OBS: Radioessän

Den amerikanska poeten och konstnären Jen Bervin har gjort nya dikter "ovanpå" Shakespeares sonetter. Lars Hermansson läser hennes stympade sonetter och funderar över originalitetens betydelse idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag knappar in några ord på datorn: ”Det är naturligt slem på spikhuvudet.” Varför skrev jag så? Vad då slem på spikhuvudet? Jag stirrar på orden. Orden stirrar tillbaka med sina svarta pixlar. Var det ens jag som skrev det där? Det kändes som det bara kom. Men varifrån? Från bakhuvudet? Själens dunkla natt? Slem på ett spikhuvud: hade jag inte något slags tanke innan orden kom? Någon idé eller föreställning? Något som orden skulle uttrycka? Eller var det bara tomt och så plötsligt, som en blixt: ”Det är naturligt slem på spikhuvudet”? när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre Föreställningen om att skapa något nytt har alltid funnits men var länge något som bara gudar kunde. Alla kulturer har en skapelseberättelse som redogör för gudarnas kreativitet. Hur världen uppstod när ingenting blev någonting. De människor som gudarna så småningom skapade kunde bara tillverka sådant som gudarna redan tänkt ut. Det fanns en förlaga, en idé. Den här strukturella hierarkin tycks finnas i de flesta mytologier och skapelseberättelser, självfallet med stora variationer. I västvärlden är den kanske tydligast formulerad, eller i alla fall mest bekant, genom Platons tankar om formerna, det som tidigare kallades idéläran. Det där att till exempel ordet stol är en avbild av den fysiska stolen som in sin tur är en avbild av stolens eviga form, som är av något slags gudomligt ursprung, om än inte skapad av Zeus själv eller någon annan av gudarna på Olympen. Att skapa nytt i världen är vid den här tiden inte människans uppgift. ”Den orörde röraren” kallade Aristoteles den som en gång satte igång hela maskineriet. Med nyplatonism och kristendom flyttade denne förste, orörde rörare eller ”primus motor” allt längre upp i de himmelska sfärerna. Filosofer, vetenskapsmän och konstnärer av alla de slag hade till uppgift att uttolka och förstå den gudomliga planen som var fastslagen en gång för alla. Somliga gjorde det bättre än andra, de blev kallade mästare. Hade en konstnär svårt att själv få syn på den eviga förlagan kunde han åtminstone kopiera mästaren.  Det vi läser är alltså stympade sonetter. Idén om eviga former av gudomligt ursprung och mästare att förhålla sig till fick i västvärlden en kraftig törn i och med upplysningen som ledde fram till guds förmodade död i slutet av 1800-talet. Men den lyckades överleva genom att sätta det skapande geniets originalitet och autenticitet i guds ställe, det hierarkiska förhållandet gällde nu mellan mer eller mindre originella skapande genier, tills det började gå inflation i originalitet – när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre. Originell blev man istället genom att avsäga sig originalitet och skaparkraft, och återigen börja förhålla sig till och bearbeta någon annans material, en mästares kanske eller en simpel hantverkares, som när Marcel Duchamp hittade en pissoar som han lyfte ur dess sammanhang, signerade med pseudonymen R. Mutt och försökte få utställd som konstverk på de Oberoendes Salong i New York 1917. Ett koncept som har visat sig livskraftigt ända in i våra dagar, om än kanske inte särskilt originellt längre. Vad är originellt idag? Är originalitet ens relevant? Frågorna uppstår när jag läser den amerikanska konstnären och poeten Jen Bervins bok "Nät". Bervin skapar nya dikter utifrån ett urval av Shakespeares sonetter – eller om man så vill: översättaren Niclas Nilsson skapar nya dikter utifrån Eva Ströms översättning av detta urval sonetter. Shakespeares ord är tryckta i grått, och några få av Bervin och Nilsson utvalda ord ur varje sonett tryckta i svart, så att en ny dikt uppstår ovanpå eller inne i Shakespeares förlaga. En finess i Bervins originaltitel ”Nets” som går förlorad i översättning är att den går att läsa som andra halvan av ordet ”sonnets”. Det vi läser är alltså stympade sonetter. Och det går att tänka på boken i termer av våld och exploatering. Bervin utnyttjar de världskända dikterna för att få uppmärksamhet. Hennes svarta ord syns omedelbart när du slår upp en boksida, Shakespeares ljust grå är knappt synliga, som vore de på väg att blekna bort. Bervins dikter lägger sig på eller över förlagan. Det är också hennes namn som står tryckt på boken. Hon stjäl showen kan man tycka. Å andra sidan finns ju Shakespeares sonetter där att läsa i sin helhet för den som skärper blicken, och Bervins dikter är också så korta, oftast inte längre än sju, åtta ord, att de efter en stunds läsning upplevs som ofullständiga utan förlagan. Det är alltså inte fråga något fadermord här. Bervin vare sig haussar eller baissar sin mer berömda kollega. Hon förhåller sig. På olika sätt i olika dikter. I fallet med Shakespeares kanske mest älskade sonett, nummer 18, vars första rad på engelska lyder ”Shall I compare thee to a summers day”, och i Eva Ströms svenska översättning ”Ska jag dig likna vid en sommardag” är Bervins sex ord långa kommentar, ja kommentar är nog rätt ord här, ganska syrlig. Förlagans kaxiga hymn där författaren prisar sin älskades skönhet, men än mer sin egen hantverksskicklighet, eftersom diktens skönhet till skillnad från kärleksobjektets, är evig, kokar Bervin ned till den lakoniska utsagan: ”Du är skymd av vissna ögon” Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten Konceptuell poesi och konst riskerar ibland att hamna i ett osunt maktförhållande till sin förlaga. Shakespeares sonetter kan kanske klara av en del omild behandling, vanskligare är det när materialet till exempel består av dokument över mänsklig grymhet. Som när den amerikanska poeten och juristen Charles Reznikoff i boken "Förintelsen" från 1976 bearbetade protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna till ett slags konceptuell vittnespoesi. De flesta är eniga om att resultatet inte på något sätt var stötande, tvärtom. Däremot väckte det ramaskri i den amerikanska litterära offentligheten när poeten Kenneth Goldsmith en kväll på Brown University läste upp obduktionsprotokollet efter den mördade Michael Brown som poesi. Brown var en artonårig svart amerikan, som obeväpnad sköts till döds av en vit polisman i Ferguson, Missouri, i november 2014. Även Kenneth Goldsmith är vit. Och det var framför allt det som gjorde folk upprörda. Jag tänker att det inte hade hjälpt om Goldsmith varit svart eller latino som en del menade. Idén är helt enkelt inte tillräckligt bra, den är plump, okänslig. Om den är originell eller inte är liksom ovidkommande. Den stora skillnaden mellan Reznikoffs och Goldsmiths verk är ju att det bakom Reznikoffs ligger ett minutiöst redigeringsarbete, medan Goldsmith helt litar på sin idé. Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten, i byggstenarna snarare än i strukturen. Jag menar hur många riktigt originella litterära idéer kläcks det på ett århundrade? Någon säger: ”Jag ska skriva en tjock roman om en tjej som vägrar gå upp ur sängen” Någon annan säger: ”Jag ska skriva en diktsamling som samplar material från ballistiska undersökningar.” Ja ja, gör det. Resultatet kan säkert bli originellt, om ni jobbar lite. Lars Hermansson, författare och kritikerLitteratur Jen Bervin: Nät. Översättning Niclas Nilsson, utifrån Eva Ströms Shakespearetolkning. Rámus förlag, 2018.

