Svampfobi: I Sverige åt vi hellre sågspån än ”paddehatt”

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen. Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år? Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste. Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan. Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl – allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska. I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga ”Åh Eva, är du inte klar snart – jag vill läsa min tidning!” För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet ”läsande kvinna” med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning – att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna. Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död – måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna? Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i ”Förbjuden frukt – Litterärt, franskt och kvinnligt” från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap. För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav – eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund – från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar ”Du minns väl ’Ty så var det var skrivet’ och allt det där? Nu händer det!” Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok – ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten – förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal. Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt – den som ju Kårelands boktitel också alluderar på. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft – men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor – för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån – som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik – kort sagt livet. Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota? Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker

6 Huhti 20209min

Octavio Paz tilldelades Nobelpriset i litteratur 1990 för sin diktning. Men frågan är om hans essäer inte haft ännu större betydelse. Dan Jönsson förklarar varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Människan har återfunnit sin enhet”, skriver Octavio Paz i Ensamhetens labyrint. Efter en vindlande historisk tankeresa anar han äntligen en utväg ur de kulturella irrgångar som han försöker kartlägga i sin essä. Mexikanskhetens fördömelse och välsignelse: att ständigt tvingas se sitt främlingskap i ögonen, detta främlingskap inför den egna historien, kulturen och identiteten som det innebär att vara en del av en koloniserad nation, ett folk definierat genom sin underkastelse – men ett främlingskap som också, visar det sig, delas av en överväldigande majoritet av jordens folk och nationer. Paradoxalt nog har den moderna civilisationen just genom sitt världsherravälde skapat en underkastelsens och främlingskapets världsgemenskap. Som Paz skriver: ”Alla civilisationer mynnar ut i den västerländska, som har assimilerat eller förintat sina rivaler.” Det vill säga: ”Världshistorien har blivit en gemensam uppgift. Vår labyrint är alla människors.” I inget annat land blev den postkoloniala belägenheten föremål för en så tidig, och så genomgripande analys som i Mexiko. Och ingenstans formulerades den analysen med sådan briljans och klarhet som i Ensamhetens labyrint. Octavio Paz skrev sin berömda essä strax efter andra världskriget, när många av Europas kolonier knappt hade börjat sin kamp för oberoende. I Latinamerika däremot var självständighetsprocessen genomförd sedan mer än ett sekel, och just Mexiko hade dessutom gått igenom en revolutionär omvälvning som väckt en intensiv debatt om kulturell identitet och frigörelse. Ensamhetens labyrint, med sina subversiva idéer om mexikanskheten – la mexicanidad – som något universellt, fick enorm betydelse inte bara för yngre mexikanska författare, som Carlos Fuentes, utan för hela den moderna latinamerikanska kulturen. Den ekar i titeln till García Marquez Hundra år av ensamhet, och i chilenaren Roberto Bolanos kultroman De vilda detektiverna, som utspelar sig i Mexico City, finns formuleringar om en ”absolut mexikanskhet” som bottnar i insikten att livet i grunden styrs av en kvävande slumpmässighet. Det är en tanke djupt förbunden med Octavio Paz förståelse av den mexikanska ensamheten som, med hans egna ord: ”en form av föräldralöshet, en mörk visshet om att ha ryckts ur Helheten, ett intensivt sökande [för] att återfinna banden som förenade oss med allt skapat”. Men Paz hämtade förstås inte sina idéer ur tomma intet. I själva verket kan man läsa hans essä som en, onekligen konstfull, sammanfattning av en filosofisk diskussion som vid det laget hade pågått i flera decennier. Den mexikanska revolutionen 1910, när diktatorn Porfirio Díaz störtades av en allians av bonderörelser och radikala oppositionella, blev alltså också början på ett sökande efter en ny kulturell identitet, som fick sitt ståtligaste uttryck hos tjugotalets muralmålare som Diego Rivera och José Clemente Orozco. I filosofin motsvarades det av en uppgörelse med artonhundratalets positivistiska framstegstro som ledde vidare i ett sökande efter de avskurna kulturella rötterna, till frågan om själva grunden för den nationella identiteten, la mexicanidad. Den text som mer än någon annan satte tonen i den diskussionen var Samuel Ramos essä El perfíl del hombre y la cultura en México (på svenska: Människans och kulturens profil i Mexiko). Publicerad 1934 blev den själva urkällan för den tankeströmning som med tiden ledde fram till Octavio Paz labyrint. Ramos ofta citerade resonemang bygger på den tyske psykologen Alfred Adlers teorier och går ut på att den mexikanska karaktären bär på ett kulturellt mindervärdeskomplex, som visar sig i diverse kompenserande attityder – som till exempel tävlingsinstinkt, våldsfetischism och en uppblåst självhävdelse. Enligt Adlers teori uppstår mindervärdeskomplexet hos det lilla barnet när det jämför sig med sina föräldrar, och i Ramos nationalpsykologiska analys var det precis det som skedde för Mexikos del i samband med den spanska erövringen. Nationen föddes som den oäkta avkomman till en redan mogen civilisation, och historien har sedan dess mest stått för en bekräftelse på detta eviga underläge. Samuel Ramos kollektivpsykologi träffade en känslig nerv i det postrevolutionära Mexiko, och i flera decennier sysslade den mexikanska idédebatten knappast med annat än att utveckla, fördjupa och vederlägga hans analys. Där Adler inte räckte till hämtades den teoretiska amunitionen så småningom från Freud och, framför allt, Sartre. Mexikanskhetens grundstämning av existentiell utsatthet koncentrerades för filosofen Emilio Uranga i begreppet ”zozobra” – ett ord som på svenska betyder ungefär oro eller obehag eller allmän dysterhet, men som för Uranga har att göra med den ständiga medvetenhet om slumpens och tillfälligheternas spel som genomsyrar den mexikanska erfarenheten och tar sig uttryck i obeslutsamhet eller rentav handlingsförlamning. Zozobran, förklarar Uranga, leder till melankoli, till känslor av sårbarhet och en benägenhet för indignation. Men också till den upplevelse av att vara utlämnad åt andras godtycke som utgör själva botten i det mexikanska mindervärdeskomplexet. För mig låter det här närmast som någon form av posttraumatiskt tillstånd – och själva traumat, tycks alla överens om, består förstås i den spanska erövringen och koloniseringen. Octavio Paz ägnar ett helt kapitel i Ensamhetens labyrint åt att spåra den fysiska roten till denna kollektiva neuros, och landar för sin del i begreppet ”chingada” – ännu ett mångtydigt och dunkelt mexikanskt ord som kan betyda allt från att bli bedragen eller misslyckas till att bli våldtagen. Den folkliga stridsropet ”¡Viva México, hijos de la chingada!” (alltså: leve Mexiko, söner till la chingada!) avslöjar för Paz vad det handlar om: ”la chingada”, förklarar han med ett intrikat freudianskt, etymologiskt och historiskt resonemang, är ingen mindre än erövraren Hernán Cortés aztekiska hustru, La Malinche – ”den våldtagna” som i symbolisk mening hela den mexikanska nationen är ättlingar till. Och just i detta paradoxala bejakande av underordningen blir den mexikanska erfarenheten universell och subversiv. När Octavio Paz fick Nobelpriset i litteratur 1990 var det i första hand för sin poesi. Med all rätt. Men jag undrar om inte hans essäer har haft minst lika stor, rentav större betydelse för den spanskamerikanska kulturella självbilden. I en senare essä utvecklar han sin syn på mexikanskhetens befriande potential till en tolkning av den latinamerikanska belägenheten som helhet. Latinamerikanen, skriver han, kan förverkliga en kosmopolitisk hållning som är omöjlig att uppnå i de dominerande kulturerna: ”Eftersom han befinner sig på en gång innanför och utanför den europeiska traditionen kan latinamerikanen se västerlandet som en totalitet till skillnad från en fransman, en tysk, en engelsman eller en italienare med deras oundvikligen provinsiella synsätt.” I det ljuset framstår vår europeiska överordning som en fattigdom, en brist på perspektiv. Vi är alla främlingar, alla barn till La Chingada. En del av oss vet bara än så länge inte om det. Dan Jönsson, författare och essäist LitteraturOctavio Paz: Ensamhetens labyrint. Övers Irmgard Pingel/Lasse Söderberg. Brombergs, 1984. Octavio Paz: Till analogins lov. Övers Lasse Söderberg. Ellerströms, 2020. Carlos Alberto Sanchez och Robert Eli Sanchez (red): Mexican Philosophy in the 20th Century. Oxford New Histories of Philosophy 2017.

