Farväl från hemlandet: Inte Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 9 oktober. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Argentina används återkommande uttrycket: Nos volvimos todos locos – vilket betyder: har vi alla blivit galna!!???Det hör man allt oftare i ett land där inflationen är 124 procent, fattigdomen växt till över 40 procent och där det finns cirka tolv olika dollarkurser.Nu är landet på väg att få en ledare som uttrycker sig lika kontroversiellt – eller galet – som den gamle armékaptenen Jair Bolsonaro, ja ni minns, han som styrde Brasilien i fyra år och som sa att covid19 var en liten förkylning.I Argentina handlar det om Javier Milei, en 53-årig ekonom som betecknar sig själv som en ultraliberal anarko-kapitalist.Liksom Bolsonaro på sin tid sågs Javier Milei som en stackars narr utan nån chans i politiken.Milei uppträdde på olika scener som en rockstjärna i svart läderjacka och jeans, han skrek ut sin ilska mot politikerna, och hans unga anhängare drogs in i en ilsken och nästan extatisk stämning.Ett marginellt fenomen, sa förståsigpåarna då.Men inte nu längre. Javier Milei chockade alla i primärvalet i augusti, en sorts generalrepetition inför det riktiga valet 22 oktober.Milei fick flest röster, 30 procent, många fler än kandidaterna från högeroppositionen och det regerande peronistpartiet.Sen dess reser han runt i Argentina från valmöte till valmöte viftandes en motorsåg. Han kommer att skära ner staten till nästan noll - staten ska bara ha polisen och armen, punkt slut. Argentinas förbannelse är just en alltför stor stat, säger Javier Milei.På vägen har han tagit tillbaka två av sina mest kontroversiella förslag – rätten att bära vapen och laglig organhandel.Men han har rört upp känslorna i ett Argentina som har regionens mäktigaste kvinnorörelse – Milei vill nämligen förbjuda den fria abort som råder sen 2021.Från scenen låter Milei som en ilsken tonåring som skriker och stampar på golvet om han inte får som han vill.Och argentinarna verkar nu vilja satsa på att tonåringen ska rädda dom, när de vuxna - dvs de traditionella politikerna - har svikit.Så mycket luft under vingarna har Milei fått att han är den förste i offentlig ställning som vågar ifrågasätta de väldokumenterade mr-brott som den argentinska militärjuntan begick under 70- och 80-talen.Negationisten Milei säger att landet var i krig mot vänsterterrorister och att några få militärer gick över gränsen. Det är allt, säger han.30.000 försvunna? Nej, de var mycket färre, säger Milei. 700 tortyrcentra? Nej, några enstaka militärer som begick övergrepp.Javier Milei kan bli Argentinas nästa president.Motorsågen, abortförbudet och försvaret av militärdiktaturen har redan fått en del argentinare att ta sig för pannan utbrista: Nos volvimos todos locos? Har vi alla blivit galna?Ivan Garcia, Bogota ivan.garcia@sverigesradio.se

9 Okt 20233min

Utrikeskrönikan, 6 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Katowice fredag,Här i hjärtat av Polens stora koldistrikt, Schlesien, har människor och natur fått betala dyrt för decenniers utvinning av landets svarta guld.Jag minns en vän som föddes och levde här som barn. Det var först när hon flyttade till Sverige som hon förstod att snö faktiskt är vit. Under hennes barndom i Katowice var den alltid svart, eller på sin höjd mörkt grå på grund av alla föroreningar från kolförbränning och tung metallindustri.När vi gjorde en reportageresa hit i slutet av åttiotalet besökte vi ett sjukhus där nyfödda barn lades i kuvös direkt för att inte bli sjuka när de skulle börja andas in luften som var för farlig för de små liven, tung och fylld av ofattbart stora mängder hälsovådliga partiklar.De där små barnens skrik har aldrig lämnat mig. De är lätta att plocka fram ur minnet.När jag stiger av tåget i Katowice den här gången är stadsbilden en helt annan. Järnvägsstationen är modern med stora glasfasader. Utgången leder till en stor galleria och samma klädmärkeskedjor som hemma. Gatorna är tysta, visserligen fyllda med spårvagnar som kör kors och tvärs, men inga bilar, bara gångtrafik och cyklister i centrum. Folk på caféer och uterestauranger. September är fortfarande sommarvarmt.Idag lyfts Katowice fram som ett gott exempel på hur en sliten och nedsmutsad industristad faktiskt kan förvandlas till något mer modernt, klimat- och människovänligt.Men skenet från Katowices polerade fasader kan bedra. Det räcker att ta tåget en halvtimme till en annan stad för att se att omställningen från livlig gruvstad till en stad utan gruvor också kan bli mycket mindre lyckad. Där ser jag de förfallna hus, sotiga fasader och trötta ansikten jag minns från 80-talets resor hit. Gruvorna lades ner men inga nya jobb - inget nytt liv kom istället.Polen får fortfarande 70 procent av sin energi från kol. Och det finns omkring 70 000 gruvarbetare att ta hänsyn till.Snart är det val och två politiska alternativ står emot varandra. Ska man skynda långsamt och fortsätta med kol i tjugofem år till, som den nationalkonservativa regeringen vill? Eller ska man satsa på att det går att lägga ner de flesta gruvorna redan det här decenniet och samtidigt hitta nya jobb åt de som då blir utan, som den liberala oppositionen säger?Titta på Katowice säger de. Vill vi så kan vi!Men vad vill polackerna? Om en dryg vecka vet vi.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

