OBS: Radioessän

Ju fler marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över vårt avvägande mellan nu och sedan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Livet med små barn handlar i mångt och mycket om att uppfostra dem i den ädla konsten att vänta. ”Nej, nej inte nu, du måste vänta lite. Kanske senare.” Det finns ingen någon ände på all dessa avledningsmanövrar och exerciser i tålamod. En oskyldig aktivitet, kan tyckas, men det är det inte. Det som äger rum i dessa ständiga förhandlingar är ingenting mindre än implementerandet av en splittring i barnets inre liv. En del av barnet skall helt enkelt lära sig att opponera sig gentemot en annan del av det. Där föräldrarna tidigare sagt ”nej, inte nu, men kanske sen”, ska barnet lära sig att en dag viska samma ord till sig själv. Det är sannerligen inte en lätt uppgift. Som bekant böjer sig drifter sällan för rim och reson. Ve den som försöker tukta barnets krav på omedelbar behovstillfredsställelse! En ocean av vrål och tårar hotar. Det pareras och det fintas. För att inte tala om alla tjuvknep och taktiska ultimatum. Problemet är dessutom att barnen förr eller senare kräver kompensation för alla de försakelser som du påtvingar dem. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? ”Nej, inte nu, men kanske senare.” Den fördröjda tillfredsställelsens problem studerades i detalj i Walter Mischels välkända undersökning vid Stanford university i början av 70-talet. Den utgick från ett enkelt experiment: man ger ett barn en marshmallow samtidigt som det ställs inför valet att antingen äta upp den nu, eller vänta ett tag och då istället belönas med två marshmallows. Den inre striden drar igång omedelbart. Barnen blundar eller undviker att titta på den lockande godsaken, de sparkar frenetiskt på bordet och tuggar sitt hår för att övervinna den hägrande njutningen. Vissa klarar sig inte längre än några sekunder. Endast en tredjedel visar sig ha de få minuters tålamod som det fordras för att fördubbla antalet godbitar. Man bör inte ringakta värdet av detta tidiga köpslående med barnets drifter. Det handlar dessutom inte bara om den enskilda individens öde. Hela den sociala gemenskapens inre stabilitet vilar ju på premissen att dess medlemmar förmår tämja och reglera sina drifter. Det bäddar för en strid som saknar egentlig lösning: ur gemenskapens synvinkel är individens driftsliv inte bara en möjlig resurs, utan också en potentiell fara som måste kontrolleras och undertryckas; ur individens perspektiv däremot utgör gemenskapen inte bara en existentiell grundval, utan också ett veritabelt hot mot hennes möjlighet till reell tillfredsställelse. Föräldrarnas kraftmätning med barnen ingår med andra ord i ett betydligt större moraliskt, politiskt och kanske rentav metafysiskt sammanhang. Ta bara den messianska tradition som präglat så stora delar av västerlandets historia och som på många sätt bara utgör en version på mantrat ”inte nu, men sen.” Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Ibland har själva driftsförsakelsen uppfattats som kungsvägen till paradiset. Varför skulle de kristna, säger till exempel Paulus, försaka så många av jordelivets glädjeämnen om de inte – just därigenom – kunde räkna med rikare njutningar i ett kommande liv? Ju mer marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Men vad händer i den stund du slutar tro på den kommande saligheten? När mantrat börjar förlora sin trovärdighet? Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet Det är inte utan fasa som Paulus dryftar misstanken att Jesus kanske inte alls uppstod från de döda. Om så vore fallet, säger han, skulle ju förkunnelsen vara tom och alla uppoffringar meningslösa. Och för ett ögonblick låter Paulus nästan som en anhängare till Horatius berömda credo att Fånga dagen. ”Om de döda inte uppstår”, säger Paulus, ”låt oss då äta och dricka, ty i morgon skall vi dö.” Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet i en intervju i den italienska dagstidningen La Repubblica våren 2018, på skärtorsdagen av alla dagar. Det är lätt att tro det borde ha till jubel och fest bland världens katoliker, men istället såg sig Vatikanen nödgad att stilla sina efterföljares oro genom att hävda att Franciskus blivit felciterad. Kanske hör det till försakelsens logik att den måste rättfärdiga sig själv så att dygden åtminstone blir sin egen belöning. Härigenom uppnås tillfredsställelsen inte längre genom att konsumera det efterlängtade objektet utan genom att avvisa det. Den mest tankeväckande gestaltningen av hela detta tema finner vi annars i den mytiska berättelsen om Orfeus och Eurydike. Orfeus, denne musikens trollkarl, äger inte bara förmågan att få hela naturen att lyssna. Han lyckas även charma underjordens gudaväsen till att låta hans älskade Eurydike lämna de dödas rike. Gudarna ställer bara ett enda motkrav: du får inte vända dig om för att skåda henne på vägen tillbaka jordelivet. Håll din Eros i strama tyglar, käre Orfeus. Hav tålamod! För ett ögonblicks njutning i nuet kan du förlora henne för evigheten! Ni vet redan hur det gick med den historien. Enligt den klassiska tolkningen visar sig skönsångarens våldsamma kärlekslängtan alldeles för stark för att hållas i schack. Orfeus offrar allt för en enda liten blick och sedan är hon borta för alltid. Han sträcker sig efter henne, men famnar endast luft, som det berättas i Ovidius ”Metamorfoser”. Men kanske är det trots allt för enkelt att bara tolka Orfeus handling som ett utslag av hans brist på tålamod, av hans oförmåga att vänta. Kanske bör vi istället förstå hans gest som ett uttryck för en djupare insikt i det mänskliga begärets natur. Och kanske kan vi då rentav läsa tillbakablicken som ett medvetet val: det är just genom att inte återförena sig med hennes förgängliga kropp i livet som han kan föreviga begäret till hennes själ i döden. I en sådan läsning illustrerar vår musiske hjälte en smärtsam klarsyn som här och var tränger sig fram genom teologins, litteraturens och konstens korridorer – och som låter oss förstå att det mänskliga begäret är som starkast när det får livnära sig på förlust, död och uteblivna möten. Så förtätas livet och döden, Messias och Eurydike, i det lilla barnets envetna kamp med den hägrande godsaken. I väntan på det goda kan man både alltid och aldrig vänta för länge. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur — Walter Mischel, Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll (Volante, 2014, översättare Stefan Lindgren). — Ovidius, Metamorfoser (Natur och kultur, 2015, översättning Ingvar Björkeson). — Angående påven påstådda förnekande i La repubblica: "E un onore essere chiamato rivoluzionario” (La Repubblica, 28/3-2018; intervju med Eugenio Scalfari). Och Vatikanens dementering: "La fake intervista di Scalfari al Papa costa il posto a Odifreddi” (3/4-2018).