26 Maalis 20189min

1945 utpekade filosofen Karl Popper tre bovar bakom hotet mot det öppna samhället: Platon, Hegel och Marx. Även om fienderna idag ser annorlunda ut bör vi lyssna på Popper, säger Göran Rosenberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Karl Poppers "Det öppna samhället och dess fiender" är en stridsskrift, inte tu tal om den saken, även om tegelstensformatet och den aldrig sinande mängden filosofiska djupdykningar kan ge intryck av något annat. Stridsskrifter brukar i regel vara kortare och gå mera rakt på sak. Men en stridsskrift där 125 av de 700 sidorna består av finstilta fotnoter, många av dem små miniessäer i sig själva, är naturligtvis inte vilken stridsskrift som helst, utan i ordets alla bemärkelser en av 1900-talets tyngsta. Låt heller inte fotnoterna och lärdomen avskräcka, det är också en av de mest passionerade och stridbara, med ett språk som spänner från det strikt vetenskapliga till det djupt personliga. Mera rakt på sak än bokens titel går det dessutom knappast att vara.  det totalitära Sovjetunionen [...] var ett samhälle som tycktes ha kommit för att stanna. Det öppna samhällets tre utpekade fiender, Platon, Hegel och Marx, kan för en nutida läsare tyckas en smula abstrakta eller rentav irrelevanta som fiender betraktat, men när boken publicerades 1945, och det öppna samhället med nöd och näppe just hade överlevt fascismen och nazismen, och fortfarande hotades av sovjetkommunismen, var frågan om de totalitära idéernas och de totalitära samhällenas filosofiska rötter allt annat än abstrakt och irrelevant. Och det var ingenting mindre än svaret på den frågan som Popper ansåg sig ha funnit i idéarvet från de tre filosoferna. Vad de alla tre måste ställas till svars för, menade Popper, var den för det öppna samhället fatala idén att historien styrs av obevekliga lagar och att den som känner historiens lagar bär på nyckeln till framtiden. Hos Platon var det nyckeln till en svunnen idealstat (i mångt och mycket påminnande om det asketiska Sparta). Hos Hegel var det nyckeln till en framtida idealvärld (i mångt och mycket påminnande om det protestantiska Preussen). Hos Marx var det nyckeln till det klasslösa samhället. Hos Marx var kopplingen mellan idéerna och ett faktiskt existerande samhälle dessutom alldeles tydlig, eftersom Marx öppet åberopades som den filosofiska grundvalen för den vetenskapliga socialismen, som i sin tur åberopades som den ideologiska grundvalen för det totalitära Sovjetunionen, som när boken publicerades 1945 var ett samhälle som tycktes ha kommit för att stanna. Det sovjetiska kommunistpartiet gjorde inte bara anspråk på att känna historiens lagar utan också på att känna den historiskt lagbundna vägen till det klasslösa samhället, vilket när det omsattes i totalitär politisk makt banade vägen för ett av historiens mest individundertryckande och individkontrollerande samhällen. Man kan möjligen fråga sig varför Popper valde att tala i termer av det öppna samhället och det slutna, och inte i termer av demokrati och diktatur. Men vad Popper främst ville synliggöra var skiljelinjen mellan ett öppet samhälle byggt på tillit till individens förmåga att tänka förnuftigt och handla ansvarigt, och ett slutet samhälle byggt på kollektiv tro och lydnad. För Popper var framväxten av fascismen och kommunismen ett tecken på att den moderna människan fortfarande kunde överskrida den skiljelinjen i båda riktningarna. ”Vi kan återgå till att bli djur”, skriver han, ”men om vi vill förbli människor finns bara en väg att gå, vägen in i det öppna samhället, vägen in i det okända, osäkra och otrygga.” Det är kort sagt inte tron på ett av historien förutbestämt öde som idag tycks få människor att kasta förnuft och ansvar överbord, utan snarare den pyrande misstron mot allt och alla Den gemensamma filosofiska boven i dramat, såsom Popper såg det, och den idé som på djupet förenade det öppna samhällets fiender, från Platon till Marx, var historicismen. Historicism har kommit att betyda olika saker i olika sammanhang, men för Popper kokade det ner till föreställningen att obevekliga lagar styr historiens gång och att den som känner lagarna kan förutbestämma framtiden. Historicistiska idéer på exempelvis samhällsvetenskapens område, hävdade Popper, hade fött ohållbara förväntningar på experters och politikers förmåga att planera och styra framtiden och legitimerat vad Popper kallade ett ”utopiskt samhällsbyggande”, utopian social engineering, dvs samhällsreformer som var så långtgående och så omvälvande att eventuella misslyckanden inte gick att göra ogjorda. Mot det ställde han något som han kallade piecemeal social engineering, de små stegens samhällsbyggande, dvs reformer baserade på en kunskapsmässig försiktighet om framtiden som tillät att misstag kunde rättas till allteftersom.   Men historicismen var inte bara en källa till ohållbar vetenskap och övermodig samhällsplanering utan ytterst också källan till ett omänskligt samhälle. Eftersom historicismen lovade en visshet som inte var möjlig att få och en framtid som ingen kunde veta något om, så kunde den just därför, i tider av ovisshet och osäkerhet, fresta människan att ge upp sin förmåga till förnuft och ansvar för underkastelse och ödestro, och därmed ge upp den förmåga som skilde henne från andra djur. Jag läste Karl Popper för första gången i början av 1980-talet, i en tid då det fortfarande kunde skrivas böcker om den nya människa som de totalitära samhällena hade frambringat, en kuvad, osjälvständig, avindividualiserad homo sovieticus, och det fortfarande var svårt att föreställa sig Sovjetunionens sönderfall och kollapsen för den ideologi som sovjetsystemet bekände sig till och som vilade på lögnen om det planeringsbara paradiset på jorden.  Det öppna samhällets idag kanske viktigaste fiende är därmed kanske en annan -ism: nihilismen Därmed uppstår frågan hur relevant boken känns idag, när 1900-talets totalitära samhällen är borta och deras ideologier är diskrediterade och varken Hegel eller Marx är några husgudar någonstans, än mindre Platon. Den rasande uppgörelsen med dessa historicismens tre utpekade profeter ekar onekligen en smula tomt mot en samtid där det som snarast tycks hota människans frihet till förnuft och ansvar är de tusen och åter tusen falska profeter som i allsköns digitala förklädnader tränger in i våra liv och angriper vår förmåga att skilja mellan äkta och falskt och bereder marken för den historiska glömskans och den skamlösa lögnens och det blinda hatets opinioner och rörelser.  Det är kort sagt inte tron på ett av historien förutbestämt öde som idag tycks få människor att kasta förnuft och ansvar överbord, utan snarare den pyrande misstron mot allt och alla, och i förlängningen, tron på vadsomhelst och vemsomhelst. Det öppna samhällets idag kanske viktigaste fiende är därmed kanske en annan -ism: nihilismen –förnekelsen av alla värden och tron på ingenting. Nihilismens historiska roll som vägröjare för auktoritära och totalitära ledare, liksom för dagens våldsradikala religiösa och nationalistiska rörelser och sekter, går knappast att överskatta. Vad som likväl gör Poppers uppgörelse med historicismen lika brännande aktuell idag som igår är att den med kraft påminner oss om att varje föreställning om att människans liv och öde styrs av lagar eller krafter som hon inte kan påverka, om de så är historiska, religiösa, biologiska, teknologiska eller ekonomiska, kan användas – och har använts – för att skapa den känsla av individuell maktlöshet och existentiell utsatthet som är den passiva underkastelsens och den blinda auktoritetstrons grogrund. Idag som igår. Göran Rosenberg, författare   Litteratur Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender. Översättning: Andrew Casson och Bo Ekström. Bokförlaget h:ström, 2017.

