En droppe i havet eller ett ljus i novembermörkret?

Utrikeskrönika 26 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne måndag,Det har blivit dags att säga farväl. Efter åtta år som radions korrespondent både nära och långt borta så är det nu tid att göra något helt annat. Om ett par veckor packar jag undan min mikrofon, pillar av det lilla Ekot-klistermärket på datorn och lägger av med journalistiken.Så jag lever i ett slags skiftestid, där nästan allt jag gör, görs för sista gången - som att skriva den här allra sista utrikeskrönikan till P1 morgon, till exempel.Jag gör en sökning i arkivet och räknar. På åtta år har det blivit 73 utrikeskrönikor. Från Sydafrika till Grönland. Danmark, Polen, Kenya. Slovakien, Göteborg och Sudan. Bland annat. Den allra första handlade om mötet med offren för avgrundsdjup ondska i östra Kongo. Och sen dess har det ibland varit allvar, ibland rätt tramsigt. Om outtalbara danska städer, om vådan av att lita på Google maps i Swaziland, om att det alltid regnar när jag är i Polen. Om politiska vildar, arktiska isberg och moçambikiska präster. Om gubben som sålde dubbdäck i tropikerna, om danska nyord, brutala journalistmord och om människoöden i kris efter kris. Också ett evigt tjatande märker jag nu, om mitt favoritland Etiopien. Men också hur jag nästan hamnade i den danska TV-serien Borgen, om när Gandalf kom till Warszawa och om vilka länder som egentligen är världens rundaste. En del krönikor har väckt känslor, som den om hur svårt det är i ett nytt land att hänge sig åt sin egen integration. Eller den om spänningsfältet mellan yttrandefrihet och respekt för det folk håller heligt. Också har vi min egen favorit, om mötet med de lekande glada barnen i den moçambikiska by där död och katastrof just slagit till.Ja, alltså en och annan krönika blev ändå rätt bra tänker jag nu när jag bläddrar, läser och minns. Annat var mer normalbegåvat. Några faktiskt inte alls bra.En krönika, säger dom som vet, är personligt hållen och berättar om det stora med hjälp av det lilla vardagliga. Får gärna vara fyndig eller berörande och ska helst mynna ut i en spaning eller analys.Visst, allt det där är säkert sant, men jag skulle snarare beskriva en utrikeskrönika i P1 morgon som en slags ventil. En möjlighet för korren att berätta om det svåra, det absurda och det knasiga. Om de egna misstagen, aha-upplevelserna, tvivlen och sidospåren. Allt det där som den sakliga nyhetsrapporteringen inte alltid rymmer, men som alla korrespondenter samlar på sig och som definitivt kan bidra till en mer begriplig värld.Att 73 gånger har fått filtrera världen genom sin egen skalle rakt ut i ett av Sveriges största radioprogram har varit ett privilegium. Jag har gjort mitt bästa, och haft fantastiskt roligt. Så nu säger jag för sista gången ett djupt och varmt tack för att du har lyssnat!Samuel Larsson, avgående utrikeskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

