Farväl från hemlandet: Inte Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 27 september. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Jag fick syn på något märkligt när jag tog min löprunda i kvarteret härom morgonen. Jag försöker komma ut tidigt, gärna innan temperaturen klättrar upp över 30 grader och luftfuktigheten blir allt för utmattande. Men just den här morgonen var det fler människor ute än vanligt. Vår gränd brukar annars vara rätt sömnig och tyst såhär dags, men nu stod en lång rad gatsopare, hantverkare, mopedtaxiförare, grönsaksförsäljare och väntade utmed gatan.Sen kom en blänkande, svart gammal Mercedes rullande, och ut ur den nedvevade fönsterrutan stack en hand som delade ut sedlar till de väntande. Jag blev förstås nyfiken och frågade runt, och fick förklarat för mig att mannen i bilen har ett hus längre ner på gatan dit han kommer en gång i veckan, samma dag och tid, och då ser han till att dela ut pengar på vägen. Ingen av dem jag pratade med visste var hans pengar kommer ifrån, men de sa att bakom de höga murarna runt lyxvillan ska han ha ännu fler veteranbilar som han samlar på. Gatsoparna, hantverkarna och de andra arbetarna, ja om de får betalt enligt minimilönen tjänar de ungefär 100 kronor om dagen. Så den där allmosan från mannen i lyxbilen var säkert välkommen. Ojämlikhet är förstås ett globalt fenomen, men om man jämför så är faktiskt Thailands ekonomiska klyftor bland de största i regionen. Och det har bara blivit värre under de senaste årens militärstyre. Mellan 2013 och 2019 växte den thailändska ekonomin med bara 3 procent i snitt årligen, en av de lägsta tillväxttakterna i Sydostasien. Även medel- och övre medelklassen har fått det tuffare.Men för landets superrika växer tillgångarna som aldrig förr. Thailands rikaste är bröderna Chearavanont som äger landets största privata företag, med verksamhet inom djurfoder och livsmedel. Bara sedan i fjol har deras personliga förmögenhet växt med över 83 miljarder kronor, enligt Forbes.Under tidigare decennier såg Thailand en relativt snabb ekonomisk tillväxt och minskande fattigdom, som gav framtidstro för många thailändare. Och utvecklingen kunde också skänka viss legitimitet till den styrande eliten. Men den ekonomiska utvecklingen har bromsat in och under flera år i rad har fattigdomen legat still på mellan 6 och 7 procent. Frustrationen och känslan av orättvisa påtaglig idag, och en viktig faktor för att förstå varför så många thailändare röstade på oppositionen i det senaste valet. Nu återstår att se om den nya regeringen kan råda bot på ojämlikheten. Det styrande partiet Pheu Thai grundades av affärsmannen och politikern Thaksin Shinawatra, som enligt tidningen Forbes är Thailands 13:e rikaste man, god för lite mer än 23 miljarder kronor.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

27 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 26 september 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn tisdag,Alla som besökt Danmarks huvudstad har sett den. Den högresta grå byggnaden som tornar upp sig till vänster om man stiger ut från centralstationen och har sikte på Tivoli tvärs över gatan. En stram 70 meter hög fasad helt i glas, vars tunna spröjs och olikfärgade glaspartier ger en slags randig återspegling av det skiftande dagsljuset. Det är ett hotell, det har gått under olika namn i olika tider, men i folkmun alltid hetat SAS-hotellet - eftersom det var flygbolaget som lät bygga det en gång i tiden, och för att deras logga fortfarande tittar ner på oss där högst uppifrån.Huset är ritat av ingen mindre än Danmarks design- och arkitekturikon Arne Jacobsen, ett modernistiskt storverk känt långt utanför Danmarks gränser, byggt 1960 i stram internationell stil. Än idag en symbol för, och kvitto på Danmarks obestridliga plats bland världens stormakter inom design och arkitektur. En gång i tiden hade SAS en terminal i bottenplan varifrån bussar körde jet set-erans resenärer direkt ut till flygplatsen, och husets kontakt med himlen förstärks av ett brilliant arkitektonisk trick som ger en illusion av att skyskrapan svävar. Det var till det här huset Arne Jacobsen ritade flera av sina nu världsberömda möbelklassiker, som fåtöljerna Ägget och Svanen.Men nu stormar det om det legendariska landmärket. Av Jacobsens 60-talsinredning finns nästan inget kvar, istället är det nu exteriören som väcker debatt. De nuvarande ägarna, en internationell hotellkedja, vill renovera fasaden - drygt 60 år efter att den byggdes är den både sliten och tekniskt omodern, den läcker värme och hotellet behöver energieffektivisera. Så långt har alla varit med på noterna. Men när hotellet nu börjat sätta upp de nya modernare glaspartierna, visar det sig att den gamla fasadens revolutionerande och nästan helt osynliga spröjsar mellan glaspartierna är ersatta av tjocka vita metallprofiler. Den kända fasaden är på väg att få ett helt nytt utseende.Och arkitektur-Danmark har fått panik. Var är de skira linjerna, den delikata balansen, skörheten och lättheten som gav huset sin karakteristiska stil? Hur ska det gå med fasadens lekfulla samspel med dagsljus och himmel? Tidningarnas kultursidor kokar, någon kallar det för en katastrof, en annan för ett respektlöst härverk. Kritiken tilltog ytterligare när det visade sig att den enda arkitektoniska konsult som varit inblandad i renoveringen var tillverkaren av de tänkta fönsterpartierna, men inte någon av de många experterna på byggnadsvård av danskt 60-tal - de som nu istället upprört hörs överallt i spalterna.Köpenhamnspolitikerna verkar har snappat upp debatten, men vi får se om de hinner, vill och orkar dra i handbromsen innan huset fått sitt nya utseende. Själv är jag ingen expert, men håller med om att de nya fönsterna varken är snygga eller särskilt lika de gamla. Men tänker att det kanske är ödets ironi att modernismen, som ju handlade en hel del om att lite okänsligt skyffla ut det gamla omoderna till förmån för det senaste, nu ser ut att falla på eget grepp.Samuel Larsson, Köpenhamn