22 Maalis 201810min

Vad är skillnaden på en fågelskådare och en ren skådare? Kunskap och ett kryss i protokollet? Boel Gerell funderar över samlandets natur och minns den gång när hon själv angav en fjäril. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I efterhand har jag förstått att det var en makaonfjäril. Men den gången såg jag bara färgerna. Från mitt treåriga perspektiv på ängen, snett underifrån med det höga gräset i silhuett mot den blå sommarhimlen, var fjärilen enorm. En fantastisk, färgsprakande sensation svävade över mig och jag gav till ett rop: –Titta! När ingen tog notis ropade jag igen, mer insisterande nu och någon såg upp, kanske min mor över kanten till en bok. I bakgrunden min far som kastade en förströdd blick åt mitt håll, såg mitt pekande finger och stelnade. –Titta på fjärilen! Sen tunga steg i stövlar, häftig andning när han – fadern – kom rusande genom gräset med käkarna sammanbitna och den långa håven höjd mot solen. Knuffas jag omkull i förbifarten? Jag tror det. Framför mig plöjer håven gång på gång genom gräset tills den skimrande varelsen är snärjd i ett tätt och grönt nät. Sen burken, glasburken med eterindränkt bomull i botten. Locket på och de vackra, sköra vingarna som slår och slår tills bara små ryckningar är kvar och allt slutligen är helt stilla. Och det är jag, angivaren, som sett till att fjärilen är död. På de där sammanbitna käkarna och håvens exalterade slag i gräset tänker jag när jag läser journalisten Peder Edvinssons och fotografen Bobo Olssons bok ”Fjärilsmannen”, om den legendariske fjärilsamlaren Clas Källander. Boken är ett vackert praktverk med många bilder men huvudpersonen är aldrig porträtterad rakt framifrån utan alltid från sidan, i förbifarten, på språng. Fotografen och journalisten får först ett nekande svar på sin förfrågan om att få göra ett reportage, men hänger med ändå och blir omsider en del av Clas Källanders manliga team under en av de många fjärilsfångarresorna. en knappnål som en påle genom kroppen som väckts ur den eviga etersömnen och under ytterligare några singlande virvlar genom rummet hävdar sin rätt att finnas till Ett par månader om året reser han runt i en minibuss tillsammans med några utvalda vänner, lever på fil och glass och champagne och ägnar all vaken tid åt att samla fjärilar. Vanan att dricka champagne efter särskilt fina fynd skaffade han sig för att blidka en missnöjd exkvinna, som tyckte att samlandet var ”föga belönande i sig” som han torrt konstaterar. Traditionen att äta glass till lunch sträcker sig än längre tillbaka i tiden och skapades tillsammans med den jämnårige kusinen Karl, som liksom han själv samlat fjärilar i över sextio år och fortfarande deltar i de flesta av expeditionerna. Glassen, champagnen och den bohemiska röran i minibussen bildar tillsammans med jakten på nya arter ett ständigt pågående pojkäventyr där livsstilen och gemenskapen tycks vara minst lika viktig som fjärilssamlandet. Bland andra samlare har Clas Källander hög status och är respekterad för sitt kunnande och sin hängivenhet. Men när han och vännerna parkerar sin slitna minibuss i landskapet tas de ibland för luffare av passerande, som inte har någon förståelse för vikten i uppdraget. För vad ska samlandet vara bra för? Varför måste alla i Sverige förekommande fjärilsarter ha en korsfäst representant i Clas Källanders förråd? Och så är vi där igen, i de tunga stegen över ängen och blicken som redan innan fjärilen är fångad frilägger kroppen från livet och gör den till ett objekt. Ett i raden att omsorgsfullt nåla upp på en bas av balsaträ jämsides med andra snarlika exemplar. Och ännu ett minne kryper fram, från det där skåpet med balsabäddarna i arbetsrummet när jag var barn. Ljudet som plötsligt en solig söndag hörs och fortsätter att höras. En knackning på insidan av dörren, där ingen ryms som kan knacka. Ändå; när jag öppnar dörren till garderoben flyger den ut. En fjäril med söndertrasade vingar och en knappnål som en påle genom kroppen som väckts ur den eviga etersömnen och under ytterligare några singlande virvlar genom rummet hävdar sin rätt att finnas till. Att vara en varelse, inte ett ting. Ja ni hör indignationen. Kan man verkligen för en samlings skull ta sig rätten att släcka liv? Är det värt det? För vem? Medan skådaren, hårdskådaren till och med, bongaren och kryssaren primärt är ute efter att säkerställa arten och erövra ännu ett kryss Clas Källander är van vid kritik som denna, luttrad till och med. Många gånger har han upplevt att fällor som han riggat för att fånga fjärilar vandaliserats. Han har blivit kallad massmördare, men har svar på tal. Trafiken för det första, är den verkliga massmördaren menar han. Här passar han på att ge en särskild känga åt skaran fågelskådare som ofta sätter sig på höga hästar och hävdar att deras samlande av arter är så mycket mer etiskt än hans. Samtidigt som de far land och rike runt i bilar som mosar hundratusentals insekter mot sina vindrutor. I etnologen Susanne Nylund Skogs bok ”Samlare, jägare och andra fågelskådare” framträder ett antal representanter för denna grupp och delar med sig av berättelser och tankar kring sitt intresse. I takt med att fågelskådning kommit på modet har nya grupper lockats ut i skogen och den ensamme, manlige naturnörden får numera finna sig att dela utkiksplats med såväl män som kvinnor ur den yngre generationen. Frågan är bara om alla är fågelskådare. Enligt Nylund Skogs undersökning skiljer man på fågelskådare och rena skådare där den första gruppen fortfarande – som ornitologerna – är intresserad av att studera vad fågeln gör. Medan skådaren, hårdskådaren till och med, bongaren och kryssaren primärt är ute efter att säkerställa arten och erövra ännu ett kryss till samlingen. Här kommer äventyret, tävlingen och sporten in och jakten på nya arter beskrivs ofta som ett hårt och ensamt arbete, att mangla, tråla, slita. Precis som i sagans värld prövas skådarens uthållighet, kunnande och list och först när åtskilliga svårigheter överkommits kan segern vinnas. Och det är här, när berättelserna om vedermödorna formuleras och kampen beskrivs för kollektivet som den verkliga belöningen ges. Skådaren är kanske en ensamvarg, men är ändå i högsta grad beroende av bekräftelsen från andra. Bakom de 48 utropstecknen står inte bara besvikelsen över det uteblivna krysset utan också rädslan att inte tas på allvar Rent konkret krävs exempelvis ett godkännande från Raritetskommittén för att få ett särskilt sällsynt fynd erkänt som en verklig iakttagelse. I Nylund Skogs bok beskriver skådaren Danne sin besvikelse över att inte bli trodd när han säger sig ha sett en dalripa. Eller som han uttrycker saken: –Det sved en del. Frasen följs i Dannes version av 48 utropstecken. Att Danne själv är övertygad om att han sett dalripan räcker inte långt. Ett godkännande från gruppen måste till, handskakningar och gratulationer och en nick av bekräftelse från dem som gäller. Bakom de 48 utropstecknen står inte bara besvikelsen över det uteblivna krysset utan också rädslan att inte tas på allvar, att bli det som i skådarkretsar kallas en stringare. En person som tror sig se sånt som inte finns, som fabulerar. samlaren lite tydligare för sig själv. Jag samlar, alltså finns jag Fjärilen, fast förankrad på sin bädd av balsaträ. Ett distinkt och odiskutabelt kryss i tabellen. I definitionen och kategoriseringen ryms samlarens längtan efter det bestående. Något att ta på och en plats på kartan som gör också samlaren lite tydligare för sig själv. Jag samlar, alltså finns jag. Och när jag inte längre finns, finns ju samlingen. I sin bok ”Flugfällan” beskriver biologen, författaren och essäisten Fredrik Sjöberg en samling steklar som ett återsken av de soliga sommardagarna då de fångats, en fysisk dagbok med minnen härbärgerade i varje torkad kropp. Att se på och glädjas åt för samlaren själv som i de döda djuren tycker sig se livet. Fast att det bevisligen inte längre finns där. Boel Gerell, författare och kritiker Litteratur Peder Edvinsson, Bobo Olsson: Fjärilsmannen 2015 (Natur & Kultur) Susanne Nylund Skog: Samlare, jägare och andra fågelskådare 2018 (Carlsson) Fredrik Sjöberg: Flugfällan, 2004 (Nya Doxa)

21 Maalis 201810min

Tanken på att klättra i berg var länge avskyvärd. Men en roman av Jean-Jacques Rousseau gjorde i ett enda svep människan bergtagen. Dan Jönsson funderar på konsekvenserna av vårt mål att nå toppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men Mount Everest upplever några försommarveckor varje år en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för upp till en miljon kronor kan köpa sig plats i en expedition, ofta utan att ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen. Affärerna hade en svacka under några år efter en jordbävning och en lavinkatastrof som krävde sexton personers liv, men numera är de uppe på rekordnivåer igen. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman "Julie eller Den nya Heloïse". Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut nått ovan molnen och där upplevt hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnat upp och lättat. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.” en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg [...] förbyttes i romantisk dyrkan. Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Idéhistorikern Björn Billing beskriver i sin koncisa men innehållsrika essä "Utsikt från en bergstopp" hur Rousseaus entusiastiska läsare med romanen som reseguide började vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.” Björn Billing beskriver omsvängningen i bergsuppfattningen till följd av Rousseaus roman som en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria. Med en träffande formulering kallar Billing Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.” Hundra år senare [...] ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Björn Billing: ”Utsikt från en bergstopp. Jean-Jacques Rousseau och naturen” (Ellerströms förlag). Citaten ur ”Julie” översatta av Olof Nordberg.

