En droppe i havet eller ett ljus i novembermörkret?

Utrikeskrönika 14 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, onsdag.Trots att USA är ett till ytan så enormt land, med så starka kontraster – så går det att på bara några timmar se rätt många av dess sidor.En morgon kan börja här i Washington DC. Den pulserande huvudstaden. Med stora brandbilar som tränger fram med sirener som ekar mellan byggnaderna. Restauranger med turister. Anställda i alldeles för varma kostymer som skyndar fram.En hyrbilsfirma där vi får vänta flera timmar på vår bil eftersom hen som haft den innan fastnat i trafiken eller kanske tagit en extra halvdag med bilen utan att säga till.Men väl i den där minibussen, som det visade sig vara, är vi efter ett par rondeller och motorvägsavfarter ute ur storstaden. Nu är det Virginias stora gårdar som swishar förbi utanför fönstret. En och annan vingård till och med. I det här countyt, Loudon county, tjänar folk mest pengar i hela landet. Och här var det Joe Biden som fick överlägset flest röster i förra valet, precis som han fick i Washington DC. Vid ett och annat hus går det även nu att skymta en skylt utanför, som numera bär namnet på Bidens vicepresident Kamala Harris.Men så öppnar landskapet upp sig helt. Borta är de maffiga vingårdarna och träden längs vägen som skymmer utsikten. Nu sträcker en stor dal ut sig samtidigt som vi passerar gränsen till West Virginia. I de små städerna framför oss är inkomsten betydligt lägre än bland vingårdarna bakom oss.På dinern där vi äter köttfärslimpa finns inga turister. Endast ett par ur personalen som skvallrar om barndomsvännen Jasons havererade äktenskap. En stor lastbil parkerar utanför och chauffören hälsar vant när han kliver in. Väggarna är fulla av klistermärken med olika budskap om vikten att stötta de amerikanska soldaterna utomlands.Åter på vägen blir vi omkörda av en pickup truck utan dörrar, med en stor flagga på flaket som bär Donald Trumps efternamn. Här valde invånarna en helt annan väg än i delstaten intill. I vartenda county i West Virginia vann Trump förra valet. Här är ett av hans allra starkaste fästen i hela USA, och han ser ut att kunna räkna hem delstaten med råge även denna höst. Trots att vi bara är ett par timmar från Washington DC har allt från dialekten till opinionen redan hunnit ändras så pass mycket att vi kan se en helt annan del av USA. Men en gemensam nämnare är att både folk i Washington och West Virginia som jag pratar med, oroar sig för hur splittrat landet blivit. Hur de olika politiska åsikterna sliter isär landet och hur det tycks omöjligt att reparera. Och att allt kommer gå åt skogen om den från motsatta sidan vinner valet.Oavsett vem det blir, så har presidenten en stor utmaning framför sig: att vända pessimismen och få amerikanerna att hitta fler gemensamma nämnare igen. Man kan ju komma rätt långt på bara ett par timmar.Simon Isaksson, Washingtonsimon.isaksson@sverigesradio.se

