Det är orealistiskt att inte tro på utopier

Man kan inte resa ifrån sig själv, men resan kan öppna dörren till nya delar av det man trodde var ett fast jag. Per J Andersson tar tåget och litteraturen till hjälp för att undersöka saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma. Jag tror att friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det lättsamma samtalet om var man kommer ifrån och vart man är på väg utan förvarning kan fördjupas och snabbt anta terapeutiska kvalitéer. Jag har aldrig gått så långt att jag låtsas att jag är någon annan. Men jag har vänner som sett resan som ett tillfälle att få testa olika alternativa roller. Det betyder inte att de luras, snarare att de testar att leva ut andra aspekter av sig själv. För vad är egentligen vårt sanna jag? Är vi den vi är i vår sambos ögon? Eller den förälder som våra barn tjatar på? Eller den vi framstår som i våra kollegors ögon? Eller den vi försöker framstå som i sociala medier? Kanske är vi helt enkelt summan av alla de här rollerna? Eller så är det först i det där spontana mötet med främlingen, när vi slutat ängslas för vårt rykte, som vi vågar visa vårt sanna jag? vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit? De frågorna ställer sig amerikanska Vendela Vida i sin roman ”När dykaren lämnar sina kläder” – en obehaglig, oförutsägbar och bladvändande berättelse om en kvinna som ger sig ut på en lång resa i syfte att fly från traumatiska familjehändelser. Från hemmet i den lilla staden i Florida åker hon till Marocko för att irra runt i exotiska basarer som ett ufo, allt för att glömma det jobbiga som hänt på sistone. Men flykten blir mer än ett byte av geografisk plats. Hennes ryggsäck blir stulen. I den låg pass, kreditkort, kamera och dator. Plötsligt har hon inga som helst fysiska bevis på sin identitet. Efter en tids eftersökningar får hon tillbaka en ryggsäck, men den är inte hennes, visar det sig, utan den har tillhört en annan bestulen amerikansk kvinna på resa i Marocko. Ett osannolikt och absurt sammanträffande som leder till att hon bestämmer sig för att behålla innehållet – och anamma den andra amerikanskans identitet. Det slutar inte där. Innan berättelsen är över har hon bytt identitet ytterligare sju åtta gånger. Frågan som boken ytterst ställer är vad som återstår av jaget när vi blir av med vårt namn, våra ägodelar, vår familj och vårt land. Kort sagt: vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit? Medan Hitler härjade i Europa befann sig Bertol Brecht i exil i USA och skrev ”Den goda människan i Sezuan”. I Brechts drama har ingen i den kinesiska byn tid att bry sig om någon annan, förutom en fattig bondflicka som aldrig sviker en medmänniska i nöd. Men när byborna börjar utnyttja hennes godhet rycker hennes okänsliga manliga kusin in, kör iväg snyltarna och räddar henne från att bli ett offer för sin egen brist på förmåga att sätta gränser. Till slut visar det sig att den onda kusinen inte finns. Eller jo, det gör han, men det är den goda flickan som klätt ut sig för att få den frihet som krävs för att bryta sig ur sin invanda och hämmande roll. Amerikanskan som upprepade gånger byter identitet i Vendela Vidas roman känner sig också fången i den underordnade roll hon fått både gentemot sin tvillingsyster, sin mamma och sin man. Resan till Marocko var därför nödvändig för att lindra smärtan som hänger samman med den hon var hemma i USA. Men till slut kommer det förflutna ifatt och nafsar henne i hälarna. För kanske är det som Hemingway skrev i ”Och solen har sin gång” att man inte kan fly från sig själv genom att resa från en plats till en annan, att man är den man är, att man aldrig på riktigt kan resa bort från sig själv. Å andra sidan ger alltså leken att ikläda sig olika roller friheten att släppa fram andra sidor av sig själv. Det får mig att tänka på den frihet jag kände efter flytten från den mindre stad där jag växt upp till den större stad jag nu bor i. Och på den ännu större frihet jag känner när jag befinner mig på resa bortom mitt land, min världsdel, mitt språk och min kultur. De främmande människornas värdering av mig kan varken höja eller sänka min sociala status där hemma. Då väljer jag att vara mindre kontrollerande och planerande och blir, tror jag, snäppet mer uppriktig. Vår önskan att accepteras av vår flock är så stark att vi annars döljer de mindre vackra sidorna av vårt jag. Men exakt vad vi gömmer och vad vi visar har förändrats, menar Peter Gärdenfors i boken ”Den svåra konsten att se sig själv”. Förr var det personlighet, heder, ära och position som skapade jaget. Idag med tillgång till digitala resurser för självbespegling har jaget allt mera kommit att handla om utseende. Men oavsett vad vi fokuserar på är jaget konstruerat, menar Gärdenfors, som är professor i kognitionsvetenskap. För en av vår tids stora myter, slår han fast, är tron på att det finns ett enda sant jag att plocka fram. Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. Men om det sanna jaget är en myt finns det väl ändå mer eller mindre uppriktiga versioner av det. Och de mest öppenhjärtiga sidorna hos människan tror jag vi plockar fram när vi frigör oss från hembygden. Det är ju ingen slump att litteraturhistorien är full av öppenhjärtiga möten på resa i allt från Geoffrey Chausers ”Canterburysägner” över Tolstojs ”Kreutzersonaten” till Rosa Liksoms ”Kupé nr 6”. Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. I Ilja Ehrenburgs tjugotalsroman ”Julio Jurenito” läser jag om en rysk emigrant i Paris som blivit så van att berätta sitt livs historia för obekanta människor ombord på tåg att han alltid tar med sig sina tänkta åhörare från kaféet till järnvägsstationen. Först inför åsynen av människomyllret på perrongen och det frustande loket på spåret känner han sig fri att tala från hjärtat. Det lustiga är att när jag skriver det ni nu lyssnar på befinner jag mig ombord på ett svenskt regionaltåg. Plötsligt vänder sig den unge mannen i sätet bredvid mot mig och frågar vad jag jobbar med. Och då måste jag ju ställa samma fråga till honom. Det blir en artig och försiktigt trevande konversation som på bara en kvart utvecklar sig till ett öppenhjärtigt samtal om min medresenärs svåra uppväxt i Iran och glädje över att hans nya jobb som gett hopp om framtiden. En bekräftelse så god som en annan på att bekännelsen i tågkupén lever vidare. För som religionsvetaren Martin Buber hävdade finns det kanske inget jag om det saknas ett du, att allt verkligt liv uppstår först när vi möter någon annan. Jagets beroende av ett du är uppenbar också för den resande amerikanskan som ständigt byter roller i Vendela Vidas roman. Hon saknar en plan. Hon vill bara bort. Det är ständigt andra människor och yttre händelser som triggar henne att gång på gång byta identitet. Vendela Vidas slutsats är att det finns något sant och verkligt i summan av de roller som huvudpersonen spelar. Som i dikten av den medeltida sufipoeten Rumi, den som inspirerade till titeln på hennes bok: Du sitter här med oss, men du går också omkring På ett fält i gryningen. Du är själv Det djur vi jagar när du följer oss på jakten Du är i din kropp som en växt är stadig i jorden Ändå är du vind. Du är dykarens kläder Som ligger kvar på stranden. Du är fisken Per J Andersson, författare och reseskribent Litteratur ”När dykaren lämnar sina kläder” av Vendela Vida (2018, översättning Jan Hultman och Annika H Löfvendahl), Etta förlag. ”Den svåra konsten att se sig själv” av Peter Gärdenfors (2017), Natur & kultur. ”Kupé nr 6” av Rosa Liksom (2011, översättning av Janina Orlov 2012), Wahlström & Widstrand. ”Kvinnor på ett tåg” av Anita Nair (2001, översättning av Thomas Rudvald 2007), Tranan. ”Och solen har sin gång” av Ernest Hemingway (1926, i nyöversättning av Christian Ekvall 2012), Bakhåll förlag. ”Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio Jurenito och hans lärjungar …” av Ilja Ehrenburg (1922, översättning av Lars Erik Blomqvist 1979), AWE/Gebers. ”Canterburysägner” av Geoffrey Chaucer (1387, översättning av Harald Jernström, 1956). Forum.

