Vad händer (inte) när författaren tar bladet från munnen?

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala srkiv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år. Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa – och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. “Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning”, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som “läsare” alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.“Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt” skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän “Om läsning”: “Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser”Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

17 Loka 20239min

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll. Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

16 Loka 20239min

I Septologin följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge berättelsen pågår, kommer hon att leva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen den 7 februari 2023.När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk, död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans medvetande, i hans hjärnas slyngor.Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång. Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som countrymusik – smärta och sentiment. Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han, oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit konstnär. Fosse beskriver ett liv som strävar efter känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner, böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande meditation även för mig när jag läser. Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat. Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig fru. För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett dunkelt hot. Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och får ”ett nytt namn”.Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam, försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ dubbelgångare. Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång. Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt för han in moment av skräck, thriller och som här närmast science-fiction.Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre, Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över fjorden blir som den över floden Styx. Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö, tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en generalrepetition för det som kommer. Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig döden som händelse, upplevelse, passage. Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills vidare, tillbaks till de levande.Maria Edström, kritikerLitteraturJon Fosse:Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2022.

5 Loka 20239min

En av Jon Fosses svenska översättare, Marie Lundquist, reflekterar över erfarenheten att tolka och tolkas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2011-12-09.Översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.I mitt arbetsrum har jag sedan länge ett gulnat tidningsklipp uppsatt på väggen. Rubriken är ”Wat is poëzie?” Så långt är jag med. Orden tycks visserligen svepta i främmande kläder, men med lite fantasi kan jag ändå lätt igenkänna dem och begripa vad de vill säga mig. Genom att lägga ihop bitar av olika språk som jag mer eller mindre behärskar, tolkar jag det som står till: ”Vad är poesi?” Däremot är svaret på denna fråga, den långa text på nederländska som därefter följer en ogenomtränglig djungel i vilken jag omedelbart går förlorad.Ändå känns det i detta fall helt rätt. Det är så det ska vara, tänker jag. Frågan ska hållas levande och svaret ska inte gå att tyda på något omedelbart och enkelt sätt. Det ska skikta sig och förgrenas i nya frågor, nya svar. Just nu nöjer jag mig med njutningen att få vara i det främmande och känna luftdraget från allt jag inte förstår. Suset från den språkliga rymd som ligger framför mig som en okänd mark att erövra och upptäcka. Ibland är det en sann lycka att få vara där, i det oförståeliga och låta andra sinnen träda fram och ta över upplevelsen. Smaka på språket och upptäcka en okänd krydda, en bismak av något man aldrig tidigare upplevt.Betyder det då att översättandet är en obehövlig konstart? Att man kan nöja sig med att stanna där i det blinda trevandet, som visserligen skärper sinnena och tränar fantasin, men ändå till sist riskerar att förminska världen? Svaret är naturligtvis nej. För att kunna dra bort hinnan och se klart behöver man en översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.För mig som själv fått mina dikter översatta till en mängd olika språk, både sådana jag förstår och sådana jag aldrig ens hört talas om, är bilden av översättaren kluven. Hon (för det rör sig oftast om en kvinna) är både ödmjuk gåvobringare och skarprättare i en och samma person. Ingen översättare (i alla fall inte av poesi) tycks arbeta med någon som helst tanke på egen vinning utan verkar ha kärleken till språket som enda ledstjärna. Samtidigt finns det ingen som med lika falklik blick har förmågan att obducera språkets hela kropp. Alla spår av språkliga tillkortakommanden, all adjektivistisk make-up, all onödig utsmyckning som de flesta läsare och även kritiker sväljer, lyfter översättaren obönhörligen upp och skärskådar. Det enda man kan göra som författare är att stå där och betrakta det tomma skalet av sin skapelse som ligger kvar på obduktionsbordet och väntar på sin uttolkare för att fyllas med nytt liv. Jag minns känslan när jag fick min första bok översatt till nederländska av Lisette Keustermanns. När jag höll boken i min hand talade den med kluven tunga. Inombords hade den fortfarande den för mig välbekanta titeln: ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”. På omslaget framför mig