Det är orealistiskt att inte tro på utopier

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja  Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”’On ne naît pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola   Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir’s Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”’On ne naît pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

10 Syys 201811min

Det är dags att sluta tala om olika, tydligt avgränsade språk, säger vissa forskare. Elin Grelsson funderar på hur nationalspråksideologin fungerar i ett modernt land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Alla som lever i Sverige ska kunna svenska”. Så löd rubriken till de förslag som Socialdemokraterna la fram i april 2018. Samtliga förslag som rörde behovet av att stärka svenskkunskaper, och avkräva dem, hos nyanlända till Sverige. Under sommaren 2018 la Moderaterna liknande förslag om språkkrav och Socialdemokraterna tillsatte en i raden av alla utredningar kring SFI-utbildningen som gjorts de senaste decennierna. Decennier då språkkunskaper och medborgarskap diskuterats flitigt.Kunskaper i svenska är centralt för deltagandet i det svenska samhället och för att komma ut i arbetslivet. Det är samtliga inblandade i diskussionen ense om. Men är det verkligen självklart att alla i ett land måste kunna majoritetsspråket? Stämmer det med dagens verklighet? Vad spelar egentligen, det tidigare så kallade, nationalspråket för roll idag?I sin bok "Språkpolitik" från 2018 berättar Olle Josephson om hur idén om ett nationalspråk växte ‎fram. Tanken på ett gemensamt språk för alla medborgare inom en stat, den så kallade nationalspråksideologin, genomsyrar Europas historia sedan renässansen, som innebar ett genombrott för folkspråken då de protestantiska reformatorerna översatte Bibeln till folkspråk och Dante lyfte fram italienskan framför latinet. Men det var genom Franska revolutionen och upplysningen som den demokratiska tanken om ett gemensamt medborgarspråk verkligen fick genomslag. Upplysningsfilosoferna argumenterade för det rationella i ett gemensamt och precist språk att använda för att styra staten. Nationalspråksideologin har sedan dess framhållits av såväl John Stuart Mill som Marx och Engels och i grunden finns en demokratisk idé; landet ska styras av folket och för att genomföra den uppgiften behöver folket ett gemensamt språk. I praktiken har nationalspråksideologin varit betydligt svårare att genomföra. Det vi kallar svenska eller för den delen italienska, tjeckiska eller nygrekiska är ju i själva verket resultatet av århundraden av standardiseringsarbete, korrekthetsdebatt, dialektstrider och språkvårdande institutioner där folkspråk, talspråk, dialekter och språkliga varieteter kompromissats, blandats eller strukit på foten för att skapa ett standardiserat skriftspråk.om vi inte längre kan tala om en språklig gemenskap byggd på nationalspråket, vad återstår då?Nationalspråket har med andra ord alltid haft en dubbel natur; å ena sidan ett demokratiskt medborgarspråk för att alla ska kunna ta del av samhällsinformation och göra sin röst hörd, å andra sidan ett disciplineringsinstrument gentemot dialekt- och minoritetsspråkstalare. Arbetet med att skapa nationalspråk har inneburit att språkliga och kulturella minoriteter osynliggjorts och förtryckts, både i Sverige och andra delar av Europa. Under 1900-talet växte därför kampen för språkliga rättigheter och idén om rätten till sitt modersmål och minoritetsspråk fick fäste i språkpolitiken. Inte minst i Sverige, som bland annat tidigt var ute med modersmålsundervisning, med en forskningsunderstödd övertygelse om att flerspråkighet är bra för den kognitiva utvecklingen och underlättar inlärningen även i andra ämnen.Såväl forskare som politiker är alltså ense om att flerspråkighet är positivt, inte bara i Sverige utan numera på många håll i världen. Men själva tanken om ett gemensamt nationalspråk utmanas ändå sällan, trots att världen förändrats och våra möjligheter med omvärlden ser helt annorlunda ut idag än när idén om och behovet av nationalspråk uppkom. Så kallad diglossi är vanligt, det vill säga där olika former av