6 Okt 20233min

Utrikeskrönikan, 5 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jerevan, torsdag.Vem ska jag tro på?57-åriga Gayane som fullständigt utesluter en möjlig samexistens mellan armenier och azerier och egentligen anser att själva begreppet azerier eller Azerbajdzjan är något konstgjort skapat, de som bor där är egentligen turkar, hävdar hon.Eller None, 57 år, som bott större delen av sitt liv i Nagorno Karabach också när där fanns azerier och hon hävdar att de levde väl tillsammans, det var inte några problem. Problemet är skapat av de maktlystna ledarna tycker hon. Hon vars flyktbil gick sönder och blev lagad av azeriska soldater, som inte ens ville ha betalt utan istället undrade varför flyr ni? Varför vill ni inte vara kvar här ?Två armeniska kvinnor, som båda minns den sovjetiska tiden, men som dragit helt olika slutsatser av det de varit med om. Och kanske har de upplevt saker och ting olika för att en bodde i en by där det faktiskt var bra relationer och en i en liten större stad med stora slitningar ?Gayane kan inte glömma 1915, hon ser Turkiets fördrivning och folkmord på armenier upprepas igen och igen, men nu av ett turkfolk som kallar sig azerier, men historiskt saknar någon azerisk stat. Hon kan inte heller glömma att det som nu kallas integrering med rättigheter till språk och kultur fungerade så att armeniska kvinnor som blev kvar och gifte sig med azeriska män fick sina namn ändrade till azeriska och deras armeniska identitet utplånades.None och en del andra armenier hävdar att det finns fler likheter än olikheter mellan folken, att det där med religionerna kristna armenier och muslimska azerier inte alls är så viktigt för de flesta är formade i det ateistiska sovjetiska systemet och religionen har fortfarande inte någon stor plats . Sen delar båda folken den tragiska erfarenheten av flykt.Men, påminner Gayane, vill vi leva i ett system som styrs av en härskarfamilj? Där ingen yttrandefrihet finns, där civilsamhället kvästs och satts i fängelse? Alla som opponerat sig mot Alijevfamiljens korrupta styre är i exil eller fängslade, konstaterar hon. Och hur kan någon lita på en president som placerar sin fru som vice president?Illham Allijev ändrade grundlagen för att säkra att familjen fortsätter att behålla makten över oljelandet.Konflikten handlar också om två olika system – en auktoritär rik familjedriven oljestat mot en fattigare granne, som sedan 2018 gått mot ett öppnare och mer demokratiskt system, inte fläckfritt, men i armeniska ögon bättre än grannens.Maria Persson Löfgren, Jerevanmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