4 Syys 20188min

Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund. Är ett älskande människohjärta som solen? När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.” Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.” Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt? Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran. hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?” När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.” Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?” I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor. Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument? I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd. ”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv. ”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument? Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något. Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse. Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare   Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

3 Syys 20189min

Med hjälp av författaren Kathy Acker, youtubern Logan Paul och en dödlig sjukdom som liknats vid en blomma, reflekterar Elis Burrau över det som nästan dödar en, och får en att överleva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Nyheten om youtubern Logan Pauls makabra reality show-promenad genom den japanska ”självmordsskogen” Aokigahara, når mig samtidigt som jag avslutar Chris Kraus biografi över den experimentella författaren Kathy Acker. Hans groteska fnitter vid åsynen av liket. De blanka sidorna i slutet. Jag ligger i en säng i Tokyo. En mindre jordbävning får hela lägenhetskomplexet att skaka. Det blottas en avgrund varje gång en människa förhåller sig till döden. Jag tänker inte närma mig självmordet nu, men kanske sen. Via den lilla döden. Och nej, jag syftar inte på orgasmen nu. Jag tänker på det som dödar kroppen ”litegrann” med överlevnad som motiv. Döden som får dig att överleva. Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera.  Jag läser ut Chris Kraus biografi ”After Kathy Acker” motvilligt. Den är ljuvligt skvallrig. Det är årets första dag, i den aggressivt luftkonditionerade lägenheten vi hyr i Togoshi-Ginza, och jag läser ut den motvilligt eftersom jag inte vill att hon ska dö i cancer. Det etableras redan i början av biografin: hon ska dö i cancer. Och det etablerades i ”det verkliga livet”. Hon dog i cancer 1997 i Tijuana, Mexiko. Det var ingen överraskning. 22 dagar efter De dödas dag. Hon dog omgiven av s.k. vetenskapsvidrig alternativ medicin och skolbarnsanteckningsblock som hon var alldeles för svag för att skriva i. Omgiven av s.k. vänner. Olika skelett. Varierande grader av skörhet. Redaktörer. Älskare. Helare. All död är stringent. Och den alternativa medicinen var väl inte särskilt vetenskapsvidrig när jag tänker efter. Den var lojt vetenskapsvidrig och den injicerade hopp. Jag återkommer ofta till Kathy Acker vars författarskap jag kanske läst lite för respektlöst, med en bristande koncentration och stor rastlöshet (ibland irritation). Hennes böcker har verkligen stört och inspirerat mig. Det visionära användandet av lögnen och biografin har ofta rört mig till tårar. Respekten inför hennes gärning är liksom grundmurad och lika stor som respektlösheten i min läsning. Allt det där som ekar. Det är ekot från en ängel.  Men nu ska det inte handla om ett komplext författarskaps storvulna intelligens. Det ska handla litegrann om att vilja döda sin kropp med ”goda intentioner”. Goda elakartade intentioner. Göra sin kropp starkare. Förgöra det sjuka och det friska. Förföra det sjuka och det friska. Metodiskt. Det ska handla om det som återkommer. Det ska absolut inte handla om självmordet, men kanske lite.     Döden är bara en barnsjukdom. Så kommer det vara tills våra barnbarnsbarn är döda. Därefter blir det andra bullar. Så kommer det att vara och så kommer det att bli. Jag läser orden ”stiliserad bild av harakirisituation”, det är en bildtext, research. Det är svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Harry Martinsson.  Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag tycker verkligen att jag får skämta om barncancer eftersom jag haft cancer som barn. Det låter kanske märkligt. Min enda stoiska övertygelse. När det verkligen gäller. Jag återkommer ofta till Kathy Acker men också till cancer, rent tematiskt, i min egen litterära praktik och det har jag faktiskt slutat skämmas för. Det är kanske det enda tolkningsföreträdet av ”värde” jag äger med någorlunda gott samvete. Och jag har bestämt mig för att vattna ur det. Nu har jag bestämt mig! Jag bestämde mig nyss. Jag skäms fortfarande för skämten, men jag måste välja en riktning. Jag ska vattna ur sjukdomen som naturligtvis förändrade mitt liv, mest på grund av hur människor i min omgivning agerade (mer än de ”galopperande cystorna” i min lekamen). Jag ska vattna ur sjukdomen som tog livet av Kathy Acker.  Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. De så kallade vännerna (bredvid min sjuksäng) var verkligen bra vänner. Fina vänner. Goda vänner med snygg benstomme. Som jag illa kvickt sa upp all kontakt med. Sen började jag skildra.  Det finns en inbyggd ära i självmordet. Missförstå mig rätt. Jag inbillar mig detta eftersom Thomas Bernhard skriver att äran är pervers. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Thomas Bernhards priser i tider som dessa.  Kathy Acker var för en nedbrytning av kroppen när det kom till träning. Hon ”lyfte skrot” stundtals besatt. Hennes metod var att systematiskt förstöra kroppen så att den tvingas bygga upp sig själv igen, starkare. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. Tappa bort sig själv som en aktiv handling bland repetitioner. I matematik. Ett hypnotiserat subjekt i dödkött som fortsätter när räkningen gått förlorad.      Man kan tycka att hon enligt samma rationella doktrin borde varit för den skenbart kontrollerade nedbrytningen av kroppen, eller förgiftningen, i medicinskt syfte. Jag talar om cellgift. Det var hon inte. Hon ville inte utnyttja samma princip för att överleva. Att göra kroppen starkare, okej, men att överleva… nej, Kathy Acker ville hellre få i uppdrag av självutnämnda helare att hitta ett specifikt barndomstrauma, en orsak till cancern, ”då skulle den försvinna” – vilket den gjorde. Vilket den inte gjorde. Men hon trodde det. Att den gjorde det. Personligen gillade jag cellgift när jag fick det insprutat i kroppen. Indroppat. I ryggmärgen och bröstet. Mest på grund av hela gift-grejen. Illamåendet. Viktraset, min spegelbild. Inte så mycket på grund av det injicerade hoppet. Det var mer av en positiv bieffekt. Men jag gillade verkligen giftet på ett konceptuellt plan. Rent konceptuellt. Smutsigt. Kathy Acker var inte konsekvent och det gillar jag. Jag är inte konsekvent och det gillar jag, ibland. En annan tanke är att Thomas Bernhard hade haft lika lite att säga om Svenska Akademin kris som om Aviciis död. Lika lite kan betyda ganska mycket. Förlåt, det är ryggmärgens referensbibliotek som läcker sin giftiga spekulation. Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I en annan värld hade självmordsskogen varit en skog för självmord och löpning och det hade varit lika sorgligt men lika sant. Youtubern Logan Paul hade kanske sprungit utan att filma. Han hade kanske sprungit mot sin död. Vilken monumental respekt. Jag läser att han ska sluta posta videor på daglig basis.     Den japanska poeten Hiromi Itō har skrivit en dikt som heter ”Killing Kanoko”, i engelsk översättning. Kanoko är Hiromi Itōs dotter. Det är research.  Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I dagsläget: allt. Blomman som slår ut i alla som finns, när alla är borta. Du kollar på en dokumentär om ”självmordsskogen”. På andra sidan sängen. Det är långt bort. Sängen delas av en spricka. Vi var med om en liten jordbävning igår. Hela lägenhetskomplexet skakade. Jag tänker på en utslagen blomma, helt utslagen. En avslagen blomma, helt avslagen. Som cancerogen lightläsk. När jag varit nära döden har jag bara kunnat skämta. Jag har bara kunnat skämta om mig själv. Elis Burrau, författare

