Att skriva 3: Annie Dillard lär dig sikta på huggkubben

Katarina Wikars läser Annie Dillards bok Det skrivande livet och fastnar så för den amerikanska författarens handfasta råd att hon bestämmer sig för att ta henne till mentor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna

Det enda jag ville när jag var ung var att skriva. Min mamma hade en gammal svart skrivmaskin med rött färgband, en sån där som ser ut som en insekt där tangenterna hade var sitt smäckert ben. På den skrev jag början på pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil med mord i salonger och långa listor på misstänkta. Sen försökte jag mig på mer socialrealistiska ungdomsromaner men jag hade ju inte hunnit uppleva något än så det var ganska svårt.

Vad var det Rilke skrev i ”Malte Laurids Brigge”? Man måste ha suttit med döda på kammaren. Och så ett antal andra saker. Först då kanske man kan skriva tio rader som är bra. När man är ung har man känslor men inga erfarenheter, menade Rilke. Till slut kan det desto värre bli så att man har massor med erfarenheter men inga känslor.

När jag växte upp fanns det ännu inte några skrivarskolor. Författarskapet var bara något man skulle kämpa med på egen hand. Och ganska snart insåg jag att man förutom rytm och språk och eventuell handling också behövde komma i samklang med ensamheten. Att den var själva förutsättningen för skrivandet.

Jag önskade mig fina bläckpennor och linnepressat papper, baxade tunga skrivbord mellan fönster och vägg.

Visserligen hade jag läst att Majakovskij plitade ner sina dikter på papperslappar när han var på fest i Moskva men för det krävdes åtminstone mer intressanta fester än de som gick att uppbringa i industristaden där jag gick på gymnasiet men jag skrev en om en kakadua som spräckte en spegel.

Hela livet har jag samlat skrivartips, av typen: Raymond Chandler sa att man ska sitta vid skrivbordet fyra timmar om dagen vare sig man kommer på något eller inte, och man får absolut inte göra något annat, och då blir det till slut så tråkigt att man bara måste skriva lite för att inte ledas ihjäl. Jag önskade mig fina bläckpennor och linnepressat papper, baxade tunga skrivbord mellan fönster och vägg. Fanns det ultimata förutsättningar? Ett hotellrum i Berlin? En röd reseskrivmaskin i Paris? Ett skrivbord mot skogen i Hökmossen?

En pojkvän jag hade när jag var i tjugofemårsåldern och som faktiskt var författare sa: Du måste vara så ensam så att du kräks och sen bara fortsätta att vara ensam. Jag stirrade med fasa på honom. Men jag kunde ju inte sitta stilla. Kanske skulle jag ha haft en sorts fotboja som band mig vid stolsbenet ett visst antal timmar.

Hur hade det gått om jag hade fått den amerikanska författaren Annie Dillards bok "Det skrivande livet" i handen redan då. Hon är så tydlig, så konkret och så kärv. Nu kan jag konstatera att jag aldrig blev någon författare men hennes råd är ändå oumbärliga. Jag låtsas att Annie Dillard är min mentor. Hon säger:

Du ska skriva i ett rum stort som en redskapsbod avsedd för gräsklippare och spadar. Tilltalande arbetsplatser ska undvikas. Man ska ha ett rum utan utsikt, så att fantasin kan möta minnet i mörkret.

Och sen ska vi göra ett skrivarschema, förstår du, för det, säger Annie, skyddar från kaos och nycker. Det är ett nät för att fånga dagarna. Det är en byggnadsställning på vilken en arbetare kan stå och med båda händerna arbeta med sektioner av tid. Det är en livbåt i vilken du årtionden senare upptäcker att du sitter, fortfarande i livet.

"Du måste förstöra texten och börja om. Du kan spara en del av meningarna, som tegelstenar."

Och hon fortsätter: Du förstår att en författares liv är så färglöst att det närmast liknar perceptuell isolering. Många författare gör inte mycket annat än att sitta i små rum och erinra sig verkligheten. Hon skrattar lite: Det är förklaringen, säger hon, till att så många böcker beskriver författaren barndom. För du vet, en författarens barndom kan mycket väl ha varit skådeplatsen för hans enda förstahandsupplevelse.

