Hämnare: Är hämnden ljuv när man hämnas på sig själv?

Hämnden är ljuv, brukar man säga. Men vad betyder det egentligen? David Qviström söker svaret med hjälp av Medea och Sons of anarchy.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ursprungligen sänd i januari 2017.

För den som orkat sig igenom alla sju säsonger av tv-serien ”Sons of Anarchy” griper slutscenen tag. Huvudpersonen Jackson ”Jax” Teller, ordförande i den tungt kriminella motorcykelklubben i norra Kalifornien, jagas av ett polisuppbåd efter en lång dag av avrättningar, vedergällning och uppgörelse. Nu återstår bara ett sista svek att sona i denna Jax Tellers monumentala hämnd som ska återställa ordningen i hemstaden Charming, nämligen hans eget. I hög fart styr han motorcykeln rakt mot en mötande långtradare. Ansiktsuttrycket strax före kollisionen är harmoniskt, upplyst, Jesuslikt.

Hämnden är ljuv, lyder talesättet, och även om syftningen är oklar får man förmoda att tillfredsställelsen gäller det hämnande subjektet. I litteraturens och filmens sagovärld återkommer ofta hämnden som motiv, antagligen för att det tillhör det förbjudna. Att faktiskt ge efter för sitt hämndbegär, mer än att bara fantisera om det, är att passera en gräns eller social spärr, eftersom en sådan handling har svårförutsägbara konsekvenser och riskerar att både eskalera och kosta mer än det smakar.

Ibland skildras hämnden moraliserande och varnande just för att påminna publiken om hämndens risker. Så exempelvis i Othello, Shakespeares stora tragedi om hämnd, där huvudpersonen Jago till slut står som total förlorare. Andra gånger är hämndens etik enklare och handlar om straff och återställd jämvikt. Så ofta i sagan, som i Rödluvan där jägaren sedan han sprättat upp vargens buk och befriat flickan och hennes mormor fyller magen med sten och syr ihop, varpå vargen som inte kan röra sig dör. Så också i oräkneliga Hollywoodthrillrar där filmens stereotypa huvudperson, en patriarkal man som fått sin lyckliga familjeidyll raserad, förvandlas till en rättshaveristisk, obeveklig enmansarmé som genom sin nemesis försöker återta ett förlorat paradis, eller åtminstone se till att förövarna får betala dyrt. Lojala med filmhjälten, som vi i publiken är, låter vi denne vår ställföreträdande aktör för det förbjudna mäta ut öga för öga och tand för tand, och förföriskt nog låter vi det mest gruvliga övervåld passera som rättfärdigt. Vid filmens slut finns inget återerövrat eller ens försonat paradis utan mest ett för alla inblandade förött landskap. Hjälten står tigande som tragisk segrare över ruiner, knappast särskilt lycklig, utan mest på andra sidan ett med våld balanserat bokslut över skuld. Hade det varit vi skulle vi minsann inte ha agerat lika överilat, tänker vi kanske då, och befäster den spärr mot att hämnas som det i fantasin samtidigt är så spännande att utmana.

Vad betyder egentligen det där talesättet att hämnden skulle vara ljuv?

Emellanåt dyker karaktärer upp som bryter ett förväntat stereotypt mönster, vilket kan ge hjärnan klåda till den grad att den fortsätter processa berättelserna långt efter att boken eller filmen är slut. När det gäller hämndtemat tänker jag dels på Medea i Euripides klassiska drama, och dels alltså på Jackson ”Jax” Teller i ”Sons of Anarchy”. Bägge är tragiska gestalter som ändå genom sin hämnd på olika vis uppnår ett slags tillfredsställelse, något som skulle kunna sägas vara ”ljuvt”.

Euripides berättelse känns på många vis modern: Medeas make Jason, som hon brutit upp från sitt hemland för, har hittat någon yngre och vill skilja sig. Genom list lyckas dock Medea inte bara förgifta den unga bruden och brudens far, utan också, och enbart för att plåga sin exmake, mörda deras två gemensamma barn – en underlig prioriteringsordning kan man nog tycka i dag liksom då pjäsen skrevs.