30 Elo 20189min

Ordet "lagom" beskrivs ibland som någon oöversättbart svenskt. En sorts nationalklenod. Men det är en myt. Och det finns flera skäl att ifrågasätta lagomideologin, säger latinforskaren Anna Blennow. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1748 utkom den franske filosofen Montesquieus verk ”De l’Esprit des Lois” (Om lagarnas anda). Där presenterade han den klimatlära som skulle få stort inflytande under mer än ett sekel framöver. Montesquieu menade att klimatet påverkade såväl individer som hela samhällen. I varmare länder med behaglig temperatur och fruktbar natur blev befolkningen mindre benägen till hårt arbete, men mera förfinad beträffande sinnesförnimmelser. I nordligare områden bidrog det bistra klimatet till djärvhet och uthållighet, men minskade estetiska och empatiska färdigheter. Nordligt förnuft och sydlig känsla. Men plötsliga klimatförändringar kunde kasta om begreppen. Den som reste till ett annat land förändrades nämligen snart till sin karaktär på grund av det nya klimatet. Vilket klimat var då generellt det bästa? Föga förvånande menade Montesquieu att Frankrike, hans eget hemland, var den mest idealiska platsen av alla. Där var det varken farligt varmt eller plågsamt kallt: det var lagom. Och lagom är ju som bekant bäst. Landet lagom skall med lag byggas. Tanken om en idealiskt balanserad mittpunkt mellan extrema positioner var inte ny. Hos den romerske poeten Horatius kallas den för aurea mediocritas, den gyllene medelvägen. I en dikt till vännen Licinius illustrerar han begreppet så här: Livets kurs, Licinius, är den rätta om du inte ständigt styr ut på havet eller, rädd för stormarna, seglar nära farliga stränder. Vindens kast är värst för den största furan. Mera våldsamt faller de torn som strävar högt mot himlens höjd, och till bergens toppar söker sig blixten. (Ode II.10) Naturens våldsamma krafter blir i romersk poesi ofta symbol för människans problematiska tillvaro. Ett stormande hav kan stå för såväl inre strid som samhällelig konflikt. Den som då seglar rakt ut på djupet är dumdristig. Men att fegt styra för nära stranden är inte heller utan faror. Samhällsskeppet kan stranda på en förrädisk sandbank, och den personliga lilla roddbåten kan krossas mot tillkortakommandets klippor. I dikten speglas vikten av ta sig i akt för det som under antiken kallades hybris, ett tillstånd av övermod gentemot gudarna. Den som byggde torn av självbelåtenhet och skyhög arrogans straffades hårt från högre ort genom stormvindar och blixtnedslag. Men hybrisförbudet rådde också på mellanmänsklig nivå, som en generell överenskommelse om en gemensam rättsuppfattning. Motsatsen till hybris var sophrosýne, som stod för måttfullhet och självkontroll. Om hybris reglerade det hotande övermåttet, handlade den gyllene medelvägen istället om att hitta balansen mellan överdrift och underdrift, mellan övermod och blygsamhet, mellan gapskratt och avgrundsdjup sorg. En livsstil präglad av det som är lagom, som vi också finner i den epikureiska filosofin, där den högsta formen av lycka inte är virvlande eufori, utan lugnet som vilar i frånvaron av smärta och bristen på förtärande begär. Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar ”Lagom är bäst” fanns alltså, i vanlig ordning, redan hos de gamla grekerna. Ändå är det ett begrepp som i vår tid kommit att bli synonymt med Sverige. En livsstilsartikel i The Telegraph förutspådde att det svenska lagom skulle bli sista skriket till och med för britterna, som traditionellt dragits till det mer excentriska snarare än det utslätade och välanpassade. Artikeln hyllar det balanserade, det harmoniska och enkla hos det som är lagom. Den svenska folkhemstanken, där alla ska ha rätt till vackra vardagsvaror, semester och fikaraster, och där ingen ska ta för sig på någon annans bekostnad, kopplas till den etymologiska