26 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 25 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Colombo måndagDet är härligt att vara tillbaka i te- och kanelrikets land. Förra året handlade det mesta om den ekonomiska krisen eller kanske är kollapsen ett bättre ordval. Halvdygnslånga elavbrott och brist på bensin innebar en del utmaningar för den som ville bevaka utvecklingen. Men det var förstås inget i jämförelse med Srilankesernas vardag. Den där folkliga ilskan och kraften som föddes ur känslan att nu får det vara nog, var mäktig att bevittna. Folket fick till slut bort president Gotabaya Rajapaksa, hans bror premiärministern och övriga släktingar från makten. In kom Ranil Wickremasinghe och lugnet la sig. Påtvingat anser en del. In kom också höjda skatter och åtstramningspolitik.Men missnöjet kvarstår. De jag pratar med säger att det är svårt att få ihop vardagen, att de äter mindre och väljer billigare ingredienser. Den dyrare elen är också betungande. Men mat, mediciner, bränsle och el finns åtminstone.På ytan verkar det mesta vara helt normalt, turisterna strömmar in och de Srilankeser som lämnar landet skickar hem pengar. Två viktiga hörnstenar i landets ekonomi. I det kinesiskfinansierade projektet i hamnen står fler byggkranar än vid mitt förra besök.Till det normala hör också käbblet om resurser och vem som ska bära bördan av det enorma skuldberg som Sri Lanka har. Här är fackföreningarna mycket starka och stoppar de facto beslut och utveckling som landet skulle behöva, för att man är osäker på vad det innebär för medlemmarna. Till exempel har satsningarna på solenergi hamnat på efterkälken för att facket satt sig på tvären.När det handlar om att få ett stopp på flykten av kvalificerad arbetskraft lyder fackens svar mer förmåner till den egna yrkesgruppen. Man skjuter gärna åtstramningspolitikens konsekvenser till någon annan.Den politiska eliten är ju vansinnigt korrupt. Den kan ta notan. Korruptionen är ett stort problem i Sri Lanka, om det råder inga tvivel. Men om det här landet ska räddas från konkurs måste alla bidra, fler betala skatt och så vidare. Staten har inte råd med förmåner till utvalda yrkeskategorier och det är svårt att smälta märker jag när jag pratar med folk. Både här i Sri Lanka och i mina andra bevakningsländer som är i en liknande situation.Det är som om själva kontraktet mellan stat och medborgare är i gungning. Ni tillåts vara korrupta så länge vi får billig el och bensin. Sådan har realiteten varit för vanligt folk men det fungerar inte längre när institutioner som Internationella Valutafonden ställer krav till krisande länder som ber om pengar. Vi är på rätt väg säger flera experter här i Colombo, de nödvändiga reformerna går kanske långsamt men processerna är i gång. Nu gäller det bara att de blir av och att man får ordning på de skyhöga skulderna. Inte så bara faktiskt.Naila Saleem, korrespondent i Sydasien.

