Alla har talat ett språk som har dött

Det är med hjälp av språket vi begär inträde i olika gemenskaper. Men vad händer när våra språk dör och förfaller? Det undersöker litteraturvetaren Jimmy Vulovic i den här essän.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Långt innan psykoanalysen var ett ord på allas läppar, formulerade den 35-årige neurologen Sigmund Freud en teori om språkapparatens sönderfall och försvinnande. Studien fick titeln ”Om uppfattningen av afasi” och publicerades 1891. Han talar där om språkrester, Sprachresten, som är likt skärvor av språk som ”efterlämnat ett utarmat idiom hos afatikern, från en tid när denne ännu var förmögen att tala”. Ibland kan språkskärvorna ”utgöra segment av specifika samtal, deklarationer eller utrop som spelat en avgörande roll i patientens liv innan de blev nästan tysta”. Som i fallet med den brutalt misshandlade mannen vars språk krossades av hårda slag mot huvudet. ”Jag vill ha skydd” var den språkskärva som blev kvar i honom. Därefter upprepade han den frasen hela tiden.

En viktig tanke hos Freud är att språkets rester är kopplade till starka känslor, till en stark inre intensitet. Då det gäller den sönderslagne mannen är det ju uppenbart. Och visst kan vi väl ana den oerhörda lättnaden hos den kopist som just hade slutfört ett mödosamt arbete med en katalog när han drabbades av stroke. ”Listan fullständig” blev hans språkliga skärva resten av livet. Det är nog inte till Sigmund Freud som dagens afasiforskning vänder sig, men som så ofta får hans tankar oss och se saker på ett nytt sätt eller ger en stark och poetisk bild av något mänskligt. Som här om människans fångenskap i språket, att en yttre identitet ofta står och faller med grammatik och ordförråd. Antagligen tänkte och kände både kopisten och den misshandlade precis likadant, lika rikt och nyanserat, som innan de tragiska händelserna, men för omvärlden framstod de efter det ändå bara som oändliga upprepningar av tomma fraser.

Freuds teori lyfts fram i litteraturvetaren Daniel Heller-Roazens bok ”Echolalia: Att glömma språk”. Titeln säger vad det handlar om, språk som dör och försvinner. Det drabbar oss alla och börjar tidigt i livet. Med avstamp i språkforskaren Roman Jakobsons avhandling ”Barnspråk, afasi och allmänna ljudlagar” från 1941, reflekterar Heller-Roazen över barns jollrande, ett uttryck inför vilket hela världen tycks ligga vidöppen. Spädbarnets fonetiska artikulationskapacitet är nämligen till en början obegränsad. I det till synes meningslösa pladdrandet finns det ljud från vitt skilda språk och språkfamiljer. Barnets möjligheter att bli precis vem som helst är oändliga. Ända till den stund då det lär sig ett specifikt språk. Då börjar en långsam men obeveklig reduktion av spädbarnets potential. ”Kanske är förlusten av en oändlig fonetisk arsenal det pris barnet måste betala för att erkännas medborgarskap i en enskild språkgemenskap”, skriver Heller-Roazen.

Det tidiga 1900-talets dadaister drömde sig länge tillbaka till tiden innan vi låstes fast vid ett språk. Hur uppnår man evig lycka, undrar Hugo Ball i Dada-manifestet från 1916 och svarar: Genom att säga dada, helt enkelt. I dada bäddades varsamt en dröm ner. Drömmen om att till slut få vakna upp ur det första världskrigets kollektiva mardröm. Men världen sov oroligt vidare. Jag vill inte ha ord som andra har uppfunnit, fortsätter Hugo Ball, jag vill ha mina egna ord, min egen rytm och egna vokaler och konsonanter också. Allt det låter förstås som nonsens nuförtiden. Och det var det ju också. Det var själva poängen. Men hur tramsigt det än låter i vår tid så visade dada-rörelsen något viktigt om språket, språkinlärning och språkets makt. Gemensamma ord, tecken och grammatik är mönster som vi alla måste underkasta oss för att få tillhöra. Dadaisterna ville befria människan från det. Samtidigt, för att inte helt förirra sig i en romantisering av nonsenslallandet, så måste väl språkets alla möjligheter också framhållas.

Prometheus, den förutseende titanen som stal elden från Zeus och gav den till oss människor. Så kallar lingvisten Noam Chomsky den första person som genom någon liten genmutation föddes med en förmåga att förstå grundläggande språkregler och som därmed kunde skapa kognitiv mening och se sammanhang i tillvaron. Enligt teorin föds människans språkförmåga alltså främst för kognitionens skull, inte kommunikationens. Mutationen gjorde i sin tur att Prometheus ättlingar vann stora evolutionära fördelar, eftersom de kunde tänka bättre, mer strukturerat, än andra omkring dem. Exempelvis måste förmågan att föreställa sig den språkliga konstruktionen då, alltså det nu som var men inte längre är, ha inneburit en fördel. Inte minst då det gäller planering och jakt: Varelsen gick här många gånger då. Nu gömmer jag mig här tills den kommer igen. Evolutionen gjorde sedan vad den gör bäst. Människorna med mest gynnsamma förutsättningar i en miljö, det vill säga dem med förmågan att tänka strukturerat, överlevde medan andra gick under. Och längre framåt vägen, då språkgenmutationen väl segrat, kom någon på att de språkregler som länge hade strukturerat tankarna även kunde användas för att kommunicera med andra.

Det är förstås ingen som vet säkert var, när, hur och varför språk uppstod. Chomskys teori är bara en av många andra. Mer är dock känt om hur språk fortlever. Fysikern och lingvisten Sverker Johansson berättar i boken ”På spaning efter språkets ursprung” att människans solidaritet och hjälpsamhet är centrala faktorer för vår arts språkliga och evolutionära framgångar. Visserligen kan andra arter också kommunicera, men det sker inom ramen för kommunikationssystem som är begränsade till ett här och ett nu. Vi har däremot förmåga att skapa oändliga ordkombinationer och tala om vad som hände igår, det som händer idag och vad som kanske kommer att hända imorgon. Dessutom kan vi ljuga och dikta ihop saker som inte existerar. Och hur svårt det än kan vara att tro det, så är människan i jämförelse med exempelvis schimpanser mindre misstänksam och fientligt inställd till sin nästa. Vi lär av varandra och den öppenheten har gett oss utvecklade gemensamma språk som gjort oss till evolutionära vinnare.

Av just den anledningen är det väl därför lite av ett ödets ironi att det nu, i den möjliga kommunikationens allra främsta tidevarv, tycks vara så hemskt svårt att verkligen tala med någon. De skyttegravar som vi så ihärdigt och aggressivt gräver i sociala medier är kanske vår tids Babel, en förskingring som blir resultatet av något som egentligen skulle kunna ha fört oss samman. Det gränslösa internet är nu så fullt av dragna gränser där vi om och om igen står och skriker våra vassa språkrester, skriker samma tomma fraser till andra grupper som inte heller verkar vilja lyssna till någon annan längre. Och det mest tragiska i hela den historien är väl att grupperna i ivern att göra sina röster hörda, sina identiteter gällande, glömmer att språk bara till hälften består av att tala och skriva. Den andra hälften är att lyssna, läsa och tänka. Det är ju bland annat därför som det är så svårt för lingvister att bestämma om ett språk dör med den siste talaren, eller om det dog redan då den siste lyssnaren gick ur tiden.

Jimmy Vulovic, litteraturvetare