förklaring av lagom som ofta presenteras som ”laget om”, i en tänkt fornnordisk scen där mjödbägaren eller grötskeden går runt bordet. Men som lingvisten Mikael Parkvall har visat i boken ”Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk” är ordet lagom faktiskt belagt först från 1600-talet. Och det är lagen, inte laget, som ligger bakom. Lagom betyder alltså någonting som sker lagenligt. Detta påpekar även Göran Everdahl i ”Boken om lagom” från 2018, där han också driver idén om att Sverige är den plats som är mest lagom av alla. Lagom är bäst, och hemma är bäst – helt i Montesquieus anda. Och Sverige framställs som såväl klassiskt folkhemskt som alldeles lagom mysigt. Varken lysrör eller kolmörker. Mellanmjölk, mellanöl och Lätt och Lagom. Det måste väl vara den bästa av världar? Lagom kan tyckas så självklart och så naturligt. Inte för mycket och inte för lite. Men har inte lagom också en mörkare avigsida? För ordet handlade ju inte om det där mysigt solidariska eller om att dela lika, utan om det som är lagenligt. Lagens långa arm sträcker sig ända in i folkhemsstugorna. Landet lagom skall med lag byggas. I Svenska Akademiens ordbok förklaras lagom som det som har ”lämplig omfattning”, inträffar vid en ”lämplig tidpunkt”, eller ”är som sig bör”. Men vem råder över vad som är lämpligt? Bestämmer vi egentligen själva över vad som är lagom? Tänk om det visar sig att det i själva verket är Socialstyrelsen, eller till och med Jantelagen som slår fast vad som är lagom! Tänk om lagom inte är trivsamt och ombonat, utan bakbundet av sociala normer och oskrivna lagar: ängsligheten i det stilrena och avskalade, fruktan för att uppslukas av alltför storblommiga tapeter, eller att inte vara lagom rund till baddräktssäsongen. Tro inte att du är något, men akta dig också för att inte vara någon. Är lagom att vara nöjd, eller att nöja sig? Att vara i balans, eller att böja sig? Men lagom har också en trösterik aspekt. Långt från alla maktstrukturer kan det ju också vara det individanpassade, det småskaligt hänsynsfulla människor emellan. Blir det lagom för dig om vi ses klockan två (även om jag hellre vill ses klockan tre)? Det vilar något civilisationshistoriskt över lagom, både dess mörka maktstrukturer och dess mera jämngrå betryggande genomsnittlighet. Oavsett innebörd förblir lagom ett väldigt mänskligt mått. ur miljösynpunkt är lagom långtifrån bäst. Vår bekväma välfärdshybris straffas omgående av gudarna med extremväder och klimatförändringar. Sverige, Sverige, är du verkligen landet lagom? Och går det att pressa in allt från mode till mysbelysning i denna svenska framgångssaga? Till och med Göran Everdahl får till slut göra avsteg från sin lagomlära och medge att svenskarnas frossande i semlor och fredagsmysets ymnighetshorn av snacks inte alls är särskilt lagom. Och tänk om lagom i själva verket är det handfallet ofullkomnade, varken tillräckligt mycket eller tillräckligt lite? I kapitlet ”Lagom miljö” propagerar Everdahl för en måttfull lösning med lagom sopsortering. Men ur miljösynpunkt är lagom långtifrån bäst. Vår bekväma välfärdshybris straffas omgående av gudarna med extremväder och klimatförändringar. Hur ska det då gå med det mest lagom av alla samtalsämnen, det svenska vädret? Och vad får det för effekt på vår nationella måttfullhet enligt Montesquieus klimatlära? Om inte ett lagom tempererat klimat håller oss kvar mitt på den gyllene medelvägen, kommer kanske också vårt sinne för lagom snart att vara ett minne blott. Anna Blennow, latinforskare och skribent Litteratur Göran Everdahl, Boken om lagom. Norstedts 2018. Mikael Parkvall, Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk. 2009. Horatius, Plocka din dag. Oden i urval och översättning av Gunnar Harding och Tore Janson. W&W 2017. The Telegraph 16/1 2017: Goodbye Hygge, hello Lagom: the secret of Swedish contentment.