1 Huhti 202010min

Vem ska man luta sig mot under katastrofen? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. På spårvagnen ställer Göteborgs stad en rättfram fråga: “Klarar du dig i tre dygn?” Det sakliga och optimistiska svaret som förväntas är ja. Jag behöver bara skaffa ett par vattendunkar, tjugofem konserver, ett trangiakök, batterier och lite andra grejer. “Om du tar ditt samhällsansvar och klarar dig i 72 timmar vid en kris, så kan samhällets resurser användas till de mest nödställda.” När jag hämtar barnvagnen i källaren passerar jag ett litet inramat papper daterat 27 januari 1956. ”Besiktningsbevis för skyddsrum”. Walter Syrén intygar å civilförsvarschefens vägnar att allt är i sin ordning. 90 personer kan inhysas här nere. Drygt 60 år senare är det svårt att avgöra om skyddsrummet är berett att ta emot 90 personer. Här står mest cyklar mellan de kala betongväggarna. Men en gång lovade staten att här fanns skydd när kriget kom. Jag börjar läsa boken ”A paradise built in hell” – “Ett paradis byggt i helvetet” – som handlar om gemenskaper som uppstår vid katastrofer. Författaren Rebecca Solnit inleder med att fråga: “Vem är du? Vilka är vi? I tider av kris är detta frågor på liv och död.” Men Solnits bok är ingen dystopisk undersökning. Trots kriser och katastrofers urskillningslösa fasor, ser hon ett ljus i mörkret. Med exempel från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 till orkanen Katrina visar hon hur människor i katastrofer mer än något annat är “motståndskraftiga, rådiga, generösa, empatiska och modiga”. Katastrofforskning sedan andra världskriget och framåt har visat hur allt från bombningar till översvämningar svetsar människor samman. Scenen där människor springer, skriker, slår ner och stjäl från varandra upprätthålls i vårt gemensamma medvetande mot all empiri som visar på motsatsen. Hon slår också hål på myten att människor behöver kontrolleras och att polisiära och centralstyrda åtgärder är det viktigaste i en kris. Tvärtom gör de som i normala fall styr samhället ofta mer skada än nytta i sitt behov att kontrollera okontrollerbara skeenden. Människor som organiserar sig själva är de som räddar flest och hjälper bäst. Många funderar över behovet av att klara sig själv. Som tidigare konstaterats i OBS finns ett ökande intresse bland de superrika att skaffa sig tillflyktsorter på avlägsna öar. Nya zeeländska medborgarskap och bunkrar med överlevnadsutrustning har blivit alltmer populärt bland de rikaste cheferna i teknikföretagen. Som barn drömde jag ofta själv om ett eget skyddsrum. Det skulle vara rätt litet, men fullt av konserver och torkad proviant. Jag skrotade omkring på bergsknallen bakom huset och funderade över luftintag och sötvattensförsörjning. Hur länge skulle jag behöva vara där inne? 3 dygn, 3 månader? Den gången handlade mina och andras rädslor mest om radioaktivt nedfall från kärnvapen. Idag, i teveserier och när jag surfar runt hos de företag som säljer bunkrar, handlar det mer om rädslan för andra människor. Vapenskåp och öppningar för gevär finns som tillval. En kollega mailar en utlysning av forskningspengar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har avsatt medel för forskning om ”Civilt försvar med nya förutsättningar”. Som ett eko av den gulnade papperslappen och kalla krigets beredskap i min källare skriver myndigheten: “Vi måste fortsätta att tänka i nya banor konceptuellt kring området civilt försvar snarare än att försöka återskapa det tidigare totalförsvaret. … [Med] respekt för det som varit behöver vi troligen söka nya och innovativa lösningar för att klara av att skapa ett modernt civilt försvar.” Så det är inte bara jag som oroar mig, tydligen. Vi verkar ha gått från ett samhälle där staten försäkrade medborgarna om sin förmåga att skydda dem, till ett samhälle där var och en förväntas klara sig själv. Sedan 2002 har inga nya offentligt finansierade skyddsrum byggts. Endast 7 av 10 miljoner invånare ryms i de skyddsrum som finns. De beredskapslager av livsmedel som fanns under kalla kriget har nu också helt avvecklats. Utgångspunkten idag är att individen står för sin beredskap. Men individen kan inte vara svaret här. Och individen är inte heller varken problemet eller faran. MSB ställer några avslutande frågor i sin utlysning: “[F]örsvar handlar även om tillit och trovärdighet, inte bara kapacitet och förmåga. Exempelvis hur vi får människor att känna sig trygga. Hur skapar vi förtroende hos allmänheten, utifrån dagens hot och utmaningar? Hur försvarar vi demokratiska fri- och rättigheter? Är det i själva verket det som är civilt försvar idag?” Jag tänker, kanske är det inte förtroendet för staten, kommunerna och myndigheterna vi alla behöver? Att jag tar hand om mig och staten tar hand om de andra. De där 25 konservburkarna är säkert bra att ha. Men de behöver ju inte bara vara till mig och min familj. Det måste vara viktigare att vi kan känna förtroende för varandra. I varje fall inte hindra den naturliga impulsen att handla solidariskt för våra nästa. Solnit går till och med så långt att hon ser löftet om utopiska gemenskaper realiserade i de helveten som katastroferna innebär. Katastrofen gör alla grundläggande behov akuta och ger oss därmed chansen att mötas i solidaritet och känna en ny frihet. Vardagens långsamma katastrofer och avstånden mellan oss sveps bort av det omedelbara. Solnits första exempel är den på alla sätt vanliga människan, Anna Amelia Holshouser, som i ett gathörn i ruinerna av San Fransisco 1906 syr ett tält av filtar och startar ett soppkök. Först finns där bara en tallrik att äta på, men efter att spisar och husgeråd samlats in ser hon och andra till att ett par hundra personer om dagen kan äta sig mätta. Samhället har kollapsat, men under dess hierarkier visar sig ett annat samhälle. När den vanliga ordningen faller samman skapas en ny frihet, där människor kan mötas och agera på nya sätt. I dessa “katastrofgemenskaper” bör vi sätta vår tillit, enligt Solnit. Det finns knappast någon väg till ett nostalgiskt beredskapssamhälle där den offentliga förvaltningen står redo att möta varje kris. Men vi bör inte bli små individuella krismyndigheter med skyddsdörrar och trangiakök. Likt larmade villor ökar den inre otryggheten, stiger bara rädslan för våra grannar längs den vägen. Säkerheten blir trygghetens fiende. Men det nyttar inget till att vi passivt väntar på att hemska saker skall hända. Katastrofer inträffar ändå förr eller senare. Genom att förbereda oss som grannar och medmänniskor, kan vi börja skapa katastrofgemenskaper redan nu. Solnit påpekar hur vi knappast går mot en tid av färre katastrofer. Klimatförändringarna i kombination med global och lokal ojämlikhet slår redan hårt mot människor över hela klotet. Vi kan ta itu med de långsamma katastrofer av ojämlikhet vi lever igenom. En tredje väg bortom staten som Farbror Stark eller var och en sig själv nog. Där vi ställer varandra frågan: “Klarar vi oss i tre dygn?” Och om vi börjar förbereda oss för det, kan vi kanske just där skymta en ny samhörighet. En kommande gemenskap. Tormod Otter Johansen, jurist. Litteratur: Rebecca Solnit: “A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster” Penguin Books 2010. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap “Forskningsutlysning: Civilt försvar med nya förutsättningar” https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Forskning/Utlysningar/Avslutade-utlysningar/Forskningsutlysning-civilt-forsvar/ http://www.72timmar.se