Annie Dillard, ja, hon är en glesbygdens Joan Didion och har sedan sjuttiotalet skrivit både fiktion och fakta, memoarer och poesi, och hon har en hemsida där hon ber om att få vara ifred för att få tid att koncentrera sig.

Jag visar henne en text jag skrivit på i årtionden och som jag inte kan skiljas ifrån. Dillard ser upp över glasögonkanten och suckar:

Tyvärr det är en bärande vägg som måste bort, säger hon. Det kan inte hjälpas. Det finns bara en lösning men så är det. Slå ut den. Ducka. Du måste förstöra texten och börja om. Du kan spara en del av meningarna, som tegelstenar. Den del du måste skjuta i sank är inte bara den mest välskrivna: den är, märkligt nog, också den del som skulle vara själva poängen.

Dillard är materialitetens mästarinna. Hör här:

Ibland reser sig en del av en bok och går sin väg. Författaren kan inte tvinga den tillbaka. Det vandrar iväg för att dö. Emellanåt delar sig en sjöstjärna, och ingen vet varför. En av tentaklerna vrider sig loss och går sin väg.

Och när jag sitter där och petar bland orden och försöker tänka på något abstrakt som Duras sa om skrivandet: ”Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev” - då kommer Dillard in från redskapsboden. Och säger strängt:

När man ska hugga ved ska man sikta på huggkubben. Det lärde jag mig i en dröm. Man siktar på huggkubben, inte på veden, för då klyver man veden istället för att flisa den. Man kan inte utföra det här jobbet väl om man inte behandlar veden som det transparenta medlet för att nå ett mål, och siktar genom den. Sikta på huggkubben. Om du siktar på veden uppnår du ingenting. Sikta förbi veden, sikta genom veden, sikta på huggkubben. När du ska skriva.

"En text under arbete blir snabbt förvildad."

Ok! säger jag.

Idag, säger Dillard, ska det handla om att veva igång sig. För Dillard vet att man nästan gör vad som helst för att slippa börja skriva. Varför inte adoptera ett barn, utforma en läroplan, ta en segeltur? Snarare än att skriva en bok sitt hos den, säger Dillard, som hos en döende vän. Under besökstid ska du stiga in i dess rum med bävan och medkänsla inför textens många sjukdomar. Hålla dess hand och hoppas att den ska bli bättre. För du förstår, säger hon, om du hoppar över ett besök eller två kommer texten att vända sig mot dig. En text under arbete blir snabbt förvildad.

Vad ska jag skriva för något då? frågar jag som fortfarande inte vet om jag vare sig har nog med känslor eller erfarenheter för att skriva tio rader som är bra.

Thoreau, säger Dillard. Han satt också ensam i en stuga. Vet du vad han sa: Känn ditt eget ben. Gnag på det, begrav det, gräv upp det och gnag vidare på det.

Heter det inte autofiktion numera, säger jag men Dillard är redan igång med fler exempel: Nyligen upptäckte forskare, säger hon, att poeten Walt Whitman sällan lämnade sitt rum.

Jaha, säger jag.

Tycker du om meningar? frågar Annie Dillard.

Jo, svarar jag.

Bra, säger hon. Du vet, det är svårt att skriva meningar oavsett ämne. Det är inte lättare att skriva meningar i ett recept än meningar i Moby Dick. Så man kan lika gärna skriva Moby Dick.

Ok. Jag kanske bara ska sätta mig ner då. Och börja gnaga på benet? frågar jag.

"Och sikta på huggkubben, inte på veden."

Nu är Annie Dillard på väg ut genom den imaginära dörren. För hon vet att jag måste träna på att vara ensam. Bara ett enda råd till:

En av de få saker jag vet om skrivandet är detta, säger hon, använd allt, skjut det, spela det, förlora det, allt, genast, varje gång. Samla inte på dig något som verkar bra att ha till en senare del av boken eller till en annan bok: Ge det nu.

Allt på en gång då, säger jag.

Just så, i en enda ström, säger Dillard. Och sikta på huggkubben, inte på veden.

Katarina Wikars

Det skrivande livet - Annie Dillard i översättning av Niclas Nilsson (Ellerströms 2018) Original: The Writing Life, 1989.