14 Aug 20243min

Utrikeskrönika 13 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Perth, tisdag.Jag är inparkerad. I ett underjordiskt garage i centrala Perth där det doftar avgaser och betong är min normalstora hyrbil som en liten leksaksbil.Till vänster – en monsterpickup från ett amerikanskt märke.Till höger - en lika stor grå best från Kina.De är groteska. Och de är överallt.Redan när jag kliver ut från flygplatsen, och bländas av det nästan övermänskliga ljuset och knallblå himmel, trots att det är mitt i vintern, möts jag av dem. Där på parkeringen som kostar 170 spänn i timmen: bilarna som tagit över Australiens vägar, skapat debatt om miljön, och genererat avsky och avund. Rad efter rad med enorma suvar och pickuptruckar, så kallade utes.Trenden med allt större fordon kom för några år sedan, och ligger i linje med Australiens tendens att följa amerikanerna. Större är bättre.Innan bilarna var det ”McMansions”, enorma villor med alldeles för många sovrum och TV-rum i klass med biosalonger. Självklart inga lågenergihus.Och det är inte bilarna heller.Vad drar en sådan här tänker jag, googlar snabbt, och sätter morgonkaffet i halsen. Nästan en liter diesel milen. Även om bränslepriserna är lägre i Australien är det ändå nästan 14 kronor milen.Bilarna är dessutom bredare och längre än vanliga fordon, så pass att den australiska standarden för parkeringsfickor håller på att revideras.Reklamen för bilarna har tuff musik och säljer äventyr och frihet. Den riktar sig till mannen som ser sig som macho, som en bloke, eller är han kanske egentligen en bogan?Bilarna kallas ibland skämtsamt i australiska medier för penisförlängare.Kärleksaffären med pickupen, the ute, är lång, och starkt kopplad till den australiska identiteten.Ett viktigt fordon för tradies, alltså byggarbetare, och oumbärlig för den som jobbar med lantbruk.Men numera är det snarare mellanchefen i stan som kör en tvåsitsig mastodont-ute med V8-motor till jobbet.Och den välbetalda gruvarbetaren som drömmer om en riktig fuck off ute – kort översatt en stor släng dig i väggen pickup – när de tjänat nog pengar för att gå i pension vid femtio.SUV:ar och pickuptruckar stod för nästan 55 procent av alla nya bilköp down under förra året.Och Kina har tjänat stort på det här.För när EU har gjort det allt svårare att sälja bränsleslukare siktade bland annat Kina och Amerika in sig på ett land där man kunde göra affärer.Australien är idag det enda OECD-land som inte ställt krav på biltillverkarna när det gäller bränsleförbrukningen på nya bilar.Men nya regler är på ingång nästa år, med ett undantag – flera av de populäraste modellerna av stora bilar.Tillbaka till parkeringsgaraget. Jag har lyckats trycka mig in i min egen bil.Sensorn på back-kameran tjuter, det är något för nära både till vänster och höger, ta dit ut för helvete. Jag sniglar mig ut, andan i halsen.Det gick. Den här gången.Rättelse från P1 Morgon: I en tidigare version av utrikeskrönikan sades att Australien i dag är det enda OECD-landet som inte har utsläppsbegränsningar. Rätt är att Australien är det enda OECD-land som inte ställt krav på biltillverkarna när det gäller bränsleförbrukningen på nya bilar.Rättelsen gjordes 13 augusti klockan 14.00.Carrie Söderberg, Perthcarrie.soderberg@sverigesradio.se

13 Aug 20243min

Utrikeskrönika 12 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangalore, måndag.Det har varit några intensiva veckor här i Sydasien. Naturkatastroferna har avlöst varandra. Jordskred, översvämningar och skyfall av domedagsintensitet. Klimatförändringarnas konsekvenser är något alla pratar om och är rädda för.Och så har vi den politiska dramatiken. För exakt en vecka sedan avgick Bangladesh premiärminister Sheikh Hasina när det stod klart att landets militär inte tänkte stoppa de demonstranter som trotsade utegångsförbudet och i tusental var på väg till residenset där hon befann sig. Hennes hastiga avgång och flykt till grannlandet Indien har inte bara skakat om Bangladesh. Det är andra gången på bara några år som unga i den här delen av världen lyckats få bort en premiärminister eller president som man anser har passerat bäst före datum. Förra gången var det Sri Lanka. Utvecklingen i Bangladesh följs noga av de kringliggande nationerna. Samtidigt i Paris utspelade sig ett annat drama. Det såg nämligen ut som om Indien hade en verklig chans att få sitt första OS guld för damer. I brottning i 50-kilos klassen. Vinesh Phogat var så nära att skriva historia och varje steg i tävlingen följdes intensivt hemma i Indien. Men samma morgon som guldkampen skulle hållas inträffade katastrofen. Vinesh Phogat vägde 100 gram för mycket och diskvalificerades. Regler är regler och i OS är de strikta, säkert av goda anledningar. Men Vinesh Phogat har överklagat beslutet och kräver en delad silverplats. Därtill har en debatt kring regelverket tagit fart. För en indisk publik är hon inte bara känd för sina sportsliga prestationer. Våren 2023 var hon ansiktet utåt i en strid att få bort den dåvarande ordföranden i Indiens brottningsförbund. Hon och en rad andra kvinnor anklagade bland annat honom för sexuella trakasserier. I stället för att träna inför OS sittstrejkade hon och många andra brottare utanför förbundets kontor. De blev våldsamt ivägkörda av polis. Ordföranden var då också parlamentsledamot för regerande BJP. Vinesh Phogat brukar tävla i en annan viktklass och kvällen innan OS-guldet skulle avgöras vägde hon mer än två kilo över tillåten gräns. Genom att inte äta eller dricka, fortsätta träna och svettas i bastu gick hon ner allt utom 100 gram. En förkrossad atlet skrev efteråt på sociala medier att nu ger hon upp sporten: Mamma, brottningen vann. Jag förlorade, skrev hon. Hon är inte den enda ur den indiska truppen som inte nått så långt som man hoppats här. Sport i OS-sammanhang är inte landets starka sida som ju mer är känt för sina cricket framgångar. Även i en helt annan sport; schack rekommenderas att hålla koll på Indien. De unga mästarna är många och hungriga. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