förvandlades denna mening nästan till oigenkännlighet: Ik struin wat door mijn tuin en ruim op voor de nacht. Det är något hisnande över ord man inte förstår. Plötsligt inser man att också det egna språket har en helt oförklarlig sida. Det gäller bara att få syn på den.Ett av de språk mina dikter blivit översatta till, (och som jag skam till sägandes aldrig hade hört talas om), är det indiska språket malayalam. Rodnande över min okunskap tog jag reda på att detta språk talas av 36 miljoner (!) människor. På en boksida ser det ut som ett fingerfärdigt knypplat språkbroderi. Ett annat språk jag också haft förmånen att få bli tolkad till är arabiska, vars bokstäver tycks bestå av fladdrande svarta vingar. På papperet synliggjorda som ett sorts träd som tycks hålla sina löv uppe utan stam och gren och som därmed förvandlar mina ganska stabila prosadikter till en lättare och mer genomsläpplig materia. Förvandling tycks alltså vara ledordet för all form av översättning. Ett credo som kanske borde gälla allt skapande. Att hela tiden vara stadd i förvandling, men ändå stå i kontakt med själva kärnan. Mina egna översättarerfarenheter från andra hållet, att själv översätta andra författare till svenska, utspelar sig alla i en envig mellan norska och svenska. Eller envig förresten, kanske handlar det snarare om ett triangeldrama: mellan nynorsk, bokmål och svenska. Steget mellan de två norska språken är större än man tror. Att gå in i nynorskan är som att vika av från civilisationen och ge sig ut i vildmarken. Slåss med något kantigt och fornnordiskt. Kvifor istället för Hvorfor. Ikkje istället för Ikke. Eg i stället för Jeg.Den norske dramatikern Jon Fosse, som är den som jag mest har arbetat med att översätta, har ett språk som tvivlar på orden. Det måste höras, också i översättningen. Det är annars så lätt hänt att man tar lite för väl hand om orden när man flyttar över dem till ett annat språk. Tvivlet bäddas in och plötsligt kan orden tala störningsfritt. Det är så lätt att låta sig bedras av det flyhänta talet. Det låter ju ”så bra”. Men det ska inte låta ”bra”. Det ska låta som ett tal som inte tror på sig själv. Och om man som Fosse ibland laborerar med ett språk som är som han själv säger, ”vritt”, vridet, måste det förstås låta konstigt även på svenska, men hur konstigt ska det låta? Den sortens språkliga gehör kan man bara ha på sitt eget modersmål. Här kan internet vara till stor hjälp. Ibland förstår jag inte hur det var möjligt att översätta innan den tillgång till språkens alla vardagsrum som nätet är, fanns. Man kan googla på ett norskt ord eller uttryck och se hur det används, om det används, och i så fall av vilka och i vilka olika sammanhang, och därefter dra sina slutsatser om vilket svenskt ord som skulle kunna ersätta det.En annan fråga man som översättare måste ställa sig är: Hur modernt eller samtida är det språk som talas? Ett av de mest svåröversatta norska orden är också ett av de vanligaste, i Norge fortfarande använt av alla åldrar: ”kjæreste”. Visserligen låter det svenska ordet ”käresta”, nästan precis likadant, även om det stavas lite annorlunda, men här känns som om det hörde hemma på logdanser och knappast i 2000-talets svenska, där vi rör oss med mer nutidsdaterade ord som min kille, min tjej, flickvän, pojkvän, sambo, särbo. Alla lika passande i sitt speciella sammanhang, men vi har inget enda ord som fungerar överallt, som i norskan.Några av mina märkligaste erfarenheter av översättning kommer från olika tvärkonstnärliga projekt där dikten omgestaltats och översatts till andra konstnärliga uttryck, som måleri, skulptur, musik och fotografi. Jag har till exempel fått uppleva att en tonsättare huggit sönder en uppläst dikt i småbitar, klippt bort alla konsonanter och med hjälp av en dator komprimerat de ljud som finns kvar till olika rytmiska mönster. Eller att en dikt som handlar om ett i en trädgård dukat bord, som långsamt förvittrar genom fyra årstider, av en skulptör översatts till en utomhuslig installation med hängande glasflaskor som rörde sig i vinden och klingade fram en egenartad symfoni. Att på det här sättet tolka poesi genom att översätta den till andra konstarter kan ibland leda till den hisnande känslan av att skapa nya språk. När olika översättningar korsar varandras vägar kan samma fenomen uppstå. En samtidig uppläsning av samma text på flera olika språk skapar en flerstämmig ljudvåg som uppläsarnas röster kan surfa på toppen av. Jag har själv bevistat en uppläsning där fyra av Tomas Tranströmers översättare, tillsammans och samtidigt, läste hans långdikt ”Östersjöar”, på polska, kinesiska, spanska och engelska. Som jag minns det nu gick den polske översättaren i mål ett stort antal ord senare än de andra, men jag kan minnas fel. Hursomhelst var det en säregen upplevelse att lyssna till denna mångspråkiga symfoni av helt olika röster som ändå i grunden sa samma sak.I översättningen är skriften både sig själv och någonting annat. Ursprungstexten finns där bakom den nya språkdräkten som en slags skuggskrift, ett osynligt ackompanjemang. Hur mycket ska det höras? Kanske inte alls. Som översättare har man ett trohetskrav inte bara mot originaltexten, utan också mot det egna modersmålet, det som man haft ett livslångt förhållande med. Med tiden lär man sig att översättningen ofta blir bättre om väljer att ha ett friare förhållande till den översatta texten och hellre hoppa i säng med det egna språket. På sånglektionerna i skolan hade jag svårt att sjunga rent och för att inte glida iväg på tonerna och hamna fel var jag tvungen att alltid ha någon vid min sida som sjöng tillsammans med mig och lotsade min stämma rätt. Ibland tänker jag mig översättaren som en sådan ledsagare, en som står bredvid texten och hjälper den att hålla tonen också i en ny skepnad. Utan tolkning sjunger texten bara i en stämma. Marie Lundquist, författare och översättare