22 Elo 20189min

Vetenskapen har gett oss en enorm kunskap som vi använt till att skapa både mediciner och massförstörelsevapen. Men vad är vetenskapens egentliga mening? Forskaren Farshid Jalalvand undersöker frågan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På min telefon har min sexåring installerat ett spel vars meningslöshet endast kan jämföras med straffet gudarna ålade Sisyfos. Spelet går ut på att skjuta studsande bollar mot rutor och krossa dem innan de når den tvådimensionella spelplanens botten. För varje omgång man lyckas hålla sig kvar i spelet får man 1 poäng. När man förlorat börjar man om på noll. Det är allt. Man lär sig inget av det. Man får inga nya färdigheter. Det ger inte möjlighet till socialt umgänge. Det kommer ingen till gagn. En dag, uttråkad på tåget, gjorde jag misstaget att öppna den här eländiga appen och börja spela. Ett litet tidsfördriv, tänkte jag, något som jagar bort tankarna i några minuter. Efter ett misslyckat första försök satte det igång. ”Nä nu jävlar”, sa den inre rösten, ”nog ska spelet klaras bättre än så här”. Och så fortsatte det. När tåget anlände till stationen jag skulle av på kom jag på mig själv med att överväga ifall jag inte skulle åka med till nästa station för att hinna avsluta omgången. Premisserna måste besegras. Problemet måste lösas. Men – som en rationell varelse inser man rätt så snart det absurda i sitt beteende. Varför blir jag så besatt? Hur kommer det sig att den mänskliga hjärnan ingjuter emotionell mening i en aktivitet som inte leder någonvart överhuvudtaget? Kanske är detta beteende kopplat till människans unika inlärningsförmåga – när vi misslyckas med en enkel uppgift uppstår en frustration som frammanar en repetitiv beteende tills man lär sig tekniken för att klara det. Något som kunde varit nog så viktigt för en verktygskapande jägare–samlare som levde på savannen för 200 000 år sedan, eller för ett barn som försöker lära sig gå idag. Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden. I dagens värld har de allra, allra flesta människor frångått livsstilen som evolutionen rustade oss för under miljontals år – och inget ont i det. Men det betyder inte att de evolutionära program som finns installerade i vårt DNA försvunnit. Hur kulturellt och teknologiskt sofistikerade vi än blir bär vi på anlag för biologiskt betingade beteenden som kommer till uttryck i vardagen. Att vi forskar, bygger rymdraketer och skriver romaner innebär inte att vi lämnat naturen bakom oss – det innebär bara att vi är apor som kan forska, bygga rymdraketer och skriva romaner. I vetenskapsfilosofens Tim Lewens bok ”Vetenskapens mening” avhandlar han ett ämne vi människoapor försökt förstå och definiera i århundranden – nämligen vetenskapen. Hur kan man skilja vetenskap från kvacksalveri? Går det att ställa upp premisser på förhand som tillåter oss att utan vidare fundering dela upp teorier i dessa kategorier? Hur avgör man om resultaten i en ny spektakulär forskningsrapport är sanna? En av personerna vars verk dryftas i Lewens bok är Karl Popper, en av 1900-talets stora vetenskapsfilosofiska tänkare. Popper försökte tackla den intellektuellt inte helt enkla uppgiften att dra en definitiv skiljelinje mellan vetenskap och pseudovetenskap. Han landade i slutsatsen att en teoris vetenskaplighet avgörs av om det är möjligt att motbevisa det. De bästa teorierna, som exempelvis Einsteins allmänna relativitets teori, underkastar sig en aggressiv experimentell motbevisningskampanj utan att falla. Lewens återger en anekdot om Sigmund Freud som exempel på pseudovetenskap enligt Poppers definition. Freud framlade en teori om att alla drömmar i grunden är omedvetna önskningar. När en av hans patienter berättade att det inte kunde stämma eftersom hon hade drömt att hennes svärmor skulle följa med på semestern, något som hon verkligen inte ville, kom den företagsamme Freud på en förklaring. Enligt honom hade patienten drömt drömmen bara för att hon omedvetet ville motbevisa Freud. Därmed motbevisade drömmen inte hans teori; tvärtom var det bevis för att Freud hade rätt. En sådan icke-förpliktigande teori kan aldrig motbevisas, enligt Popper, och är därmed ovetenskaplig. Och det är svårt att argumentera emot. Men som alla forskare inom naturvetenskap kan vittna om räcker det inte med att applicera den vetenskapliga metoden på en teori för att automatiskt generera bra vetenskap. Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden. Varje år publiceras en stor mängd undermålig forskning som inte kan reproduceras av oberoende parter. Varje år finns de som Macchiarini och Penkowa som blir utredda för oredlighet i forskning av sina lärosäten. Osanningar uppdagas vanligtvis först efter några år, en period under vilken resurser, energi och i värsta fall liv gått till spillo. Det är anledningen till att fysikern och vetenskapsfilosofen Pierre Duhem slog fast att goda vetenskapsmän behöver ett välutvecklat omdöme för att bedöma ifall nya spektakulära forskningsresultat kan vara sanna eller snarare tillskrivas dålig utrustning, felaktiga beräkningar eller fusk. Från det perspektivet kan man argumentera att det inte finns en färdig formel för att skilja vetenskap från pseudovetenskap genom att läsa enstaka artiklar. Bevisen måste anhopas över åren för att vi ska kunna dra slutsatser om en teoris giltighet. Människan har ägnat sig åt forskning så länge som hon funnits. Vi har kartlagt stjärnor, skapat medicinala medel, korsbefruktat domesticerade växter. Och för cirka 500 år sen fick vi till slut verktyget för att forska mer effektivt i och med tillkomsten av den vetenskapliga metoden. Men på senare år har den märkliga fråga Lewens försöker besvara smugit sig in i diskursen: vad är vetenskapens mening? Är det att förklara naturen? Är det att förbättra människans tillstånd? Är det att generera tillväxt under ett valår? Är det att hjälpa oss bort från planeten vi kommer att förstöra? Enligt min uppfattning är alla svar på frågan om vetenskapens högre syfte efterhandskonstruktioner. Vetenskapen är en evolutionär bieffekt, som den manliga bröstvårtan. Vi kan förstås försöka ge vetenskapen en mening. Men den har ingen generell, given mening, lika lite som något annat vi företar oss. Ett problem behöver inte ha en mening för att människan ska vilja lösa det. Det finns något inbott i oss som söker svar så fort en fråga uppstår. Om man frågar forskarna själva varför de forskar skulle man nog bli förvånad över svaren. De flesta forskare jag känner går inte till jobbet med målet att göra något med en större mening. Tvärtom: många av de yngre forskare jag känner brukar ifrågasätta vilken nytta deras forskning gör i ett större perspektiv. För många blir deras projekt en sorts besatthet vid problemlösningen i sig som med mobilspelet jag fastnade i. Vissa andra är karriärister som ser på forskning som en tävling. Vissa tycker det mest meningsfulla med jobbet är att lära sig nya saker och lära vidare kunskaper till andra. Problemlösning, social konkurrens, lärande. Saker evolutionen rustat oss för sedan hundratusentals år tillbaka. Vi kan förstås försöka ge vetenskapen en mening. Men den har ingen generell, given mening, lika lite som något annat vi företar oss. Vetenskapen kom till, och fortsätter existera, som en bieffekt av evolutionära mjukvaror och evolutionär nyfikenhet. Hittills har den visat kunna vara till både mer nytta och skada än den manliga bröstvårtan. Och vad gäller dess mening – ja, man kan gott dra sig till minnes genetikern Jacques Monods ord: ”kungadömet ovan eller mörkret under, det är upp till människan att välja”. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi Litteratur Tim Lewens: Vetenskapens mening. Översättning: Henrik Gundenäs. Daidalos, 2017.

