden i en så konstig ordning!” Jag försökte förklara att det inte finns någon ordning som var konstig när det gäller språk, utan bara ordningar som är olika, men det bet inte. Trots hög motivation gick det mycket trögt med inlärningen. I mötet med det som upplevs som konstigt glömmer vi ofta att ifrågasätta grundvalarna för våra egna föreställningar. De är för oss givna och orubbliga. Sådana här omedvetna grundantaganden kallade filosofen Maurice Merleau-Ponty för sedimentering. När stora grupper hyser samma värderingar och trossatser kan de bli inbäddade i kulturens bottenlager. I dagens USA är ’frihet’ ett exempel och i Kina ’harmoni’. I västvärlden är rationalitet en sedimenterad kulturell grundsats. Vi är starkt övertygade om att vi är rationella, autonoma individer med både förmåga och skyldighet att styra över våra liv. Med det följer ideal om ständig utveckling av självet och en fetischisering av valfrihet, menar Julian Baggini, författare till boken ”How the world thinks”. Dessa föreställningar utmanas numera av psykologer som menar att vi vanligtvis inte är vare sig rationella och autonoma i vårt tänkande utan snarare intuitiva, känslomässiga och starkt påverkade av andra och av miljön. Men vi har byggt vårt moderna samhälle runt föreställningen om den självständiga och rationella individen. Familjen och gruppen har på de flesta håll en mycket starkare ställning än här. Julian Baggini jämför i sin bok Östasien med Europa och USA och menar att man kan göra en distinktion mellan intimitet som ideal i öst och självständighet i väst. Japanska föräldrar fostrar sina barn till att vara lyhörda inför andra och inför sammanhanget medan amerikanska föräldrar fostrar sina till att vara ansvariga för sig själva och leva efter universella principer. Med idéer om självutveckling och autonomi, sprungna ur bland annat Thomas Hobbes idéer om allas kamp mot alla och skeva tolkningar av Charles Darwins devis om det naturliga urvalet, har vi i väst fått en tävlingsinriktad kultur där individer och institutioner hela tiden ställs emot varandra. Det är läror vi varit duktiga på att sprida över världen. Konkurrens har kommit att ses som något självklart gott och utvecklande, trots att underlaget för att det skulle stämma är skralt när man börjar syna det i sömmarna. Ofta visar det sig i stället vara samarbete som är motorn till utveckling. Historikern Felipe Fernández-Armesto återkommer gång på gång i sin bok ”Out of our minds – what we think and how we came to think it” till att det varit i mötet mellan kulturer som nya och fruktbara tankar uppstått. Han skriver: ”När kulturer kommer i dialog tycks de föda fram idéer och berika varandra och generera nytt tänkande”. Slut citat. Det för många så förhatliga ”kulturberikandet” har alltså länge varit en motor för mänsklighetens utveckling, enligt den konservative Felipe Fernández-Armesto. Konservatism behöver inte betyda att man är skeptisk mot allt som ter sig främmande. ”Kulturberikandet” har pågått under årtusenden. Ibland har mötena visserligen skett genom krig och erövringar men för att idéer ska mötas krävs ändå alltid ett intresse för det som är nytt. Ofta är sammansmältningen en långsam process som kan betraktas som mer konservativ än den radikala nykonservatismens dröm om att snabbt föra oss tillbaka till en idealiserad dåtid. En av vår tids mest nydanande och spännande idéer, med mycket stor potential att skapa ett nytt tankeparadigm, kommer just ur två distinkt skilda kulturers möte. Jag tänker på naturens rättigheter. Olika naturfolks tankar om naturen som besjälad, levande och släkt med oss människor har mött fyrkantig, västerländsk juridisk tradition. Idéerna har redan fått stor spridning och viss tillämpning - flera floder runt om i världen har fått juridiska rättigheter. I en tid av galopperande artutdöende och miljöförstöring är vi sannerligen i stort behov av en ny syn på naturen och vår relation till den. Fernández-Armesto befarar att sådana här möten mellan kulturer snart kommer bli omöjliga. Han siar om en framtid då en enda världskultur råder. Efter att vi i tusentals år sett kulturer utveckla sina olika särdrag, både på egen hand och i utbyte med andra, blir vi nu istället alltmer lika varandra. Jag är skeptisk till den föreställningen. Idéer må bli alltmer universella och sprida sig allt snabbare, och på gott och ont blir vi kanske alltmer kulturellt lika varandra över jordklotet men Fernández-Armesto glömmer en sak som borde ligga honom som historiker nära. Vi står inte bara i dialog med varandra, utan med forna tider. I mötet med äldre skrifter sker i varje generation något nytt - vi ser dem från nya horisonter. Och samtidigt som kulturella förhållningssätt blir alltmer globala så blir vi kanske också alltmer olika varandra inom de nationsgränser vi skapat. För den som hyser nördiga specialintressen går det numera lätt att hitta likasinnande. Utbudet av musik- och klädstilar är enormt. Möjligheterna att välja religion, livsstil och värderingar och utbyta tankar med andra ökar. Och nya idéer uppstår också ur ny forskning och kunskap. Kanske står vi till exempel inför ett sådant kunskapsinitierat paradigmskifte där vi rör oss bort från de destruktiva idéerna om allas kamp mot alla? Tävlande tonas numera ner inom ungdomsidrotten eftersom det faktiskt inte tycks stärka utan tvärtom sänka ungas lust att röra på sig. Evolutionspsykologer och sociologer pekar på människans i grunden sociala och i hög grad samarbetsinriktade natur. Allt fler röster också från forskarhåll höjs mot konkurrensutsättning av allmänna nyttor som ett universalmedel för utveckling och effektivitet och vikten av samarbete hålls numera fram av institutioner som Världsbanken och World Economic Forum. Kanske rör vi oss mot ett mer österländskt förhållningssätt där gruppen stärks och de strängt individualistiska idealen överges. Förhoppningsvis klarar vi i så fall den övergången utan att gå över i en lika strängt kollektivistisk kultur. Enligt lyckoforskaren Ruut Veenhoven finns det två sorters individualism med helt olika effekt på vårt välmående. Individualism som innebär att i konkurrens med andra maximera sina egna vinster är negativ för oss eftersom den leder till ökad isolering och social fragmentering. Individualism som gör det möjligt för oss att själva välja våra livsmål, våra vänner och vår partner är i stället positiv. Kanske kan idéer om en autonom individ och idéer om gruppen som samhällets bärande enhet gifta sig och skapa nya grundsatser som innebär att vi balanserar kollektivism och individualism på ett sätt som ger utrymme för både egna val, personligt ansvar, hänsyn och starka gemenskaper som håller öppet för omvärlden. En kultur av både pluralism och enhet. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

27 Huhti 20209min