29 Elo 20189min

Helena Granström undersöker vår tids tro på att vi kan kontrollera vår hälsa. En myt som riskerar distansera oss från livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. De stunder i mitt liv som jag har känt att jag verkligen har levt, har alla ett gemensamt: Att jag har förmått att släppa kontrollen. Vari denna kontroll består, och vad det innebär att släppa den, är inte alldeles tydligt för mig, men effekten har varit en sorts öppenhet inför världen – en öppenhet som jag blir allt mer övertygad om är ensamhetens enda bot. den kontroll som skulle skydda oss från döden [...] ställer sig emellan oss och livet. När den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich i sin bok ”Natural causes – Life, death and the illusion of control” skriver om den samtida människans ambition att motverka sjukdom och åldrande genom att utöva kontroll över den egna varelsen, tänker jag mig att hon skriver om just detta. Den industri som idag har vuxit fram kring strävan att behärska människokroppens oöverblickbara processer – från cancerscanning och hälsokontroller till meditations-appar och psykologiska självförbättringsmetoder – utgör förstås ytterst ett försvar mot döden. Men kanske gäller detsamma alla former av kontroll, även de som skenbart riktar sig mot mer subtila mål. Och kanske är effekten nästan alltid densamma, nämligen den motsatta mot den som eftersöktes: att den kontroll som skulle skydda oss från döden, istället ställer sig emellan oss och livet. Vetenskap och rationellt tänkande har skänkt människan många goda ting, men på samma gång berövat henne nästan alla de betydelsebärande ritualer som en gång ledsagade henne genom livet. I deras frånvaro kanaliserar den moderna människan istället sitt otillfredsställda behov av ritual in i omsorg om det egna välmåendet. Med en kättares klarsyn fäster Ehrenreich vår uppmärksamhet vid det prästerskap som utgör de främsta bärarna av denna sekulära form av ritualism, nämligen läkarkåren. Med kritisk blick granskar hon det skådespel som försiggår i undersökningsrummet, där patienten möter den medicinska auktoriteten, den senare inte sällan skrudad i en vetenskapsmans respektingivande vita rock. För ett skådespel, menar Ehrenreich, är just vad det är; baserat på en omförhandling av de sociala villkoren som till exempel gör gällande att den fysiska beröring som i vilket annat sammanhang som helst skulle upplevas som intim, i denna kontext helt antas sakna laddning för såväl läkare som patient. Men läkarens auktoritet är väl ändå väl underbyggd? Hans eller hennes metoder är väl, som det brukar heta, vetenskapligt bevisade? Svaret på den frågan, menar Ehrenreich, varierar kraftigt, och är i många fall: Nej. I en mängd olika medicinska sammanhang är gränsen mellan ritual – det vill säga betydelsebärande form utan direkt funktion – och verksamt ingrepp flytande. Detta ger den medicinska praktiken dess dubbla identitet; ett rituellt förfarande som lånar sin tyngd från den vetenskap som avfärdar varje form av ritualism. Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget. Lika rituellt präglade är de omsorger om den fysiska kroppen som tar sig uttryck i outtröttligt upprepade övningar – de tre gånger femton axelpressarna lika samvetsgrant utförda som den muslimska bönens bugningar mot Mecka – och i kostföreskrifter vars motsvarigheter till halal och haram efterlevs med en inom religionen sällan skådad stränghet. Och givetvis måste den som söker ta makten över sin egen hälsa också ta makten över sitt eget inre: som skaparen av det mindfulness-program som företaget Google numera erbjuder sina anställda uttrycker det handlar det om ”fitness för sinnet”, eller – med en formulering lånad av en annan mindfulness-entreprenör – ”ett själens gym-medlemskap”. De religiösa undertonerna i strävan efter såväl inre som yttre förbättring av jaget är omöjliga att undgå. Än tydligare framträder de när man betraktar dess historiska rötter, i framväxten av samtidens förståelse av individen. De uppmaningar som idag riktas till oss – älska dig själv, tro på dig själv – har samma uppfordrande klang som forna tiders religiösa krav, men med den skillnaden att ingen vidare gemenskap av troende delar ens strävan: den enda tillbedjaren av ditt egna jag, är du själv. Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget. Om ritualer tidigare i mänsklighetens historia har markerat övergångar och cykler, utveckling eller återkomst, syftar hälsokultens ritualer alla i slutändan till samma sak, nämligen att upprätthålla illusionen av stillastående: Att förneka den obönhörliga rörelse mot döden som livet i grunden är. Om Sigmund Freuds banbrytande psykologiska teorier brukar sägas att de detroniserade jaget, som visade sig inte vara herre i sitt eget hus. Intressant nog tycks något liknande gälla för den fysiska kroppen, där de mikroskopiska agenter som tidigare har förståtts uteslutande i termer av sin funktion för organismen som helhet, nu har visat sig kunna uppträda både oförutsägbart och skenbart självsvåldigt, ofta till direkt skada för den kropp som härbärgerar dem. Detta, menar Barbara Ehrenreich, är ett otvetydigt argument för omöjligheten i projektet att fullt ut kontrollera sin egen hälsa och sitt åldrande – att försöka hålla ordning på sig själv är svårt nog, än svårare då att försöka styra över ett otal motspänstiga celler som lika gärna kan vara i färd med att öppna passager för metastaserande cancersvulster, som att bekämpa oönskade inkräktare. Frågan om möjligheten att påverka sin egen hälsa är, skriver Ehrenreich, djupast en fråga om huruvida världen är död, eller i grunden levande. också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun. I själva verket tycks kroppens celler alltså praktisera en svårbestämbar men icke desto mindre otvetydig form av självbestämmande, inte olik den hos de kvantmekaniska partiklar som på lägsta nivå bygger upp dessa celler, och allting annat. Inte heller dessa partiklar tycks följa några deterministiska lagar, utan besitter en sorts grundläggande nyckfullhet, som lika gärna kan beskrivas i termer av autonomi som i termer av slump. Om vi överhuvudtaget styr över oss själva, gör vi det på samma sätt som en självutnämnd envåldshärskare styr över ett folk av upproriska och inbördes stridande undersåtar. Detta konstaterande skulle kunna upplevas som hotfullt – men är det inte egentligen en sorts befrielse? Det egna jaget har ett slut som det inte står i vår makt att påverka, liksom säkerligen också mänskligheten, liksom till sist även det biologiska livet. Också den mest vältrimmade kropp kan på bråkdelen av ett ögonblick slås i spillror, och också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun. Den upplöses, tillsammans med alla våra ambitioner och all vår längtan, i ett outgrundligt kosmos. Att föregripa denna upplösning genom att – medan vi ännu lever – släppa något av vårt krampaktiga grepp om oss själva, vore inte att ta ett steg närmare döden. Tvärtom kunde det vara ett sätt att bli fria från vår intensiva fruktan för den – en fruktan som tycks närmast inbyggd i tillbedjan av den bräckliga gud vi kallar ”jag”. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

