Att tänka i dödens närhet ‎–‎ vårt behov av Lars Gyllensten

Lars Gyllensten var en stridbar författare, hård kritiker av svenskt kulturliv, ständig sekreterare och senare avhoppare från Svenska akademien. Ulrika Knutson saknar hans självprövande hållning idag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Sverige är de förströddas land
– man älskar så ljumt, man hatar så grunt,
man glömmer så fort vad som varit.

Så inleder Lars Gyllensten sina memoarer, "Minnen, bara minnen". Det är det elakaste någon skrivit om kulturlivet i vårt land, sedan Strindbergs "Det nya riket". Massor av profiler slätrakas här. Gyllensten lindar inte in någonting. Sture Allén, som efterträdde honom som ständig sekreterare i Svenska Akademien, kallas redan i innehållsförteckningen för "prestigelysten myglare". Det är det snällaste som står om honom. Tal i egen sak förstås. Kritiken på sin tid, år 2000, gillade det inte. För mycket malört.

Men han ville ha grälen till hävderna, särskilt de i Akademien. På sjuttiotalet fick Eyvind Johnson och Harry Martinson dela på Nobelpriset. Att Akademien valt att belöna två av sina egna väckte reaktioner. Hånet ledde på sikt till att Martinson tog sitt liv, menar Gyllensten, som lägger skulden på Olof Lagercrantz och Sven Delblanc.

1989 vägrade Akademiens majoritet att protestera mot Iran, för dödsdomen mot Salman Rushdie. Motsättningarna ledde till att Gyllensten och Kerstin Ekman lämnade Akademien, följda av Werner Aspenström.

Såren har inte läkt. Allt detta nämns i boken "Den glömde Gyllensten", av Thure Stenström, professor emeritus i litteratur i Uppsala. För den som vill lära känna berättaren och filosofen Lars Gyllensten ges här ett utmärkt tillfälle. Thure Stenström var god vän med författaren, som gick bort 2006.

Lars Gyllensten föddes i Stockholm 1921. Han utbildade sig till läkare, och debuterade 1946 med diktsamlingen "Camera Obscura". Den gavs ut under pseudonymen Jan Wictor, och Gyllensten skrev den tillsammans med medicinarkollegan Torgny Greitz – på skoj! Syftet var att parodiera fyrtiotalspoesins svulstiga bildspråk:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne

Den store Erik Lindegren skrev att poetens "intelligens var obestridlig" och även om Lindegren blivit lurad, så hade han ju rätt. Gyllensten återkom snart som seriös fyrtiotalist under eget namn.

Han skrev mer än fyrtio böcker, romaner och essäer. Och även om han är en utpräglat idéburen författare, så spritter det i stilen. Han växlar lätt mellan sval ironi och drömsk surrealism. Enkla, nästan rara bilder, där minnet ligger som ett skrumpet äpple i barndomens verandafönster, möter grotesk och äckel. Vad är jaget? En säck med kött och dunster.

Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket.

Thure Stenström kallar Lars Gyllensten en i god mening pubertal författare, som inte räds de stora livsgåtorna, som han återkommer till i mer än ett halvt sekel. Vill man roa sig kan man hitta beröringspunkter med den några år äldre Ingmar Bergman, av alla. De tillhör verkligen samma generation. Som gymnasister läser de Schopenhauer, ser lyckan gå över i leda; Hjalmar Bergman är bådas husgud. Båda skildrar sin borgerliga barndom med stor sensualism, där de smyger mellan smultronstället och skuggorna. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Båda är ironiskt förtjusta i begreppet melodram, använder det ofta.

I slutet av femtiotalet lodar Gyllensten och Bergman verkligen i samma vatten. Guds tystnad dånar i deras verk. Författaren Gyllensten har bättre grepp om politik och diktatur än regissören Bergman någonsin haft. Gyllenstens roman Senatorn från 1958 präglas av Sovjets intåg i Ungern -56. Men under kritiken av auktoritära system och politisk förvillelse ligger en existentiell troskris som liknar Bergmans filmer vid samma tid. Till råga på allt heter Senatorn Antonin Bhör, mot Bergmans riddare Antonius Block, i "Det sjunde inseglet".