21 Elo 20189min

Lars Gyllensten var en stridbar författare, hård kritiker av svenskt kulturliv, ständig sekreterare och senare avhoppare från Svenska akademien. Ulrika Knutson saknar hans självprövande hållning idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige är de förströddas land– man älskar så ljumt, man hatar så grunt,man glömmer så fort vad som varit. Så inleder Lars Gyllensten sina memoarer, "Minnen, bara minnen". Det är det elakaste någon skrivit om kulturlivet i vårt land, sedan Strindbergs "Det nya riket". Massor av profiler slätrakas här. Gyllensten lindar inte in någonting. Sture Allén, som efterträdde honom som ständig sekreterare i Svenska Akademien, kallas redan i innehållsförteckningen för "prestigelysten myglare". Det är det snällaste som står om honom. Tal i egen sak förstås. Kritiken på sin tid, år 2000, gillade det inte. För mycket malört. Men han ville ha grälen till hävderna, särskilt de i  Akademien. På sjuttiotalet fick Eyvind Johnson och Harry Martinson dela på Nobelpriset. Att Akademien valt att belöna två av sina egna väckte reaktioner. Hånet ledde på sikt till att Martinson tog sitt liv, menar Gyllensten, som lägger skulden på Olof Lagercrantz och Sven Delblanc. 1989 vägrade Akademiens majoritet att protestera mot Iran, för dödsdomen mot Salman Rushdie. Motsättningarna ledde till att Gyllensten och Kerstin Ekman lämnade Akademien, följda av Werner Aspenström. Såren har inte läkt. Allt detta nämns i boken "Den glömde Gyllensten", av Thure Stenström, professor emeritus i litteratur i Uppsala. För den som vill lära känna berättaren och filosofen Lars Gyllensten ges här ett utmärkt tillfälle. Thure Stenström var god vän med författaren, som gick bort 2006. Lars Gyllensten föddes i Stockholm 1921. Han utbildade sig till läkare, och debuterade 1946 med diktsamlingen "Camera Obscura". Den gavs ut under pseudonymen Jan Wictor, och Gyllensten skrev den tillsammans med medicinarkollegan Torgny Greitz – på skoj! Syftet var att parodiera fyrtiotalspoesins svulstiga bildspråk: Evangelium i boudoiren dold bakom sängomhängen pormaskplockning baddning av ögonen med eau-de-cologne  Den store Erik Lindegren skrev att poetens "intelligens var obestridlig" och även om Lindegren blivit lurad, så hade han ju rätt. Gyllensten återkom snart som seriös fyrtiotalist under eget namn. Han skrev mer än fyrtio böcker, romaner och essäer. Och även om han är en utpräglat idéburen författare, så spritter det i stilen. Han växlar lätt mellan sval ironi och drömsk surrealism. Enkla, nästan rara bilder, där minnet ligger som ett skrumpet äpple i barndomens verandafönster, möter grotesk och äckel. Vad är jaget? En säck med kött och dunster. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Thure Stenström kallar Lars Gyllensten en i god mening pubertal författare, som inte räds de stora livsgåtorna, som han återkommer till i mer än ett halvt sekel. Vill man roa sig kan man hitta beröringspunkter med den några år äldre Ingmar Bergman, av alla. De tillhör verkligen samma generation. Som gymnasister läser de Schopenhauer, ser lyckan gå över i leda; Hjalmar Bergman är bådas husgud. Båda skildrar sin borgerliga barndom med stor sensualism, där de smyger mellan smultronstället och skuggorna. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Båda är ironiskt förtjusta i begreppet melodram, använder det ofta. I slutet av femtiotalet lodar Gyllensten och Bergman verkligen i samma vatten. Guds tystnad dånar i deras verk. Författaren Gyllensten har bättre grepp om politik och diktatur än regissören Bergman någonsin haft. Gyllenstens roman Senatorn från 1958 präglas av Sovjets intåg i Ungern -56. Men under kritiken av auktoritära system och politisk förvillelse ligger en existentiell troskris som liknar Bergmans filmer vid samma tid. Till råga på allt heter Senatorn Antonin Bhör, mot Bergmans riddare Antonius Block, i "Det sjunde inseglet". Senator Bhör vittnar: "Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans." Antonin Bhör landar i samma förlust, intighet och språklöshet, som Antonius Block när denne bara ser tomhet och skräck i den döende häxans blick på bålet. Ur hennes ögon möter varken Gud eller djävulen. Detta är ett dilemma för den sekulariserade nutidsmänniskan också, menar Lars Gyllensten. Själv ateist går han gärna i närkamp med det kristna idégodset – men inte med hätskhet som dagens ateistiska fundamentalister. – Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten. Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande". Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik – och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Döden har verkligen länge gått vid hans sida, och det tyngsta avsnittet i Thure Stenströms bok heter just Samtalet med de döda. I en av Gyllenstens finast romaner, "Palatset i parken" från 1970, blir vi turister på besök i dödsriket, barndomen är ett slags Hades. Att minnas är att sällskapa med de döda. Och Gyllenstens livslånga  följeslagare är döda filosofer med stil. Som Montaigne, som prövar jagets gränser och lånar sitt motto av Sokrates; "Att filosofera är att lära sig dö". Gyllensten nöjer sig inte med den godmodige Montaigne utan söker upp hans motståndare hundra år senare, 1600-talstänkaren Blaise Pascal. Även han skeptiker och stor stilist, men frommare och strängare. Pascal föraktar oss alla för att vi flyr tanken på döden med lättsinne och trams. Märk väl, detta säger han i en tid då lättsinnet var gud vid Ludvig XIVs hov. Galanteri var påbjudet. Radikalpessimisten Pascal fräser åt de parfymerade perukerna i Versailles: "Sista akten är blodig, hur vacker komedin än är i övrigt. Man kastar jord på huvudet, och ajöss med alltsammans!" Med Pascal anser Gyllensten att den moderna människan ägnar sig åt andefattiga distraktioner i stället för att ta livet och döden på allvar. Och hon gör det med gräslig arrogans, skryter med sin rationalitet, slår sig för bröstet utan täckning. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Men när han gisslar kapitalismen låter han lika ettrig själv. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. När man läser Gyllenstens artiklar från sjuttiotalet undrar man om inte den stora glömskan snart är på väg att spy upp honom, särskilt när han talar om ekologi och demokrati. Den moderna industristatens rovdrift på resurser är anti-human och hotfull, inte välfärdsskapande som vi tror. Och de västerländska demokratierna lämnar mycket övrigt att önska. Makten ligger i händerna på små politiska och ekonomiska eliter, och de gamla social-liberala formerna för demokratisk styrning hämmas av teknokrater. Så skrev Gyllensten 1974, och griper rakt in i dagens debatt om populismen och hoten mot demokratin. Så hur glömd är Lars Gyllensten egentligen? Hans enorma  lärdom avskräcker många, det är sant, och ibland kan den gamle häcklaren av fyrtiotalspoesin bli rätt svulstig själv. Och hans hatretorik kan gott få vila i frid. Man kan också lite hädiskt fråga sig om det inte vore lika bra att gå direkt på Montaigne och Pascal, utan att ta omvägen om Gyllensten. Men vad vi saknar av Lars Gyllensten i dagens intellektuella klimat är att göra samhällsdebatt till en personlig fråga, inte bara ett spel. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. I döda filosofers sällskap  rannsakade han vår civilisation – och sig själv. Det känns inte alls gammalmodigt, snarare uppfriskande. Ulrika Knutson, journalist och författare Litteratur Thure Stenström: Den glömde Gyllensten. Artos & Norma bokförlag, 2018.