27 Elo 20189min

Alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen – om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken – och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande Vårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra – klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt. Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, ”The Retreat of Western Liberalism”: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna – och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt – för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur – och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något Nej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre – och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller… ja, ni förstår. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation. Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol – och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg. det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk Spengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation – där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas ”de stridande staterna”, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av ”caesarism”, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion. Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans. Dan Jönsson, författare och kritikerLitteratur Oswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 – Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 – Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.

23 Elo 20189min

Man kan inte resa ifrån sig själv, men resan kan öppna dörren till nya delar av det man trodde var ett fast jag. Per J Andersson tar tåget och litteraturen till hjälp för att undersöka saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma. Jag tror att friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det lättsamma samtalet om var man kommer ifrån och vart man är på väg utan förvarning kan fördjupas och snabbt anta terapeutiska kvalitéer. Jag har aldrig gått så långt att jag låtsas att jag är någon annan. Men jag har vänner som sett resan som ett tillfälle att få testa olika alternativa roller. Det betyder inte att de luras, snarare att de testar att leva ut andra aspekter av sig själv. För vad är egentligen vårt sanna jag? Är vi den vi är i vår sambos ögon? Eller den förälder som våra barn tjatar på? Eller den vi framstår som i våra kollegors ögon? Eller den vi försöker framstå som i sociala medier? Kanske är vi helt enkelt summan av alla de här rollerna? Eller så är det först i det där spontana mötet med främlingen, när vi slutat ängslas för vårt rykte, som vi vågar visa vårt sanna jag? vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit? De frågorna ställer sig amerikanska Vendela Vida i sin roman ”När dykaren lämnar sina kläder” – en obehaglig, oförutsägbar och bladvändande berättelse om en kvinna som ger sig ut på en lång resa i syfte att fly från traumatiska familjehändelser. Från hemmet i den lilla staden i Florida åker hon till Marocko för att irra runt i exotiska basarer som ett ufo, allt för att glömma det jobbiga som hänt på sistone. Men flykten blir mer än ett byte av geografisk plats. Hennes ryggsäck blir stulen. I den låg pass, kreditkort, kamera och dator. Plötsligt har hon inga som helst fysiska bevis på sin identitet. Efter en tids eftersökningar får hon tillbaka en ryggsäck, men den är inte hennes, visar det sig, utan den har tillhört en annan bestulen amerikansk kvinna på resa i Marocko. Ett osannolikt och absurt sammanträffande som leder till att hon bestämmer sig för att behålla innehållet – och anamma den andra amerikanskans identitet. Det slutar inte där. Innan berättelsen är över har hon bytt identitet ytterligare sju åtta gånger. Frågan som boken ytterst ställer är vad som återstår av jaget när vi blir av med vårt namn, våra ägodelar, vår familj och vårt land. Kort sagt: vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit? Medan Hitler härjade i Europa befann sig Bertol Brecht i exil i USA och skrev ”Den goda människan i Sezuan”. I Brechts drama har ingen i den kinesiska byn tid att bry sig om någon annan, förutom en fattig bondflicka som aldrig sviker en medmänniska i nöd. Men när byborna börjar utnyttja hennes godhet rycker hennes okänsliga manliga kusin in, kör iväg snyltarna och räddar henne från att bli ett offer för sin egen brist på förmåga att sätta gränser. Till slut visar det sig att den onda kusinen inte finns. Eller jo, det gör han, men det är den goda flickan som klätt ut sig för att få den frihet som krävs för att bryta sig ur sin invanda och hämmande roll. Amerikanskan som upprepade gånger byter identitet i Vendela Vidas roman känner sig också fången i den underordnade roll hon fått både gentemot sin