22 Maalis 20208min

Titeln på Chinua Achebes roman "Allt gör sönder" blev en alltför träffande beskrivning av verkligheten. Dan Jönsson reflekterar över den nigerianska författarens litteratur och betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns inget samhälle. Det finns ingen gud. Det finns inga kön, inga samhällsklasser, inga raser och nationer, det finns överhuvudtaget inga skillnader mellan människor – vi är alla födda lika och allt mänskligt är fiktioner, det vill säga en sorts vidskepelse, och eftersom det är så måste det också vara vår plikt att sätta oss över dem. Den moderna människans historiska uppgift har ända sedan sjuttonhundratalet varit att träda ut ur sin självförvållade omyndighet, som Kant skrev, och man får nog säga att just vår tid har drivit den uppgiften till sin spets. Det finns inte ens någon modernitet. Och ändå visar det sig gång på gång att bland det värsta som kan hända en mänsklig gemenskap är att den berövas sina fiktioner. Utan dem finns till slut inte ens någon mänsklighet. Samhället, religionen, ideologin – påhitt allihop, visst är de det. Men det betyder inte att de inte är verkliga. Slutet i Chinua Achebes roman ”Arrow of God”, ”Guds pil”, är obevekligt som en grekisk tragedi. Ezeulu, den gamle översteprästen i bysamhället Umuaro i östra Nigeria, har förlorat sitt förstånd och övergivits av sin gud. Vi befinner oss i tiden någonstans på 1920-talet; den vite mannens och den kristna religionens första omtumlande intrång i det traditionella Igbo-samhället ligger ett par decennier tillbaka och Ezeulu har sedan dess försvarat sina fäders gud, Ulu, mot dels den vita gudens ogudaktigheter, dels mot mindre konkurrerande gudar och deras präster som i konflikten med den vita civilisationen ser sin chans att sticka upp och så split. Ezeulu ser sig själv som Ulus ödmjuka verktyg, ”pilen i Guds båge”, och hans tålmodiga förslagenhet verkar till slut ha segrat: efter en framgångsrik skuggbrottning med kolonialmaktens representanter har även de inhemska fienderna tystnat. Men Ulu är inte nöjd: i en sista akt av dåraktigt övermod tvingar hans präst byborna att skjuta upp den livsviktiga jamsskörden, något som får katastrofala följder och slutar med att en majoritet av folket istället vänder sig till de kristnas gud. Guds pil visar sig träffa, inte Ulus fiender, utan hans tjänare och därmed Ulu själv. En viktig detalj i Achebes berättelse är att Ulu är en konstruerad gudomlighet: flera gånger berättas det hur de äldste i Umuaros olika byar en gång för länge sedan, efter en lång period av krig och söndring, gick ihop för att skapa en gemensam gud, som kunde hålla dem samman. Ulu är alltså av alla i samhället erkänd som en fiktiv kraft – men för den skull inte mindre verklig, och rentav nödvändig för att hålla samman gemenskapen. När denna kraft försvinner faller allt. Världen, som man känt den, går under. ”Guds pil” är den sista, och utan tvivel bästa, av de tre romaner som Chinua Achebe skrev under åren kring Nigerias självständighet 1960, en löst sammanhållen trilogi som inleddes med klassikern ”Things Fall Apart” – på svenska ”Allt går sönder” – och som egentligen kretsar kring detta enda tema: den gamla världens undergång. ”Allt går sönder” har hämtat sin engelska titel, ”Things Fall Apart”, från en berömd dikt av William Butler Yeats. ”Isär faller tingen, mittpunkten sviktar, världen har givits det vilda i våld” står det i Erik Blombergs översättning av denna sorgesång över den gamla ordning som gick under med första världskriget; ord som har citerats gång på gång de senaste åren när världen som vi känner den på nytt ser ut att spricka sönder och förvandlas. Kanske är dessa söndersprickanden och förvandlingar vad den mänskliga historien i grunden handlar om; ett av litteraturens eviga ämnen är det under alla omständigheter. ”Allt går sönder” är den utan jämförelse viktigaste och mest lästa moderna afrikanska romanen, och en milstolpe i den postkoloniala litteraturen överhuvudtaget. Med sin skenbart enkla, men i själva verket mycket intrikata sammanflätning av europeiska höglitterära teman och element ur igbokulturens muntliga traditioner har boken blivit mönsterbildande för otaliga författare i det postkoloniala Afrika som genom litteraturen har försökt att bygga upp en självständig kulturell identitet. ”Allt går sönder” utspelar sig precis i början av den process som skildras i ”Guds pil”, strax före förra sekelskiftet, i det fiktiva bysamhället Umuofia där klanledaren Okonkwo för en kamp som i mycket liknar prästen Ezeulus – mot en kolonial övermakt han tror sig kunna bemästra men i själva verket inte alls förstår sig på. Okonkwos historia är också lika tragiskt ödesbunden; hans egen son sviker sina fäders tro och ansluter sig till de kristna missionärerna. I den dramatiska, men tvetydiga finalen tar Okonkwo sitt eget liv, varpå perspektivet skiftar till en av kolonialmaktens utsända, som med några cyniska förströdda reflektioner får gestalta hur den traditionella kulturens dödskamp knappast märks mer än som lite pittoreskt men obetydligt gnissel i den koloniala övermaktens väldiga maskineri. ”Allt går sönder” är alltså mycket medvetet skriven med en kulturell dubbelblick. Chinua Achebe växte upp i en privilegierad igbofamilj, föräldrarna hade hört till dem som tidigt omvänt sig till kristendomen, och som elev på några av det koloniala Nigerias mest prestigefyllda skolor stiftade han grundlig bekantskap med den västerländska kulturen och litteraturen. Han beskrev själv i många sammanhang den ambivalens som växte fram ur denna fostran, en känsla av samtidigt beundran och motstånd, framförallt mot den tradition av koloniala Afrikaskildringar som fått sitt emblematiska uttryck i Joseph Conrads klassiker ”Mörkrets hjärta”. ”Allt går sönder” kan läsas som en stram och traditionsmedveten motskrift, där vreden märks mest som en återhållen, sorgsen insikt om den egna vanmakten. Den vite mannen ”har satt en kniv i det som höll oss tillsamman,”, säger en röst i Achebes roman – ”och vi har fallit i sär”. Det är nog denna känsliga balans som förklarar romanens enorma betydelse. För även om ”Allt går sönder” idag räknas som banbrytande, så var den knappast den första moderna nigerianska romanen. Litteraturvetaren Terry Ochiaga har i en studie beskrivit hur Achebe i själva verket var en i en grupp nigerianska författare som trädde fram vid samma tid, och ur samma krets, och hur genomslagskraften för ”Allt går sönder” först visade sig på lite sikt, i takt med landets självständighetsprocess och publiceringen av de följande delarna i den afrikanska trilogin. I den andra, ”No Longer at Ease” – ”Inte längre hemma” på svenska – som kom ut samma år som självständigheten, 1960, upprepas Okonkwos tragedi som en mörk fars när hans sonson Obi, som på byns bekostnad fått en fin utbildning i London, återvänder för att konfronteras med den korrupta verkligheten i det snart självständiga hemlandet, och tvingas inse vad som återstår att tro på när alla gamla sanningar plockats isär, en efter en. Nämligen – förstås – pengarna. Och snart inte ens det. Chinua Achebes litterära produktion omfattar i allt väsentligt ett knappt decennium; sedan bröt Biafrakriget ut, och från den katastrofen hämtade han sig aldrig riktigt. ”Allt går sönder”: titeln på Achebes genombrottsroman visade sig bli en profetia. Och när det inte finns någon mänsklighet – hur kan man då skriva? Dan Jönsson, författare och essäist Chinua Achebe på svenska Guds pil, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2015. Inte längre hemma, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2014. En folkets man, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, augusti 2020. Allt går sönder, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, 2014.