21 Kesä 201811min

Nyligen fick Jenny Teleman utmärkelsen Årets stilist. I den här essän reflekterar hon över vad ett oönskat grepp om en liten flickas bröst egentligen betyder. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På 1980-talet var det modernt med stickade tröjor i luftiga maskor. Som små öglor av hårigt garn, sammantvinnade till en sorts nät. Jag hade en kycklinggul. Under den bodde två mycket diskreta bröst. Sådana där som fortfarande mer har formen av strutar, orunda, nästan trekantiga. En vacker dag promenerades det i tröjan förbi kvarterets köpcenter. Så plötsligt – satt en tumme fast längst ut på den ögletäckta lilla strutens ovansida och ett pekfinger satt fast under. Ett berusat ansikte svävade på något vis både till vänster och höger i flickans maghöjd. Det tillhörde en person i den kategori hon och kompisarna kallade fullgubbe, en av de högljudda bråkiga och oförargliga, en av de med vinslitna händer och kul hundar. Häpnaden. Så monumental. Absolut. Inte minsta strimmad av skam. Inte alls upphettad av rädsla. Blank. En stor vit yta bara. Lockes tomma papper, som sänkte sig över tumgreppet, trottoaren och tröjan. Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det. Men en tolvårig fråga skriver sig så sakta och prydligt överst. "Denna upplevelse är så högst egendomlig, jag behöver ett facit nu, ett svar, den här tummen här och pekfingret som placerat sig på min alldeles nya kroppsdel, hur förhåller jag mig till den tycker ni? Jag gör som ni brukar göra för jag har ingen som helst aning." Den italienske författaren och överlevaren Primo Levi skriver om en enskild incident, den som fick honom att tvivla på sitt människovärde kanske djupast och mest förvirrat. Bland de många fasor han mötte kan den på ytan framstå som en liten kränkning. Han beskriver hur en lägervakt utan att se på honom torkar av sina händer på hans smutsiga kläder som om de vore en trasa. Som om han var en handduk. Som om personen Primo Levi inte fanns alls utan blivit ett tomrum i tyg, praktiskt nära några tillfälliga tummar och pekfingrar. Och frågan uppstår: Är detta en människa? Finns jag? Är jag en handduk? Om ingen säger nej det är du inte så är jag det. Så vad hände med flickan i tröjan vars bröstvårta någon använde till att killa sin egen tumhud med, vad svarade omgivningen på hennes fråga? Går det bra att gnida sina fingrar över mina kläder? Pang. Farbrorn låg hoprasad vid köpcenterväggen. Mamman tog flickan under armbågen och stormade iväg, fast stannade tvärt och såg med verkligt orolig blick på flickan med de små strutarna som blivit så flyktiga värddjur för vinhanden, och frågade: Vänta lite, du kanske också hade velat sopa till honom? Nä, det är lugnt, sa flickan. Aldrig har hon sen haft nycklar i näven och 112 intryckt när hon vandrar genom parken. Omgivningen hade svarat. Alltså, det är ingen fara med den här historien, som är helt sann. Farbrorn var jättefull, ramlade lätt, kroken var inte så hård, han fick hjälp upp och gjorde sig inte illa. Här förfäktas inte den sträva åsikten att slå till bara, heja våldet, nita dem. Utan att mors omedelbara, blixtsnabba, oreflekterade välriktade nej har varit som en trollfilt att svepa in sig i sen dess. Inte skyddat mot alla faror men det där första och viktigaste svaret jag fick, det första svaret att kreta ner under frågan på det vita pappret: Hur ska jag förhålla mig till tummen och pekfingret på min tröja? Är jag ett tomrum under lite tyg? Svaret blev ett rätt tydligt: Nej det är du inte. Ett fascinerat elvaårigt självstudium pågår. Den här underläppen … kolla det skimrar i håret när man har gult filter på lampan I filmen byggd på romanen "Purpurfärgen" av Alice Walker beskrivs ett ofrivilligt men tyst accepterat samlag, någon kommenterar  "men det du säger låter ju som att han går på toaletten på dig" Jag har alltid varit betagen av den bilden. För så blir det med hudblänk och vävnad ibland när det bara blir använt som objekt, subjektet blir toalett. Nåväl trettio år senare ger sig en annan liten flicka ut. Debatten går för tillfället vild kring tystnadskultur, sexuella övergrepp och omgivningens brist på svar på frågan som den under pekfingret och tummen alltid ställer. Poetiska hashtaggar som #tystnadtagning och #visjungerut rullar fram nästan parallellt med de första försiktigt diskuterande nyanstexterna. "Ett missförstått sexuellt spel är inte detsamma som våldtäkt", "kvinnor har också kraftiga begär – och långa fingrar", "det erotiska språket måste också värnas". Intressanta synpunkter, fördjupande, men också förutsägbart vältajmade i sin nyktert, lite ironiskt svalt genomskådande "jag-går-lite-mot-strömmen-nu-opportunism". I vilket fall. Gatan den nya flickan promenerar på heter Instagram och är en lek på nätet där man visar bilder man tycker är fina, roliga eller konstiga. Hon tycker om bilder på sig själv, lökiga citat om kärlek och foton på vänner. Men alldeles särskilt bilder på sig själv. Ett fascinerat elvaårigt självstudium pågår. Den här underläppen … kolla det skimrar i håret när man har gult filter på lampan … mitt nyckelben ser ut som en skål. Tänk, detta är en människa. Men det gäller att stänga dörren om sig. Flickan glömde det där med privat. Efter kompislarm ses följarlistan över. 33 av 77 följare är okända vuxna män. Gulp, säger omgivningen – familj sluter kontot och börjar blocka, gömma, hojta: In från gatan! Små flickor kan ju inte gå där för sig själva med sina knölar. 2000 småflickor var följde dom Bert-Åke och Hasic. Sa aldrig något. En sån absolut ödslighet för bägge parter... En vemodig stund ändå. Den vaga skuldkänslan, obehaget och genansen hos den stora och den lilla som rensar och rensar bort Ibrahim, Johan och Lars. Den vita häpnaden. Hälften av tummarna upp var en tumme med pekfinger. Tänk jag syntes inte alls. En kylig liten bild av skamkulturen återupprepad som ur ett gammalt manus. Råden desamma som i alla tider: Akta! Håll jungfrun i fredat rum, ulvarna flockas. Omgivningen hade svarat. Helt och hållet en människa är du inte, många kommer vilja torka tassarna på dina kläder. Men medan saxen gick för högvarv genom följarskaran hann det ändå synas hur ensamt det såg ut där på kontot, en oändlig torr öken av medvetet missförstådda signaler mellan det nyblanka flickrouget och hjärtemojisarna på hennes bilder och det helt tysta betraktandet, samlandet, 2000 småflickor var följde dom Bert-Åke och Hasic. Sa aldrig något. En sån absolut ödslighet för bägge parter, de som tittar men inte ens ser på underläppen med den fascinerade tanken i släptåg "tänk detta är en människa", och hon som bär den.  En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen. Så flickans mamma mindes en högerkrok för länge sen. Hennes första svar. Och gjorde det mest förbjudna. Hon curlade. Hon curlade hårt, tveklöst, brett. Ett upprop gick till en flock kulturtanter: Hej, jag känner en flicka som är ensam på Insta, (hon måste ju låsa in sig nu sen konerna kom med sina fyra klasskamrater och mormor. Ni vet hur det är, tummen och pekfingret och alltihop, det är ju bara en tidsfråga innan hon inte längre är helt säker på om hon är en handduk eller inte och sen kommer hon aldrig vara det riktigt och det blir en massa röriga lägen och nej blir svårt och alltihop blir) ja, ni vet …Kan ni vara omgivning åt henne tro? Historien har ett soligt slut. Alla tanterna sa ja. Det kanske var dumt. Att sopa och trixa så att flickan nu ovetande skickar sina plutbilder, nyflätade hårstudier och pandor rakt ut in i en madrasserad vägg av vuxenvännineflockens avhandlingar i medeltida latin, arkitektutbildningar, matlagningsbilder och skådespelartalanger. En komplett skyddad verkstad var tanken. En långsamt svängande högerkrok av pk-elitism till skydd för denna nykläckta pubertalt självdyrkande vätte var planen. Jag hör ju att det låter galet. Men alla står någon gång i det vita ögonblicket och kan förväntas komma med ett svar, jag förnimmer tummen och pekfingret närma sig mamma och pappa. Är jag en människa? Jag lutar mig över flickan som nöjt somnat med sina nya 91 följare i den hårt kramade djupt älskade mobilen. De 33 blockade är glömda. Jag viskar i örat: Jag tog den här åt dig. Nästa gång kanske du vill svinga alldeles själv, du människa. Jenny Teleman, medarbetare på kulturredaktionen