12 Aug 20243min

Utrikeskrönika 9 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, fredag.Vi sprang på varandra på en elektronikbutik och började prata – jag och min nye vän från Guinea, ett land som sällan får utrymme i svensk media. Nu fortsätter vi samtalet på ett fik över varsin kopp espresso.Det är spännande. Metodiskt går han igenom landets historia och utmaningar. Hur han drömmer om Guineas rikedom – guld, diamanter, uran, jord rik på aluminium – skulle kunna användas för folkets bästa istället för att berika de utländska gruvbolagen.Och så har vi diktaturen också, flikar jag in. Landet styrs ju sen 2021 av en militärjunta.Ah, det där, det är bara militären som försöker skapa lite ordning i landet, säger min nye vän. Missförstå mig inte, fortsätter han – jag är för demokrati, när det fungerar som här.Men du måste förstå att civilt styre i Afrika ofta handlar om en stark man som plundrar staten på resurser och behåller makten genom en pakt med sina anhängare – ofta sin egen etniska grupp.Statsvetare har kallat det för la politique du ventre, magens politik. Ledare som ogenerat äter upp statskassan, använder landets pengar till palats och privatjet – och till att köpa lojalitet och röster från den egna gruppen. Nigerianska politiker som under valår delar ut mat, kläder och kontanter till sina kärnväljare. Demonstrationer i Zimbabwe, Kenya och Elfenbenskusten där folk ska ha deltagit eftersom de fått betalt.Att järnhårda militärregimer skulle vara en lösning är såklart inte sant. Tvärtom har några av historiens värsta härskartjuvar tagit makten just genom militärkupper.Men min guineanske fikakompis – och andra med honom – drömmer om en annan typ stark, auktoritär ledare. Någon som kommer och bara styr upp allting.Många jag pratat med på kontinenten sneglar avundsjukt på lilla Rwanda, där den nyss omvalde president Paul Kagame styr med järnhand: bygger en stark ekonomi som kommer befolkningen till del. Ingen demokrati kanske – mellan skål och vägg kan till och med hans egna medge anhängare att valen inte är fria, hur skulle ett majoritetsstyre fungera i ett land där stora delar av befolkningsgruppen för 30 år sedan försökte utplåna minoriteten tutsier?Men Rwanda ses samtidigt som ett av Afrikas minst korrupta länder.I Guinea har militären antytt att de kommer hållas val nästa år. Kanske, eventuellt. Det kommer bli bra, bara de får en chans att strukturera upp saker – säger min nye vän och dricker upp sin espresso.Jag, som ju gillar det fria ordet, blir ibland rätt deppig av att tänka på afrikansk politik.Men så kommer jag att tänka på att det finns en ny, annan kraft på kontinenten – de unga människor som nu gått ut på gatorna i Kenya, Uganda och Nigeria.De som drivs av en genuin ilska mot korrupta ledare och som inte är köpta av politiker med stulna sedelbundar.Markus Alfredsson, nu hemma i Göteborgmarkus.alfredsson@sverigesradio.se