20 Maalis 20189min

Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att klara av att vara ensam stora delar av dygnet? Katarina Wikars reflekterar över att åldras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Med ångest mindes Trotskij ett yttrande av Turgenjev som Lenin ofta citerade: Vet ni vilken som är den värsta av alla laster? Att vara över 55 år.” Trotskij fick en ishacka i huvudet när han var 59. Stalin hann före åldrandet. Men är det fortfarande sant – att den värsta av alla laster är att vara över 55 år? Nu när marknaden svämmar över av filmer om kärlek efter 60, och då artiklar om Jane Fonda har rubriken 70 är det nya 40? Det är som en kollektiv om än medelklassig besvärjelse – att inte åldras. Jag letar efter ledstången i alla trappor. Sätter på mig broddarna och vill helst inte gå ut när det är halt. Och noterade redan för bra många år sen att halsen blivit gammal. Tänk om 55 istället är det nya 70? Så man kan nog säga att jag är lämpad att ta mig an handboken ”Konsten att bli gammal” av den tyske filosofen Wilhelm Schmid som är sådan där internationell bestseller som översatts till otaliga språk och kom på svenska. Tänk om 55 istället är det nya 70? Åldrandet ska inte bekämpas som en sjukdom står det redan på baksidan. Och så sammanställer han tio steg till – jämnmod. Det är ledordet. Och kanske jämnmodet går att finna först när man blir äldre. ”Konsten att bli gammal” riktar sig till alla som är i den hypotetiska tredje fjärdedelen av livet. Då möjlighetshorisonten krympt ihop väsentligt, men då också, enligt Schmid, många med emfas säger: jag kan det där! Både en massa praktikaliteter, och livet i stort, kanske. ”Sviktande fysisk kraft kan mötas med växande och bättre kanaliserade själsliga krafter.” Hur då? Drömmer vi inte alla om att bli levnadsmästare? Visare? Men vem som ska lyssna på en? Äldre människor har förlorat i status i det här samhället. Det är därför alla äldre vill vara unga. 70 är det nya 40. Man måste förr eller senare konfronteras med förgängligheten, inte ”vara en sådan där åldring som försöker förbli ung till priset av sitt eget åtlöje”, som Wilhelm Schmid skriver om. Men hallå! Historiskt sett har det ju varit lättare för män, åtminstone för framgångsrika män att åldras både med rynkor och viss övervikt än för kvinnor. De har inte överskuggats av ångest att framstå som patetiska direkt. Och det är en massa andra parametrar som inte heller får plats i ”Konsten att bli gammal”. För hur man åldras är ju också en klassfråga. Vissa yrken sliter ner kroppen snabbare men kanske går det inte ens att göra ett åldersdiagram utan det måste till en tredimensionell åldersmobil? Men tillbaka till jämnmodet: ge det en chans! Det kanske väntar där runt hörnet på alla oss som hela livet varit för rastlösa, för spänningssökande, för arga. Jag vet inte vad Simone de Beauvoir hade tyckt om allt det här pratandet om jämnmod för redan i förordet till sin bok ”Ålderdomen” från 1970 skrev hon: ”Framför allt kräver man att de äldre ska ha sinnesfrid, denna sinnesfrid som hör ålderdomen till, punkt slut, och det gör att man slipper intressera sig för att de är olyckliga.” Simone de Beauvoir var från unga år upptagen med tanken på åldrandet och döden, bodde med utsikt över en kyrkogård, och hon skrev om både sin mors och Sartres skröplighet och död innan hon tog det stora greppet på hela ”Ålderdomen” när hon var strax över sextio. Hon skrev: ”Jag minns min häpnad när jag första gången i mitt liv var allvarligt sjuk och tänkte, den här kvinnan som transporteras på bår, det är jag.” ”Never complain never explain” Förr i tiden var 50 den gamla förrädiska gränsen, efter vilken ålderstrappan stupade brant nedåt på de gamla oljetrycken. Den kultur vi nu lever i förbereder oss inte på att bli gamla. Pensionärer ska vara aktiva, äldre människor ska vara glada. Resa, upptäcka, dejta. Ingen berättar längre hur utlämnad man kommer att bli. Ingen talar om kontrollförluster. Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att lära sig att vara ensam stora delar av dygnet? Jag minns när jag läste ”Upptäckten” av Kerstin Thorvall att jag tänkte: Man måste träna på att vara ensam för till slut kommer man inte ut ur lägenheten och då vill inte jag ringa till psykakuten klockan halv sex varje kväll för jag inte står ut som Kerstin Thorvall gjorde. Kanske jag började alltför tidigt att träna på det här? Andra säger: Vad gör du? Jag: Jag tränar på att vara ensam så jag ska stå ut med det när jag blir gammal. Andra: Men vem säger att det ska vara så? Ingen. Vi ska ju ha kollektiv i Spanien med egen sjukvård i källaren. Tror de, ja? Ingen vet hur det kommer att bli. ”Ålderdomen överrumplar oss”. Det sa redan Goethe. Och jag som alltid har hatat gruppaktiviteter och samkväm, varför skulle det gå bättre när jag är 75? Kanske med ett större – just det- jämnmod. ”Never complain never explain”. Måste man vara ständigt glad i det här samhället? Det har jag faktiskt alltid undrat, och kanske blir det mer legitimt att sura när man blir äldre. När det gör ont i ryggen? Om någon man älskar försvunnit för gott? När det regnar oavbrutet? Schmid lyfter fram ord som passivitet i ”Konsten att bli gammal”. Frågar: ”När om inte nu när man blir äldre skulle den mänskliga rättigheten att förbli passiv tas i bruk? Och är inte en del av den moderna dödssynden depression helt enkelt den goda, gamla melankolin som är en naturlig del av livet?” ”Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem” Kan det vara så att andra halvan av livet handlar om att förbereda sig inför förlusterna? Att göra sig av med det man samlat på sig. Att första halvan handlar om ackumulering och den andra om reducering. Att lära sig av med. ”Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem”, skriver Schmid. Kroppen byggs upp och monteras sen ner. Och de gamla vanorna gör att man kan vila upp sig. ”Istället för lusten kommer det att inte behöva längta efter något” skrev Seneca. Min mamma brukade säga: ”Men jag är gammal” som svar på det mesta. Och när ens föräldrar dör blir man per automatik den äldsta just i sitt släktträds lilla gren så nu när mina vuxna barn försöker pigga upp mig med att föreslå: Om du ler fast du inte är glad blir du gladare. Om du sträcker på dig får du bättre hållning så svarar jag: ”Men jag är gammal”. Och allt oftare sitter jag och tittar igenom de gamla adressböckerna och anteckningsböckerna, och tänker: ”Finns det tid för försoning?” För det är som om det redan är försent att lära känna nya människor. Man har fullt upp med att försöka förstå sig på de gamla. Här skulle det kunna vara slut om inte en väninna just ringt och sagt att hon läst att kvinnor födda på sextiotalet i snitt kan tänkas leva till över hundra, bli 104, si så där. Det skulle betyda 50 år till - av åldrande. Så det kanske är lika bra att baxa fram den där gränsen och försöka tänka att 60 är det nya 35 istället för 75. Släppa både jämnmodet, handböckerna och ledstången ett tag. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Wilhelm Schmid: Konsten att bli gammal. Översättning Peter Handberg. Lind & co, 2016. Simone de Beauvoir: Ålderdomen. Översättning Eva Alexanderson. AWE/Geber, 1976. Kerstin Thorvall: Upptäckten. Albert Bonniers Förlag, 2003.