26 Aug 20243min

Utrikeskrönika 23 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, fredag.Häromdagen råkade jag beställa hem den dyraste burriton jag någonsin ätit. Jag var inte tillräckligt uppmärksam och glömde bort att kontrollera en avgörande detalj när jag klickade hem tortillabrödet med bönor, ris och salsa.Summan jag såg på menyn var ju inte den jag skulle betala. Utan här i USA tillkommer ofta både skatt och avgifter först sen – vilket gör prislappen lite svårare att lista ut. Och så är det givetvis den näst intill obligatoriska dricksen, som föreslås på totalsumman och inte på den där summan man tror att man ska betala när man kollar menyn.Och det här med dricksen är en ständigt aktuell fråga i USA. Oavsett om du klipper håret hos frisören, åker taxi, köper dyr restaurangmat eller bara ber om en svart kaffe på caféet, så förväntas du lägga till en rätt saftig andel av summan i dricks.Något som även gjort dricksen avgörande för många för att klara av vardagen. Den kan stå för en rejäl del av ens inkomst – i många delstater förväntas dricksen till och med stå för majoriteten av ens inkomst, och den på förhand bestämda timlönen kan då sättas bra mycket under minimilönen som de som inte förväntas få dricks enligt lag ska tjäna.Dricksen för de som får den är alltså viktig. Och frågan hur mycket man ska ge väcker alltid diskussioner.När jag började äta på restauranger i USA för drygt 10 år sen, föreslogs jag dricksa runt 15 procent av slutsumman. Men under åren som gått har den där föreslagna dricksen klättrat allt högre upp i procentsatserna. Nu får jag dåligt samvete om jag inte ger över 20 procent dricks – alla andra tycks ju göra det.När pandemin tvingade amerikaner att stanna hemma, men personal på till exempel matställen fortsatte att arbeta, blev det också mer och mer vanligt att dricksa lika mycket även om du bara kom förbi för att hämta upp maten, eller bad om att få den hemkörd.Nåt som lever kvar för många än idag, och för mig när jag beställde hem den där dyra burriton.Dricksen är även en valfråga i USA i år. Donald Trump var först ut med att lova slopad skatt på dricks om han blir president. En flört kanske framför allt med väljarna i nyckeldelstaten Nevada, som med Las Vegas och andra mindre casinostäder är full av folk i servicebranschen. Kamala Harris ville inte vara sämre och hoppade också på slopad-skatt-på-dricks-tåget. Däremot står många ekonomer kvar på perrongen: inkomstskatten på dricks är viktig för välfärden, menar de. Och dessutom kanske rika börjar räkna en del av sin inkomst som dricks, för att slippa undan skatt.Vi får se om Trump eller Harris faktiskt slopar skatten, någon av dem kommer ju få bekänna färg efter valdagen.Själv ska jag köpa en sista frukost här nu, innan jag åker hem till Sverige igen – och kommer dricksa mina vanliga dryga 20 procent. Vi får se hur mycket jag förväntas ge nästa gång jag är i USA, för oavsett hur det går med skatten – kommer i alla fall dricksen garanterat finnas kvar.Simon Isaksson, Washingtonsimon.isaksson@sverigesradio.se

22 Aug 20243min

Utrikeskrönika 22 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London torsdag.Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Att få vikariera som korrespondent i London i fyra veckor, såg jag som en möjlighet att, utöver bevaka nyheter, bevaka restauranger. London, som i hundratals år varit en lockelse för många människor, har tidigare frestat med teater och musikaler i West End, konserter på Wembley och Ronnie Scott's och shopping i enorma varuhus. Allt det där finns givetvis kvar, men nu är det framförallt maten som gör den brittiska huvudstaden attraktiv och får foodies att vallfärda hit. Här finns de senaste trenderna, som surdegsdonuts, fikonlövspannacotta, saritas och milkcakes, bredvid de traditionella fish and chips-, afternoon tea- och Sunday roast-ställena. Alla kostpreferenser kan mötas: det finns halalversioner av full english breakfast, glutenfria scones och vid varje kaffebeställning får jag frågan om vilken mjölksort jag önskar. På grund av, eller tack vare, brittiska imperiets koloniala arv, finns ju många av samväldets alla kök representerade i London, både i lyxversioner på fina adresser och i små hål i väggen-varianter. I flera dagar försöker jag få bord på en malaysisk restaurang med 15 sittplatser på rangliga stolar, och till slut lyckas jag få testa deras rendang. En annan dag vill jag äta lunch på ett bangladeshiskt biryaniställe, men uppmanas av en vänlig servitör att vänta en timme tills fredagsbönen är avklarad. Den starka risrätten sköljer jag sen ner med en borhani, en ljusgrön yoghurtdrink med mynta. I Southall testar jag paan, ett knyte av betelblad innehållandes en både klibbig och knaprig söt massa, som doftar rosenblad. Från 2004 fram till Brexit var östeuropeer den största invandrargruppen till Storbritannien, men trots det finns inte så många polska eller rumänska restauranger i London. Vad det beror på får nog en nationalekonom eller måltidsforskare svara på. Efter att ha lämnat Europeiska unionen är det nu billigare för britterna att importera livsmedel från länder utanför EU, så det kommer kanske märkas på restaurangutbudet framöver. Det finns så mycket här i London jag vill prova i matväg och jag planerar minutiöst mina frukostar, luncher och middagar för att få ut mesta möjliga kulinariska upplevelse av min vistelse. Men urvalet är oändligt. På väg till ett matställe upptäcker jag ett annat och måste utöka min lista. Den italienska restaurangen jag suktat efter i veckor visar sig ha semesterstängt när jag kommer fram. Växelkursen är inte den bästa för oss svenskar och punden rinner i väg ur min plånbok. Då är det tur att det precis som i min mataffär hemma i Sverige, på min lokala matbutik här i London finns en svinnhylla med mat som är prisnedsatt. Det är ju gott med pasta och tomatsås här också. Så jag tar med mig många matminnen hem igen efter mina fyra veckor som vikarierande korre. Men jag glömmer helst notorna. Madeleine Bengtsson, Londonmadeleine.bengtsson@sverigesradio.se