19 Maalis 202010min

Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en kamp mellan könen. Men Gabriella Håkansson tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har fått en gemensam fiende. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Få litterära genrer har varit så populära och samtidigt kritiserade som den historiska romanen. Ända sedan genren uppstod på 1700-talet har kritikerna oroat sig för att fakta och fiktion blandas samman, och att sanningen förflackas. I början av 1800-talet var samhällseliten så oroad över att pöbeln och kvinnorna inte skulle kunna skilja på vad som var sant och falskt när de läste historiska romaner, att de ropade på förbud. Särskilt ängslig var man över den gotiska romanen, som med sina uppdiktade historiska miljöer hotade att väcka alltför starka känslor hos läsarna. I den traditionella historieskrivningen sägs det ofta att det var sir Walter Scott som 1814 publicerade den första riktiga historiska romanen, men det är inte riktigt sant. Det Scott gjorde var att införa fotnoter och förord i sina böcker för att skilja sitt författarskap från den kritiserade gotiken. Greppet gav legitimitet åt hans romaner och satte standarden för hur en historisk berättelse ska se ut, men det förde också med sig att den historiska romanen könades för en lång tid framöver. Med sina fotnoter markerade Scott att seriösa historiska romaner grundar sig i kunskap och ger uttryck för en objektiv sanning. Hans kvinnliga kollegor, som inte hade tillgång till högre utbildning fick svårt att hävda sig och flydde till andra genrer. Scott fick visserligen mothugg från William Goodwin, som menade att romanen genom fiktionen och fantasin kunde ge en sannare bild av historien, än vad enbart dokumentär fakta kan göra. Men få lyssnade. Den historiska romanen kom i 150 år att domineras av manliga författare som förhöll sig lojala till den offentliga historieskrivningen, och det var inte förrän på 1900-talet som det kom att förändras. Idag ser det helt annorlunda ut. Ett stort antal kvinnliga författare har äntrat den traditionellt manliga arenan, och utmanar genren genom att ge nya perspektiv på historien. Det här syns tydligt i Sverige, där den historiska romanen just nu verkar ha ett uppsving. Ett bra exempel på det här är Elin Boardys ”Mary Jones historia” från 2014. Här återberättas Robert Louis Stevensons klassiker ”Skattkammarön” ur en kökspigas perspektiv. I en intervju säger Boardy att boken skrevs utifrån en frustration över att fokus i genren alltid ligger på männen. Särskilt män med makt, skulle man kunna tillägga, och det är av en liknande anledning som Ulrika Kärnborg i ”Saturnus tecken”, placerar Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora i centrum för stormaktstidens konflikter, istället för hjältekonugen Gustav II Adolf. På samma drastiska sätt kastar Kristina Sandberg om perspektiven när hon i sina böcker om Maj skildrar folkhemmets framväxt genom en hemmafrus ögon. I Anna Leastadius Larssons 1700-tals trilogi om Pottungen är det missionerande syftet uttalat; ”Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning.”, säger hon. Men samma missionerande övertygelse verkar intressant nog inte driva deras manliga kollegor. De tycks snarare brottas med insikten att det inte finns någon historisk sanning, utan flera – och vilken ska man då välja? Kanske ska man hitta på en egen. I Carl-Michael Edenborgs ”Mitt grymma öde” tecknas ett porträtt av barockkompositören Händel som väckt uppmärksamhet. Romanens Händel är pervers och blir utsatt för våld och sexuella övergrepp. Det finns inga belägg för att något sådant skulle ha hänt, men det finns å andra sidan inga belägg för att det inte skulle ha hänt heller. Edenborgs Händelversion är lika sann som andra Händelskildringar som spekulerar i vad kompositören upplevde, kände eller gjorde. Samma radikala förhållningssätt har Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, till Henrik VIII i sin roman ”Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek”. Henrik VIII:s liv är väl dokumenterat, och ändå förhåller sig UKON lika respektlöst som Edenborg till historien. Fiktion och fakta blandas hej vilt, och Henrik VIIIs historia gestaltas i listor, nonsensupprepningar, absurdistiska dialoger och andra grepp som är typiska för UKON. Så här kan det låta: mars 1516, ingen koncipiering, april 1516, ingen avlelse, maj 1516, ingen dräktighet, juni 1516, ingen graviditet, juli 1516, ingen konception, augusti 1516, ingen grossess, september 1516, inget havandeskap, oktober 1516, ingen pollinering, november 1516, ingen bulle ugnen I Stefan Lindbergs ”Nätterna på Mon