20 Kesä 201810min

Vi lever på många sett i en postmodern värld. Men de postmodernister som får skulden för den, är precis de som beskrev och varnade för vad som var på gång, säger litteraturvetaren Frida Beckman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varför har känslor snarare än rationalitet blivit ett vinnande koncept i samtida politik? Till och med när vi är medvetna om att den ’verklighet’ vi får presenterad för oss i våra små mediekokonger är i högsta grad relativ eller att de ’fakta’ vi matas med är som bäst ’alternativa,’ är bekräftelsen på våra fördomar förföriskt tillfredsställande. ”Ok, kanske var inte just det där påståendet sant, men jag känner att de har rätt i sak.” Känslor och personliga åsikter, som Oxford Dictionaries online skrev när ”post-truth” eller post-sanning blev årets ord 2016, har blivit viktigare för den allmänna opinionen än objektiva fakta. Speciellt fascinerande är det faktum att i dagens känsloekonomi är känslostormarna extra starka kring de teorier som just tar med känslor i beräkningen. Jag tänker i första hand på postmodernistisk teoribildning. Man kunde trott att intresset för postmodernismen skulle avklingat efter dess högkonjunktur på 1980-talet och det gjorde det ett tag men på senare år, och speciellt i Sverige har de fått en renässans, men begreppet används sällan på ett genomtänkt vis utan snarare som ett löst definierat tillhygge i diverse debatter. Fel på skolan? Postmodernismen. Fel på sjukvården? Postmodernismen. Fel på regeringen? Postmodernismen. Fel på Putin? Postmodernismen. Fel på Trump? Postmodernismen. Fel på skidåkning? Postmodernismen. Fel på råbiffen? Ja, du gissade rätt, postmodernismen. här ska målas fram en ordentlig nidbild och så ska vi använda postmodernism som en knölpåk tills begreppet blir alldeles, he he, fragmenterat. Men hur har det blivit så här? Det är i sig fullt begripligt att postmodernismen som begrepp har återkommit med kraft – för här tror jag kritikerna har rätt – det är helt relevant att diskutera vissa samtida fenomen i termer av postmodernism. Sannerligen, lever vi inte i själva verket i den postmoderna skapelsens krona, med Trump som dess mest lysande ledstjärna? Från ett postmodernistiskt teoretiskt perspektiv är den postsanningspolitik som vuxit fram och som eldat under både Putin, Brexitanhängare och Trump en helt logisk vidareutveckling av vad Fredric Jameson förstod som postmodernismens äkta hälft: senkapitalismen. För Jameson, som en av postmodernismens mest inflytelserika teoretiker, är teoribildningen tätt förknippad med senkapitalistiska mekanismer som underminerar stabila värden och värderingar och lämnar allt flytande och tillgängligt för vitt skilda impulser. Kanske har den senare vidareutvecklats till vad som nyligen kallats ”just-in-time kapitalism” för att understryka hur den uppluckring av idéer om gemensamma värden, övertygelser och ”narrativ” som förknippats med postmodernismens födelse fortsätter att ske. Ja, tänk vad rätt de hade, Lyotard, Jameson, Foucault och de andra! Verkligen – de senaste par åren har givit dem mer rätt än de kanske kunde ana. Allt är tillåtet, som Lyotard skriver – när vi lyder under ”pengarnas realism.” Och så tänker man att nu när postmodernismen erkänts som något mer än abstrakta akademiska teorier kanske också postmodernismens skeptiker till slut tar sig tid att läsa i alla fall ett centralt urval ur denna teoribildning. Kanske kunde de tänka att vad var de nu de sa de där 80-talsteoretikerna som försökte förklara varför vi måste modifiera tron på det rationella subjektet om vi ska förstå samtiden, som försökte redogöra för hur sanning byggs upp i enlighet med olika diskurser och som ville kartlägga orsakssammanhangen mellan senkapitalismens samtida mekanismer och individens svårigheter att begripa global politik? Kanske kan kunde de rent av vara till hjälp för oss att förstå samtiden? Lyotards ikoniska ”Det postmoderna tillståndet” översattes till svenska så sent som 2016 av Mats Lefffler och Håkan Liljeland så den kunde vi kanske börja med! En lysande idé, kunde man tro, just för dem som är oroliga för postsanningspolitikens utveckling. Men inte verkar skeptikerna så sugna på det. Nej, här ska målas fram en ordentlig nidbild och så ska vi använda postmodernism som en knölpåk tills begreppet blir alldeles, he he, fragmenterat. Förutom att vi ofta fortfarande är rätt osugna på att acceptera att vi kanske inte alltid är de rationella subjekt som upplysningens traditioner fört fram, så är många också rätt osugna på att kritisera kapitalismen. I vissa fall och med en specifik agenda har kritikerna dock faktiskt läst lite av teorierna. som i fallet Stephen Hicks. Hans bok ”Postmodernismens förklaring” från 2004 som gavs ut på svenska ‪2014 av Timbro förlag, har blivit populär bland debattörer till höger. Hicks tar postmodernism på allvar eftersom han ser den som vänsterpropaganda som måste bekämpas. Den omstridde, kanadensiska liberala debattören Jordan Peterson tar i sin tur Hicks på allvar och menar att postmodernismen – och här citerar jag – en ”genomgripande, ondskefull, nihilistisk, intellektuellt attraktiv doktrin,” slut på citat – utgör ett stort hot mot vår civilisation. Både Hicks och Petersons presentationer av teorierna är ordentligt förvirrade, vilket resulterar i en karikatyr men med tanke på deras perspektiv är det kanske inte så förvånande att de vill underminera det som postmodern teori faktiskt erbjuder, det vill säga kritiska analyser av kapitalismen. För det är kanske här skon klämmer. Förutom att vi ofta fortfarande är rätt osugna på att acceptera att vi kanske inte alltid är de rationella subjekt som upplysningens traditioner fört fram, så är många också rätt osugna på att kritisera kapitalismen. Men missar man att ta med relationen mellan kapitalismens och postmodernismens utveckling i sin beräkning missar man en stor del av poängen. Då kanske det är bättre att kalla sin diagnos över samtiden någonting annat. Jag är verkligen hemskt nyfiken på vad de som vill ondgöra sig över postmodernism utan att prata kapitalism kan erbjuda för alternativa förklaringsmodeller. Låt det bli ett krav att kunna skilja på de fenomen som beskrivs som postmoderna och de teorier som söker förstå och reagera på dem. Vi har provat att använda en parodi av postmodernismen som slagträ i en fördummande politisk debatt. Nyttan med denna retorik är begränsad om inte rent av olycklig. Världen, språket och sanningen fortsätter att falla samman utanför tidningsredaktionernas fönster, precis på det sätt som de postmoderna teoretikerna förutsett. Så, låt oss höja ribban något i den svenska debatten. Låt det bli ett krav att kunna skilja på de fenomen som beskrivs som postmoderna och de teorier som söker förstå och reagera på dem. Då blir det, som en skribent påpekade i New York Times nyligen, också lättare att skilja på en teoribildning som analyserar relationen mellan makt och sanning och den karikerade version som populistisk politik och journalistik saluför. Då blir det lättare att förstå sådant som varför och hur känslor snarare än rationalitet blivit ett vinnande koncept i samtida politik. Debatten om postmodernismen är härvidlag inget undantag. Frida Beckman, litteraturvetare Litteratur Andersson, Lena (2017) “Allt förändras men är sig likt,” Dagens Nyheter, 22 november. Andersson, Lena (2017) “VM i postmodern skidåkning,” Dagens Nyheter 17 februari. Helmersson, Erik (2015) “Postmodern propaganda,” Dagens Nyheter, 12 mars. Hicks, Stephen (2014) Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault, övers. Anders Johansson, Timbro förlag. Hicks, Stephen (2004) Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault, Tempe: Scholargy Publishing. Ingvar, Martin, Christer Sturmark och Åsa Wikforss (2015) ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund,” Dagens Nyheter, 3 mars, https://www.dn.se/debatt/den-postmoderna-sanningsrelativismen-leder-oss-ner-i-en-antiintellektuell-avgrund/ Jameson, Fredric (1991) Postmodernism, or, the Cultural Logic of Late Capitalism, Durham NC: Duke University Press. Lundberg, Henrik (2015) “Nej, postmodernismen genomsyrar inte allt och alla,” Dagens Nyheter, 23 mars, https://www.dn.se/debatt/repliker/nej-postmodernismen-genomsyrar-inte-allt-och-alla/ Lyotard, Jean-Francois (2016) Det Postmoderna tillståndet: Rapport om Kunskapen, övers. Mats Leffler och Håkan Liljeland, Freudianska föreningen. Lyotard, Jean-Francois (1979) La Condition postmoderne: rapport sur le savoir, Paris: Minuit. Nealon, Jeffrey T. (2012) Post-Postmodernism, or, The Cultural Logic of Just-in-Time Capitalism, Stanford CA: Stanford University Press. Peterson, Jordan (2017) “Postmodernism: How and why it must be fought,” Manning Centre Conference, February 23-25, 2017. https://www.youtube.com/watch?v=Cf2nqmQIfxc Thyselius, Erik (2017) ”Kön är bara en social konstruktion,” Svenska Dagbladet, 10 september, https://www.svd.se/kon-ar-bara-en-social-konstruktion Williams, Casey (2017) “Has Trump Stolen Philosophy’s Critical Tools?” New York Times 17 april, https://www.nytimes.com/2017/04/17/opinion/has-trump-stolen-philosophys-critical-tools.html