22 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På gatan i Jerusalem, på restaurang i Tel Aviv, på sjukhuset i Haifa, i kyrkan i Betlehem, hos bosättarna och beduinerna på Västbanken – överallt finns den. Oförsonligheten.Det är som om man överhuvud taget inte kan ta in varandras argument. Jag går mellan två väsensskilda världar flera gånger om dagen.Bara två? Undrar min vän som jobbat här i flera år. Det här är en av de mest komplexa konflikterna i världen. Israel är ett djupt splittrat land, med en högljudd ultrahöger i regeringen som driver en aggressiv bosättarpolitik och pratar om fullständig seger samtidigt som många demonstrerar mot regeringen och kräver omedelbar vapenvila. Palestinierna har inte haft demokratiska val på nästan 20 år, och en man som driver konstgalleri i Jerusalem beskriver valet mellan Hamas och Fatah som ett val mellan pest och kolera. Överallt hör jag önskemål – krav – på nytt ledarskap, på båda sidor.Nog är det ironiskt att tänka på de flertalet Nobelpris som delats ut för förtjänstfulla insatser i den här konflikten när parterna idag står till synes längre ifrån varandra än någonsin.Jag möter en svensk-judisk kvinna som bott i över 40 år i Jerusalem. Hon berättar om den första intifadan i början på 90-talet, när hennes äldsta var alldeles nyfödd. Då varnades det för farlig gas, och kvinnan kommunicerade med sin dotter iförd gasmask i skyddsrummet. Nu, över 30 år senare, födde dottern sitt första barn i samband med Irans attack mot Israel i april. Då sprang kvinnan ner i skyddsrummet med sitt nyfödda barnbarn i famnen och tänkte: En hel generation senare – och konflikten är inte en millimeter närmare en lösning.En palestinsk lärare jag träffar på en middag säger att Hamas attack förstås är vidrig, och inget som han försvarar – samtidigt så konstaterar han att terrorattacken har rört om i grytan och satt världens ögon på konflikten. Tänk att det behövdes så groteskt våld för att världen ska vakna, suckar han. Så, har våldet vunnit? I alla fall för stunden. Det är avgjort de mer våldsamma fraktionerna som just nu har kommandot.I ett kristet kloster nära Betlehem möter jag chefsnunnan. Hon välkomnar alla religioner till sitt kloster, där de driver skola och ekologiskt jordbruk. Det här landet är Guds land, säger hon, och kristna, judar och muslimer har alla samma gud. Alla är guds barn, och fred kommer inte från förhandlingar – parterna hatar ändå varandra. Fred finns bara i hjärtat, även om det är ett mycket svårt budskap att ge i dessa tider, säger nunnan.I en by nära staden Haifa möter jag en grupp som ägnar sig åt ”peaceful islamic jihad” - fredligt heligt krig – finns något sånt? Jo, berättar en man i byn, jihad betyder på arabiska strävan eller kamp, och stora jihad (jihad akbar) handlar om en inre ansträngning för att leva som en god muslim, i fredlig anda, menar mannen. När jag för den mer våldsamma tolkningen av jihad på tal skakar han på huvudet och ger eko till den kristna nunnans ord: Min gud tycker att dom är idioter, säger han. Att kriga med vapen är bara ett sätt att skapa lidande för vanligt folk. Och i slutändan är vi alla bara vanligt folk, oavsett om vi är judar, muslimer eller kristna.Mia Odabas för P1 morgon i Jerusalem