9 Aug 20243min

Utrikeskrönika 8 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, torsdag.För första gången i mitt liv besökte jag nyligen vårt vackra grannland Norge. Och det var en djupt avskräckande upplevelse. Förväntningarna på förhand var väl de vanliga, att Norge är precis som Sverige fast lite finare och lite bättre. Roligt att äntligen besöka Norden premium, tänkte jag. En slags skandinavisk gulfstat fast politiskt oproblemtisk. Men istället var hela vistelsen ungefär såhär: ”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”. Man hör tyvärr lite dåligt vad som sägs på grund av mitt allt för ivriga svar och nervösa skratt men det är en av intervjupersonerna som jag var där för att träffa som frågar mig om jag förstår vad han säger. Vi tar det igen. ”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”. Det gjorde jag inte. Tydligen har de norrmän som jag pratat med tidigare i mitt liv, utanför Norge, i smyg svenskifierat sin norska, utan att säga något. Det jag har trott var riktig norska, har i alla år varit den berömda skandinaviskan. Och nu satt jag här framför en av Norges högst uppsatta polischefer, i en mycket seriös intervju om svensk gängkriminalitet som spridit sig till alla Norges polisdistrikt, med den obehagliga insikten sakta stigande inom mig. Norska är inte svenska med glatt meningsslut. Det är ett helt eget språk.Jag blev irriterad. Även om jag såklart vetat om det här i teorin, så hade inte jag verkat så dum just nu om det här folket inte hade varit så otroligt trevligt och i lönndom anpassat hela sitt konverserande efter mig när vi stött på varandra ute i världen genom åren.Till slut blev det iallafall middagsdags även den dagen. Men vänta. Hade inte jag alldeles nyss hört på radion att en av de enda valutorna som till och med är svagare än vår egen svenska krona, är den norska. Jo, visst hade jag det. Lite plåster på såren efter de språkliga fadäserna, tänkte jag, som bott de senaste veckorna i euro-landet Finland. Men jag kan nu meddela att även om den norska kronan stundvis är svagare än den svenska så väger det inte upp när en pad thai kostar dryga 200 kronor. Jag betalade, promenerade hem mot det inte alls särskilt vackra hotellkomplexet i regnet som aldrig slutade falla och längtade tillbaka till mitt euro-Finland.Att favorisera bland länderna i sitt bevakningsområde känns nog för vissa journalister som att välja vilket av ens barn man älskar mest. Eventuellt strider det också mot någon form av public service-princip om opartiskhet och neutralitet. Men jag har i det här fallet inga problem med varken det ena eller det andra, vad nu det säger om mig som framtida förälder eller anställd. För jag måste få säga att tyvärr Norge, men det är Finland som den här sommaren har vunnit mitt hjärta. Felicia Hassan, Helsingforsfelicia.hassan@sverigesradio.se