ett språk eller olika språk används i skilda situationer. Exempelvis är engelskan idag det dominerande språket inom viss forskning och vissa yrkesgrupper. Likaså är parallellspråklighet, att flera språk kan användas inom samma domän, vanligt förekommande på till exempel arbetsplatser där både svenska, engelska och kanske även fler språk såsom tyska används. En enkät från 2010 med närmare 100 svenska ingenjörer vid nio stora företag rapporterade att 75 procent uppgav sig skriva på engelska ett par gånger i veckan eller mer. Vi lever idag, ofrånkomligen, i ett mångspråkigt samhälle. Lägg därtill de modersmål och språk som talas i Sverige genom migration och myllan av språk växer rejält.Det enda legitima studieobjektet är den språkande människans bruk av språkliga resurser i specifika situationerDen danske språkforskaren Jens Normann Jørgensen studerade under tjugo års tid danskar med turkiskfödda föräldrar. När projektet inleddes refererade de inblandade forskarna till ”olika språk” i sina analyser, men fann det föga fruktbart tillslut. Det var helt enkelt omöjligt att säga om informanterna skrev och talade med varandra på danska, turkiska eller engelska. Huvudsaken var att de gjorde sig förstådda. Utifrån detta drog Normann Jørgensen slutsatsen att vi i stället för att tala om olika språk borde tala om språkliga element; element som får sin betydelse beroende på vilka värden, platser och talare som de associeras med. Han menade att begrepp som danska och svenska är en abstraktion, det går inte att dra en exakt gräns för var språket börjar och slutar.Även den belgiska språksociologen Jan Blommaert argumenterar för att det är dags att sluta tala om olika, tydligt avgränsade språk. Genom globalisering och inte minst nya medier och kommunikationsvägar har den språkliga förändringen accelererat och språken börjat influera varandra i en takt som gör att vi måste börja se på språk på ett annat sätt. Det enda legitima studieobjektet är den språkande människans bruk av språkliga resurser i specifika situationer. Hur vi ser på dessa resurser skiljer sig åt i tid och rum. Användningen av arabiska signalerade på 1950-talet lärdom, medan det idag snarare signalerar – eller indexerar, som är det begrepp som Blommaert använder – flykting. Användningen av engelska indexerar olika saker beroende på om det exempelvis används av en forskare som håller en föreläsning eller en charterresenär som beställer drinkar.Men om vi inte längre kan tala om en språklig gemenskap byggd på nationalspråket, vad återstår då? Christopher Stroud, professor i transnationell flerspråkighet vid Stockholms universitet, har lanserat begreppet ”språkligt medborgarskap”. Byggt på erfarenheter från Sydafrika och Moçambique, föreslår han att de som bor i ett land ska ges tillgång till sådana språkliga resurser att de kan hävda sig som medborgare och inte marginaliseras av språkliga skäl. Det kan betyda både nationalspråk, modersmål och/eller engelska. Poängen är att enskilda individer inte längre ska förknippas med ett särskilt språk utan ges tillgång till de språkliga resurser som krävs för dem. Strouds begrepp ligger långt ifrån den realpolitiska retoriken, men desto mindre långt ifrån verkligheten där språkgemenskaper uppstår på andra språk än nationalspråk, samhällsinformation finns tillgänglig på flera språk och tolkar används inom de områden där det behövs. Frågan inför den framtida språkpolitiken rör därför kanske snarare hur vi ska hitta ett sätt att organisera utbildningsväsende, stat och myndigheter utan ett självklart nationalspråk, än hur vi ska få alla att tala det.Elin Grelsson, författare LitteraturJan Blommaert: The Sociolinguistics of Globalization. Cambridge University Press, 2010.Fatima Grönblad: Gott och blandat. Språktidningen, augusti 2012.Olle Josephson: Språkpolitik. Morfem, 2018.Jens Normann Jørgensen : Polylingual Languaging Around and Among Children and Adolescents i International Journal of Multilingualism. Volym 5, 2008.Christopher Stroud: Linguistic Messianism: Multilingualism in Mozambique i Sociolinguistics in African Context: Perspectives and Challenges (red.AugustinEmmanuel Ebongue,Ellen Hurst,Springer). Springer, 2017.