19 Maalis 201810min

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

14 Maalis 20189min

Globaliseringen har gjort små folkgrupper rädda för att förlora sin identitet. Men samma globalisering gör det möjligt för dem att driva sin sak, konstaterar författaren och journalisten Per J Andersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag kliver av lokalbussen i byn i dalen mellan bergen är jag övertygad om att jag befinner mig i Italien. Men vägskyltarna får mig att tvivla. Urtijëi står det på skylten som meddelar byns namn. Och det låter inte särskilt italienskt i mina öron. Förvirringen ökar när jag ser ytterligare två ortsnamn: först Ortisei och sedan Sankt Ulrich in Gröden. Till slut fattar jag att byn har tre namn. Ett italienskt, ett tyskt och ett … ja vadå? Urtijëi? Vad i hela friden är det för språk? Men småfolkens återkomst handlar också om en motreaktion på globaliseringen. När jag nästa morgon börjar min semestervandring i de italienska Dolomiterna ser jag män i lederhosen som spelar dragspel och kvinnor i dirndl som joddlar för turisterna i bergsstugorna. Då inser jag att i detta Europa med gränser som är resultat av krig och kompromisser finns så många folk och språk som hamnat på ”fel” sida av en gräns. Några av dem som drabbades var invånarna här i Val Gardena. Vandringsguiden berättar om hur folken i dalgångarna i Dolomiterna redan på 1300-talet blev en besittning i Habsburgska riket. Sedan gör han ett stort hopp fram till slutet av första världskriget då Österrike-Ungern upplöstes i sina beståndsdelar och Italien fick en liten bit av imperiet, som tack för att man allierat sig med britterna, fransmännen och amerikanerna. Så kom det sig att sydtyrolarna fick italienska pass trots att man i själ och hjärta fortfarande kände sig som en del av Österrike. I de här dalarna i Dolomiterna har man aldrig tvekat om den politiska och kulturella samhörigheten med sina tysktalande grannar norr om Brennerpasset. Men ännu saknas en bit i Sydtyrolens språkpussel. Vad var det tredje språket på vägskylten? Bergsguiden ser chockad ut när jag ställer frågan. – Herregud, utbrister han, har du aldrig hört talas om ladinerna? Nej, det hade jag ju inte, men nu har jag det. Och i före detta diplomaten Ingmar Karlssons nya bok ”Småfolkens historia” får jag lära mig mer. För här berättar han grundligt om ett tjugotal europeiska minoritetsfolk som inte glömt sina lokala språk: från Baltikums ursprungsfolk, liverna i dagens Lettland, till Balkans urinvånare, vlacherna på gränsen mellan Grekland och Makedonien. Och så då ladinerna, Dolomiternas ursprungsfolk, som bevarat en folklig variant av latin som man en gång i tiden lärde sig av de romerska soldaterna. Efter lång tynande tillvaro är det sedan 1989 erkänt som regionalt myndighets- och skolspråk i en handfull byar och småstäder, som dessutom fått autonom status gentemot centralmakten i Rom. Andra kvällen i Val Gardena äter jag middag med en kvinna som är född och uppvuxen i dalen. Hon berättar att de lokala skolorna växlar mellan italienska, tyska och ladinska. På en och samma skoldag kan mattelektionen vara på italienska, historietimmen på tyska och naturkunskapen på ladinska. Nästa dag gör man en rockad och kör matten på ladinska och historien på italienska. Alla lärare måste därför behärska alla tre språken. Och eftersom det bara är de som är födda i de ladinska dalarna som behärskar samtliga språk betyder det att det är omöjligt för en lärare från exempelvis Rom att få jobb här. Språkkravet blir i praktiken ett ursprungskrav. tack vare en av globaliseringens främsta budbärare – internet – kan de särartsintressen som småfolken står för enkelt spridas långt bortom byn i dalen mellan bergen När kvinnan från Val gardena berättar slits jag mellan motstridiga känslor. Å ena sidan känner jag starkt för det omsorgsfulla bevarandet av kulturarvet. Ödet för så många andra minoritetsfolk och småspråk här i världen är ju att de assimileras med majoritetskulturen och försvinner. Å andra sidan innebär ju bevarandet av ladinskan att det blir väldigt svårt att bli lokalt accepterad om man så bara invandrat från en dal några mil bort där man inte talar ladin. På sistone har ladinerna och de andra småfolken stärkt sina positioner. Ingmar Karlsson kallar det för en europeisk hembygdsrenässans, där folk som bretoner, cimbrer, elsassare, friser, furlaner, sorber och