5 Okt 20233min

Utrikeskrönikan 4 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag.Men när ni hör det här, som jag skrev igår kväll, är jag faktiskt inte kvar i Berlin utan på väg på valbevakning igen som utrikeskorrespondent, för vilken gång i ordningen, det vet jag inte. När detta sänds så gissar jag att jag är någonstans på Autobahn nummer nio mellan Dessau och Leipzig.Den här gången ska jag till de viktiga delstatsval i de ekonomiskt välmående tyska delstaterna Bayern och Hessen med sammanlagt ca 19 miljoner invånare.Och när jag säger den meningen så vet jag att en och annan av er kanske lyfter på ena ögonbrynet över kaffekoppen och tänker, vadå viktiga delstatsval i Bayern och Hessen?Och jag kan faktiskt förstå reaktionen på ett sätt.Vi bevakar ju och rapporterar ju om många val och när jag jobbade som programledare på P1 Morgon så minns jag att jag ibland lite skämtsamt, kanske någon gång också med en lätt suck, sa när producenten berättade att vi skulle prata om ännu ett val någonstans i världen nästa morgon att jaha, vem bryr sig om det här valet då?Så jag vet, det var inte alltid helt lätt att uppbåda det där riktiga engagemanget för ännu ett val.Men en sak kan jag säga:Delstatsvalen i Bayern och Hessen på söndag är verkligen viktiga. Förbundskansler Olaf Scholz, regeringschefen i Europas mäktigaste land, till exempel, kan mitt under Scholz' regeringstid få sig en rejäl läxa av väljarna i Bayern och Hessen, det väntas gå riktigt dåligt för Scholz parti, Socialdemokraterna, i båda delstaterna, ett tydligt budskap i så fall från dessa väljare att de inte är nöjda med hans jobb som kansler efter två år vid makten.Dessutom kan valen visa att det högernationalistiska partiet AfD inte bara är ett starkt fenomen i gamla Östtyskland, utan även i gamla Västtyskland.Partiet väntas gå starkt framåt i både Bayern och Hessen.Så ja, delstatsvalen i Bayern och Hessen är viktiga, precis som det i Slovakien var förra lördagen och det i Polen om en vecka och det i Schweiz om två veckor.Val är riktningsvisare och korrigeringsmöjlighet för väljarna, val ger väljarna i en demokratisk stat med fria val, i en delstat eller kommun eller i en förening, där också fria val och råder en möjlighet att ändra det som de tycker har gått fel sen förra valet eller belöna de valda politikerna eller föreningsrepresentanterna med ännu en mandatperiod eller ansvarsfrihet om de är nöjda.Det är inga småsaker, direkt.Och val leder ibland till den liberala demokratins för mig kanske heligaste händelse:Det fredliga maktbytet.Låt oss alltid slå vakt om just det. För även om demokratin är jobbig ibland med sina högljudda debatter och sitt krav på att man som röstberättigad förväntas ha en åsikt om det mesta, så är alternativet så oerhört mycket sämre.Sen om jag lyckas göra rapporteringen från dessa viktiga delstatsval intressant, det är förstås en helt annan sak.Jag ska göra så gott jag kan, lovarDaniel Alling, på väg mot Hessen och Bayerndaniel.alling@sverigesradio.se

4 Okt 20233min

Utrikeskrönika 3 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pristina, tisdagEn tillbakablick.Det är slutet av februari och i blänket av den vackra Nordmakedonska Ohridsjön står två parters ledare på en hotellveranda och säger att de har gått med på Europas plan – att byta hat och våld mot konstruktiva samtal.Det så kallade Ohridavtalet, har en stund tidigare fått EU:s utrikesminister Joseph Borell att med darrande stämma deklarera – nu är vi äntligen i hamn.Och jag själv minns både glittret i Borells ögon och månglittret från den i skymningen sotsvarta sjön.Men också känslan av skepticism som griper tag i mig.För det de precis sagt, några män i identiskt blå kostymer, är att vi har en möjlig fred att se fram emot – i Kosovo.Nutid.En vecka har gått efter att en grupp serbiska paramilitärer genomför en attack mot ett antal polispatruller, i en liten by i norra Kosovo. En kosovoalbansk polis dödas och tre angripare likaså.Ett smärre krig utkämpas under några timmar i byn Banjska och under tiden ändras förutsättningarna i ett geopolitiskt drama, ett mänskligt drama – som pågått i över två decennier.När nu krutröken lagt sig har det verbala kriget tagit över. Ärkefienderna Serbien och Kosovo har fått nytt bränsle på den aldrig riktigt släckta brasan.Efter kriget i slutet på 90-talet, då Kosovos albaner slogs för självständighet och Kosovos serber för det de hävdade vara sitt urhem, har freden haft det svårt i den här delen av Europa.Otaliga försök har genom åren gjorts för att släcka detta pyrande hat för att försöka skapa någon form av normalisering, någon form av möjlig samexistens.För Kosovo består trots allt av serber och albaner, sedan århundraden sammanflätade, i en nu svunnen tid boende sida vid sida i byar och städer.Månaderna som gått efter avtalet i Nordmakedonien har erbjudit nya kravaller, skottlossning, vägblockader, valbojkotter och våldsam och hatisk retorik.Ändå har världssamfundet slätat över, manat och vädjat – och blundat för bakslagen.Och hoppats på ett genombrott.Men frågan är om den sortens uppoffrande och enträgna försök att nå en fred nu nått vägs ände.Efter den ödesdigra attacken i gryningen i den lilla byn Banjska i norra Kosovo.Milan Djelevic, Pristinamilan.djelevic@sverigesradio.se