Cheri” dras experimentet ett varv till. Boken handlar om 33-åringen som misstänktes för mordet på Olof Palme, och Lindberg har lagt enorm möda på att ta fram dokumentärt material och återge alla upptänkliga teorier. Man tror att det här är en thriller som kommer mynna ut i en ny, ultimat Palmemordsteori – men icke. Berättelsen faller sönder i delar där sanning, fiktion, och metakommentar blandas samman så pass att man vare sig vet ut eller in. Slutligen kan man också titta på Mattias Hagbergs romaner om Sveriges undangömda, totalitära idéarv. Här blottas den systematiska kränkning som samer, personer med funktionsnedsättning och mentalsjuka har utsatts för, men någon Walter Scottsk rädsla för det gotiska hittar man inte, tvärtom - Hagberg väljer att klä sina berättelser i skräckromanens dräkt, och med det kan man ju säga att den historiska romanen gått varvet runt. Jag tycker att det är roligt att den här lite mossiga romangenren idag har blivit en plattform för så djärva estetiska experiment. Det rör sig nästan om ett lustmord på hela genren. Såväl Edenborg som UKON och Lindberg gör uppror mot traditionell gestaltning, och undergräver med fantasi och fiktion dess sanningsanspråk. En kultursociolog skulle kanske säga att formexperimenten ändå är ett slags Walter Scottska fotnoter, som syftar till att skilja deras finlitteratur från den populärhistoriska bestsellern, medan en genusvetare snarare skulle säga att det rör sig om en patriarkal strategi för att bibehålla status i ett fält som hotas av kvinnlig invasion. Men man kan också tänka sig att det är en reaktion mot andra samtida trender. Kanske är det en markering mot den autofiktiva genrens enorma äkthetsanspråk, där författare som Karl Ove Knausgård blottar det mest privata för att skapa en känsla av autenticitet. Aldrig har väl tron på att litteraturen verkligen kan förmedla en sanning, varit starkare, trots att vi faktiskt inte vet om Knausgård hittar på allt. Och här kan man tolka den historiska romanens uppror, särskilt i Stefan Lindbergs tappning, som en frontalattack på autofiktionens stripteaseföreställning. Ett kritiskt nej mot själva autenticitetens idé. Vänder man på det hela så kan också man se de svenska formexperimenten som en del av en bredare strömning. Internationellt sett så tar sig den historiska romanen just nu an att lyfta fram det som historien sopat under mattan, bland annat slaveriet och kolonialismen, och den skriver minoriteternas och kvinnornas historia.’ Kanske kan man betrakta UKON, Edenborg och de andra som en del av samma kritiska strömning, men med udden riktad mot myten om det manliga geniet? I alla böcker dekonstrueras män med makt eller kreativ begåvning. De avkläs sin romantiska gloria och blir vanliga människor. Här kan man också se att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare ändå inte är så stor. Estetiskt kan de skilja de sig åt i sitt berättande, men ideologiskt går de på samma linje. Både det nya kvinnliga historieperspektivet och de estetiska experimenten kan betraktas som ett sätt att göra upp med den traditionella historieskrivningen, och punktera gamla unkna sanningar. Kanske har Goodwin med det fått rätt mot Walter Scott. Genom fiktionen och fantasin kan romanen faktiskt ge en sannare bild av verkligheten än vad enbart fakta kan göra. Gabriella Håkansson, författare Facklitteratur The historical novel, Jerome de Groot, Routledge, 2010 The historical novel, George Lukacs, Beacon Press, 1963 A new companion to the gothic – edited by David Punter, Blackwell Publishing, 2012 Skönlitteratur Ulrika Kärnborg – Saturnus tecken, Natur&Kultur, 2016. Elin Boardy – Mary Jones historia, W&W, 2014. Kristina Sandberg – Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) Norstedt. Anna Laestadius Larsson – Barnbruden (2013), Pottungen (2014), Räfvhonan (2015), Piratförlaget. Carl-Michael Edenborg – Mitt grymma öde (2012), Natur & Kultur. Ulf Karl Olov Nilsson – Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, (2014), Norstedt. Stefan Lindberg – Nätterna på Mon Cheri (2016), Albert Bonniers Förlag. Mattias Hagberg – Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015) Atlas. Vilken är den första historiska romanen? Sir Walter Scotts ”Waverly” från 1814 betraktas av många som den första historiska romanen, men utnämningen har på senare tid ifrågasatts från feministiskt håll eftersom Madame de Lafayttes roman ”Prinsessan de Clèves” från 1678 utspelar sig i Henrik II:s hov och alltså är förlagd till historisk tid. Även en lång rad andra romaner publicerade före 1814, inte minst de gotiska, utspelar sig i historisk tid. Frågan är långt ifrån utredd.

