Vad ukrainska ordet ”normalt” kan betyda: Lubna El-Shanti, Kiev

Utrikeskrönikan 4 september 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kiev, måndag.

– Норм, все норм (norm, vse norm).

Det är svaret man oftast får i Ukraina, om man frågar hur någon mår, hur läget är, livet, barnen.

– Норм, все норм.

I dagligt tal kan det översättas ungefär med ”bra, allt är bra” eller ”okej, allt är okej”. Norm är en förkortning av нормально – normalt. Men just det ordet har för mig fått en helt annan innebörd.

Häromdagen träffade jag skådespelaren Katerina i Tjernihiv, en stad i norra Ukraina, en av landets äldsta. Jag stod där utanför den numera rangliga entrén till den anrika dramatiska teatern, den som för två veckor sedan överlevde en rysk robotattack - men skadades svårt. Hål i taket, krackelerad fasad.

Jag stod där utanför och betraktade förödelsen men när Katerina dök upp vaknade jag upp ur min dvala.

– Норм, все норм, sa hon med ett brett leende.

Att säga att något är ”norm” är detsamma som att säga att allt går ändå bra, inget speciellt egentligen, och ”norm” eller ”normalt” är ändå bra, avsaknad av dåliga nyheter – är i sig goda.

Kanske blir det här helt obegripligt för er, så låt oss säga så här, det är ett fullskaligt krig Ukraina utkämpar, i Tjernihiv har nyligen nära två hundra personer skadats, sju dödades, i den senaste massiva attacken – ändå orkar människor, som Katerina hålla modet uppe, vägrar se det fula, blickar framåt.

För vad ska man annars göra? Lägga sig ner och dö? Sörja tills tårar har tagit slut?

Det fungerar inte så här.

Livet måste få vara ”norm”, ”normalt”, ”okej”, ”bra”, även nu.

I Kiev var jag häromdagen på en standup-show. Förvisso handlade nästan alla skämt om kriget och den vardagen människor lever i men det var ändå ett andrum, en påminnelse om att livet fortsätter, trots allt. I en annan del av staden, i en av stadsparkerna, spelade en dj elektronisk musik, ungdomar dansade. Dj:n stannade upp, stängde av musiken och blickade ut över samlingen, det är så fint att känna ”normalitet”, sa han, sedan fortsatte gatufesten.

Där i teatern i Tjernihiv vandrade vi runt bland allt skadat och uppe på taket stötte jag på självaste direktören, också han gick runt där för att få en bild av läget, vad laga och vad låta bli att lägga kraft på.

– Vad driver dig, frågade jag.

– Ja, vad driver mig, vad driver oss. Har du hört talas om sagan om de två grodorna som råkade ramla i en kanna med grädde? De kunde inte ta sig upp, halkade ner hela tiden och till slut accepterade den ena sitt öde och drunknade. Den andra dum som det var, sprattlade allt vad den kunde och till slut blev grädden smör, grodan kunde ta sats och hoppa ut ur kannan, och överlevde.

Lubna El-Shanti, Kiev
lubna.el-shanti@sverigesradio.se