tvillingsyster, sin mamma och sin man. Resan till Marocko var därför nödvändig för att lindra smärtan som hänger samman med den hon var hemma i USA. Men till slut kommer det förflutna ifatt och nafsar henne i hälarna. För kanske är det som Hemingway skrev i ”Och solen har sin gång” att man inte kan fly från sig själv genom att resa från en plats till en annan, att man är den man är, att man aldrig på riktigt kan resa bort från sig själv. Å andra sidan ger alltså leken att ikläda sig olika roller friheten att släppa fram andra sidor av sig själv. Det får mig att tänka på den frihet jag kände efter flytten från den mindre stad där jag växt upp till den större stad jag nu bor i. Och på den ännu större frihet jag känner när jag befinner mig på resa bortom mitt land, min världsdel, mitt språk och min kultur. De främmande människornas värdering av mig kan varken höja eller sänka min sociala status där hemma. Då väljer jag att vara mindre kontrollerande och planerande och blir, tror jag, snäppet mer uppriktig. Vår önskan att accepteras av vår flock är så stark att vi annars döljer de mindre vackra sidorna av vårt jag. Men exakt vad vi gömmer och vad vi visar har förändrats, menar Peter Gärdenfors i boken ”Den svåra konsten att se sig själv”. Förr var det personlighet, heder, ära och position som skapade jaget. Idag med tillgång till digitala resurser för självbespegling har jaget allt mera kommit att handla om utseende. Men oavsett vad vi fokuserar på är jaget konstruerat, menar Gärdenfors, som är professor i kognitionsvetenskap. För en av vår tids stora myter, slår han fast, är tron på att det finns ett enda sant jag att plocka fram. Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. Men om det sanna jaget är en myt finns det väl ändå mer eller mindre uppriktiga versioner av det. Och de mest öppenhjärtiga sidorna hos människan tror jag vi plockar fram när vi frigör oss från hembygden. Det är ju ingen slump att litteraturhistorien är full av öppenhjärtiga möten på resa i allt från Geoffrey Chausers ”Canterburysägner” över Tolstojs ”Kreutzersonaten” till Rosa Liksoms ”Kupé nr 6”. Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. I Ilja Ehrenburgs tjugotalsroman ”Julio Jurenito” läser jag om en rysk emigrant i Paris som blivit så van att berätta sitt livs historia för obekanta människor ombord på tåg att han alltid tar med sig sina tänkta åhörare från kaféet till järnvägsstationen. Först inför åsynen av människomyllret på perrongen och det frustande loket på spåret känner han sig fri att tala från hjärtat. Det lustiga är att när jag skriver det ni nu lyssnar på befinner jag mig ombord på ett svenskt regionaltåg. Plötsligt vänder sig den unge mannen i sätet bredvid mot mig och frågar vad jag jobbar med. Och då måste jag ju ställa samma fråga till honom. Det blir en artig och försiktigt trevande konversation som på bara en kvart utvecklar sig till ett öppenhjärtigt samtal om min medresenärs svåra uppväxt i Iran och glädje över att hans nya jobb som gett hopp om framtiden. En bekräftelse så god som en annan på att bekännelsen i tågkupén lever vidare. För som religionsvetaren Martin Buber hävdade finns det kanske inget jag om det saknas ett du, att allt verkligt liv uppstår först när vi möter någon annan. Jagets beroende av ett du är uppenbar också för den resande amerikanskan som ständigt byter roller i Vendela Vidas roman. Hon saknar en plan. Hon vill bara bort. Det är ständigt andra människor och yttre händelser som triggar henne att gång på gång byta identitet. Vendela Vidas slutsats är att det finns något sant och verkligt i summan av de roller som huvudpersonen spelar. Som i dikten av den medeltida sufipoeten Rumi, den som inspirerade till titeln på hennes bok: Du sitter här med oss, men du går också omkring På ett fält i gryningen. Du är själv Det djur vi jagar när du följer oss på jakten Du är i din kropp som en växt är stadig i jorden Ändå är du vind. Du är dykarens kläder Som ligger kvar på stranden. Du är fisken Per J Andersson, författare och reseskribent Litteratur ”När dykaren lämnar sina kläder” av Vendela Vida (2018, översättning Jan Hultman och Annika H Löfvendahl), Etta förlag. ”Den svåra konsten att se sig själv” av Peter Gärdenfors (2017), Natur & kultur. ”Kupé nr 6” av Rosa Liksom (2011, översättning av Janina Orlov 2012), Wahlström & Widstrand. ”Kvinnor på ett tåg” av Anita Nair (2001, översättning av Thomas Rudvald 2007), Tranan. ”Och solen har sin gång” av Ernest Hemingway (1926, i nyöversättning av Christian Ekvall 2012), Bakhåll förlag. ”Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio Jurenito och hans lärjungar …” av Ilja Ehrenburg (1922, översättning av Lars Erik Blomqvist 1979), AWE/Gebers. ”Canterburysägner” av Geoffrey Chaucer (1387, översättning av Harald Jernström, 1956). Forum.