5 Loka 202314min

Med det norska Vestlandets karga miljö som skådeplats har Jon Fosses pjäser satts upp över hela världen och lyckats sätta fingret på de universella frågorna. Maria Edström reflekterar över hans Trilogin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 10 november 2015."Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden."Ungefär så säjer Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet från 2013. Och när man läser Fosse förstår man lite hur han menar. Som en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag - vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter "Jag är vinden".Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i den nya boken "Trilogin" finns allt detta. Den består av tre berättelser "Sömnlösa" från 2007, fem år senare kom "Olavs drömmar" 2012 och 2014 kom så "Kvällning".Det hela börjar med hur det unga paret Asle och Alida går runt på Björgvins gator, ett gammalt namn för Bergen. De söker nattkvarter, de är inte gifta och Alida är gravid och överallt blir de avisade. Den bibliska associationen kommer ju rätt omgående men här handlar det kanske mer om det Fosse kallar negativ mystik, om det frånvarande, det såriga.Asle och Alida är ett slags inverterade Josef och Maria, deras uppbrott från Dylgja är fyllt av konflikter. Alida och hennes mor kommer inte överens och Alida stjäl med sig mat och pengar och slår sin mor. Asles handlande är än mer dunkelt och misstänkt. De två är ett slags missanpassat par och känns igen från Fosses författarskap i olika inkarnationer.Ofta förekommande är den unge mannen som hamnat i en korseld mellan skapande och våld eller missbruk. I pjäsen "Barnet" från 1997 som just nu spelas på Dramaten i Stockholm är den unge mannen liksom riktningslös, vill mest dricka öl även om han vill ha kärleken och barnet. Ibland som i en av de tidiga romanerna "Båthuset" från 1989 är den unge mannen helt oförmögen till relationer "Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig och jag går inte ut" som omkvädet lyder men han har spelat på danser och nu försöker han skriva om sin oro.Eller som i "Melancholia" från 1995 om landskapsmålaren Lars Hertervig - "alla målare ska inte dödas" är hans kryptiska kväde, också han i brytpunkten mellan kanske snarare vansinne och kreativitet. Också Asle har gåvan efter sin försvunne far Sigvald, att spela fiol, "att man spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga" som fadern lärt honom. Men som också sagt att spelmans öde är ett olycksöde:"Alltid ge sig själv till andra, sa hanAlltid det, sa hanAldrig få vara hel i sitt eget, sa hanAlltid försöka göra de andra hela, sa han"Också Asle älskar sin Alida, vill henne och det väntande barnet väl. Och Alida älskar sin Asle och ser inte vad han är mäktig.Fosse skriver utifrån en helt icke-moraliserande utgångspunkt, istället är det svårigheterna för dessa unga människor att hitta sin plats i tillvaron som stiger upp i språket om det så utspelas på 1980-talet eller på Fosses gammelmorföräldrars tid, så finns där temat om att bli vuxen, bli ansvarig och separera från föräldragenerationen och det temat varieras i en mängd av hans gestalter.Första delen av "Sömnlösa" slutar: "det är det stora svävandet som är viktigt, det har spelandet lärt honom, det är väl en spelmans öde att veta sådant, och för honom heter det stora svävandet Alida".I andra delen av "Sömnlösa" föder Alida deras barn, här sker det bakom stängd dörr men i "Morgon och kväll" från 2000 är Olai tagen av sin son Johannes födelse "Han är fin Ja du store tid Du har fått dig en son och mjukt och vått och så detta underliga lugna lugn".Barn som föds, eller som i pjäsen "Barnet" dör har stor plats i Fosses skrivande, kanske för att döden och generationernas gång också är så betydelsefulla. Men vi lämnar paret i ro:"Du och jag, säger AsleOch så lille Sigvald, säger Alida"Men i den andra berättelsen "Olavs drömmar" förstår vi också grymheten hos Asle och Alida, har Asle mördat, vad hände med Alidas mor, med mannen vid båthuset, med hyresvärdinnan? Han är också girig efter det vackra armbandet trots att de unga tu egentligen