19 Kesä 20189min

Är det ens försvarbart att stirra dikten i naveln när världen brinner där utanför? Litteraturkritikern Annina Rabe dyker ner i några samlingar där poesin handlar om poesin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här med att cykla – har ni tänkt på hur omöjligt det borde vara? Hur kan man sitta på en konstruktion bestående av två jättesmala hjul, som håller balansen enbart på grund av våra små och nästintill omedvetna rörelser? Börjar man tänka för mycket på det orimliga i själva cyklandet finns risken att man förlorar hela den avancerade balansakten och åker i backen. Vissa saker måste helt enkelt utföras i ett delvis omedvetet tillstånd, med en märklig övertro på vår egen förmåga. För gjorde vi inte så, vore dessa saker inte möjliga. En sådan omöjlighet är poesin. I högre grad än prosan, tror jag att den blir till i stunder av bortvändhet, avstängdhet. Annars skulle dikten inte kunna leva med sig själv och sina anspråk. Jag har tänkt en hel del på cyklingen, på de där omöjliga balansakterna i livet, när jag har läst tre av den senaste tidens mest egensinniga och intressanta svenska diktsamlingar. Det är Gunnar D Hanssons ”Tapeshavet”, Marie Lundquists ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” och Malte Perssons ”Till dikten”. De har alla en sak gemensamt: de förhåller sig till dikten som ett subjekt i sin egen rätt. Vi pratar alltså om en dikt som diskuterar dikten, det som inom litteraturvetenskapen kallas för metapoesi. Den handlar om hur dikten blir till, vad den är och gör, och sist men kanske inte minst: vad den har för förhållande till sin upphovsperson. För poesin, i alla fall i de här tre diktsamlingarna, framstår inte alls som om den nödvändigtvis är avhängig av den som har skrivit den. Gunnar D Hansson skriver: Den dubbla rösten, den första och den andra rösten. Kanske är detta lyrikens ursituation. Lyriken uppkommer ur en speciell dualism, det kluvna jaget mellan den dödliga poeten och den autonoma texten. Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir Metapoesi är en benämning som dykt upp under de senaste hundra åren, men tilltaget att dikta om dikten är betydligt äldre. Antikforskaren och poeten Jesper Svenbro, en av dem som både i egna dikter och i essäistik ägnat sig mest åt denna litteraturform, har forskat fram metapoetiska inslag redan hos ett antal antika författare som Sapfo, Pindaros, Vergilius och Platon. Hans essäsamling ”Fjärilslära” från 2002 är ett vällustigt och lekfullt detektivarbete genom litteraturhistorien, där vi får veta hur det finns samband mellan makrillen och Homeros, och där ett av Sapfos mest berömda diktfragment, ”Gudars like”, i stället för en förtvivlad kärleksdikt blir en allegori över skriftens kraftfulla verkningar. En annan storhetstid för metapoesin var den nyenkla poesiepoken under 1960-talets början. Och nu alltså igen; i nya diktsamlingar av tre tongivande poeter i olika generationer. Man skulle kunna säga att deras respektive metapoetiska ingångar är ungefär så här: Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir. Hos Malte Persson möter vi först dikten i en inramning som kan läsas både som en erinran om en skapelseberättelse och som ett postapokalyptiskt tillstånd. Den första dikten i samlingen, ”Fanns poesin” är vemodig, men antyder också något om poesins kraft och överlevnadsförmåga: En gång fanns poesin och den finns kvar i skrevor här och där. Som regnvatten i kaffekoppar glömda på verandan. Den dyker upp ibland när vindar röjs och åkrar plöjs och får förklaras av experter. Den anrikas i näringskedjan och gör folk och havsörnar anemiska och drömska utan att de anar varför. Poesin hos Malte Persson är en hel massa saker. Den är lekfull, gäckande och egensinnig, den är överallt, den låter sig inte stoppas. Den tar alla tänkbara skepnader. Den är ett intyg, ett plyschdjur, ett anagram, en liten trasa och ett dåligt raggningsförsök. Men oavsett vad har den alltid huvudrollen. Poeten, i den mån han ens nämns, är en perifer figur, inte ens alltid vän med poesin eller bra för den. Malte Persson skriver: Finns det en fiende? Ja, jag är fienden – ett monster, till hälften text, till hälften människa. I Marie Lundquists till formen sparsmakade men till innehållet explosiva samling ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” är texten inte längre hälften människa – den har tagit över helt. Lundquists dikt är sinnlig och kroppslig, mörk till naturen och inte alltid snäll. Men framför allt är den inte i behov av några poeter. Snarare bör dikten bevaras från poeternas påträngande omsorger, säger till exempel raderna Dikten lägger sitt svarta flor över orden/för att skydda dem från poeterna. Dikten stiger upp ur sin egen avbildning, utropar den triumfatoriskt vid ett annat tillfälle, men uppgiften den har är inte lätt: Dikten bär tillbaka gråten/till den plats där den uppstod. Balansakten mellan dikt och diktare påminner inte så lite om cyklingen jag pratade om för en stund sen. För hur är det ens möjligt att skapa dikt, att omfatta dikt utan att poeten lyfts bort från dikten? Om något är gemensamt för alla tre diktsamlingarna –förutom den stillsamma humorn - så är det tron på dikten som något utomvärldsligt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Är det denna tro som driver dessa författare att skriva metapoesi i en tid när så mycket övrig poesi är realistiskt förankrad, när litteraturen är mer politisk än på länge? Finns någon mening med metapoesi? Är det ens försvarbart sitta och stirra dikten i naveln när världen brinner utanför? Det är lätt att tro att metadikten är en angelägenhet för litteraturvetare som kan sitta och skrocka förtjust åt varenda litterär referens, varenda ömsint språklig avvikelse. Men samtiden och samhället saknas inte hos någon av de tre författarna. Själv är jag av uppfattningen att metapoesin behövs extra mycket idag. Att vi behöver påminnas om litteraturens storhet i sin egen rätt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Metapoesin omnämns gärna som introvert och beskylls ibland för att fly undan allvaret. Då har man, tänker jag, en förenklad syn på vad allvar är. Metadiktens uppgift är att ta oss fram till det som egentligen för stort för att greppa. De tre samlingarna kan var och en på sitt sätt läsas som ett försvarstal för dikt vars främsta syfte är att få oss att se saker vi inte annars skulle sett. Gunnar D Hansson skriver i några av Tapeshavets vackraste och mest avväpnande rader: Poesi uppstår, har det klokt sagts av en klok, genom att den skrivs eller genom att man gör sig sådan att poesi uppkommer, ett tillstånd som ofta går på djupet men inte nödvändigtvis. Annina Rabe, litteraturkritiker   Litteratur Marie Lundquist: Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Albert Bonniers förlag, 2017. Gunnar D Hansson: Tapeshavet. Albert Bonniers förlag, 2017. Malte Persson: Till dikten. Albert Bonniers förlag, 2018.