21 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chicago, tisdagDet blåser i the windy city. En varm bris drar in från Lake Michigan och sanden yr upp från baseballplanen på hörnet, där ett juniorlag tränar kast efter kast.Jag går runt i södra Chicago och gör intervjuer, frågar folk om viktigaste valfrågan och vad de tycker om demokraternas konvent, som nu pågår för fullt i andra änden av stan. Det blåser så mycket att det viner i min bandspelare. Jag blir tvungen att använda ett extra puffskydd, det ser ut som en liten pälsmössa som jag trär på mikrofonen.En man i ljus stråhatt höjer på ögonbrynen lite och undrar om det är ett marsvin jag sträcker fram mot honom, eller om jag verkligen är radiojournalist.Han säger att för honom är ekonomin den viktigaste valfrågan. Matpriserna som bara stiger, bensinen som blir dyrare, inflationen.Jag tror att Kamala Harris kan göra något åt det, säger han. Hon verkar ju bättre än Biden.Kamala Harris har kommit till Chicago med medvind i ryggen och opinionssiffror som ger partiet ett nytt självförtroende. Alla delegater jag träffar säger samma sak: nu har det vänt, hon har gett oss hopp, hon kan vinna över Donald Trump.På partikonventets första kväll håller Joe Biden sitt tal. Scenen är pyntad i blått med amerikanska flaggor i fonden, Biden står i en cirkel av ljus. Hyllningarna vill aldrig ta slut, delegaterna står upp i bänkraderna, kamerorna blixtrar och jublet stiger mot taket. Thank you Joe.Undrar hur det låtit om Biden varit kvar som kandidat? Hade det jublats då? Nu drar demokraterna istället en kollektiv suck av lättnad. Biden är reducerad till förpratare. Han kliver av scenen, åker till Kalifornien på semester resten av veckan, medan Kamala Harris träder in i strålkastarljuset.Demokraterna har vänt, gått från depp till pepp på bara några veckor. Och ändå är det ju samma Kamala Harris, som för några månader sen fick kritik även från de egna partivännerna för att vara för vag och för osynlig som vicepresident. Inte tillräckligt drivande.Nu verkar kritiken vara glömd. Kamala Harris, som aldrig vunnit ett enda primärval, har förvandlats från ifrågasatt vicepresident till hyllad potentiell president. Demokraterna talar upprymt om politiskt momentum, Kamalamentum som delegaterna kallar det.I blåsten i ett gathörn i södra Chicago säger en kvinna på hundpromenad att ärligt talat...Kamala Harris bästa egenskap just nu, det är nog att hon inte är Biden. Och att hon fanns där som ersättare vid precis rätt tillfälle.Partiet har skakats om. Och det var precis vad vi behövde, säger kvinnan med hunden. Kanske håller vinden i sig hela vägen till valet i november.Ginna Lindberg för P1morgon i Chicago