22 Elo 20189min

Vetenskapen har gett oss en enorm kunskap som vi använt till att skapa både mediciner och massförstörelsevapen. Men vad är vetenskapens egentliga mening? Forskaren Farshid Jalalvand undersöker frågan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På min telefon har min sexåring installerat ett spel vars meningslöshet endast kan jämföras med straffet gudarna ålade Sisyfos. Spelet går ut på att skjuta studsande bollar mot rutor och krossa dem innan de når den tvådimensionella spelplanens botten. För varje omgång man lyckas hålla sig kvar i spelet får man 1 poäng. När man förlorat börjar man om på noll. Det är allt. Man lär sig inget av det. Man får inga nya färdigheter. Det ger inte möjlighet till socialt umgänge. Det kommer ingen till gagn. En dag, uttråkad på tåget, gjorde jag misstaget att öppna den här eländiga appen och börja spela. Ett litet tidsfördriv, tänkte jag, något som jagar bort tankarna i några minuter. Efter ett misslyckat första försök satte det igång. ”Nä nu jävlar”, sa den inre rösten, ”nog ska spelet klaras bättre än så här”. Och så fortsatte det. När tåget anlände till stationen jag skulle av på kom jag på mig själv med att överväga ifall jag inte skulle åka med till nästa station för att hinna avsluta omgången. Premisserna måste besegras. Problemet måste lösas. Men – som en rationell varelse inser man rätt så snart det absurda i sitt beteende. Varför blir jag så besatt? Hur kommer det sig att den mänskliga hjärnan ingjuter emotionell mening i en aktivitet som inte leder någonvart överhuvudtaget? Kanske är detta beteende kopplat till människans unika inlärningsförmåga – när vi misslyckas med en enkel uppgift uppstår en frustration som frammanar en repetitiv beteende tills man lär sig tekniken för att klara det. Något som kunde varit nog så viktigt för en verktygskapande jägare–samlare som levde på savannen för 200 000 år sedan, eller för ett barn som försöker lära sig gå idag. Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden. I dagens värld har de allra, allra flesta människor frångått livsstilen som evolutionen rustade oss för under miljontals år – och inget ont i det. Men det betyder inte att de evolutionära program som finns installerade i vårt DNA försvunnit. Hur kulturellt och teknologiskt sofistikerade vi än blir bär vi på anlag för biologiskt betingade beteenden som kommer till uttryck i vardagen. Att vi forskar, bygger rymdraketer och skriver romaner innebär inte att vi lämnat naturen bakom oss – det innebär bara att vi är apor som kan forska, bygga rymdraketer och skriva romaner. I vetenskapsfilosofens Tim Lewens bok ”Vetenskapens mening” avhandlar han ett ämne vi människoapor försökt förstå och definiera i århundranden – nämligen vetenskapen. Hur kan man skilja vetenskap från kvacksalveri? Går det att ställa upp premisser på förhand som tillåter oss att utan vidare fundering dela upp teorier i dessa kategorier? Hur avgör man om resultaten i en ny spektakulär forskningsrapport är sanna? En av personerna vars verk dryftas i Lewens bok är Karl Popper, en av 1900-talets stora vetenskapsfilosofiska tänkare. Popper försökte tackla den intellektuellt inte helt enkla uppgiften att dra en definitiv skiljelinje mellan vetenskap och pseudovetenskap. Han landade i slutsatsen att en teoris vetenskaplighet avgörs av om det är möjligt att motbevisa det. De bästa teorierna, som exempelvis Einsteins allmänna relativitets teori, underkastar sig en aggressiv experimentell motbevisningskampanj utan att falla. Lewens återger en anekdot om Sigmund Freud som exempel på pseudovetenskap enligt Poppers definition. Freud framlade en teori om att alla drömmar i grunden är omedvetna önskningar. När en av hans patienter berättade att det inte kunde stämma eftersom hon hade drömt att hennes svärmor skulle följa med på semestern, något som hon verkligen inte ville, kom den företagsamme Freud på en förklaring. Enligt honom hade patienten drömt drömmen bara för att hon omedvetet ville motbevisa Freud. Därmed motbevisade drömmen inte hans teori; tvärtom var det bevis för att Freud hade rätt. En sådan icke-förpliktigande teori kan aldrig motbevisas, enligt Popper, och är därmed ovetenskaplig. Och det är svårt att argumentera emot. Men som alla forskare inom naturvetenskap kan vittna om räcker det inte med att applicera den vetenskapliga metoden på en teori för att automatiskt generera bra vetenskap. Människoapans inbyggda jävighet, och andra svagheter som försumlighet och behovet av självhävdelse och bekräftelse, återfinns naturligtvis också i dem som kan den vetenskapliga metoden. Varje år publiceras en stor mängd undermålig forskning som inte kan reproduceras av oberoende parter. Varje år finns de som Macchiarini och Penkowa som blir utredda för oredlighet i forskning av sina lärosäten. Osanningar uppdagas vanligtvis först efter några år, en period under vilken resurser, energi och i värsta fall liv gått till spillo. Det är anledningen till att fysikern och vetenskapsfilosofen Pierre Duhem slog fast att goda vetenskapsmän behöver ett välutvecklat omdöme för att bedöma ifall nya spektakulära forskningsresultat kan vara sanna eller snarare tillskrivas dålig utrustning, felaktiga beräkningar eller fusk. Från det perspektivet kan man argumentera att det inte finns en färdig formel för att skilja vetenskap från pseudovetenskap genom att läsa enstaka artiklar. Bevisen måste anhopas över åren för att vi ska kunna dra slutsatser om en teoris giltighet. Människan har ägnat sig åt forskning så länge som hon funnits. Vi har kartlagt stjärnor, skapat medicinala medel, korsbefruktat domesticerade växter. Och för cirka 500 år sen fick vi till slut verktyget för att forska mer effektivt i och med tillkomsten av den vetenskapliga metoden. Men på senare år har den märkliga fråga Lewens försöker besvara smugit sig in i diskursen: vad är vetenskapens mening? Är det att förklara naturen? Är det att förbättra människans tillstånd? Är det att generera tillväxt under ett valår? Är det att hjälpa oss bort från planeten vi kommer att förstöra? Enligt min uppfattning är alla svar på frågan om vetenskapens högre syfte efterhandskonstruktioner. Vetenskapen är en evolutionär bieffekt, som den manliga bröstvårtan. Vi kan förstås försöka ge vetenskapen en mening. Men den har ingen generell, given mening, lika lite som något annat vi företar oss. Ett problem behöver inte ha en mening för att människan ska vilja lösa det. Det finns något inbott i oss som söker svar så fort en fråga uppstår. Om man frågar forskarna själva varför de forskar skulle man nog bli förvånad över svaren. De flesta forskare jag känner går inte till jobbet med målet att göra något med en större mening. Tvärtom: många av de yngre forskare jag känner brukar ifrågasätta vilken nytta deras forskning gör i ett större perspektiv. För många blir deras projekt en sorts besatthet vid problemlösningen i sig som med mobilspelet jag fastnade i. Vissa andra är karriärister som ser på forskning som en tävling. Vissa tycker det mest meningsfulla med jobbet är att lära sig nya saker och lära vidare kunskaper till andra. Problemlösning, social konkurrens, lärande. Saker evolutionen rustat oss för sedan hundratusentals år tillbaka. Vi kan förstås försöka ge vetenskapen en mening. Men den har ingen generell, given mening, lika lite som något annat vi företar oss. Vetenskapen kom till, och fortsätter existera, som en bieffekt av evolutionära mjukvaror och evolutionär nyfikenhet. Hittills har den visat kunna vara till både mer nytta och skada än den manliga bröstvårtan. Och vad gäller dess mening – ja, man kan gott dra sig till minnes genetikern Jacques Monods ord: ”kungadömet ovan eller mörkret under, det är upp till människan att välja”. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi Litteratur Tim Lewens: Vetenskapens mening. Översättning: Henrik Gundenäs. Daidalos, 2017.

21 Elo 20189min