8 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdagDet är en sensommardag som den här, vid en pittoresk tysk badsjö, som mitt kärleksförhållande med den tyska ordningen definitivt tar slut.Vi har länge haft ett knakigt förhållande. Visst är det lätt att bli förälskad i ett land där det mesta bara funkar, men så plötsligt står du där vid ett övergångsställe tillsammans med tio andra tyskar och väntar på grön gubbe, minut efter minut, fast det inte finns en enda bil i sikte. För man kan ju inte gå mot rött, det går ju inte!Eller så står du där i affären som bara tar kontanter och nekas att handla, för det saknas 0,01 €, alltså en tiondels krona. Och du kan ju inte betala för lite, det går ju inte!Visst kan man förstå, att det är bra med trafiksäkerhet och bra med en kassa som stämmer vid dagens slut. Men ibland har jag funderat – blir tyskarna ändå inte lite begränsade i sina liv av den tyska ordningen? Och så, en varm sensommardag, blir jag säker på min sak.Det är över 30 grader varmt och outhärdligt inne i stan, så jag har tagit mig ut till en badplats. En tysk badplats är inte som en svensk, dit man bara kan åka, byta om och hoppa i vattnet hur som helst, nej nej, hur skulle det se ut? En tysk badplats är inhägnad, prydligt städad och bevakad och du betalar ett inträde på 3 € kontant. Men när jag nu kommer till ingången med mina jämna mynt redo, så möts jag av en stängd dörr och ett plakat: Badplatsen är stängd, öppnar igen nästa sommar.Ah, det borde jag ju förstått! Står det i schemat att sommaren är slut så är den slut, även om det är 30° varmt. Men den här dagen känner jag mig lite rebellisk. Jag fortsätter gå längs stängslet, och se, efter ett tag tar det inhägnade området slut, och sandstranden fortsätter bortanför det, glittrande vit och inbjudande med svalkande blå vågor och fullt med solande tyskar. I ett nafs byter jag om till mina badbyxor, springer ut och kastar mig i vattnet.När jag kom upp till ytan känner jag dussintals ögon som förvånat stirrar på mig. Och jag inser: jag är den enda som badar. När jag går upp ur vattnet hör jag en röst från en liten flicka:Mutti Mutti, ich will auch schwimmen! Mamma mamma, jag vill också bada!Och medan jag sätter mig i den gassande solen hör jag mammans medlidsamma röst svara:Nej mitt barn, det går inte. Det här är ingen badplats.Det var då det tog slut mellan mig och den tyska ordningen.Jack Lantz, Berlin.

7 Aug 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Går det att leva som vanligt när man väntar på ett storkrig?De senaste veckorna här i Israel har ställt den frågan på sin spets. 12 döda barn på en fotbollsplan i en by på Golanhöjderna - en dödad hög Hizbollachef i södra Beirut - högsta politiska Hamasledaren dödad i Teheran och ytterligare en Hamasledare bekräftad död i Gaza. Och ledarna i Israel, Iran, Hamas och Hizbollah trumfar nu varandra med retoriska hot om hämndattacker.Så nu står vi här. I väntan på ett storkrig. Alla pratar om det, men ingen vet när eller om eller hur det kommer. Vad gör man då? Hur förbereder man sig för någonting man egentligen inte vet något om? Ska man lämna landet? Eller jobba på som vanligt? Ska man riskminimera, eller kanske tvärtom leva varje ögonblick som om det vore det sista?Folk jag träffar här pratar förstås om detta. Hela tiden. Det plingar i telefonen hos mannen bredvid mig på caféet. Jag hör honom avhandla tre olika krigsscenarios på engelska. Frisören utanför mitt hotell är rädd, säger hon, men hon har baxat en frisörstol ner i ett slags källarutrymme och klipper sina kunder där. Lite säkrare, resonerar hon. I Tel Aviv sitter folk klistrade vid sina mobiler mellan doppen i havet på stranden. Och på besök i bosättningar på Västbanken träffar jag israeler som litar på armén och som ser krig som oundvikligt. Och palestinier i Ramallah håller med - om just det oundvikliga.Det bunkras förstås. Bärbara elgeneratorer och power banks har strykande åtgång, och mannen i kiosken bredvid mitt hotell berättar om storsäljarna just nu: vatten på flaska, konserverad tonfisk och salami. Men det är långt ifrån panik här.Den här lite mer fatalistiska icke-oron möter mig överallt. Mannen i herrekiperingsbutiken i de judiska kvarteren i Jerusalem skakar på huvudet när jag frågar om han är rädd - nej nej, det här har vi väntat på och det måste ske. En palestinsk kebabförsäljare ler trött och säger ”inshallah” - om gud vill kommer vi att klara detta. Man söker tröst i det som ligger en närmast - ett välfyllt skyddsrum, Israels armé, Gud, profeten eller profeterna.Som svensk famlar man ju lite här. Hur kan vardagslivet fortgå när storkriget knackar på dörren? Kan man inte få hjärtattack av att tänka på att ens liv och familj kan slås i spillror, vilken dag som helst?Jo, förstås. Men - när man har bunkrat sitt vatten och sin salami, kollat skyddsrum och packat en ”grab bag” - den lilla väskan med det allra nödvändigaste, samt diskuterat möjliga och omöjliga scenarios för attacker från olika håll - ja då är man tillbaka på ruta ett. Då fortsätter det vanliga livet. Det är ett barn som ska hämtas från skolan. Mat ska lagas. Jobb ska skötas och tvättmaskinen måste gå.Förvånande? Eller - bara mänskligt?I Gaza har det pågått storkrig i tio månader. Där finns inte lyxen att tänka efter före. Så mina tankar landar i att så länge det grundläggande fungerar är jag bara tacksam. Och försöker leva just som vanligt. Även om axlarna har fastnat uppe vid öronen. Och jag såklart har min ”grab bag” redo.Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem

6 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, måndag.Planet har precis landat i Bangkok, det är tidig morgon och det råder viss förvirring bland passagerarna. Ska vi inte av nu? Vad är det som hänt?Plötsligt släcks bältesknappen i taket och en ung man med tovigt ljust backpacker-skägg ställer sig genast upp och börjar rycka i bagageluckan.“Sit down please, remain seated, we have security risk”.Personalen låter stressad. Jag tänker att det kanske är ett sjukdomsfall, att vi snart får se någon stackare lastas av på en bår. Kanske ett dödsfall, hemska tanke.Men så kliver två thailändska poliser ombord med allvarlig uppsyn iklädda de där osmickrande brungröna uniformerna som smiter åt. De går bestämt längs mittgången, och stannar till hos en äldre man. Han reser ensam, och jag såg honom redan i loungen på flygplatsen och tänkte den kanske inte så generösa tanken: Han ser ut som om han reser mycket i Asien – och inte för sol och bad.Han förs ut av poliserna, lunkar fram i sina trekvartsbyxor med sliten midjeväska. Kameraryggsäcken har de också tagit.Jag frågar den unge mannen bredvid mig som ofta reser till Thailand i jobbet och inte verkar särskilt förvånad: Är det här vanligt?”Ja”, muttrar han. ”Du vet, pedofiler”.Här ska förtydligas att det är oklart varför mannen fördes av flyget.Men tankarna snurrar. Tv-programmet Gränsbevakarna har lärt mig en del om vad både tullen och polisen letar efter när de tar män som reser ensamma. Kamerautrustning, minneskort, ganska lite packning i övrigt – och klippkort till Sydostasien.Fortfarande den del av världen där barn är mest utsatta för sexuella övergrepp.Enligt organisationen ECPAT, som arbetar mot sexuell exploatering av barn, har teknologins utveckling gjort att det är lättare för sexförbrytare att planera sina resor, kommunicera med andra förövare, få tillgång till, producera och sprida material på barn, eller ta del i sexuella övergrepp via nätet utan att behöva lämna sina hem. Samtidigt har det aldrig varit lättare att besöka stora delar av regionen.I exempelvis Thailand har man slopat visumkravet för 93 länder, däribland Sverige, vars medborgare kan turista i landet i uppemot 60 dagar.Det ger effekt – turismen är i år på god väg att återhämta sig till nivåerna innan pandemin.Men i takt med att länder i Sydostasien försöker öka sin inkomst genom turism ökar också sexuella övergrepp mot barn.Filippinerna och Thailand ligger fortfarande i topp men nya länder är på pedofilernas horisont: Vietnam, Kambodja och Indonesien.Även de storsatsar på turismen. Nya mål ska nås, fler ska lockas dit.Men det finns både välkomna och oönskade turister.Tillbaka på flygplatsen. Det är dags att hämta väskan vid bagageband 10 i den gigantiska ankomsthallen, då jag ser jag honom igen, den äldre mannen från planet. Han är ensam. Poliserna ser jag inte längre till. Varför de tog honom har jag fortfarande ingen aning om, inte heller varför han släpptes.Men jag lämnar flygplatsen med en obehaglig känsla, tänk om han var pedofil? Och den läskiga insikten att man inte vet vem som köper barn, det kan vara vemsomhelst. Kanske till och med den trevlige unge mannen som satt bredvid mig på flyget.Carrie Söderberg, Bangkok.

5 Aug 20243min