rutener kräver att få sina röster hörda. En förklaring är att man i EU:s Lissabonfördrag från 2009 betonar det kulturella och språkliga arvet. Och att Europaparlamentet så sent som 2013 beslutade om utökat politiskt och ekonomiskt stöd till småspråken. Men småfolkens återkomst handlar också om en motreaktion på globaliseringen. Inströmningen utifrån av idéer, sedvänjor och människor har skapat en rädsla för att man ska förlora sig själv. Därför har allt fler börjat ta reda på mer om sin hembygds historia, språk och dialekter. Och tack vare en av globaliseringens främsta budbärare – internet – kan de särartsintressen som småfolken står för enkelt spridas långt bortom byn i dalen mellan bergen. Bretoner, cimbrer, elsassare, friser, furlaner och ladiner kan ju nu sitta på ett Starbucks i Rom, Berlin eller New York och dricka caffe latte i pappmugg och samtidigt bedriva superlokal europeisk kulturpolitik via bloggar, nyhetssajter och sociala medier. Strax efter resan till Dolomiterna besökte jag världens största litteraturfestival som varje år hålls i indiska Jaipur. Och där fann jag en snarlik diskussion om det lokala och det globala. En stor del av författarna kom från Storbritanniens före detta kolonier världen runt och skriver på engelska. Och ett av framträdandena handlade om en ny gränslös litterär värld och hade döpts till The Empire writes back, efter en snart 30 år gammal klassiker i postkolonial teori. I de före detta kolonierna har en allt större grupp av den bildade klassen övergett sina nationella språk i sin yrkesutövning för att istället diskutera och skriva på engelska. Något som ofta ogillas av nationalistiska politiker i de före detta kolonierna. En av de indiska författarna på litteraturfestivalen menade att det är de som vurmar för att barnbarnen till imperiets undersåtar måste skriva böcker på sina lokala språk som ger uttryck för en kolonial attityd. – Vi indiska författare, sa han, måste få skriva på det språk vi själva väljer, och väljer vi engelska är det för att våra idéer ska få maximal spridning. Den attityden har lett till att centrum för dagens engelskspråkiga litteratur inte är London, utan snarare Lagos, Toronto och Mumbai. Som den indisk-brittiske författaren Pico Iyer sa i ett av festivalens framträdanden, så överglänser idag såväl cricketspelare som författare från de före detta kolonierna sina kollegor i landet där spelet och språket en gång föddes. Asiatiska och afrikanska författare skriver om sina specifikt lokala erfarenheter, men ser alltså till att sprida sina böcker på ett världsspråk i globala mainstreamkanaler. Men jag vet ju att de lokala egenheterna lurar någonstans under globaliseringens blanka fernissa. När man traskar på huvudgatorna och genom affärsgalleriorna i storstäder i Asien, Europa och Amerika och ser samma varumärken och affärskedjor här som där känns det som om världen förlorat både smak och färg, som om alla lokala egenheter suddats ut av en global flodvåg. Men jag vet ju att de lokala egenheterna lurar någonstans under globaliseringens blanka fernissa. Som i byn i dalen mellan bergstopparna i Dolomiterna, där allt från skolböcker till restaurangmenyer och gatuskyltar är skrivna på såväl ladinska som tyska och italienska. Samtidigt är jag tacksam för att så många författare i dagens Afrika, Karibien och Asien erövrat engelskan. Allt började med en liten önations ambitioner om ett kolonialt världsimperium, och det känns ju inte så vackert, men resultatet är likafullt att jag och allt fler indier, afrikaner och kariber idag har ett gemensamt språk som gör att vi kan dela lokala erfarenheter med varandra – och hitta beröringspunkter över kultur- och nationsgränser. Att låta tusen lokala språk blomstra i kontrast till ett gemensamt världsspråk. Kanske måste det ena offras för det andra? Nej, givetvis inte. Så svartvitt får vi aldrig föreställa oss världen. Per J Andersson, författare och journalist Mer att läsa och titta på De små folkens historia – minoriteter i Europa av Ingmar Karlsson (Historiska Media, 2018). The Empire Writes Back: Theory and Practice in Post-Colonial Literatures av Sarah Menin, Bill Ashcroft och Gareth Griffiths (ursprungligen publicerad 1989, en andra upplaga kom på Routledge 2002). Imagination is no respecter of boundaries, Indian Express 26 januari 2018. Paneldiskussionen The Empire Writes Back på Jaipur Literature Festival 2018.