3 Okt 20232min

Utrikeskrönika 2 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag. När mikrofonen stängts av, när intervjun är över och man är på väg att lämna. Man avrundar samtalet, pratar lite om väder och vind, om ingenting, om allting. Ibland är det vid just dem tillfällena som det viktigaste sägs. Det som berör en mest.Som förra veckan då jag träffade ukrainska soldater i Zaporizjzjaregionen, de som är längs fram. Unga män som en gång drömt om att starta företag, köpa hus vid havet, bilda familj, unga män vars drömmar nu satts på paus. Jag är på väg att gå, packar ihop mina saker, tackar för intervjun, för att de tagit sig tid att berätta. “Det är jag som ska tacka”, säger en av dem. “För en stund fick jag känna mig som en människa, tänka, prata om normala saker” “Häromdagen drömde jag om min flickvän. Vi låg på ett slagfält, på bränd jord, runtom vapen och ammunition, överallt.Har jag blivit galen, tänkte jag när jag vaknade, äcklad av mig själv, att jag inte ens i mina drömmar kan fantisera ihop en bättre plats att mötas, älska på”.“Helt ärligt, jag minns inte ens hur ett vanligt liv är, hur det ser ut i stan, hur det är att sitta på bänken i parken intill fontänen, hur det är att vakna i sin egen säng, se solen leta sig in genom persiennerna, gå upp och koka kaffe, allt jag ser om dagarna är de förbannade fälten”. “Ingen förstår det här livet”, fortsätter soldaten. “När man pratar med folk, vänner hemma så har man liksom inget att säga. För vad ska man berätta? Om det där ruset i kroppen när fienden får till en träff en meter från ens position, när jorden exploderar, när man efteråt inte kan sluta skratta, hysteriskt fastän man är livrädd? Eller när man ser de dö, sina vänner, när man inte kan göra något, inte ens hämta dem?”.De här samtalen, ögonblicken då kriget bryts ner, handlar inte om framgångar, bakslag vid fronten, kartor, positioner, strategi, då krig är bara krasst - krig, smutsigt, orättvist. Och så står man bara där, lyssnar, tar in, frågar inget, säger inget, bara låter det vara. Och soldaten fortsätter. “I går pratade jag med mamma i telefon, berättade att jag tatuerat mig. Hon blev ledsen. Men älskling, tänk när du blir gammal och huden slapp, vad fult det kommer vara. Men tänk vad fint att bli gammal. Jag vill bli gammal, tänk om jag en dag fyller 80 år, tänk om jag får bli det, tänk om jag lever så länge. Jag vill bli gammal mamma, jag vill en dag få slapp hud, sa jag till henne”.De här spontana samtalen, i förbifarten, om ingenting, om allting.Jag tackar än en gång, säger hej då och lämnar, de är kvar. Lubna El-Shanti, Stockholmlubna.el-shanti@sverigesradio.se