17 Maalis 202010min

Att se något vackert, köpa det, prata om det. Tre saker som bidrar till att sudda bort vardagens grå bekymmer. Och i klimatkrisens tidevarv har det rentav blivit önskvärt, relfekterar Boel Gerell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag lyssnar på en radiodokumentär och hör hur en kvinna försöker berätta en historia. Hon heter Agneta och är hemlös sedan många år tillbaka. Gång på gång börjar hon berättelsen om ”en jävla elak snut” men hejdar sig i plågade andetag. ”Och när jag var ute en natt… det var en hemsk situation… det orkar jag inte prata om nu… jag får bara ont i magen av det…” Återigen de där tunga andetagen och sen en annan röst. Ljusare och mer levande och hon konstaterar att de sitter vid en röd bil. ”En röd bil, det är trevligt. Och så gillar jag metallicblå, det är en vacker färg.” Hon målar berättar hon och är mycket intresserad av konst. Färger, att ”kasta färg på stora papper”. Sen ”börjar hon rita saker”. Gång efter annan under samtalet händer samma sak. Ett svårt ämne, rösten som stockar sig, en tystnad och så blicken som flackar efter något annat, ofta en färg som hon beskriver detaljerat och innerligt. Febrilt griper hon efter detta andra, som också är livet, som är enbart underbart. Som smittar av sig genom att hon är en sån som ser. Som lägger märke till den glänsande blå nyansen hos bilen som passerar. Som vet att uppskatta det vackra och på köpet blir lite vackrare själv och något mer än det där andra, uppenbara. En hemlös. Jag fastnar vid kvinnans avledande manöver och jakt på skönhet för att jag känner igen beteendet hos mig själv. Hur många timmar, dagar, kanske veckor av mitt liv har jag ägnat åt att rastlöst bläddra mellan vackra föremål på nätets auktionssajter? Inte enbart för att jag vill köpa några av sakerna utan för att sidorna erbjuder en frizon undan krav och ställningstaganden, dåliga nyheter och hot om undergång. Mest tittar jag på silversmycken från sextiotalets skandinaviska guldålder. Droppar av bergkristall i perfekt balans i halsgropens mjuka försänkning, av Torun Bülow-Hübe. Ringar med roterande kulor av karneol i hemlighetsfullt glipande musselskal av Elis Kauppi. Blågrönt skimrande berlocker i emalj av David Andersen och hisnande rymdäventyr i silver och akrylplast, av Björn Weckström. Stenar av ametist, rutilkvarts, lapis lazuli, obsidian, aventurin, agat, månsten. Namnen, glansen och linjespelet uppfyller mig och stänger ute allt annat som jag för ögonblicket inte orkar ta in. För några minuter, en kvart eller halvtimme är det bara jag och silvret och så formgivarna förstås, människorna bakom verken som nästan allihopa gått ur tiden. Men som ändå är där i stunden och det är lätt att tänka att jag i någon mening känner inte bara dem utan också eran de verkade i. En period av självförtroende, optimism och konstnärligt nytänkande inbillar jag mig. En tid när kvinnokroppen släpptes fri i kläder av töjbar trikå och smyckena som tidigare varit små och ängsliga i guld blev stora och självsäkra i silver. En tid för revolution och kvinnofrigörelse, idealism och hopp om framtiden. Stick i stäv med denna minst sagt romantiserade vision av sextiotalet står förstås historieskrivningen själv. Det var inte bättre förr och det blev inte bättre sen, bara annorlunda. Lika lite som ett silversmycke med aldrig så baxnande estetiska kvalitéer förvandlar människan som bär det på djupet, förändras världen i grunden av ny teknik och ny formgivning. Möjligen i ögonblicket. I brytpunkten när det gamla rämnar och det nya spinner trådar över avgrunden mot det ännu okända är allt fortfarande möjligt. Någonstans i detta skälvande tillstånd av oförlöst förväntan befinner sig det unga parisiska paret Sylvie och Jérôme i Georges Perecs debutroman ”Tingen”. Boken publicerades 1965 och skrevs några år tidigare, men bär ändå undertiteln ”En berättelse om sextiotalet” som om författaren ligger steget före och redan i decenniets början vet hur det ska sammanfattas. Glappet går igen i bokens gestalter som är märkvärdigt vaga i konturerna och inte riktigt närvarande i sitt löftesrika sextiotal. Tydligast ger de sig till känna just genom sin längtan efter den nya tidens designföremål och moderniteter som är passionerat och detaljerat beskrivna i texten. I drömmen om tingen och den livsstil och den komfort de förväntas föra med sig lever de intensivt men i samma stund längtan överger dem börjar de tvivla på sin egen existens. Eller som Perec skriver: De tyckte, när de såg tillbaka, att de, tidigare – och detta tidigare flyttades varje dag längre tillbaka i tiden, som om deras förflutna hade förvandlats till en saga, något overkligt, något formlöst – att de tidigare, åtminstone hade haft en längtan efter att äga. Det var en strävan som hade gett dem en tillvaro. De hade känt sig målinriktade, otåliga, förtärda av begär. Perecs roman är på många vis en sorglig bok. För visst borde det vara andra saker som gör oss levande och närvarande i nuet, än längtan efter skönhet och bekvämlighet. En strävan efter materiella fördelar som drivit mänskligheten att pröva nya sätt att överleva, på nya platser och med nya redskap. Och som fört oss dit vi är i dag. I ett högteknologiskt samhälle balanserande på randen till apokalypsen, när vårt klimat inte längre klarar av allt avfall som hopats efter vår utveckling. Ändå vill vi fortsätta att köpa vackra saker och inte bara i hemlighet och i skam. Utan för att visa att vi – liksom Agneta – äger ögon att se och uppskatta det storartade i den grå vardagen. Som Sylvie och Jérôme vill vi göra oss själva synliga och lite mer levande genom föremålen vi omger oss med. Men hur går denna längtan ihop med den annalkande undergången? En populär lösning på dilemmat stavas second hand. Andra hand som i ett delat ansvar för konsumtionen, där någon annan redan gjort det första riktigt belastande köpet och du själv bara gör skadan något mindre genom att se till att varan får en längre livslängd. Och det är ju faktiskt ingenting att skämmas för, tvärtom. I skuggan av klimatkatastrofen växer statusen för begagnatmarknaden och dess kunder, där just det nötta och ålderdomliga i produkten ger den ett värde som ofta överskrider nyvarans. På köpet ges en berättelse. Om föremålet och dess historia, men också om köparen själv och kampen denne fört för att anskaffa objektet. Köpet ska inte bara vara ett köp i mängden, som vem som helst kan göra. Utan en handling som kräver kunskap, tid och ett mått av tur som påminner om fiskelycka. Så också för mig, naturligtvis. Min kärlek till sextiotalssilvret är långt ifrån platonisk. På ett plan vill jag gärna erövra också och när jag föreställer mig ögonblicket då jag och silvret förenas ser jag inte bara den blixtrande skönheten det ska tillföra min person. Utan jag hör också historien som jag ska kunna berätta. Om halsbandet som köpts och sålts så många gånger att det förlorat sin identitet. Som lades ut till försäljning som ett stackars föräldralöst hänge i mängden, när jag – bara jag – visste att det var ett smycke som skapats av självaste Elis Kauppi. Hur jag väntade och vakade och ropade hem det för en hundralapp, när det var värt minst det tiodubbla. Triumfen. Utvaldheten. Jag och silvret. Jag och Elis. Jag och tigerögat i hängets mitt och vi ser på varandra i ömsesidig kärlek och beundran. Så länge det varar, förstås. Boel Gerell, författare och kritiker Källor Bengt bok: Kvinnorna på härbärget, P1 Dokumentär. Georges Perec: Tingen – en berättelse om sextiotalet. Översättning av Fredrik Rönnbäck. Modernista, 2017.