behöver vigselringar för att verka respektabla. Dessutom har de skrivit om sin historia, de kallar sig nu Olav och Åsta och kommer från Vik, Olav och Åsta Vik. Det finns något thriller-artat eller kanske Dostojevskij-artat över mycket av det Fosse skrivit. En av mina favoritpjäser är "Sonen", en riktigt svart liten historia om en son som efter lång tid besöker sina gamla föräldrar. En försupen granne kommer förbi och börjar gå på om att sonen suttit inne under sin bortavaro och sonen lackar till och slår ihjäl grannen. Sonen tror att föräldrarna ska förstå och till och med uppskatta att slippa den jobbige grannen men de blir bara besvikna "nu är allt bara ännu tommare och mörkare" som det heter.För det är någonting med våldet, förstörelsen och skapandet som hänger samman på ett motstridigt sätt hos Fosse. I "Morgon och kväll" tänker Olai på sin Guds-bild där "han kan höra lite av vad denne hans Gud vill säja honom när en spelman spelar bra, ja då finns han där, för den goda musiken den avvisar ju världen, men det tycker inte Satan om och därför ställer han alltid till så mycket bråk och fanskap där en god spelman spelar".Så kärleken och födelsen, skapandet och förstörelsen finns där i jämnbredd hos Fosse och hos Alida och Asle i både "Sömnlösa" och "Olavs drömmar" och där den sistnämnda slutar i döden. Och i den tredje berättelsen "Kvällning" är det Alidas dotter Ales, syster till Sigvald, hon sitter nu gammal och gråhårig i sitt hus. Och modern Alida och hennes liv kommer till Ales och blir märkligt närvarande, det är som om modern finns i huset, som hennes liv levs där samtidigt. Det här sättet att låta generationerna och olika tider liksom lägga sig på varandra, tvinnas in i varandra har Fosse använt flera gånger. I "Morgon och kväll" får vi inte bara följa Johannes födelse utan också hans död, där han rör sig i ett slags mellanrum innan han far - hans dotter Signe ser prästen kasta jord på hans kista "och Signe tänker att du far Johannes, du far Johannes".I "Melancholia" minns Hertervigs syster Oline sin bror som kommer allt starkare till henne under en dag där hon till slut dör. Och i romanen "Det är Ales" från 2004 tvinnas en kvinnas minnen av sin döde man runt andra i släkten generationer tillbaka, också innan hon dör. Att dö är ett slags passage hos Fosse, där trådarna bakåt repas upp eller vävs samman till en väv att låta sig falla i, att någonting tar emot. Ofta finns en bild av hur naturen, en vind, en våg, ett svävande absorberar och lyfter."All sjö är Asle och hon går längre ut och så är Asle omkring henne som han var den kvällen de träffades när han spelade till dans för första gången där i Dylgja och allt är bara Asle och Alida och så slår vågorna över Alida och Ales går ut i vågorna"Mycket har sagts om Fosses religiositet, numera är han katolik men länge var han kanske ett slags otrogen kväkare efter sin morfar och närmast hatisk till norska statskyrkan. Hos kväkarna finns momenten av tystnaden, av tron på ett ljus hos varje människa och ting. Kanske det också, tänker jag, finns ett mått av ett slags förkristen föreställningsvärld, många natur-religioner har samma förhållande till det heliga i allt, förfädernas närvaro och födelse och död som ett slags passage. Men man kan ha vilken religion man vill eller inte ha någon som helst gudstro - Fosse går att läsa och slår an en sträng över hela världen.Har man som jag dessutom som också har en svaghet för science fiction så kan man läsa in parallella verkligheter, ett annat sätt att se på tiden och rummet och kanske också ett annat sätt att se på berättandet.Som Fosse sa i intervjun i NRK så skriver han inte om nånting, han låter sig liksom skrivas av nånting. Någonting dyker upp, och det gäller att få tag i det och skriva ner det fort som fanken, som Jon Fosse säjer här i intervjun, man måste lyssna efter det och få fatt i det snabbt.Maria Edström, kritiker"Trilogin" av Jon Fosse kommer ut den 27 november 2015 i översättning av Urban Andersson som också översatt böckerna "Melancholia", "Morgon och kväll" och "Det är Ales". Romanen "Båthuset" är översatt av Steve Sem-Sandberg.