5 Syys 20189min

Ju fler marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över vårt avvägande mellan nu och sedan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Livet med små barn handlar i mångt och mycket om att uppfostra dem i den ädla konsten att vänta. ”Nej, nej inte nu, du måste vänta lite. Kanske senare.” Det finns ingen någon ände på all dessa avledningsmanövrar och exerciser i tålamod. En oskyldig aktivitet, kan tyckas, men det är det inte. Det som äger rum i dessa ständiga förhandlingar är ingenting mindre än implementerandet av en splittring i barnets inre liv. En del av barnet skall helt enkelt lära sig att opponera sig gentemot en annan del av det. Där föräldrarna tidigare sagt ”nej, inte nu, men kanske sen”, ska barnet lära sig att en dag viska samma ord till sig själv. Det är sannerligen inte en lätt uppgift. Som bekant böjer sig drifter sällan för rim och reson. Ve den som försöker tukta barnets krav på omedelbar behovstillfredsställelse! En ocean av vrål och tårar hotar. Det pareras och det fintas. För att inte tala om alla tjuvknep och taktiska ultimatum. Problemet är dessutom att barnen förr eller senare kräver kompensation för alla de försakelser som du påtvingar dem. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? ”Nej, inte nu, men kanske senare.” Den fördröjda tillfredsställelsens problem studerades i detalj i Walter Mischels välkända undersökning vid Stanford university i början av 70-talet. Den utgick från ett enkelt experiment: man ger ett barn en marshmallow samtidigt som det ställs inför valet att antingen äta upp den nu, eller vänta ett tag och då istället belönas med två marshmallows. Den inre striden drar igång omedelbart. Barnen blundar eller undviker att titta på den lockande godsaken, de sparkar frenetiskt på bordet och tuggar sitt hår för att övervinna den hägrande njutningen. Vissa klarar sig inte längre än några sekunder. Endast en tredjedel visar sig ha de få minuters tålamod som det fordras för att fördubbla antalet godbitar. Man bör inte ringakta värdet av detta tidiga köpslående med barnets drifter. Det handlar dessutom inte bara om den enskilda individens öde. Hela den sociala gemenskapens inre stabilitet vilar ju på premissen att dess medlemmar förmår tämja och reglera sina drifter. Det bäddar för en strid som saknar egentlig lösning: ur gemenskapens synvinkel är individens driftsliv inte bara en möjlig resurs, utan också en potentiell fara som måste kontrolleras och undertryckas; ur individens perspektiv däremot utgör gemenskapen inte bara en existentiell grundval, utan också ett veritabelt hot mot hennes möjlighet till reell tillfredsställelse. Föräldrarnas kraftmätning med barnen ingår med andra ord i ett betydligt större moraliskt, politiskt och kanske rentav metafysiskt sammanhang. Ta bara den messianska tradition som präglat så stora delar av västerlandets historia och som på många sätt bara utgör en version på mantrat ”inte nu, men sen.” Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Ibland har själva driftsförsakelsen uppfattats som kungsvägen till paradiset. Varför skulle de kristna, säger till exempel Paulus, försaka så många av jordelivets glädjeämnen om de inte – just därigenom – kunde räkna med rikare njutningar i ett kommande liv? Ju mer marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Men vad händer i den stund du slutar tro på den kommande saligheten? När mantrat börjar förlora sin trovärdighet? Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet Det är inte utan fasa som Paulus dryftar misstanken att Jesus kanske inte alls uppstod från de döda. Om så vore fallet, säger han, skulle ju förkunnelsen vara tom och alla uppoffringar meningslösa. Och för ett ögonblick låter Paulus nästan som en anhängare till Horatius berömda credo att Fånga dagen. ”Om de döda inte uppstår”, säger Paulus, ”låt oss då äta och dricka, ty i morgon skall vi dö.” Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet i en intervju i den italienska dagstidningen La Repubblica våren 2018, på skärtorsdagen av alla dagar. Det är lätt att tro det borde ha till jubel och fest bland världens katoliker, men istället såg sig Vatikanen nödgad att stilla sina efterföljares oro genom att hävda att Franciskus blivit felciterad. Kanske hör det till försakelsens logik att den måste rättfärdiga sig själv så att dygden åtminstone blir sin egen belöning. Härigenom uppnås tillfredsställelsen inte längre genom att konsumera det efterlängtade objektet utan genom att avvisa det. Den mest tankeväckande gestaltningen av hela detta tema finner vi annars i den mytiska berättelsen om Orfeus och Eurydike. Orfeus, denne musikens trollkarl, äger inte bara förmågan att få hela naturen att lyssna. Han lyckas även charma underjordens gudaväsen till att låta hans älskade Eurydike lämna de dödas rike. Gudarna ställer bara ett enda motkrav: du får inte vända dig om för att skåda henne på vägen tillbaka jordelivet. Håll din Eros i strama tyglar, käre Orfeus. Hav tålamod! För ett ögonblicks njutning i nuet kan du förlora henne för evigheten! Ni vet redan hur det gick med den historien. Enligt den klassiska tolkningen visar sig skönsångarens våldsamma kärlekslängtan alldeles för stark för att hållas i schack. Orfeus offrar allt för en enda liten blick och sedan är hon borta för alltid. Han sträcker sig efter henne, men famnar endast luft, som det berättas i Ovidius ”Metamorfoser”. Men kanske är det trots allt för enkelt att bara tolka Orfeus handling som ett utslag av hans brist på tålamod, av hans oförmåga att vänta. Kanske bör vi istället förstå hans gest som ett uttryck för en djupare insikt i det mänskliga begärets natur. Och kanske kan vi då rentav läsa tillbakablicken som ett medvetet val: det är just genom att inte återförena sig med hennes förgängliga kropp i livet som han kan föreviga begäret till hennes själ i döden. I en sådan läsning illustrerar vår musiske hjälte en smärtsam klarsyn som här och var tränger sig fram genom teologins, litteraturens och konstens korridorer – och som låter oss förstå att det mänskliga begäret är som starkast när det får livnära sig på förlust, död och uteblivna möten. Så förtätas livet och döden, Messias och Eurydike, i det lilla barnets envetna kamp med den hägrande godsaken. I väntan på det goda kan man både alltid och aldrig vänta för länge. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur — Walter Mischel, Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll (Volante, 2014, översättare Stefan Lindgren). — Ovidius, Metamorfoser (Natur och kultur, 2015, översättning Ingvar Björkeson). — Angående påven påstådda förnekande i La repubblica: "E un onore essere chiamato rivoluzionario” (La Repubblica, 28/3-2018; intervju med Eugenio Scalfari). Och Vatikanens dementering: "La fake intervista di Scalfari al Papa costa il posto a Odifreddi” (3/4-2018).