”Du plågas själv och delar samma kval”, säger Jason sedan morden på barnen uppdagats.

”Men smärtan lindras av att du ej ler”, svarar Medea då.

Provocerande nog visar Medea aldrig minsta ånger över sin hämnd sedan den är satt i verket, utan hon gläds åt triumfen. Kvinnorna i kören har vädjat till henne att inte skrida till verket, och de har förmanat henne att det är gudarnas sak att skipa rättvisa. Jo, rättvisa kanske, men på vilket sätt ser Zeus hennes, Medeas, lidande? avfärdar hon dem. Hämnden drivs av lust eller berusning i en vanföreställning att hennes liv ändå är förlorat. Hämnden är en fix idé, i högsta grad självisk – och samtidigt oantastlig för den förkrossade Jason där Medea står i en vagn förspänd av drakar, tydligen magisk. I sin berusande hämndlystnad är hon omöjlig att nå.

I ”Sons of Anarchy” försöker Jax Teller styra motorcykelklubbens verksamhet in på en mer laglig väg. Det lyckas bara sådär – enbart under tv-seriens avslutande säsong begår klubbmedlemmarna mer eller mindre bekymmerslöst över 40 mord, samtidigt som deras energi hellre upptas av banala familjeproblem, som vem som ska få vara en del av barnens moraliska uppfostran och inte. Småbarnspappan Jax Tellers dilemma är å ena sidan denna önskan att lyfta sig ur kriminaliteten för sin familjs skull, och å andra sidan nödvändigheten att upprätthålla den oförsonliga ordning, gemenskap och identitet som klubben ger honom, där lojalitet är allt och ett svek innebär döden. Broderskapet går före allt. Förlåtelse existerar inte. Besluten om vedergällningsmord mot tjallare och svikare fattas i demokratisk ordning på slutna möten. Hämnd och vedergällning är dessa laglösas metod att upprätthålla ordning och harmoni i sin slutna värld – om inte utmanas den sociala ordning som klubben vilar på, och det får på inga villkor ske, inte ens när ordförande Jax Teller själv har begått ett ödesdigert misstag, om nu ett mord av fel person av fel anledning kan benämnas så.

”Vi säger att du sköt dig fri och flydde”, säger de snyftande klubbmedlemmarna till Jax Teller i sista avsnittet när den kollektiva avrättningen ska ske.

”Den bördan kan jag inte lägga på era axlar”, svarar han.

Mitt i en anarkistisk ordning en moral som alltså inte får vika en tum. Så följer den avslutande scenen med långtradaren. Jax Teller ser själv till att dödsdomen verkställs. Han sluter ögonen och släpper styret på sin motorcykel, sträcker Kristuslikt armarna ut åt sidorna. Klubbens ordning är hans harmoni. Ansiktet utstrålar ett slags frid.

Hämndmotivet kittlar på samma vis som förbjuden kärlek. I fantasin prövar vi hur det skulle vara att passera en otillåten gräns och under vilka förutsättningar vi skulle vara beredda att faktiskt göra det. Att skydda familjen och att skydda kollektivet, motorcykelklubben, är för Jax Teller de allt överordnande moraliska reglerna. Medeas hämnd vilar tvärtom på en misstro mot ordningen i samhället eller tillvaron. Mystiken i hennes hämnd ligger i att den endast definieras av en rätt som är hennes egen, och därför står hon också oantastlig i sin drakvagn i slutscenen. Vem rår på någon som är sitt eget universum?

På så vis är Medea anarkistisk i långt högre grad än Jax Teller. Men bägge förenas i en vedergällning som definierar dem. Om hämnden är konstruktiv är just då irrelevant, eller om den är moraliskt riktig. I stunden är hämndens natur enbart lust, och i den meningen verkligen ljuv.

David Qviström, författare och journalist