16 Maalis 202010min

Står din tvilling verkligen och viker tvätt just nu i ett parallellt universum? Helena Granström funderar över hur fysikens teorier förhåller sig till verkligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Vill du förstå universums expansion? Föreställ dig en bulldeg. Degen är späckad med russin och håller som bäst på att jäsa – placera dig nu i ett av dessa russins ställe, och fråga dig vad du ser. Svaret är oberoende av vilket russin du väljer: Om bulldegen inte är alltför ogenomskinlig, ser du hur alla omkringliggande russin rör sig bort från dig. Poängen med den här analogin är alltså att alla russin rör sig bort från varandra, men att detta inte beror på att russinen är i rörelse i degen, utan på att själva degen expanderar. Degen, det vill säga rymden. Russinen, det vill säga galaxerna. Okej? Låt oss, när vi ändå är igång, försöka förstå den allmänna relativitetsteorin. Föreställ dig en studsmatta. Visst, där är den, platt och fin. Lägger du till exempel en pingisboll någonstans på ytan ligger den alldeles still. Men! Pröva nu att placera ett bowlingklot i mitten av mattan. Vad händer? Jo, förstås, ytan kommer att bukta nedåt, ungefär som på en skål, och lägger du nu dit en pingisboll kommer den ofrånkomligen att rulla in mot mitten. Sådärja! Allmän relativitetsteori: Rummet talar om för massa hur den skall röra sig, massa talar om för rummet hur det skall krökas, för att citera den amerikanske fysikern John Wheeler. Faktum är att massa talar om inte bara för rummet utan också för tiden hur den skall krökas – studsmattans tvådimensionella yta i exemplet representerar alltså i själva verket en 3+1-dimensionell rumtid, och någon motsvarighet till den tredje dimensionen som mattan kröker sig i finns egentligen inte. I exemplet med studsmattan är det dessutom gravitationen som drar ned bowlingklotet mot marken och skapar buktningen i gummiytan, och som får pingisbollen att rulla ned längs den. I verkligheten är gravitationen ingenting annat än rumtidens krökning i närvaro av massa – det är alltså ingen annan yttre kraft som får kroppar att söka sig till varandra, bara ett slags minsta motståndets princip hos kroppar i rörelse, och deras egen krökning av rumtidsväven. Det är någonstans här vi tvingas inse att verkligheten är komplicerad – det som gör den begripliga bilden begriplig, är att den är förenklad. Richard Feynman, en av 1900-talets främsta fysiker, yttrade en gång sin motvilja mot att likna den elektromagnetiska kraft som skapar attraktion mellan två magneter vid ett gummiband. Visst, den drar ihop dem precis som ett gummiband skulle göra – men, invände han, vad är det egentligen som får ett gummiband att bete sig som ett gummiband? I sista instans, samma elektromagnetiska kraft som vi ville förklara med gummibandsliknelsen – resonemanget går i cirkel! Är det då ens i princip möjligt att genom enkla bilder förmedla subtila fysikaliska fenomen som rumtidens krökning? Det enkla svaret är förmodligen: Nej, inte utan att tänja på sanningen. Men hur sanningen faktiskt ser ut är heller inte uppenbart – låt oss ta Einsteins speciella relativitetsteori som exempel. Den här teorin, som är mycket väl bekräftad, framställer rumtiden som en sorts fyrdimensionell limpa, med skivor som var och en svarar mot ett nu. Eftersom olika observatörer definierar sitt nu på olika sätt finns det många sätt att skiva limpan på – och av det skälet gör den här modellen ingen skillnad mellan förflutet och framtid. Men, hur ser egentligen korrespondensen ut mellan den teoretiska modellen och den verklighet den avbildar? Skall det anses fastslaget att framtiden är fullständigt bestämd och existerar i lika hög grad som det förflutna? Eller, är teorin ingenting annat än en användbar bild – en metafor som förmår fånga viktiga aspekter av tillvaron, men inte dess helhet? Om bulldegen och studsmattan i första hand är oprecisa, pedagogiska liknelser avsedda att förmedla något av fysikens smak och doft till lekmannen, är relativitetsteorin, liksom fysikens övriga modeller, en matematiskt väldefinierad konstruktion, som tillåter oss att träda in i den och därifrån genom beräkningar utvinna ny kunskap om världen; kunskap som sedan kan mätas mot observationer och experiment. Men, bara för att en modell förmår producera korrekta förutsägelser, måste den då vara sann? Den amerikanske fysikern Murray Gell-Mann fann vid 1960-talets början ett matematiskt argument för att partiklarna i gruppen hadroner, däribland protoner och neutroner, borde vara uppbyggda av mer fundamentala beståndsdelar. Om man antog existensen av sådana partiklar, med laddning av en typ man aldrig tidigare sett, förenklades teori och beräkningar avsevärt. Gell-Mann kallade de hypotetiska partiklarna för kvarkar, ett ord lånat från James Joyces nydanande roman Finnegans wake. Kvark, på engelska quark, inte långt ifrån quirk som i något udda – udda, men likafullt användbart. Och det var också så Gell-Mann själv betraktade sin upptäckt – som ett matematiskt redskap, utan motsvarighet i den fysiska verkligheten. ”Den konkreta kvarkmodellen – den är för dumskallar!”, lär han vid något tillfälle ha slagit fast. Några år senare kom de första experimentella beläggen för kvarkarnas existens från en accelerator i Stanford. Även med realistens övertygelse om att det finns en objektiv verklighet att upptäcka, inser vi att kunskap om denna verklighet endast kan nå oss genom den mänskliga erfarenhetens raster, om det så är i form av sinnesintryck eller matematik. Hur skall man veta vad som är bild, och vad som är verklighet? Om modellerna är liknelser, exakt vad är det som de efterliknar? I och med kvantmekanikens framväxt under 1900-talets första hälft, skapades en medvetenhet hos fysikerna om att relationen mellan matematik och naturligt språk, liksom mellan matematik och verklighet, är långt ifrån okomplicerad. Inom kvantfysiken, menade den danske fysikern Niels Bohr, kan språket på sin höjd användas som i diktkonsten. Är partikel en meningsfull bild? Ibland. Är våg en meningsfull bild? Ibland. Är det begreppet ”fält” vi bör använda oss av för att förstå hur krafter och materia interagerar? Tja, vem vet – det har i alla fall hjälpt oss att göra mycket exakta förutsägelser om verkligheten. Det vardagliga språkets metaforer betonar någon eller några aspekter av det de gestaltar, men utelämnar andra – detta gäller även de matematiska modeller som vi upprättar för att beskriva verkligheten. Matematiken har en anmärkningsvärd förmåga både att beskriva den fysiska världen, och att hjälpa oss finna ny kunskap om den – men den har också förmågan att lika övertygande beskriva världar som bevisligen inte är våra. Kanske är detta något att hålla i minnet, när vi låter ekvationerna leda oss fram till existensen av parallella universum och dolda dimensioner. Framför allt bör vi minnas det när vi använder kategorier och bilder förankrade i vår sinnliga erfarenhet, för att beskriva de aspekter av verkligheten som undflyr våra sinnen. Som Bohr framhöll kan den språkliga poesin etablera fruktbara associationer och antyda djupa sanningar – men den bör inte alltid läsas bokstavligt. Det finns goda skäl att tro att samma sak gäller för de vetenskapliga modellerna. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