4 Syys 20188min

Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund. Är ett älskande människohjärta som solen? När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.” Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.” Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt? Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran. hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?” När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.” Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?” I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor. Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument? I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd. ”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv. ”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument? Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något. Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare   Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

3 Syys 20189min

Med hjälp av författaren Kathy Acker, youtubern Logan Paul och en dödlig sjukdom som liknats vid en blomma, reflekterar Elis Burrau över det som nästan dödar en, och får en att överleva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Nyheten om youtubern Logan Pauls makabra reality show-promenad genom den japanska ”självmordsskogen” Aokigahara, når mig samtidigt som jag avslutar Chris Kraus biografi över den experimentella författaren Kathy Acker. Hans groteska fnitter vid åsynen av liket. De blanka sidorna i slutet. Jag ligger i en säng i Tokyo. En mindre jordbävning får hela lägenhetskomplexet att skaka. Det blottas en avgrund varje gång en människa förhåller sig till döden. Jag tänker inte närma mig självmordet nu, men kanske sen. Via den lilla döden. Och nej, jag syftar inte på orgasmen nu. Jag tänker på det som dödar kroppen ”litegrann” med överlevnad som motiv. Döden som får dig att överleva. Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera.  Jag läser ut Chris Kraus biografi ”After Kathy Acker” motvilligt. Den är ljuvligt skvallrig. Det är årets första dag, i den aggressivt luftkonditionerade lägenheten vi hyr i Togoshi-Ginza, och jag läser ut den motvilligt eftersom jag inte vill att hon ska dö i cancer. Det etableras redan i början av biografin: hon ska dö i cancer. Och det etablerades i ”det verkliga livet”. Hon dog i cancer 1997 i Tijuana, Mexiko. Det var ingen överraskning. 22 dagar efter De dödas dag. Hon dog omgiven av s.k. vetenskapsvidrig alternativ medicin och skolbarnsanteckningsblock som hon var alldeles för svag för att skriva i. Omgiven av s.k. vänner. Olika skelett. Varierande grader av skörhet. Redaktörer. Älskare. Helare. All död är stringent. Och den alternativa medicinen var väl inte särskilt vetenskapsvidrig när jag tänker efter. Den var lojt vetenskapsvidrig och den injicerade hopp. Jag återkommer ofta till Kathy Acker vars författarskap jag kanske läst lite för respektlöst, med en bristande koncentration och stor rastlöshet (ibland irritation). Hennes böcker har verkligen stört och inspirerat mig. Det visionära användandet av lögnen och biografin har ofta rört mig till tårar. Respekten inför hennes gärning är liksom grundmurad och lika stor som respektlösheten i min läsning. Allt det där som ekar. Det är ekot från en ängel.  Men nu ska det inte handla om ett komplext författarskaps storvulna intelligens. Det ska handla litegrann om att vilja döda sin kropp med ”goda intentioner”. Goda elakartade intentioner. Göra sin kropp starkare. Förgöra det sjuka och det friska. Förföra det sjuka och det friska. Metodiskt. Det ska handla om det som återkommer. Det ska absolut inte handla om självmordet, men kanske lite.     Döden är bara en barnsjukdom. Så kommer det vara tills våra barnbarnsbarn är döda. Därefter blir det andra bullar. Så kommer det att vara och så kommer det att bli. Jag läser orden ”stiliserad bild av harakirisituation”, det är en bildtext, research. Det är svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Harry Martinsson.  Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag tycker verkligen att jag får skämta om barncancer eftersom jag haft cancer som barn. Det låter kanske märkligt. Min enda stoiska övertygelse. När det verkligen gäller. Jag återkommer ofta till Kathy Acker men också till cancer, rent tematiskt, i min egen litterära praktik och det har jag faktiskt slutat skämmas för. Det är kanske det enda tolkningsföreträdet av ”värde” jag äger med någorlunda gott samvete. Och jag har bestämt mig för att vattna ur det. Nu har jag bestämt mig! Jag bestämde mig nyss. Jag skäms fortfarande för skämten, men jag måste välja en riktning. Jag ska vattna ur sjukdomen som naturligtvis förändrade mitt liv, mest på grund av hur människor i min omgivning agerade (mer än de ”galopperande cystorna” i min lekamen). Jag ska vattna ur sjukdomen som tog livet av Kathy Acker.  Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. De så kallade vännerna (bredvid min sjuksäng) var verkligen bra vänner. Fina vänner. Goda vänner med snygg benstomme. Som jag illa kvickt sa upp all kontakt med. Sen började jag skildra.  Det finns en inbyggd ära i självmordet. Missförstå mig rätt. Jag inbillar mig detta eftersom Thomas Bernhard skriver att äran är pervers. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Thomas Bernhards priser i tider som dessa.  Kathy Acker var för en nedbrytning av kroppen när det kom till träning. Hon ”lyfte skrot” stundtals besatt. Hennes metod var att systematiskt förstöra kroppen så att den tvingas bygga upp sig själv igen, starkare. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. Tappa bort sig själv som en aktiv handling bland repetitioner. I matematik. Ett hypnotiserat subjekt i dödkött som fortsätter när räkningen gått förlorad.      Man kan tycka att hon enligt samma rationella doktrin borde varit för den skenbart kontrollerade nedbrytningen av kroppen, eller förgiftningen, i medicinskt syfte. Jag talar om cellgift. Det var hon inte. Hon ville inte utnyttja samma princip för att överleva. Att göra kroppen starkare, okej, men att överleva… nej, Kathy Acker ville hellre få i uppdrag av självutnämnda helare att hitta ett specifikt barndomstrauma, en orsak till cancern, ”då skulle den försvinna” – vilket den gjorde. Vilket den inte gjorde. Men hon trodde det. Att den gjorde det. Personligen gillade jag cellgift när jag fick det insprutat i kroppen. Indroppat. I ryggmärgen och bröstet. Mest på grund av hela gift-grejen. Illamåendet. Viktraset, min spegelbild. Inte så mycket på grund av det injicerade hoppet. Det var mer av en positiv bieffekt. Men jag gillade verkligen giftet på ett konceptuellt plan. Rent konceptuellt. Smutsigt. Kathy Acker var inte konsekvent och det gillar jag. Jag är inte konsekvent och det gillar jag, ibland. En annan tanke är att Thomas Bernhard hade haft lika lite att säga om Svenska Akademin kris som om Aviciis död. Lika lite kan betyda ganska mycket. Förlåt, det är ryggmärgens referensbibliotek som läcker sin giftiga spekulation. Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I en annan värld hade självmordsskogen varit en skog för självmord och löpning och det hade varit lika sorgligt men lika sant. Youtubern Logan Paul hade kanske sprungit utan att filma. Han hade kanske sprungit mot sin död. Vilken monumental respekt. Jag läser att han ska sluta posta videor på daglig basis.     Den japanska poeten Hiromi Itō har skrivit en dikt som heter ”Killing Kanoko”, i engelsk översättning. Kanoko är Hiromi Itōs dotter. Det är research.  Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I dagsläget: allt. Blomman som slår ut i alla som finns, när alla är borta. Du kollar på en dokumentär om ”självmordsskogen”. På andra sidan sängen. Det är långt bort. Sängen delas av en spricka. Vi var med om en liten jordbävning igår. Hela lägenhetskomplexet skakade. Jag tänker på en utslagen blomma, helt utslagen. En avslagen blomma, helt avslagen. Som cancerogen lightläsk. När jag varit nära döden har jag bara kunnat skämta. Jag har bara kunnat skämta om mig själv. Elis Burrau, författare