18 Kesä 20189min

Grötiga terroristtankar, banbrytande filosofi och viktiga litterära författarskap. Allt rymdes hos Bo Cavefors förlag. Det får en av fundera över dagens intellektuella klimat, säger Tor Billgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”RAF: texter”, som publicerades på Bo Cavefors förlag i oktober 1977 måste vara en av bokhistoriens mest vältajmade utgivningar. Det är en 520-sidig antologi med texter av aktivister inom den västtyska terrorgruppen Röda Arméfraktionen, RAF. Cavefors berättar om publiceringen i Malmökonstnären Lena Mattssons filminstallation ”I betraktarens öga”, som visades på Moderna Museet i Malmö 2014. Förutom den svenska boken, gav han också ut en utgåva på tyska, eftersom inget tyskt förlag vågade göra det. För att böckerna inte skulle fastna i tullen, fabricerade han ett fejkomslag: ”Kärlek med förhinder” stod det på framsidan av ett stort antal av de tyska böckerna. Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”. Det som gör boken så vältajmad, är att det var just i oktober 1977, som palestinska PFLP kapade ett Lufthansaplan med kravet att ett antal fängslade RAF-ledare skulle friges. I fem dagar irrade planet runt i Mellanöstern med fem besättningsmedlemmar och 86 passagerare som gisslan, sju av dem barn. Tidigt på morgonen den 17 oktober kunde planet slutligen landa i Mogadishu, Somalia. Det stormades av tysk specialpolis, och gisslan fritogs. Följande morgon hittades RAF:s fängslade ledare, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe döda i sina fängelseceller i vad som förmodligen var ett koordinerat självmord. I samma veva lägger alltså Bo Cavefors ”RAF: texter” på bokhandelsdiskarna. Det var förstås också en mycket kontroversiell utgivning. RAF hade vid det laget mördat 16 personer i sina olika aktioner, varav två i Stockholm under ockupationen av Västtyska ambassaden 1975. Och våren 1977 hade SÄPO slagit till mot en RAF-trogen terrorcell i Sverige som planerade att kidnappa före detta ministern Anna-Greta Leijon i utpressningssyfte. Så hösten 1977 visste alla vad RAF var. Bo Cavefors hade en särskild näsa för det som låg i tiden. Han startade sitt bokförlag 1959, men det är först 2018 som historien om förlaget berättas utförligt i bokform. Det är bokhistorikern Ragni Svensson som gör det i sin doktorsavhandling ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982”. Första året gav den då 27-årige förläggaren ut nio titlar från sitt föräldrahem i Limhamn, bland annat ”Sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike” och tre böcker av den mycket kontroversielle poeten Ezra Pound. Stig Claesson sökte sig tidigt till förlaget, liksom en ung Lars Norén. Honom refuserade dock Cavefors, tre gånger på tre år. Förlaget fick snabbt en vänsterpolitisk profil. Ragni Svensson noterar att utgivningen kom att ”spegla eller rentav föregå den väg som den svenska vänsterrörelsen kom att ta framåt slutet av 1960-talet”. Cavefors gav ut Mao Tse-tung, Rosa Luxemburg, Antonio Gramsci, Marx, Stalin, Lenin och Nordkoreas diktator Kim Il Sung. Det kom tjogtals med titlar som ”En socialistisk kultursyn”, ”Marxismens politiska ekonomi” och ”Kulturrevolutionen vid Kinas universitet”. Han introducerade tänkare och filosofer som Roland Barthes och Michel Foucault. Peter Weiss knöts tidigt till förlaget, och 1975 gav Cavefors ut den nigerianske författaren Wole Soyinka, 11 år innan han fick Nobelpriset. Det är inte dåligt för vad som länge var ett enmansförlag. Men Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”. Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Vill man få en överblick över vidden av utgivningen kan man ta till en annan bok från 2018: ”BOC – en bok om Bo Cavefors Bokförlag”, som innehåller en komplett bibliografi. De Caveforsböcker som jag själv har starkast kontakt med är Salvador Dalís självbiografi, som tidigt väckte mitt intresse för konst. En annan är William Burroughs ”Den nakna lunchen”, som Cavefors tog till Sverige 1978. Jag hittade den på en loppmarknad i Simrishamn 1996 och läste den på ett kvavt tåg samma sommar som jag skulle rycka in i Flottan. Boken var osprättad, så jag satt med min morakniv och skar. Sida efter sida sköljde bokens febriga och erotiska hallucinationer över mig. Förlaget gick under i det som kom att kallas Caveforsaffären; en stormig process som spelades upp kring 1980. Bo Cavefors hade vunnit en upphandling från Kulturrådet om att ge ut Strindbergs samlade verk i ny utgåva. Men mitt under förberedelsearbetet drogs beslutet tillbaka. Officiellt på grund av brister i upphandlingsförfarandet, men i den debatt som följde menade Cavefors försvarare inom kulturvärlden att det var hans kontroversiella utgivning som var det egentliga skälet. Han var för obekväm, för besvärlig. Snart kom också anklagelser om ekonomisk brottslighet. Han satt häktad i polishuset i Lund i nio dagar, men frikändes sedan på 10 av 11 åtalspunkter. Förlaget gick i konkurs och i början av 1981 såldes det enorma boklagret i en legendarisk utförsäljning. Det är förmodligen från denna som min osprättade Burroughsbok härstammar. Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Hade utgivningarna av till exempel Ezra Pound, Stalin och den svenske fascistledaren Per Engdahl, vars memoarer Cavefors gav ut 1979, kunnat stå emot dagens sociala medierdrev och polariserade åsiktsjournalistik? Hade ett etablerat förlag idag kunnat ge ut visdomsord från Islamiska Statens teologer, eller Anders Behring Breiviks manifest? Bo Cavefors har motiverat utgivningen av RAF-boken med att det rörde sig om ”viktiga dokument för den tiden”. Att publicera något måste inte betyda att man ställer sig bakom det. Det finns en historisk och vetenskaplig poäng med att tillgängliggöra material för den tänkande allmänheten, även av kontroversiell, oetisk och korkad natur. Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker. Efter tiden med förlaget har Bo Cavefors i hög grad fortsatt med sin kulturella onani. Han har skrivit böcker och gett ut tidskrifter, men också samarbetat med olika konstnärer. I Lena Mattssons installation som visades på Moderna i Malmö, ingår förutom intervjufilmen, bland annat också en liten projektion av en naken Cavefors från en pjäs som han satte upp i Malmö 2005. Den här nakenheten återkommer i flera konstnärliga samarbeten, till exempel med Martin Bladh på Fylkingen i Stockholm 2009, och med Leif Holmstrand. Boken ”Ett rum på tredje våningen” består av textflöde och bilder, där en åldrad Cavefors poserar i olika sexuella situationer, inte sällan insnärjd i Holmstrands virkade girlanger. Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker: att torgföra sina åsikter och posera med vad man tycker är viktigt. Kanske är nakenheten provokation, precis som det kan vara provokation att ge ut Stalin eller ett tjockt manifest med ”grötiga terroristtankar och livsfarlig våldsromantik”, som en av recensenterna beskrev RAF-boken. För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar. Men det är ett ytligt sätt att se på saken. Jag ser snarare nakenheten som ett verktyg för att ifrågasätta kroppsideal och avslöja fördomar, precis som utmanande bokpubliceringar kan avslöja inskränkthet och en subjektiv och godtycklig syn på yttrandefrihet. För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar. Ett samhälle behöver sina obekväma och besvärliga personer. Det är de som lockar den indignerade flocken att demonstrera var toleransens gränser går. Tor Billgren, frilansjournalist Litteratur Ragni Svensson: Cavefors – förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982. Ellerströms, 2018. Anna-Lina Brunell, Ragni Svensson, Jonas Ellerström, Bo Cavefors: BOC – en bok om Bo Cavefors förlag. Tragus förlag, 2018. Leif Holmstrand & Bo Cavefors: ”Ett rum på tredje våningen” (Holmstrand Böcker, 2015) Martin Bladh & Bo I. Cavefors: ”Qualis artifex perero” (Styx, 2013) Filmer Lena Mattsson: ”In the eye of the beholder” Lena Mattsson: ”Den kulturelle onanisten”