2 Okt 20233min

Utrikeskrönika 29 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Många förstagångsbesökare till Sydafrika reagerar en del på de avgrundsdjupa skillnaderna här. Ett lyxhus med pool och terrasser på toppen av den grönskande kullen där, plåtskjul och slitna tiggare vid korsningar nere här. Men också alla hus som omgärdas av murar, elstaket, taggtråd och skyltar som säger ”armed response”, om man tar sig in kan man bli skjuten.Men det har hänt att jag blivit lite hånad av svenskar som kommer på besök och möts av en fnysning för att man bor i en så kallad ”gated community”, ett avgränsat bostadsområde med staket och grindar och vakter som gör det nästan omöjligt för oinbjudna att komma in. Det verkar så avstängt, isolerat. Och visst. Det är en bubbla, hade jag av säkerhetsskäl kunnat välja något annat så hade jag hellre bott i ett alldeles vanligt villakvarter med en gräsmatta utan staket. Som man gör i Sverige. Men i det här landet så går det inte. Den så omtalade kriminaliteten i Sydafrika är en realitet.Bara antal mord i landet låg på drygt 6000 under en tremånadersperiod i våras, och då är det en minskning med tre procent jämfört med förra året. Men det blir ändå 68 mord om dagen i genomsnitt. Det finns naturligtvis många orsaker till det här, en hård, brutal historia under apartheid, enorm fattigdom och en arbetslöshet som är grotesk, officiellt drygt 30 procent, i realiteten betydligt högre. Men det finns en annan aspekt på det här, politikernas passivitet, en ovilja ta tag i saker på allvar.ANC som haft makten i snart 30 år har gjort mycket gott för de fattigaste, men har under det senaste decenniet resignerat och blivit alltmer av en korrupt elit. En högt uppsatt europeisk diplomat sa till mig; det finns ingen känsla av att läget är akut här hos regeringen. ”There is no sense of urgency”.För politiker är det lättare att vara passiv, så är det även i många andra länder. För verkliga åtgärder, ett helhetsgrepp kräver så mycket. Det är lättare att skylla ifrån sig, välja att inte ta i de här svåra, jobbiga frågorna. Att tala om problemen för mycket, det skulle vara att erkänna sitt eget misslyckande. Då är det lättare att låta de som har råd, isolera sig i stängda bostadsområden, och skärma av sig från den hårda verkligheten, de flesta brotten sker ju ändå bara ute i de utsatta kåkstäderna, bland de fattiga och oönskade, dit inte ens polisen vågar bege sig.Men hög kriminalitet är ett politiskt beslut, ett val, av nuvarande och tidigare politiker i vilket land det än gäller. Även om politikerna inte vill se det så. Det som behövs är en ekonomisk politik som leder till att nya jobb skapas, att lagar och regler följs utan korruption, ett ordentligt skolsystem som gör ungdomar till klokare och bättre medborgare och en polis som verkligen griper kriminella och ställer dem inför rätta.Det kräver att politikerna prioriterar, tar tuffa, och ibland obekväma beslut. Men det sker inte. Stoppar man inte utvecklingen så leder det till ännu större klyftor, mer isolering. Och kanske är vi nu i ett läge där ett land i norra Europa vid Östersjöns västra rand, också börjar inse det här. I varje fall är det ingen svensk som hånar mig längre för att jag bor i en gated community.Richard Myrenberg, Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

29 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 28 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors torsdagDet verkar blåsa upp till styv kuling i finsk politik.Sensommaren är vacker i Helsingfors med sol och ovanligt varma temperaturer men i politiken kom höststormarna tidigt i år. Jag kliver in genom den pampiga entrén till Helsingfors universitet. Huset ligger vid Senatstorget, alldeles nedanför Helsingfors pampiga, vita domkyrka och strömmen av turister utanför är tät.Men de har dagarna blir inramningen på turistbilderna annorlunda. Universitetet är ockuperat står det på stora banderoller och strax innanför dörren är den normalt ganska sterila entrén omvandlad till ett högkvarter för studentprotester.Det är möblerat med bänkar, tält, madrasser, sovsäckar och så ännu mer plakat. Mellan marmorstatyerna dyker studenter i flanellpyjamas upp i färd med att bädda ihop nattens täcke och kudde. Protesterna går städat till och rektor har gett sitt tillstånd så länge det inte görs någon åverkan på lokalerna.Men studenterna i Helsingfors är inte ensamma i sitt missnöje. Det kokar bland Finlands studenter och fackförbund och listan av olika protestaktioner tycks bli längre för varje dag.Under tre veckor kommer flera fackförbund att genomföra timslånga punktstrejker. Trots det vackra sensommarvädret blåser det upp till tidig höststorm i finsk politik. Missnöjet riktar sig mot regeringens sparpolitik.De nya regeringspartierna, Samlingspartiet och Sannfinländarna lovade inför valet att få ordning på Finlands statsskuld. Och budgeten som presenterades i förra veckan innebär besparingar inom socialförsäkringssystemet som till exempel bostadsbidrag, sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningen.De är människor som har sämst ställt som får ta hela smällen menar kritikerna. Finlands finansminister Riika Purra menar att fackföreningarna har missförstått regeringens politik, arbetsgivarorganisationen Finlands näringsliv är bekymrad och statsminister Petteri Orpo står mitt i stormens öga och får än en gång jobba med att hitta former för samtal och kompromisser.Vårens förhandlingar efter valet för att få ihop det nya regeringsunderlaget var ett digert arbete i motvind som drog ut på tiden ända in i försommaren.Knappt var det klart innan det blåste upp med anklagelser om rasism mot flera Sannfinländska ministrar. Och redan första veckan på jobbet röstade riksdagen i en misstroendeomröstning mot regeringen och enskilda ministrar.Stormen bedarrade, regeringen fick fortsatt förtroende men när den ekonomiska politiken presenterades så tilltog vindarna igen. Och nu yr det kring fackförbunden och finansminister Purra som inte alls verkar förstå varann.Allt tyder på en stormig höst i finsk politik. Och jag håller i mig och gör mitt bästa för att hänga med i vindkasten.Carina Holmberg, Helsingfors

28 Sep 20233min