Detaljen 2: Under Darwins skägg och Eliots handske

Varför kan en gammal trasig vinkruka få en att gråta? Linda Fagerström funderar över detaljerna som får oss att komma nära historiska personer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2017.

”Pheidíou eimí” eller ”Jag tillhör Fidias.” Så står det skrivet i botten på en kanna i bränd lera, som hittats vid utgrävningar i grekiska Olympia. Just den här sortens kärl kallades under antiken oinochoe och användes för vin. Den är sprucken och ser inte ut som något särskilt – den typ av kantstötta föremål som det går tretton på dussinet av i arkeologiska museer runt hela Medelhavet.

För tvåtusen femhundra år sedan stod den, fylld med vin, på bordet i en stenhuggarverkstad. Redan då fick den förmodligen sitt första nagg i kanten, kanske omkullvält under en festmiddag. Säkert hade det grumliga vinet redan då lämnat intorkade spår i glasyren på insidan, utan att ägaren brytt sig om att torka bort dem.

Sin anspråkslöshet till trots, bär kannan på en svindlande dimension. Den har tillhört Fidias, den grekiska antikens mest berömda konstnär. För atenarna högg han den tolv meter höga Atenaskulptur som en gång stod i Parthenon, Akropolisklippans största tempel. Därtill den numer omstridda Parthenonfrisen, som också prydde templet men under 1800-talet togs till Storbritannien och små småningom hamnade på British museum i London, där den finns än idag. Fidias låg också bakom ett av antikens sju underverk: den tretton meter höga gudabilden i elfenben och guld i Zeustemplet i Olympia.

När arkeologer på 1950-talet stötte på den där vinkannan just i Olympia, var det en triumf: inskriptionen ”jag tillhör Fidias” bekräftade att någon som hette så faktiskt hade funnits. Han var inte bara en konsthistorisk legend, ett påhittat namn som dröjt sig kvar genom millenierna – utan en man av kött och blod som levt på mitten av 400-talet före vår tideräkning. Dessutom: just där kannan grävdes fram, i en enkel byggnad intill Zeustemplet, fann man också gjutformar för fasaddekorationer och påbörjade småskulpturer. Detta var Fidias ateljé. Kannan finns att se på museet i Olympia.

Det är kanske löjligt, men jag kan börja gråta när jag står framför ett meddelande som det i botten på den där vinkannan. I bokstävernas snabbt dragna linjer, i fingrarnas spår och handens avtryck imploderar årtusendena. Keramikern, som snabbt skrev i den mjuka leran, känns mycket närvarande. För att inte tala om Fidias – skulptören, vars namn och konst jag känner till, har varje kväll slutit handen om den där kannan tills den blivit sprucken och nött. Inför sådana där små mänskliga spår öppnas dörr mot historien på ett sätt som inte ens Parthenon förmår överträffa.

Inte bara jag går igång på sådana där saker. Det gör också brittiska Kathryn Hughes, som är litteraturkritiker och akademiker med den viktorianska eran som specialitet. I ”Victorians Undone. Tales of Flesh in the Age of Decorum” närmar hon sig allt det där lite simpelt vardagsnära, som gör att sedan länge döda 1800-talsmänniskor plötsligt känns mycket levande.

Charles Darwin, till exempel. I boken finns ett foto på hans skägg, eller rättare sagt, en tuss av det. Det ställdes ut på Natural History Museum i London 2008, efter att en släkting hittat tussen i ett gammalt kuvert. Darwin brukade rycka strån ur skägget medan han satt i djupa tankar över sina anteckningar. Morgonen efter hans död samlade dottern därför in de hårstrån som då låg spridda över alla papper och uppslagna böcker på hans skrivbord, och sparade tussen till eftervärlden. Det är äckligt på ett fascinerande vis.

Men vem visste, att det där karaktäristiska skägget, som vi så självklart förknippar med Charles Darwin, i själva verket var anlagt för att skymma den store vetenskapsmannens ansikte? Det visar sig, att författaren till ”Om arternas uppkomst” var en osedvanligt blyg viktorian med svajigt självförtroende. Helskägg blev för honom den perfekta maskeringen, trots att det var helt omodernt när han hoppade på trenden.

De flesta andra män hade mutton chops, det vill säga lammkotletter, som kortklippta men breda polisonger kallades. Picadilly Weepers var också populärt: ett slags utkammat långhårigt kindflax som inte såg riktigt klokt ut. För att inte tala om the Newgate Frill, eller hakremmen, som blev populär under det tidiga 1850-talet: skägg som växer ganska fritt strax under käklinjen och på halsen, med en ofrivilligt komisk effekt som Kathryn Hughes liknar vid en uppochnedvänd gloria. En av Darwins bästa vänner syntes med en sådan. Själv lät han skägget växa fritt, så till den milda grad att ingen vid den lördagssoaré som Royal Society höll i april 1866 kände igenom honom förrän lagom till kaffet. Vilket han, om man ska tro Kathryn Hughes, säkert bara var lättad över.

Hennes grepp syftar att visa hur viktorianerna – i konflikt med den etablerade historiska bilden – egentligen inte alls var pryda och eteriska utan tvärtom fullständigt fixerade vid världsliga, kroppsliga ting. Som författaren George Elliots högerhand, till exempel. Enligt ett elakt rykte, som spreds redan medan hon levde, var den groteskt stor eftersom hon som ung arbetat hårt i familjens ysteri och utvecklat abnorm muskelmassa. Som motbevis för Kathryn Hughes fram en vit skinnhandske som tillhört författaren, och som på ett mirakulöst sätt dykt upp långt efter hennes död. Den är i näst minsta handskstorleken: bara 6,5.

Det är egentligen inte svårt att i tanken föreställa sig vilka hinder en yrkesverksam och samhällsengagerad kvinna som George Elliot, eller Mary Anne Evans som egentligen hette, måste stött på i ett London där kvinnor ännu förvägrades rösträtt och inte var fullvärdiga medborgare. Ändå: ett världsligt ting som en handske gör alla de kval och kompromisser hon måste gjort så mycket mer konkret påtagliga.

Hon, som använde ett mansnamn som pseudonym, hade alltså pyttesmå händer och bar vita handskar med pärlformade knappar och snirklig kant vid handleden. Journalist, intellektuell och författare, fri i anden men på jorden fastlåst i det viktorianska samhällets könsbundna föreställningar om hur kvinnor bör klä sig – oavsett om de kallade sig George i förnamn.

Historien, tror jag, består av både strukturer och individer. För nog blir alla paradigmskiften och tolkningsmodeller inte bara mer begripliga utan också mer betydelsefulla i det ögonblick vi inser att bakom dem stod helt vanliga människor. Precis som vi drack de vin ur spruckna krus, namnade sina ägodelar, var blyga och i otakt med de senaste polisongtrenderna – och kämpade för att kunna vara både kvinna och intellektuell.

Då och då, kan man väl anta, blev de förmodligen också undone – det vill säga, inte bara på det viset som Kathryn Hughes titel ”Victorians Undone” i första hand leder tankarna till: att bli avklädd och granskad under sitt snygga skal – utan också i betydelsen utom sig själv, oredig och vilse i tillvaron – precis som vi.

Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Litteratur

Kathryn Hughes: Victorians Undone – Tales of the Flesh in the Age of Decorum. Fourth Estate, 2017.