Senator Bhör vittnar:

"Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans."

Antonin Bhör landar i samma förlust, intighet och språklöshet, som Antonius Block när denne bara ser tomhet och skräck i den döende häxans blick på bålet. Ur hennes ögon möter varken Gud eller djävulen.

Detta är ett dilemma för den sekulariserade nutidsmänniskan också, menar Lars Gyllensten. Själv ateist går han gärna i närkamp med det kristna idégodset – men inte med hätskhet som dagens ateistiska fundamentalister.

– Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten.

Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande".

Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik – och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor.

Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också socialdemokraten som hatade nyvänstern.

Döden har verkligen länge gått vid hans sida, och det tyngsta avsnittet i Thure Stenströms bok heter just Samtalet med de döda. I en av Gyllenstens finast romaner, "Palatset i parken" från 1970, blir vi turister på besök i dödsriket, barndomen är ett slags Hades. Att minnas är att sällskapa med de döda. Och Gyllenstens livslånga följeslagare är döda filosofer med stil. Som Montaigne, som prövar jagets gränser och lånar sitt motto av Sokrates; "Att filosofera är att lära sig dö".

Gyllensten nöjer sig inte med den godmodige Montaigne utan söker upp hans motståndare hundra år senare, 1600-talstänkaren Blaise Pascal. Även han skeptiker och stor stilist, men frommare och strängare. Pascal föraktar oss alla för att vi flyr tanken på döden med lättsinne och trams. Märk väl, detta säger han i en tid då lättsinnet var gud vid Ludvig XIVs hov. Galanteri var påbjudet.

Radikalpessimisten Pascal fräser åt de parfymerade perukerna i Versailles: "Sista akten är blodig, hur vacker komedin än är i övrigt. Man kastar jord på huvudet, och ajöss med alltsammans!"

Med Pascal anser Gyllensten att den moderna människan ägnar sig åt andefattiga distraktioner i stället för att ta livet och döden på allvar. Och hon gör det med gräslig arrogans, skryter med sin rationalitet, slår sig för bröstet utan täckning. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också socialdemokraten som hatade nyvänstern. Men när han gisslar kapitalismen låter han lika ettrig själv.

Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser.

När man läser Gyllenstens artiklar från sjuttiotalet undrar man om inte den stora glömskan snart är på väg att spy upp honom, särskilt när han talar om ekologi och demokrati. Den moderna industristatens rovdrift på resurser är anti-human och hotfull, inte välfärdsskapande som vi tror. Och de västerländska demokratierna lämnar mycket övrigt att önska. Makten ligger i händerna på små politiska och ekonomiska eliter, och de gamla social-liberala formerna för demokratisk styrning hämmas av teknokrater. Så skrev Gyllensten 1974, och griper rakt in i dagens debatt om populismen och hoten mot demokratin.

Så hur glömd är Lars Gyllensten egentligen? Hans enorma lärdom avskräcker många, det är sant, och ibland kan den gamle häcklaren av fyrtiotalspoesin bli rätt svulstig själv. Och hans hatretorik kan gott få vila i frid. Man kan också lite hädiskt fråga sig om det inte vore lika bra att gå direkt på Montaigne och Pascal, utan att ta omvägen om Gyllensten.

Men vad vi saknar av Lars Gyllensten i dagens intellektuella klimat är att göra samhällsdebatt till en personlig fråga, inte bara ett spel. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. I döda filosofers sällskap rannsakade han vår civilisation – och sig själv. Det känns inte alls gammalmodigt, snarare uppfriskande.

Ulrika Knutson, journalist och författare

Litteratur

Thure Stenström: Den glömde Gyllensten. Artos & Norma bokförlag, 2018.