13 Maalis 201811min

Människan slungar ut sina ord i hopp om att de ska sätta världen i rörelse på ett visst sätt. Men hur förhindrar man att svärdet avslutar vad tungan påbörjat? Det undrar idéhistorikern Michael Azar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Ett ord och allt är vunnet, ett ord och allt är förlorat.” Så beskriver surrealismens fader, André Breton, den gåtfulla makt som vilar i ordet. Hur många har inte gått i döden för ett ja eller för ett nej? Hur många livsöden har inte avgjorts genom valet att tala eller tiga? Jag tänker på min egen farfar som gick döden till mötes bara för att han inte kunde hålla tyst den dag, då en fientlig milis passerade under hans balkong. Han kunde inte motstå frestelsen att håna dessa dödens män som cirkulerade på Beiruts gator i början av det libanesiska inbördeskriget. När min farfars ord väl lämnat hans mun var det för sent att ta tillbaka dem. Milisen sökte upp honom och tystade honom en gång för alla. Fel svar och du kan sluta dina dagar i diket med ett hål genom skallen. ”Svärdet avslutar” – så lyder ett gammalt arabiskt ordspråk – ”vad tungan har påbörjat.” Det är från samma period som Libanons gator börjar blockeras av hastigt uppkomna vägspärrar. De kontrolleras av unga adrenalinstinna män som utsätter de förbipasserande för notoriska identitetsförhör: vilken Gud tror på du? Vilken etnicitet och vilket politiskt parti hör du till? Fel svar och du kan sluta dina dagar i diket med ett hål genom skallen. Den kan dyka upp när som helst – situationen som kräver att du finner det rätta ordet, det befriande lösenordet, trots att du aldrig i förväg kan veta vilket det är. Det är den stora ensamhetens ödesstund. Varken gudarna, arvet eller miljön har något facit på hur du ska svara i det ögonblick då valet av ord sätter livet på spel. Teologerna har alltid varit upptagna av ordets performativa – dvs. dess skapande – kraft. När man läser Johannesevangeliets första rader är det rentav svårt att skilja mellan Ordet, Begynnelsen och Gud Fader själv. ”I begynnelsen”, står det, ”fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. … Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” Ja, det räcker med att Gud säger ”Ljus, bli till!” för att ljuset skall fylla världen. Hos Martin Luther tillskrivs Frälsarens löften en lika omvälvande innebörd: ”Jag vågar allt på Kristi ord”, säger han, ”även om det skulle kosta mig hundratusen liv.” De säger till mig att sanningen skulle ta livet av henne.Ett ord för mycket eller för lite skulle få den gamla kvinnans hjärta att brista. Enligt vissa strömningar i den samtida filosofin, där gudarna lyser med sin frånvaro, framhäver man istället det mänskliga talets verklighetsskapande dimension. Att ta till orda, det är att handla. Det är att gripa in i världen för att förändra den. Människan slungar ut sina ord i hopp om att de ska sätta världen i rörelse på ett visst sätt snarare än ett annat. Hon riktar orden till sin nästa i hopp om att de skall väcka någonting till liv inom henne. Utgångspunkten för en sådan filosofi är paradoxalt nog att människan börjar sin resa bortom orden. I begynnelsen var nämligen inte ordet, utan skriket. Det hjärtskärande och genomborrande skriket. Under vår första livstid är det just så vi når fram till dem som vi behöver allra mest. Orden kommer först senare, men även de röjer ibland vår lika ursprungliga som outhärdliga hjälplöshet. Det är till syvende och sist de andras kärlek, eller fiendskap, som står på spel när vi tar till orda. Det är därför vi så ofta måste väga våra ord och formuleringar på guldvåg. Stundom bär våra ord på en direkt dödlig kraft, inte bara för oss själva utan också för de som vi talar med – och om. Ibland behövs det inte mer än ett rykte för att ruinera ett människoliv. Jag känner personligen en äldre kvinna som inte vet om att hennes son är död sedan många år. Hennes närstående är nämligen veritabla mästare på att dribbla med orden. De säger till mig att sanningen skulle ta livet av henne. Ett ord för mycket eller för lite skulle få den gamla kvinnans hjärta att brista. Det är inte undra på att människan grips av fruktan inför sig själv när hon inser vidden av den makt som hon trots allt besitter i hjärtat av sin vanmakt. ”Valet av ett adjektiv”, förklarade han, ”kan få mig att svettas blod.” Få författare har varit lika upptagna av ordets makt som Gustave Flaubert. Hans litterära program gick just ut på att finna ”det rätta ordet” – le mot juste, som Flaubert kallade det. ”Valet av ett adjektiv”, förklarade han, ”kan få mig att svettas blod.” Hans romaner utforskar det sätt på vilket livets ordväxlingar formar våra ödes mönster. ”I Paris gör man så!”, säger Madame Bovarys älskare vid ett tillfälle. Och Flaubert är inte sen med att kommentera utsagans omtumlande effekter. ”Just de orden”, säger han, ”blev ett oemotsägligt argument som avgjorde allt för henne.” Vid ett annat tillfälle slås hon av att hon har en älskare och redan genom detta enda ord – ”En älskare!” – förflyttas henne tankar till alla ”hjältinnor i böckerna som hon läst”. Flaubert noterar att det räcker med detta enda ord för att ”hela den lyriska legionen av äktenskapsförbryterskor ska börja sjunga i hennes minne”. Så formas Emma Bovarys liv efter de fantasier som ordets skådespel omärkligt vävt i hennes inre. Ja, inte bara hennes liv. Flauberts författarskap handlar ju i slutändan om vad det innebar att vara människa: ”Madame Bovary”, sa han, ”det är jag”. Att ta till orda – det vet framför allt de som förväntas tiga i församlingen – är att ta en risk. För det första kan de andra kan vara helt okänsliga för våra ord. För det andra kan de vända allt vi säger emot oss, och försöka återbörda oss till tystnadens rike. Ingen människa är herre över ordens betydelser. De både föregår, omsluter och överlever oss. Jag skulle vilja”, skriver Jean-Paul Sartre, ”ha ord som tillhörde mig, men de ord som jag förfogar över har ju legat i oräkneliga andra huvuden. Orden ordnar sig själva i mitt medvetande på grund av den vana de har fått hos de andra ...” Innebär yttrandefrihet att vi kan säga vad som helst till och om varandra? När slår tal över i förtal? I sina bästa stunder äger de stora författarna, dramatikerna och filmskaparna förmågan att koncentrera en människas samlade sorg, glädje eller bitterhet i ett enda ordval. De vet att ordets mysteriösa verkningar inte bara ligger i vad som sägs. Utan lika ofta i vem som säger vad till vem. Och vidare i vilket ögonblick det sägs. För att inte tala om hur och varför det sägs. Som när den libanesiske filmaren Ziad Doueiri lyckas med konststycket att förtäta Libanons invecklade identitetskonflikter i en enda upphetsad ordväxling mellan en kristen libanes och en palestinsk flykting. Doueiris film ”Förolämpningen”, Oscarsnominerad för bästa icke-engelskpråkiga film 2017 blottlägger de mekanismer som flätar samman ord och handling, och som i detta fall försätter en hel nation i kris. Filmen reser avgörande frågor till vår egen samtid: Innebär yttrandefrihet att vi kan säga vad som helst till och om varandra? När slår tal över i förtal? Hur förhindrar man att svärdet avslutar vad tungan påbörjat? Så påminner den stora konsten oss om de våldsamma krafter av kärlek och hat som så ‎lätt kan väckas till liv inom oss alla – och som, från en dag till en annan, kan få den mest ‎vältaliga att sluta tala för att istället återfalla till det förtvivlans skrik som hon en gång kom ‎till världen med. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria‎

6 Maalis 20189min