30 Elo 20189min

Ordet "lagom" beskrivs ibland som någon oöversättbart svenskt. En sorts nationalklenod. Men det är en myt. Och det finns flera skäl att ifrågasätta lagomideologin, säger latinforskaren Anna Blennow. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1748 utkom den franske filosofen Montesquieus verk ”De l’Esprit des Lois” (Om lagarnas anda). Där presenterade han den klimatlära som skulle få stort inflytande under mer än ett sekel framöver. Montesquieu menade att klimatet påverkade såväl individer som hela samhällen. I varmare länder med behaglig temperatur och fruktbar natur blev befolkningen mindre benägen till hårt arbete, men mera förfinad beträffande sinnesförnimmelser. I nordligare områden bidrog det bistra klimatet till djärvhet och uthållighet, men minskade estetiska och empatiska färdigheter. Nordligt förnuft och sydlig känsla. Men plötsliga klimatförändringar kunde kasta om begreppen. Den som reste till ett annat land förändrades nämligen snart till sin karaktär på grund av det nya klimatet. Vilket klimat var då generellt det bästa? Föga förvånande menade Montesquieu att Frankrike, hans eget hemland, var den mest idealiska platsen av alla. Där var det varken farligt varmt eller plågsamt kallt: det var lagom. Och lagom är ju som bekant bäst. Landet lagom skall med lag byggas. Tanken om en idealiskt balanserad mittpunkt mellan extrema positioner var inte ny. Hos den romerske poeten Horatius kallas den för aurea mediocritas, den gyllene medelvägen. I en dikt till vännen Licinius illustrerar han begreppet så här: Livets kurs, Licinius, är den rätta om du inte ständigt styr ut på havet eller, rädd för stormarna, seglar nära farliga stränder. Vindens kast är värst för den största furan. Mera våldsamt faller de torn som strävar högt mot himlens höjd, och till bergens toppar söker sig blixten. (Ode II.10) Naturens våldsamma krafter blir i romersk poesi ofta symbol för människans problematiska tillvaro. Ett stormande hav kan stå för såväl inre strid som samhällelig konflikt. Den som då seglar rakt ut på djupet är dumdristig. Men att fegt styra för nära stranden är inte heller utan faror. Samhällsskeppet kan stranda på en förrädisk sandbank, och den personliga lilla roddbåten kan krossas mot tillkortakommandets klippor. I dikten speglas vikten av ta sig i akt för det som under antiken kallades hybris, ett tillstånd av övermod gentemot gudarna. Den som byggde torn av självbelåtenhet och skyhög arrogans straffades hårt från högre ort genom stormvindar och blixtnedslag. Men hybrisförbudet rådde också på mellanmänsklig nivå, som en generell överenskommelse om en gemensam rättsuppfattning. Motsatsen till hybris var sophrosýne, som stod för måttfullhet och självkontroll. Om hybris reglerade det hotande övermåttet, handlade den gyllene medelvägen istället om att hitta balansen mellan överdrift och underdrift, mellan övermod och blygsamhet, mellan gapskratt och avgrundsdjup sorg. En livsstil präglad av det som är lagom, som vi också finner i den epikureiska filosofin, där den högsta formen av lycka inte är virvlande eufori, utan lugnet som vilar i frånvaron av smärta och bristen på förtärande begär. Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar ”Lagom är bäst” fanns alltså, i vanlig ordning, redan hos de gamla grekerna. Ändå är det ett begrepp som i vår tid kommit att bli synonymt med Sverige. En livsstilsartikel i The Telegraph förutspådde att det svenska lagom skulle bli sista skriket till och med för britterna, som traditionellt dragits till det mer excentriska snarare än det utslätade och välanpassade. Artikeln hyllar det balanserade, det harmoniska och enkla hos det som är lagom. Den svenska folkhemstanken, där alla ska ha rätt till vackra vardagsvaror, semester och fikaraster, och där ingen ska ta för sig på någon annans bekostnad, kopplas till