5 Loka 202314min

Räkna inte ut undulater eller svårbegripliga författare. Och inte heller djuphavsfiskarna som kan vänta i evigheter på en fallande val. Aase Berg berättar om livet i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den här tidsåldern heter inte Antropocen. Den heter Narkissocen. Förr var det onda gudar som ställde till naturkatastrofer, nu tar vi själva på oss ansvaret för undergången. Det är hybris, och klimatskammen är en sorts humble bragging.Den dolda bekräftelsehungern är mycket mer fascinerande än den öppna. Ett introvert beteende till exempel, det kan maskera ett sammanbitet storhetsvansinne, så grandiost att man inte bevärdigar populasen med en blick. Att varken gud eller instagram hyllar min existens beror bara på att jag själv har valt att leva i en bortglömd biotop.Det här gäller till exempel oss författare som inte fixar att vara sådär skamlöst kommersiella som de massproducerande populärförfattarna är. Vi som gör oväntade språkliga grejer ibland och skriver sånt som inte kan efterapas av en AI. Vi får sällan några belöningar, är nästan alltid panka, och när vi av misstag råkar stöta ihop med varandra i det asociala grumlet pratar vi bara om pengar. Vi kallas för kultureliten, men påminner mer om djuphavsfiskar, de där som lever på en nattsvart havsbotten som gud glömde. Där ligger vi och lurpassar med gungande lanternor i antennerna och väntar på ett stipendium. Förr eller senare inträffar kanske underverket som kallas whalefall, det vill säga att det sjunker ner en död val. Eller åtminstone en Pripps blå. Besvärjelse: ”Plötsligt händer det!”Det är bara det att det gör det inte.Nej, när nånting plötsligt händer är det oftast skitdåligt. Plötsligt kommer en pandemi. Plötsligt pajar tvättmaskinen. Plötsligt befinner man sig mitt i en snöstorm i Gävle. Det är sällan man får vara med om ett whalefall i människolivet. Snarare tvärtom. Oftast är det man själv som är den döda valen.Osynliga kvalitetsförfattare hamnar längst ner i gruvan, i den djupaste djuphavsgraven, i näringskedjans bottenslam och ekosystemens yttersta avkrok. Vi är typ vattenlik, och förlagen och bokbranschen tar stora tuggor av vårt svampiga kött. Vi har det ungefär som Vedius Pollios slavar i romarriket. Pollio gillade nämligen muränor, de där ålliknande monstren med stickig blick som utstrålar tom ondska. I den vackra boken ”Vattenvarelser” från 2021 skriver Jacob Christensson att Pollio ”i omsorgen om sina muränor inte ens /lär/ ha dragit sig för att utfodra dem med slavar”. Christensson skriver också om jättesköldpaddornas vidriga öde i klorna på sjöfarare. Djuren placerades upp- och ner på fartygsdäcken och kunde leva i veckor utan att minska nämnvärt i vikt innan de svalt ihjäl. De var rika på både protein och C-vitamin och motverkade skörbjugg. Jag ser framför mig hur de väldiga, värdiga djuren ligger på rygg och dör en långsam död i stekande sol för att bidra till upptäckarnas rovdrift. Själv vill jag varken ätas eller äta. Jag vill varken dölja mig eller bli beundrad. Jag vill inte kriga om vem som ska ha mest fiskmat. Jag vill ha något fräschare än olika nivåer av förnedring eller makt. I Narkissocens hierarkier är osynlighet lika med förnedring. Makten ligger i stjärnglansen.Jag sätter mitt hopp till djurvärlden. Där finns det gott om livsformer som har en helt annan attityd, som är totalt far out och fattar noll av de antropocentriska motivationssystemen. Till exempel just valar.I boken ”Att prata val” skriver Tom Mustill om valforskningens framväxt, och