20 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, måndagNär jag går längs folkmyllret på ett av de större stråken i här, så hör jag dem. Växlarna i gathörnen som erbjuder sig att växla dina dollar mot pesos på svarta marknaden...Cambio, cambio hör jag dem säga i kör. Cambiar eller cambio på spanska betyder byta, förändra, växla. Men den här krönikan ska inte handla om den argentinska ekonomin, eller hur man växlar pengar här, något som jag tagit upp i en annan krönika.När jag hör växlarkörens cambio, slår det mig att det, är nog det ordet som jag fått höra mest under min vistelse här.Inför valet i Venezuela för några veckor sedan, hoppades många på en cambio. En förändring av regeringen, tillvaron, vardagen, ekonomin och synen på framtiden. Oavsett om man var för presidenten eller oppositionen.Jag tänker på mormor som jobbade sju dagar i veckan och skulle rösta på president Maduro, men ville att hennes barnbarn skulle kunna få gå i skolan mer än en dag i veckan och få än bättre tillvaro.Eller studenten och förstagångsväljaren som sa att han också hoppades på en förändring efter valet. Men jag älskar mitt land, min familj. Jag vill inte flytta härifrån, jag vill stanna och kunna säga att jag är från Caracas, Venezuela och vara stolt över det.Och sen dem som överväger att lämna landet och de förändringar som väntar i ett nytt hemland.Cambio.Här i Argentina har några av de jag kommit i kontakt med här också sagt att man vill ha eller hoppas på en förändring i spåren av landets år av ekonomisk turbulens. Och kanske kan det ske med den nya styret.Det måste bli en förändring, det kan inte fortsätta som det har varit. Så många år som vi levt med det här. Vi behöver en cambio. Och den här gången tror jag att det kommer bli så, säger en man.Vi har under så många år blivit lovade att den ekonomiska situationen skulle bli bättre, men så har blir den istället blivit sämre varje gång. Men vi har blivit vana, vi får väl se om det blir någon förändring nu, suckar hon jag pratat med som har tre jobb för att kunna leva ett bra liv.Cambio.Att komma hit har för min egen del vart lite av en cambio. Av vädret inte minst. Jag lämnade sommaren i Sverige precis när den infunnit sig, till en tillvaro med råa kalla mornar, värmeelement, dunjacka och att jag ännu en gång slås av att det finns väldigt många länder som inte verkar veta vad ett täcke och påslakan är... Det är ju vinter på den här sidan av jordklotet.Så den förändringen jag hoppas mest på just nu är att åka någonstans där det är över 12 grader varmt. Gärna sol. Men, det är förhållandevis blygsamma förändringar jag gör anspråk på här. Jämfört med vilka förändringar som människorna vars berättelser jag hört hoppas på.Karina Segura Morberg, Buenos Aires

19 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.Det är förbudsfest i Tyskland just nu. Och alla vill vara med och förbjuda något.Flitigast är den socialdemokratiska inrikesministern Nancy Faeser, bara den senaste månaden har hon förbjudit: en tidning, ett religiöst center samt föreslagit förbud mot knivar längre än 6 cm på allmän plats. Allt i syfte att skydda demokratin. Tidningen Compact beskrivs som ett språkrör för högerextrema åsikter, Islamiska centret i Hamburg beskrivs sprida islamistisk totalitär ideologi, och knivar är vassa.Oppositionspartierna är också igång och förbjuder på de håll i Tyskland där de har makten. I delstaten Bayern förbjöd kristdemokratiska CSU i våras skolor och myndigheter att använda en typ av asterisk som blivit vanlig i Tyskland för att tilltala folk på ett könsneutralt sätt i skrift. Som svar på det blev CSU själva förbjudna att gå i Pride-paraden i München.Och när tyskarna inte förbjuder saker, diskuterar de gärna vad de vill förbjuda: högern vill förbjuda cannabis igen, vänstern vill förbjuda förbränningsmotorer. Och flera politiker till både höger och vänster vill förbjuda partiet AfD, Alternativ för Tyskland, som de anser är högerextremt eller nazistiskt.AfD vill i sin tur förbjuda regnbågsflaggor på offentliga byggnader i delstaten Niedersachsen, och när det ordnas kärleks- och rejvparad i centrala Berlin imorgon, så är regnbågsflaggor tillåtna, men nationella flaggor är förbjudna.Ska man skratta eller gråta, kanske en förvirrad tysk frågar sig mitt i förbudsfesten. Skratta ska man inte, för lustgas, det ska också förbjudas, åtminstone för unga. Vad jag vet finns inget planerat förbud mot att gråta. Men det kanske vore en idé. Gör det förbjudet att vara ledsen, då skulle ju alla vara glada!För visst är det så, att om man förbjuder allt man inte gillar, så försvinner allt det dåliga och allt blir bra?Jack Lantz, Berlin.