den etymologiska förklaring av lagom som ofta presenteras som ”laget om”, i en tänkt fornnordisk scen där mjödbägaren eller grötskeden går runt bordet. Men som lingvisten Mikael Parkvall har visat i boken ”Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk” är ordet lagom faktiskt belagt först från 1600-talet. Och det är lagen, inte laget, som ligger bakom. Lagom betyder alltså någonting som sker lagenligt. Detta påpekar även Göran Everdahl i ”Boken om lagom” från 2018, där han också driver idén om att Sverige är den plats som är mest lagom av alla. Lagom är bäst, och hemma är bäst – helt i Montesquieus anda. Och Sverige framställs som såväl klassiskt folkhemskt som alldeles lagom mysigt. Varken lysrör eller kolmörker. Mellanmjölk, mellanöl och Lätt och Lagom. Det måste väl vara den bästa av världar? Lagom kan tyckas så självklart och så naturligt. Inte för mycket och inte för lite. Men har inte lagom också en mörkare avigsida? För ordet handlade ju inte om det där mysigt solidariska eller om att dela lika, utan om det som är lagenligt. Lagens långa arm sträcker sig ända in i folkhemsstugorna. Landet lagom skall med lag byggas. I Svenska Akademiens ordbok förklaras lagom som det som har ”lämplig omfattning”, inträffar vid en ”lämplig tidpunkt”, eller ”är som sig bör”. Men vem råder över vad som är lämpligt? Bestämmer vi egentligen själva över vad som är lagom? Tänk om det visar sig att det i själva verket är Socialstyrelsen, eller till och med Jantelagen som slår fast vad som är lagom! Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar: ängsligheten i det stilrena och avskalade, fruktan för att uppslukas av alltför storblommiga tapeter, eller att inte vara lagom rund till baddräktssäsongen. Tro inte att du är något, men akta dig också för att inte vara någon. Är lagom att vara nöjd, eller att nöja sig? Att vara i balans, eller att böja sig? Men lagom har också en trösterik aspekt. Långt från alla maktstrukturer kan det ju också vara det individanpassade, det småskaligt hänsynsfulla människor emellan. Blir det lagom för dig om vi ses klockan två (även om jag hellre vill ses klockan tre)? Det vilar något civilisationshistoriskt över lagom, både dess mörka maktstrukturer och dess mera jämngrå betryggande genomsnittlighet. Oavsett innebörd förblir lagom ett väldigt mänskligt mått. ur miljösynpunkt är lagom långtifrån bäst. Vår bekväma välfärdshybris straffas omgående av gudarna med extremväder och klimatförändringar. Sverige, Sverige, är du verkligen landet lagom? Och går det att pressa in allt från mode till mysbelysning i denna svenska framgångssaga? Till och med Göran Everdahl får till slut göra avsteg från sin lagomlära och medge att svenskarnas frossande i semlor och fredagsmysets ymnighetshorn av snacks inte alls är särskilt lagom. Och tänk om lagom i själva verket är det handfallet ofullkomnade, varken tillräckligt mycket eller tillräckligt lite? I kapitlet ”Lagom miljö” propagerar Everdahl för en måttfull lösning med lagom sopsortering. Men ur miljösynpunkt är lagom långtifrån bäst. Vår bekväma välfärdshybris straffas omgående av gudarna med extremväder och klimatförändringar. Hur ska det då gå med det mest lagom av alla samtalsämnen, det svenska vädret? Och vad får det för effekt på vår nationella måttfullhet enligt Montesquieus klimatlära? Om inte ett lagom tempererat klimat håller oss kvar mitt på den gyllene medelvägen, kommer kanske också vårt sinne för lagom snart att vara ett minne blott. Anna Blennow, latinforskare och skribent Litteratur Göran Everdahl, Boken om lagom. Norstedts 2018. Mikael Parkvall, Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk. 2009. Horatius, Plocka din dag. Oden i urval och översättning av Gunnar Harding och Tore Janson. W&W 2017. The Telegraph 16/1 2017: Goodbye Hygge, hello Lagom: the secret of Swedish contentment.