14 Kesä 201811min

Vad är en moor? Erik Andersson åker till England och tar på sig gummistövlarna för att lösa mysteriet. Någonstans mellan himlen och torven finner han sitt svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det började med att jag hittade en tågskiva i samlingarna. Det var fältinspelningar från 1955 till 1961 med ånglokomotiv som trafikerade London Midland & Scottish Railway. Jag satte på den. Mycket riktigt, där tuffade loken fram på olika ställen i det engelska landskapet. Hur hade den skivan hamnat hos mig? Det dök upp ett minne från en vacker sommardag när jag gick längs ån Esk i Yorkshire. Den pastorala friden slets sönder av ett hest tjut; jag tittade upp och fick syn på ett otroligt välputsat långt svart ånglokomotiv som drog ett set vagnar över en åsrygg. Det var en fin syn, och kanske var det något liknande jag hade velat uppleva när jag köpte skivan. Det sista stycket på skivan hade en poetisk titel: ”På mooren nära Ribbleheadviadukten en vinterafton”. Jag lyssnade efter mooren. Jag såg ångan blanda sig med vinterdiset. När tåget tuffat bort från högtalarna satt jag kvar och funderade på mooren. Vad var en moor? Jag tänkte på Dartmoor: vindpinad, dimhöljd, med Baskervilles hund i fjärran. Dartmoorheden kan den kallas på svenska, men hed heter ju heath på engelska. Uppslagsböckerna karaktäriserar Dartmoor som en bergstrakt eller en granitplatå. Hade jag någonsin varit på en moor? Jag sökte i minnet och på mina kartor. Det fanns en hel del områden som kallades moor i England, likaså i Skottland där de oftast omformats till muir. På Irland hittade jag inga alls. Kanske var moor ett germanskt ord som aldrig lyckades översimma Irländska sjön. Eller om förklaringen var att det krockade med ett inhemskt mór, som fanns i oräkneliga iriska ortnamn i betydelsen ”stor”. Big is mór, åtminstone på Irland. Jag började surna till litet. Här hade jag klafsat omkring på Brittiska öarna i decennier och så visste jag inte ens vad en moor var. Men eftersom jag är en handlingens man så bestämde jag mig för att så snart som möjligt ta mig till närmsta moor. Varför inte till mooren nära Ribbleheadviadukten? Ribblehead visade sig ligga i västra Yorkshire, en glest befolkad trakt som kallades Yorkshire Dales. Jag skaffade en karta och blev genast intresserad. Upp mot Blea Moor fanns det utmärkt mängder av snake holes. Sådana hade jag aldrig hört talas om och gjorde mig en bild av moorormar som slingrade sig in och ut ur bergssidorna. När jag hade fått på mig glasögonen såg jag att det egentligen stod shake holes, vilket på svenska blir ”slukhål”. Inte illa det heller. Det fanns också några enstaka swallow holes, där man förmodligen blev svald hel och hållen. Det kunde dock inte uteslutas att det var fråga om hål där svalorna bygger bo. Väldigt konstigt att ha ett språk där man inte skiljer på ”svala” och ”svälja”. Även grottor gjorde kartan reklam för. I litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska existenser, och om man får lust att mörda någon så erbjuder mooren många möjligheter. När jag kom till Ribblehead en kylig kväll i mars började jag med att inspektera viadukten. Den gick över dalen på smala tegelstensvalv. Jag lyssnade efter annalkande ånglokomotiv, och det dröjde inte många minuter innan det dök upp ett tåg. Tyvärr var det ett lilaflammigt dieseldrivet lokaltåg, men det körde snällt över viadukten med reducerad fart innan det svann ut över mooren på väg mot Bleamoortunneln. Vinden var isande, och jag tog mig så fort som möjligt till det lokala värdshuset, där det serverades kaningryta. – Är det lokala kaniner? frågade jag. – Nej, de är uppifrån Hawes. Hawes låg några kilometer åt nordost. Nästa morgon var jag full av energi och översatte en dikt av Nicholas Toms Carrington till frukosten:   Inget som har liv kan skönjas här. Ingen skock av får som strövar fritt hörs bryta tystnaden på denna moor. Allt är stilla, utom skuggan från ett väldigt moln som sakta glider fram över grå och dyster ödemark.   Jag tittade ut genom fönstret. Det var verkligen uruselt moorväder: soligt, vindstilla, god sikt. Men ibland får man bereda sig på att kämpa mot elementen. En fördel med vädret var att landskapet tydligt framträdde. Här fanns ingenting som sade mig att jag var i norra England och inte i Skottland eller på Irland. De kala kullarna, de gröna dalarna, de skrovliga bergen — allt var välbekant. Jag drog på mig stövlarna och satte kurs upp på mooren. Litet märkligt det här med stövlarna. Jag måste ha anat att mooren var blöt. Bergstrakt och granitplatå var vad jag fått veta innan jag gav mig iväg, men å andra sidan är ju de brittiska öarna blöta från topp till tå. När jag kom upp på den första kullen kunde jag överblicka situationen. En bit upp på backarna löpte smala men höga och vällagda stenmurar. Idén med dem måste vara att hägna in fåren så att de inte irrade ut på mooren. På så vis blev det en skarp gräns mellan fårbete och moor. Det växte en del gräs på mooren också, gult obetat fjolårsgräs, men mest växte det ljung och ormbunkar. Det betydde att marken bestod av torv, sörplande blöt torv. Här och var såg jag hålor, kartans shake holes, som ibland var vattenfyllda. Mycket små hålor fanns överallt, sorkbon: en och annan sork kilade panikslaget iväg när jag kom klivande. En orre kacklade argt åt mig när jag tog rast vid en gammal kalkugn litet för nära dess rede. Om jag efter min empiriska undersökning skulle definiera en moor, så skulle jag säga att det är blöta berg. Det är en smula underligt i ett svenskt perspektiv. Man tänker sig gärna att vattnet skall rinna ner från bergen och bilda åar och sjöar, men mooren tar hela tiden emot så mycket regn att den inte hinner torka upp, och dessutom förmår torven lagra en hel del vatten. Jag gör ett försök att bestämma mooren etymologiskt. Som jag misstänkte är det ett samgermanskt ord, och det betyder litet olika saker på olika språk. Inte ens det svenska mor, som i Mora, är entydigt. Det kan vara tät granskog; det kan vara sumpig skog eller torvmosse; ibland verkar mor vara samma ord som mo, vilket åtminstone för mig är något ganska platt och torrt, sand- eller ljunghed. Hos det engelska moor överväger förstås de blöta betydelserna. The moor the merrier tycks inte ha vara ett uttryck som föll över läpparna på de invandrande germanska jordbrukarna. Oxford English Dictionary tror att roten till de germanska moororden är kal, karg eller död mark. Alltså: man bryter mark, ständigt mera mark, men till sist blir man less, det går inte längre, det är för surt. Less is moor. När man kastar spaden och ger upp, då är moor det som återstår, och detta moor kan se litet olika ut beroende på de geografiska förutsättningarna. Om man tar upp mobilen så finns det ingen mottagning alls. Man svävar mellan himlen och torven Om man går över mooren och överraskas av dimma eller mörker så är det en hotfull plats, särskilt om man råkar dratta ner i något slukhål. I litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska existenser, och om man får lust att mörda någon så erbjuder mooren många möjligheter. Men en sådan här vacker dag, när tofsviporna är i en febril verksamhet som nog har något med årstiden att göra, visar sig mooren från sin allra mest insmickrande sida. Särskilt för den som kör från södra eller mellersta England, där varenda kvadratcentimeter är upptagen av åkrar, radhus eller rondeller, måste mooren komma som en befrielse. Här får man gå hur man vill utan att beivras. Om man tar upp mobilen så finns det ingen mottagning alls. Man svävar mellan himlen och torven. Då kommer det äntligen: ett långt godståg som djärvt ger sig ut över viadukten. Alla sorkarna sticker upp sina huvuden. Orrarna stirrar. Men snart försvinner tåget in i tunneln, och mooren kan på nytt försjunka i sig själv. Erik Andersson, författare och översättare

12 Kesä 201810min