5 Maalis 20209min

Teknisk utveckling förknippas med innovativa idéer, men den kan också ses som en historia om investering. Både varan och det man betalar för den med är tid, konstaterar ingenjören Christina Gratorp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har inte tid. Är det min vanligaste tanke? Jag bär tiden som ett juvelsmycke i fickan, och tar bara fram den vid speciella tillfällen. I övrigt råder återhållsamhet. Det är så mycket som ska göras. Helst ska det göras fortare än i går, så att jag kan spara lite av den gnistrande bristvaran. Att spara tid är ett heltidsarbete. För mig är det bokstavligen så, eftersom jag arbetar med att programmera fiberoptiska nätverk till att fungera lite, lite snabbare för varje ny rad kod. Sedan kan någon annan spara en nanosekund eller två. Hastighet är teknikutvecklingens imperativ, i allt från transportmedel till processorer, och ända sedan industrialiseringen tog fart har strävan efter högre tempo varit modernitetens följetång. Som ett nav i accelerationssamhället tronar Silicon Valley. Här har arbete stått i centrum sedan långt innan elektronikeran tog fart. När spanska erövrare anlände till Santa Clara-dalen år 1769 möttes de av storslagen ekologisk mångfald, rikliga färskvattenreserver och Ohlonefolkets väldokumenterade gästvänlighet. Spanjorernas etablering blev starten på den överproduktion som än i dag kännetecknar Silicon Valley. Ackumulationen av de enorma rikedomarna återinvesterades i tekniker för att höja produktionstakten ytterligare. För det krävdes lika enorma naturresurser, arbetsinsatser och hundratusentals människoliv. Förslavningen av Ohlonefolket ledde till vad vi nu för tiden kallar ett folkmord. Behovet av tungt och farligt arbete i Santa Clara-dalen har sedan dess bara ökat, under Kaliforniens guldrush, Amerikas största fruktodlingsindustri och nu när platsen blivit hela världens teknikcentrum. Historien om teknisk utveckling kan också ses som historien om finansiering. I dag associeras Silicon Valley med det allra senaste, och målet är fortfarande att höja hastigheten. I denna teknopolis etablerar sig företag för att ragga finansiering och här finns de stora pengarna. The Big Five – alltså företagen Amazon, Apple, Facebook, Google och Microsoft – har tillsammans en ekonomi som är större än Storbritanniens. Och kanske är det någonstans här svaret på frågan om varför tiden aldrig räcker till står att finna. Finansiärer letar ideligen efter sådant som går att förpacka, sälja, återförpacka och sälja igen. Som illusionen om tidens knapphet. Som kontrast till den populära bilden av en ensam, genial uppfinnare som förändrar världen med idéer, kan man tänka sig teknikhistorien som ett resultat av investeringar. Tid är verkligen pengar. Frågan är vems arbete det tekniska överflödet lyckas ersätta. En närmare titt på historien avslöjar intressanta sidoeffekter. Snarare än att spara tid tycks modernitetens lösningar förskjuta den. Antingen genom att hacka upp den eller genom att omfördela den mellan grupper i samhället. Telegrafnätet, detta viktorianska internet, var till exempel helt beroende av de många springpojkar som levererade telegrammen mellan telegrafcentralen, hushållen och kontoren. Att tekniken förlitade sig på manuell och billig arbetskraft blev tydligt i den eskalerande konflikt som å ena sidan kom att handla om synen på barnarbete, och å andra sidan om behovet av en infrastruktur som bar upp stora ekonomiska intressen. Ett mer nutida exempel är det digitaliseringsarbete som bibliotekarier utför dagligen när de märker och kontextualiserar information, och tillgängliggör den i våra nätverk. Utan sådant här manuellt, och tidskrävande, metadataarbete skulle elektronisk information vara en hopplös samling nålar i en lika hopplös samling höstackar. På samma sätt utför vi som använder sociala medier ett kontinuerligt arbete när vi förser The Big Five med information om oss själva – utan att vi tänker på det som just arbete. Produkterna som sägs kunna spara tid i våra hushåll följer samma mönster. När mikrovågsugnen för hemmabruk lanserades på 1980-talet innebar det helt nya krav på obrutna fryskedjor – från leverantör till matbutik till den privata frysen – och dagens mobiltelefoni gör att vi tar med jobbet till hemmet och hemmet till jobbet. Sociologen Judy Wajcman har med hjälp av tidsdagböcker visat att den tid vi lägger på hushållsarbete inte har minskat med mikroelektronikens intåg. Tvärtom gör till exempel mikron att vi tinar maten mer aktivt än om vi bara lagt fram brödlimpan över natten. Kanske är det inte konstigt att våra känslor kring accelerationssamhället är ambivalenta. Summan av den berömda kardemumman verkar alltför ofta bli noll. Eller, enligt Wajcman, till och med minus. För miljön har den utan tvekan blivit negativ. Under de tvåhundrafemtio år som gått sedan spanjorerna anlände Santa Clara-dalen har landskapet totalt förändrats. Den bördiga jorden är utarmad, full av guldruschens gruvbrott och kvicksilverutsläpp, och grundvattnet förvandlat till övergödda avlopp. Och hur fläckfria tekniktillverkarnas renrum än är på insidan är kemikalierna som används i modern elektronik livsfarliga för dem som arbetar där. Silicon Valleys näst intill mytologiska status gör det svårt att påminna sig om att det faktiskt är en plats där människor bor, arbetar och lever. Likaledes kan det vara svårt att se att det vi kallar mjukvara inte är viktlösa, immateriella idéer, utan högst materiella företeelser med sin egen komplexa tillverkningslogik. Silicon Valley är i dag en av Nordamerikas mest förorenade platser, trots att en stor del av tillverkningen har flyttat utomlands. Det som en gång kallades The Valley of Heart’s Delight går nu under namnet The Valley of Toxic Fright. Men om själva meningen med uppfinningen är att generera rikedom, är det verkligen förenligt med att spara tid? Klocktiden kan förvisso ingen betvinga, men vad är väl den perfekta produkten om inte något som lyckas konstruera tidens ständiga pågående till ett ständigt pågående slut? En bristvara vi måste köpa igen och igen, ett omättligt fortlöpande underskott. Och till sist leder oss Silicon Valleys uppfinningar tillbaka till det egna jaget. Det som ska befria oss från oss själva – från livets trista göromål, malande upprepningar och småskaliga livsuppehållande åtgärder – ringar in och förstärker våra kroppsliga behov. Så har till exempel robotdammsugaren höjt kravet för vad som anses vara rent och våra personliga varumärken flyter ihop med våra personligheter. Vår biologi framstår som sköra glaskonstruktioner och våra identiteter som bortskämda snorungar, i konstant behov av uppmärksamhet för att hållas uppblåsta. Trixandet och pumpandet kräver ett oupphörligt flöde av mikroarbete. Samtidigt jobbar mediaplattformarnas moderatorer med att ihärdigt rensa bort sådant som anses vara för magstarkt. Teknik är med andra ord inte särskilda fenomen som flyter ovanpå våra övriga liv, utan ingår i en teknosocial verklighet där vi ständigt förhandlar och omförhandlar dess villkor – med oss själva, med varandra och med naturen. Så med dessa nya former av arbete kommer här en stulen uppmaning: fråga inte vad Silicon Valley har gjort för dig, utan vad du har gjort för Silicon Valley.Christina Gratorp, skribent och ingenjör Lästips Pressed for Time - Judy Wajcman, University of Chicago Press, 2016. The Silicon Valley of Dreams - David N Pellow, Lisa Sun-Hee Park, Penguin press, 2002. Media Technologies - Tarleton Gillespie, Pablo J Boczkowski, Kirsten A Foot, The MIT Press, 2014. Nollsummespelet - Alf Hornborg, Bokförlaget Daidalos, 2015.

4 Maalis 202010min