29 Elo 20189min

Helena Granström undersöker vår tids tro på att vi kan kontrollera vår hälsa. En myt som riskerar distansera oss från livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. De stunder i mitt liv som jag har känt att jag verkligen har levt, har alla ett gemensamt: Att jag har förmått att släppa kontrollen. Vari denna kontroll består, och vad det innebär att släppa den, är inte alldeles tydligt för mig, men effekten har varit en sorts öppenhet inför världen – en öppenhet som jag blir allt mer övertygad om är ensamhetens enda bot. den kontroll som skulle skydda oss från döden [...] ställer sig emellan oss och livet. När den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich i sin bok ”Natural causes – Life, death and the illusion of control” skriver om den samtida människans ambition att motverka sjukdom och åldrande genom att utöva kontroll över den egna varelsen, tänker jag mig att hon skriver om just detta. Den industri som idag har vuxit fram kring strävan att behärska människokroppens oöverblickbara processer – från cancerscanning och hälsokontroller till meditations-appar och psykologiska självförbättringsmetoder – utgör förstås ytterst ett försvar mot döden. Men kanske gäller detsamma alla former av kontroll, även de som skenbart riktar sig mot mer subtila mål. Och kanske är effekten nästan alltid densamma, nämligen den motsatta mot den som eftersöktes: att den kontroll som skulle skydda oss från döden, istället ställer sig emellan oss och livet. Vetenskap och rationellt tänkande har skänkt människan många goda ting, men på samma gång berövat henne nästan alla de betydelsebärande ritualer som en gång ledsagade henne genom livet. I deras frånvaro kanaliserar den moderna människan istället sitt otillfredsställda behov av ritual in i omsorg om det egna välmåendet. Med en kättares klarsyn fäster Ehrenreich vår uppmärksamhet vid det prästerskap som utgör de främsta bärarna av denna sekulära form av ritualism, nämligen läkarkåren. Med kritisk blick granskar hon det skådespel som försiggår i undersökningsrummet, där patienten möter den medicinska auktoriteten, den senare inte sällan skrudad i en vetenskapsmans respektingivande vita rock. För ett skådespel, menar Ehrenreich, är just vad det är; baserat på en omförhandling av de sociala villkoren som till exempel gör gällande att den fysiska beröring som i vilket annat sammanhang som helst skulle upplevas som intim, i denna kontext helt antas sakna laddning för såväl läkare som patient. Men läkarens auktoritet är väl ändå väl underbyggd? Hans eller hennes metoder är väl, som det brukar heta, vetenskapligt bevisade? Svaret på den frågan, menar Ehrenreich, varierar kraftigt, och är i många fall: Nej. I en mängd olika medicinska sammanhang är gränsen mellan ritual – det vill säga betydelsebärande form utan direkt funktion – och verksamt ingrepp flytande. Detta ger den medicinska praktiken dess dubbla identitet; ett rituellt förfarande som lånar sin tyngd från den vetenskap som avfärdar varje form av ritualism. Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget. Lika rituellt präglade är de omsorger om den fysiska kroppen som tar sig uttryck i outtröttligt upprepade övningar – de tre gånger femton axelpressarna lika samvetsgrant utförda som den muslimska bönens bugningar mot Mecka – och i kostföreskrifter vars motsvarigheter till halal och haram efterlevs med en inom religionen sällan skådad stränghet. Och givetvis måste den som söker ta makten över sin egen hälsa också ta makten över sitt eget inre: som skaparen av det mindfulness-program som företaget Google numera erbjuder sina anställda uttrycker det handlar det om ”fitness för sinnet”, eller – med en formulering lånad av en annan mindfulness-entreprenör – ”ett själens gym-medlemskap”. De religiösa undertonerna i strävan efter såväl inre som yttre förbättring av jaget är omöjliga att undgå. Än tydligare framträder de när man betraktar dess historiska rötter, i framväxten av samtidens förståelse av individen. De uppmaningar som idag riktas till oss – älska dig själv, tro på dig själv – har samma uppfordrande klang som forna tiders religiösa krav, men med den skillnaden att ingen vidare gemenskap av troende delar ens strävan: den enda tillbedjaren av ditt egna jag, är du själv. Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget. Om ritualer tidigare i mänsklighetens historia har markerat övergångar och cykler, utveckling eller återkomst, syftar hälsokultens ritualer alla i slutändan till samma sak, nämligen att upprätthålla illusionen av stillastående: Att förneka den obönhörliga rörelse mot döden som livet i grunden är. Om Sigmund Freuds banbrytande psykologiska teorier brukar sägas att de detroniserade jaget, som visade sig inte vara herre i sitt eget hus. Intressant nog tycks något liknande gälla för den fysiska kroppen, där de mikroskopiska agenter som tidigare har förståtts uteslutande i termer av sin funktion för organismen som helhet, nu har visat sig kunna uppträda både oförutsägbart och skenbart självsvåldigt, ofta till direkt skada för den kropp som härbärgerar dem. Detta, menar Barbara Ehrenreich, är ett otvetydigt argument för omöjligheten i projektet att fullt ut kontrollera sin egen hälsa och sitt åldrande – att försöka hålla ordning på sig själv är svårt nog, än svårare då att försöka styra över ett otal motspänstiga celler som lika gärna kan vara i färd med att öppna passager för metastaserande cancersvulster, som att bekämpa oönskade inkräktare. Frågan om möjligheten att påverka sin egen hälsa är, skriver Ehrenreich, djupast en fråga om huruvida världen är död, eller i grunden levande. också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun. I själva verket tycks kroppens celler alltså praktisera en svårbestämbar men icke desto mindre otvetydig form av självbestämmande, inte olik den hos de kvantmekaniska partiklar som på lägsta nivå bygger upp dessa celler, och allting annat. Inte heller dessa partiklar tycks följa några deterministiska lagar, utan besitter en sorts grundläggande nyckfullhet, som lika gärna kan beskrivas i termer av autonomi som i termer av slump. Om vi överhuvudtaget styr över oss själva, gör vi det på samma sätt som en självutnämnd envåldshärskare styr över ett folk av upproriska och inbördes stridande undersåtar. Detta konstaterande skulle kunna upplevas som hotfullt – men är det inte egentligen en sorts befrielse? Det egna jaget har ett slut som det inte står i vår makt att påverka, liksom säkerligen också mänskligheten, liksom till sist även det biologiska livet. Också den mest vältrimmade kropp kan på bråkdelen av ett ögonblick slås i spillror, och också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun. Den upplöses, tillsammans med alla våra ambitioner och all vår längtan, i ett outgrundligt kosmos. Att föregripa denna upplösning genom att – medan vi ännu lever – släppa något av vårt krampaktiga grepp om oss själva, vore inte att ta ett steg närmare döden. Tvärtom kunde det vara ett sätt att bli fria från vår intensiva fruktan för den – en fruktan som tycks närmast inbyggd i tillbedjan av den bräckliga gud vi kallar ”jag”. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

27 Elo 20189min

Alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen – om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken – och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande Vårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra – klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt. Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, ”The Retreat of Western Liberalism”: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna – och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt – för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur – och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något Nej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre – och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller… ja, ni förstår. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation. Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol – och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg. det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk Spengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation – där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas ”de stridande staterna”, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av ”caesarism”, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion. Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans. Dan Jönsson, författare och kritikerLitteratur Oswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 – Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 – Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.

23 Elo 20189min