16 Aug 20242min

Utrikeskrönika 15 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.Bilen närmar sig trottoaren, den stannar och med telefonen låser jag upp dörren och sätter mig i baksätet på den självkörande taxin.God kväll, Parisa står det på skärmar i bilen. Så spelas en informationsfilm upp som uppmanar mig att sätta på mig bilbältet och inte röra ratten.Jag får också veta att mikrofonerna i bilen endast slås på om jag vill kontakta supporten. Så det är bara att sjunga för full hals, säger den vänliga rösten i videon.Just det där sista vågar jag inte lita på, paranoid som jag är. Bilens insida övervakas av både kameror och mikrofoner och även om det krävs mer än att sjunga falskt för att materialet ska användas så vågar inte jag ta risken.Och visst är det smidigt och enkelt att klicka fram en bil, helt slippa ägna sig åt påtvingat socialt kallprat med en chaufför för att sen släppas av utanför sin dörr utan att behöva avgöra om föraren var värd en, tre eller fem dollar extra för mödan?Jag la upp en film på min åktur på sociala medier, i klippet ser man ratten svänga utan att händer kontrollerar den. Var det inte läskigt? frågar flera som sett mitt lilla äventyr.Inte alls, faktiskt. Bilen kör nämligen lugnare och försiktigare än någon taxichaufför som någonsin kört mig. Eller någon människa jag någonsin åkt med, för den delen. Så jag känner mig aldrig rädd under de drygt tio minuter det tar att åka från restaurangen till lägenheten.Och de självkörande taxibilarna är en etablerad del av San Franciscos stadsbild. De har redan funnits i några år och nu har de fått grönt ljus att åka på motorvägarna för att så småningom kunna ta kunder som vill åka längre än bara i stadskärnan.Och precis som att insidan av bilen jag åker med är bevakad så filmar de självkörande taxibilarna konstant sin omgivning. Kameror på utsidan kombinerat med sensorer runtom bilen ger fordonet information om staden, trafiken och fotgängare för att inte olyckor ska ske. Men den fångar också upp annan information om sin omgivning.2021 kontaktades ett av företagen som sätter självkörande bilar på San Franciscos gator av polisen som försökte lösa ett mord på en taxichaufför. I övervakningsbilderna från brottsplatsen la polisen märke till flera självkörande taxibilar - alla med kameror som filmade platsen från olika vinklar.Självklart ska ett företag med tillgång till kameror som potentiellt kan lösa ett brott hjälpa polisen, menar en del. Samtidigt menar andra att det är problematiskt att som vanlig fotgängare bil filmad av mobila övervakningskameror utan att bli informerad och ge sitt godkännande - och att filmen sen används i till exempel en brottsutredning.Än så länge finns självkörande bilar i USA och Kina, men hemma i Sverige kan det nog dröja innan vi åker förarlöst till krogen. Dessutom skiljer sig lagstiftningen vad gäller övervakning och AI mellan USA och EU inte minst som nu är först i världen med AI-lagstiftning.Jag byter låt i bilen som erbjuder en lång spellista - framtiden är här, tänker jag! Volymen är hög - nästan på gränsen till för hög. Men i förarsätet finns ingen människa att ta hänsyn till och det är väldigt, väldigt kusligt.Parisa Höglund, San Francisco

15 Aug 20243min