om försök att kommunicera med valar genom AI, men först redogör han för människans massutrotning av de mäktiga djuren. Det var faktiskt så sent som i slutet av 1900-talet som valjakten trappades ner, främst för att det fanns så få valar kvar att de blev svåra att hitta. Men innan dess hann man nästan utrota exempelvis blåvalen. ”Det är svårt att ta in denna globala hetsjakt”, skriver Mustill, ”vars motsvarighet skulle vara att man dödade alla på hela jorden utom Bulgariens invånare”.Sen citerar han Arthur C Clarke: ”Vi känner inte till den sanna naturen av det vi förstör.” Men går det att förstå valarnas sanna natur? Ställer vi ens rätt frågor?Enligt Mustill tror forskarna att valarnas klickljud är ett slags morsekod. Man kan förledas att tro att det går att avkoda med hjälp av AI. Men hur ska en AI kunna härbärgera de filosofiska djupen i mötet? Även om språket inte vore extremt avancerat, så skulle valarna ändå att prata om en värld vi inte kan föreställa oss, ur sinnen vi inte trodde fanns. De lever t ex i ständigt mörker, och använder ljud som omvandlas till visuella bilder. Det är som när man ska förklara hundarnas luktsinne: de ser med lukten eller hörseln.Eller är det bara oförmågan att föreställa sig något annat än ett bildtänkande som gör att forskningen drar denna slutsats? En ljudkarta utan bilder inblandade borde väl funka lika bra om man är en ljudvarelse och lever i en värld av mörker och sång.Nej, att tro att man kan prata med valar med hjälp av AI är tyvärr lika korkat som att tro att man kan prata med sina djur via medium. Ta bara exemplet med djurviskare: när de översätter till exempel hundars budskap brukar det oftast röra sig om saker som ”Jag vill ha en kompis” eller ”Jag är sugen på kyckling”.VILL folk att deras husdjur ska framstå som själsgrunda idioter? Om någon ska förmedla vad mina djur vill säga – just nu visserligen bara två undulater och jag tvivlar på att nån kvacksalvare har kommit på tanken att specialisera sig på den arten – så vill jag höra poetiskt nyanserade beskrivningar av deras fantastiska ljudvärld, varför de skriker högt av glädje när diskmaskinen drar igång, varför de älskar zombieserier på teve, och jag vill veta allt om de magiska färgerna de ser – de har ju syn för en helt annan färgskala. Det jag inte vill är att betala tusen spänn till nån narcissistisk auratomte för att få höra är att mina fåglar är sugna på hirskolvar.Men vänta – nu märker jag att jag använde ett förringande språkbruk om mina fina fåglar, jag sa att jag bara har undulater, som om jag omedvetet anslöt mig till synen att de tillhör bottenskrapet i husdjurens hierarki. Som om det till exempel vore coolare att ha en grå jako, som är mer människolik eftersom den är bättre på att härmas. Å andra sidan ska man inte underskatta bottenskrapet. Varken undulater eller svårbegripliga författare. Glöm inte hur det gick för ubåten Titan, som skulle dyka efter fartyget Titanic. Äntligen! ropade djuphavsfiskarna när ubåten sjönk. Whalefall!Det var inte precis några panka poeter som imploderade i plåtskorven. Så kan det gå även om man har så mycket makt och pengar att man kan katastrofturista bland vraken. Det finns trots allt fördelar med att vara en genomskinlig slemkropp som livnär sig på resterna från ovan. Lågstatusvarelser är härdade, allt de har är sin egen pragmatiska överlevnadskonst. Så till skillnad från maktmiljonärer i ubåtar hopsnickrade av hybris står djuphavsfiskarna faktiskt på riktigt pall för trycket.Aase Berg, författare och kritiker

