Kriget känns som ett spel: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 20 mars 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm Måndag,

För några veckor sedan var jag i Ukraina igen. Jag har bevakat kriget i ett år, men den här gången infann sig en känsla som var lite annorlunda än tidigare.

Det kändes ibland lite som att allt var ett spel. En man står framför mig, han beskriver sin bästa vän, någon som varit vid hans sida nästan hela livet, hans lillebror. En kille som gillade naturen, som hade stormkök hemma, som brukade spela gitarr ofta, som hade ett foto på sin dotter i plånboken. En kille som han fick se bäras ut från en källare, dödad, med bakbundna händer.

Mannen som jag pratar med skickade en bild till sin familj i Ryssland, de som inte trodde på vad han berättade innan. Han skickade en bild på sin döde bror och skrev kontakta mig aldrig ingen. Han säger att hans bror brukade ringa honom nästan varje dag. Sista gången de pratade var samtalet 10 sekunder långt - han sa bara att han levde. Nu kommer han aldrig ringa igen.

Samtidigt i Kiev kommer en president till staden, den amerikanska. Det är dagarna runt ettårs-dagen sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. På nyhetsflasharna står det om ett annat samtal. USA har informerat Ryssland om att Joe Biden ska till Kiev, för att inte öka konfliktnivån stod det. Bad de Ryssland att inte bomba huvudstaden just nu, undrar jag när jag står och väntar på att bli insläppt i en live-sändning om Bidens besök.

Påverkar besöket om de skjuter mot Kiev idag eller inte tänker jag.

Dagar efter står jag på en fängelsegård med murar och taggtråd runt mig. Det regnar lite. Här inne hålls ryska krigsfångar - i ett fångläger. En av dem ser inte så brydd ut över att vara här - han rycker på axlarna. Det är fångenskap det är inte hemma, men det är inte hans första krig, han hoppas på att bli utbytt snart. Man är inte fången här för att åtalas utan för att hållas borta från krigföring för motståndarsidan.

Efter krigets slut ska krigsfångar i regel släppas. Ja i regel, det finns ju regler i krig, hur konstigt det än låter. Det stämmer inte det där med att kriget och kärleken inte har några lagar. Det har det, vissa saker får man göra, andra inte. Här inne sitter ryska soldaterna och väntar på att bli utbytta - att få åka hem igen.

Det känns konstigt att säga det , men det är något som får mig att tänka på spökboll i grundskolan när jag står där inne i fängelset och får det förklarat för mig. Ni vet bollspelet i en gymnastikhall med grönt golv. Den som träffades blev ett spöke, och fick inte vara med inne på spelplanen. Tills den kunde återuppstå igen och få komma in.

Soldaterna här kan också återuppstå - de kan bytas ut. Ryssland och Ukraina förhandlar. Det tas fram listor på vilka fångar som ska bytas mot några egna som fängslats av Ryssland. Sen bussas de iväg till fronten och byter plats. Dina soldater mot mina soldater. Men det är inte ett spel. Vi är inte i gympasalen, vi är i ett fångläger. De som sitter här har sett vänner dö, de har själva dödat. Människor som inte kan uppstå igen.

Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga
caroline.kernen@sverigesradio.se