18 Syys 20239min

För D H Lawrence var döden och kärleken för alltid sammanklibbade. Kristoffer Leandoer reflekterar över en författare som närmade sig livet genom dess upphörande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utanför The Royal Exchanges tempelliknande fasad i London stod bödeln beredd. Det var vintern 1915, mitt under första världskriget och samhällskroppen skulle renas med eld. På samma plats där den gamla monarkens död och den nyas tillträde än idag tillkännages offentligt, brände bödeln upp de 1011 kvarvarande exemplaren av D. H. Lawrences roman ”Regnbågen”, dömd för obscenitet. Från den dagen såg Lawrence all bokutgivning som ett nödvändigt ont, likvärdigt med själens behov av att anta förgänglig jordisk gestalt.När han senare ställde ut sina målningar plockade polisen ner tretton tavlor som allmänheten inte skulle få se. Och hans sista roman kunde utges först 30 år efter hans död, efter en rättegång och en lagändring. Mycket kan man kalla Lawrence, men inte konflikträdd. Han var likgiltig för den bekräftelse som bor i igenkänning och sympati. Han uthärdade villigt ogillande, både sitt eget och andras.Hur blir man så oberoende? Vad var hemligheten bakom denna självsäkerhet?En viss känsla av utvaldhet är nog ofrånkomlig. ”Mannen som dog” från 1929 är historien om den uppståndne Jesus, skriven som självporträtt när Lawrence visste att hans eget liv skyndade mot sitt slut. Berättelsens underliggande tema är hans egen känsla av stundande befrielse. Äntligen fick han vara lika suverän och bekymmerslös som han ville, utan tyngande omtanke: döden gav frihet att bli den övermänniska som var Lawrences ideal. ”Så skönt det är att ha fullgjort mitt uppdrag”, säger den uppståndne i ”Mannen som dog”. Nu inser han att det var fel att lägga sig i människornas tillvaro: ”Läraren och frälsaren är döda i mig; nu kan jag syssla med mitt. Nu kan jag vara ensam, och lämna allting i fred”, säger han.Lawrence såg sig själv som död, och han såg sig själv som älskad. För honom var döden och kärleken hopplöst sammanklibbade. Redan i en av sina första dikter beskriver han fysisk kärlek som att man dör ”och finner döden god”. Sammanblandningen förblir systematisk genom författarskapet: döden är inte så mycket slut som klimax.Hans stora reseskildring ”Skymning i Italien” börjar rentav med krucifixen, de stora snidade träkorsen längs vägen i Alperna, där den korsfäste Jesus gestaltas förvriden av sitt lidande: ”Döden gav inget svar på själens oro. Det som är, det är. Det upphör inte när det skärs av. Döden kan varken skapa eller förgöra. Vad som är, det är.”Det bergsbönderna dyrkar i form av korset, menar Lawrence, är inget annat än döden och den fysiska smärtan som livets kulmen.Påfallande många av hans litterära skapelser längtar efter bortgången, vare sig den är deras egen eller hela den mänskliga artens. Men riktigt så enkel är inte Lawrences egen syn på saken. För honom framstår döden som en intim del av livet på samma självklara sätt som den ter sig för hans samtida Rilke, men dessutom ett ingrepp, något obegripligt och främmande som invaderar våra liv.Det han vill formulera är aldrig det som förenar utan alltid det som särskiljer individer, klasser, folk, arter och tillstånd från varann: han söker sig ständigt till det mest främmande, till största möjliga olikhet. Han skyr sympati, skyr vänlighet och talar med fasa om ”givandets glupskhet”. Det han för egen del önskar är att intresserat få existera sida vid sida med det främmande.Och det tillstånd som är mest främmande av allt för en människa är döden. Just därför, menar Lawrence, drivs hon att undersöka detta tillstånd. Att han själv var beredd att gå ovanligt långt i denna undersökning stod klart redan för samtiden. ”Man kan glädjas”, konstaterade Rebecca West vid Lawrences bortgång 1930, ”över att vår tid frambringade en konstnär lika uppriktig som kyrkofäderna, en konstnär som i likhet med dem inte fick någon ro förrän han upptäckt vad som får människan att hungra efter döden”.En diagnosticerad tuberkulos vid sexton års ålder gjorde honom i praktiken dödsmärkt (”han kanske får leva”, sa doktorn), samtidigt som storebror Ernest dog och platsen som mammans favorit blev ledig. Lawrence och modern hade ett närmast symbiotiskt förhållande, hon bråkade med honom och yvdes över honom och knuffade honom framåt med en gränslös ambition – i hennes ögon var han någon, långt innan han var det i någon annans – och därför förblir moderns död den avgörande händelsen i hans liv.I ”Söner och älskande” fångar han denna bortgång i en bild som är oförglömlig genom sin förening av lätthet och oåterkallelighet. Romanens huvudperson, Paul Morel, har tagit en tillfällig paus från sin mors dödsbädd och gått ner i köket för att röka en cigarrett. Han tycker sig se lite cigarrettaska på rockslaget och försöker borsta bort den, men upptäcker då att det inte är aska utan ett av moderns långa gråa hårstrån, som svävar bort från honom och in i den öppna köksspisen, där den försvinner upp i den svarta rökgången och är borta. Därpå följer sonens minnesbild av hur han borstar och flätar sin mammas gråa hår – sedan återkommer han till askan, spisen, brasan, den grå askfärgen och slocknandet, det röda skenet från brasan som han vet kommer att slockna för alltid när mamman är borta – och så fortsätter det ändå tills mamman är död och begraven.Lawrence förstod själv vilken halsbrytande bild detta var, en utplåning i mikroformat, en krematorieugn i pocketupplaga. Hårstrået går i förväg och visar vart resten av kroppen är på väg. Och beviset på att han förstod det är att han återanvänder den, detalj för detalj, formulering för formulering, i versifierad form i dikten ”Sorg”.Döden är bara sorgsna män som tar av sig sina skjortor, heter det i en tidigare dikt, men skjortan klibbar tätare mot kroppen ju närmare det egna slutet Lawrence kommer. Insatsen växer i hans sena dikter, men det gör även vinsten. Döden är inte bara slutet, utan lika mycket en mörk och komplicerad början på något fundamentalt främmande, som varken kan förklaras eller förmänskligas. I sin lyrik möter han den som han tidigare mött djurriket: utan anspråk på att tämja. Så här lyder i Gunnar Ekelöfs översättning en dikt:Så låt mig leva att jag må dö,förväntansfullt lämnande livets virrvarrför dödens äventyr, förväntansfull,som inför skönheten, vänd emot döden,mot döden av ännu en skönhetfärdig att blomma i döden.

12 Syys 20239min

Den finns inte längre självklart i vår vardag och helst låter vi bli att tänka på den. Är det den moderna synen på döden som något slutgiltigt som gjort den så outhärdlig? undrar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För ett par år sedan var jag, under en kort period, övertygad om att jag hade en allvarlig form av cancer. Det skulle så småningom visa sig att allt jag hade var en vårdcentralsläkare som låtit sig ryckas med – han levererade berättelser om en tidigare patient med ”mycket mindre knölar” än mina över telefon just som jag stod i begrepp att hämta min son på dagis. ”Ja, och han dog ju sedan”, konstaterade han krasst.Hur som helst – under de kanske två veckor som hann gå innan en mer professionell vårdinstans kunde avfärda misstankarna, förändrades min blick på världen radikalt. Nuet och allt som fyllde det övergick till att vara ett slags avsked. Jag såg mina barn le mot mig, och allt jag kunde tänka var att jag snart aldrig mer skulle få se dem le igen.I verket Förinta gestaltar den franske författaren Michel Houellebecq ett liknande tillstånd. Hans cancersjuke protagonist Paul tycker sig, ställd inför sin nära förestående död, upptäcka ett ”underligt och kvarvarande slags liv, helt vid sidan av, där helt andra saker stod på spel än för de levande”. Han drabbas av avundsjuka gentemot de människor omkring honom som ”i morgon, i övermorgon, kanske i tiotals år framåt” ska få fortsätta att existera i världen, medan det för honom själv inte finns någonting kvar.Så snart som jag för egen del befunnits kärnfrisk återgick min blick till vad den varit innan. Jag besvarade återigen mina barns leenden som om denna glädje aldrig skulle tas ifrån mig, och som om inget leende någonsin skulle vara deras sista. Jag återgick, kort sagt, till att låtsas att döden inte finns.Att denna illusion i hög grad är ett modernt privilegium – eller, om man så vill, ett modernt problem – framgår med all önskvärd tydlighet vid läsning av antologin Dödens idéhistoria, sammanställd av en trio litteraturvetare och idéhistoriker: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Idag tenderar vi, påpekar bokens redaktörer, att förutsätta att vårt liv ska bli långt och ta sin ände först i ålderdomen. Tidigare kunde döden drabba oväntat och till synes helt urskillningslöst, en granne som var frisk igår kunde imorgon plötsligt vara död.Men å andra sidan är det först i vår sekulärt präglade tid som denna död börjat förstås som ett slut i ordets absoluta bemärkelse. Forna tiders människor har, nästan undantagslöst, gjort sig föreställningar om ett efteråt, som visserligen lika ofta kan ha tett sig hotfullt som ljuvt, men som åtminstone burit på en tröst i denna mest fundamentala mening: Att det fortfarande kommer att finnas ett jag som kan uppleva det ena eller andra. Att förbereda sig för döden blev därmed i många avseenden att förbereda sig för livet efter detta, och hur dessa förberedelser skulle gå till var förstås i högsta grad beroende av vilket dödsrike man tänkte sig. I många tidiga kulturer tycks de ha varit neutrala platser där de döda, oberoende av personliga förtjänster, förde en gemensam skuggtillvaro. Så småningom kom de, inom bland annat judendom, kristendom och grekiskt tänkande, att anta en moraliskt dömande karaktär.Men oavsett vilket tycks detta att förbereda sig inför döden vara något som människor i det förgångna ägnat stor kraft, om inte annat genom att ständigt påminna sig om livets ändlighet – och också ofrivilligt påminnas om den genom att bevittna döden överallt omkring sig. I vår tid är det inte enbart förbättrad sjukvård och minskad barnadödlighet som gjort döden frånvarande utan, som många tänkare observerat, ett aktivt undanhållande av den från det vardagliga livet.De flesta av oss konfronteras idag inte med en död kropp förrän våra egna föräldrar dör, om ens då. Som idéhistorikern Karin Dirke diskuterar i sitt antologibidrag är det till och med möjligt att undvika mötet med den djurliga döden, annat än i dess omskrivna och osörjbara form, som hamburgare eller falukorv. Redan sjukdomen framstår i vår tid av självförbättring och kroppskontroll som en genant svaghet, konstaterar Houellebecq, och döden själv som den yttersta skamligheten. Den rika floran av fiktionaliserad död i tv-serier och dataspel motsäger inte den slutsatsen, utan är tvärtom en direkt konsekvens av den vardagliga dödens tabuisering. Den kan, föreslår redaktörerna för Dödens idéhistoria, förstås freudianskt som ett klassiskt fall av det bortträngdas återkomst, i analogi med de förbjudna sexuella fantasiernas uppdykande i pornografin.Kanske kan man av detta dra slutsatsen att det är först när döden förstås som slutgiltig som den blir verkligt outhärdlig? I den mån tanken på jagets upphörande, eliminationen av själva subjektivitetens möjlighet, alls går att greppa, är den onekligen fasaväckande.Mot bakgrund av den moderna uppfattningen om döden som ett absolut och oförhandlingsbart slut är det inte konstigt om man, som författaren Elias Canetti, deklarerar sin avsky: ”Det modigaste i livet är att hata döden, och föraktliga och desperata är de religioner som grumlar detta hat”.Men hatad eller inte kommer den att komma – och om det att förbereda sig för döden i ljuset av naturvetenskapens sanningar inte längre framstår som en fråga om moralisk vidräkning inför efterlivets dom, är det möjligt att hitta en annan sorts förberedelse, rentav en försoning?Det är, menar idéhistorikern Martin Wiklund i den djupgående läsning av Ingmar Bergmans konstnärskap som utgör en av bokens mest angelägna texter, i så fall en försoning som varken bygger på att nedvärdera den jordiska tillvaron på grundval av dess förgänglighet, eller på förhoppningen om ett liv efter detta som kan kompensera för jordelivets alla brister. Snarare rör det sig om att som i filmen Det sjunde inseglet bokstavligt talat få döden som sin följeslagare, förlika sig med förgängligheten som grundläggande livsvillkor, och försöka skapa mening inom dess ramar. På samma sätt som att av döden beviljas ett uppskov för att uträtta ”ett angeläget ärende”, ”en enda meningsfull handling” har vi alla beviljats detsamma – en tidsfrist mellan ett utsträckt icke-vara och ett annat, under vilken vi har möjlighet att skapa mening: nämligen våra liv. Och denna mening, om vi lyckas nå fram till den, hämtar sin näring inte från föreställningen om något utomvärldsligt eller evigt, utan från det bräckliga nu som hos Bergman i sig utgör ”en stor tillräcklighet”.Som Wiklund formulerar det kan vi i det turligaste fallet, likt Agnes i filmen Viskningar och rop, ställda inför vår död fyllas av den tacksamhet som också genljuder hos Houellebecq: En tacksamhet över den lycka vi ändå givits, också de av oss vars liv likt så många andras kantats av lidande och sorg. För denna lycka är, trots allt, ”mer än ingenting, även om den inte nödvändigtvis varat mer än ett ögonblick”.Helena Granström, författare.Litteratur:Dödens idéhistoria. Redaktörer: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Appell förlag, 2022.Michel Houellebecq, Förinta. Övers: Sara Gordan. Albert Bonniers förlag, 2022.

11 Syys 20239min