25 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 22 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, fredag.Jag sitter på mitt kontor och lägger pussel.Att bevaka EU handlar ganska ofta om det. Alltså om att lägga pussel där olika intressen från medlemsländerna utgör bitar som man måste få ihop till en fungerande helhet.Just nu följer jag utformningen av en sådan pusselbit. En utfrågning i Europaparlamentet.”Vi har en väldigt viktig diskussion med kandidaten som ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken...”Parlamentets ekonomiutskott frågar ut vice presidenten i tyska Bundesbank, Claudia Buch, som är nominerad till ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken, ECB.”Gäsp…”, tänker nu säkert många lyssnare.Men innan ni sänker volymen eller rent av stänger av helt ska ni veta att, även om den här utfrågningen i sig kanske inte är så het och en tillsynsnämnd inom ECB kanske inte låter särskilt sexig, så blir detta intressant för att det är just en bit i ett mycket större EU-pussel.Och det säger något om hur EU funkar och hur man tillsätter toppjobben. ”Den här utfrågningen sker under väldigt speciella omständigheter…”Faktum är att den här utfrågningen i parlamentet är lite pinsam för ekonomiutskottet då man där tidigare har gett stöd till en helt annan kandidat: Margarita Delgado, som är viceboss på den spanska centralbanken.Trots det valde ECB förra veckan att nominera tyskan Buch i stället.Detta gillas så klart inte i parlamentet och det blev också tydligt under utfrågningen i utskottet. ”Det är väldigt olyckligt, så här borde det inte funka mellan parlamentet och ECB...”Parlamentet måste godkänna utnämningen av Buch och har därmed makt att ställa sig på tvären men väntas ändå inte göra det. Ställer de sig på tvären blir det svårt att få ihop det större pusslet.För en annan pusselbit är utnämningen av ny chef för Europeiska investeringsbanken – ett annat tungt EU-organ som ger stora summor i stöd till projekt över hela världen.För den chefsposten är Spaniens finansminister, Nadia Calviño, den främsta toppkandidaten, strax före den danska EU-kommissionären Margrethe Vestager som också aspirerar på posten.Men ska Calviño kunna bli vald att leda EIB, ja då kan inte Delgado få chefsposten inom ECB. För du kan inte utse två spanska ekonomer på båda dessa poster.Eller ja, det är klart att du kan. Det finns inga regler som säger att du inte kan göra det och man kan ju tycka att det viktiga är att de är kompetenta, inte var de kommer ifrån.Och visst, kompetens spelar viss roll här, men det räcker inte att vara kunnig. För att få ett toppjobb i EU måste du också vara en bit som för tillfället passar in det stora och komplicerade pussel som fördelningen av chefspositioner utgör.Helt krasst: ska finansministern Calviño bli vald till chef för EIB då får det ske på bekostnad av att landsmaninnan Delgado inte får jobbet inom ECB, utan att det jobbet går till tyskan Buch.Ren kohandel kan man säga. Men det är så det funkar i EU.Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

22 Sep 20233min

Utrikeskrönika 21 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Den här veckan samlas höjdare från hela världen i New York för FN:s generalförsamling och en rad viktiga möten. Kostymer och dräkter rör sig mellan skyskraporna och konferensrummen och den pampiga generalförsamlingens sal för att prata, nätverka och förhoppningsvis hitta nya vägar framåt.Agendapunkterna är tunga. Det gäller hållbarhetsmålen för 2030, de som bland annat handlar om att utrota fattigdom och hunger, ge alla människor tillgång till utbildning och sjukvård, minska ojämlikheten och skapa hållbara samhällen och ekosystem.Igår handlade det om klimatet och global pandemiberedskap. Idag ska man prata om hur man kan göra hälso- och sjukvård möjlig för alla, och det hålls ett förberedande ministermöte inför ett toppmöte nästa år med den nätta programpunkten framtiden: ”Summit of the future”. Man kan utan att överdriva faktiskt säga att de som samlas i New York den här veckan har i uppdrag att rädda världen. Jag tänker på dem i andra änden av den här pyramiden. Utförarna, de på det så kallade golvet. Det kan vara ett sjukhusgolv, men lika gärna golvet i ett klassrum, en lagård eller en polisstation. Jag tänker till exempel på Anette. Anette är en erfaren undersköterska jag fick förmånen att jobba tillsammans med på en geriatrisk avdelning. För att förklara Anette ger jag er en scen: En ung undersköterska, vi kan kalla henne Sofia, kommer ut ur en patientsal med en orörd lunchbricka, full med mat. ”Hanna ville inte äta nåt”, säger hon och rycker på axlarna, och går vidare mot köket.Hanna närmar sig nittio år och är inlagd för en infektion. Hon ser ut som en liten skrämd fågel i sin sjukhussäng, säger nästan ingenting. Anette tar på ett vänligt sätt brickan från Sofia och går tillbaka in i patientsalen. Där sätter hon sig på sängkanten och lägger armen om Hannas tunna axlar. När jag går förbi ett par minuter senare hör jag hur de båda skrattar högt där inne. Efter en stund kommer Anette ut med lunchbrickan, med nästan all mat uppäten. Vad Anette måste vara snäll och godhjärtad, kanske någon tänker. Och visst, det är inte fel, men det är ändå att missa poängen. Anette har en yrkesskicklighet. För du kan sitta där på sängkanten och vara hur godhjärtad som helst, och ändå inte få Hanna att ta en enda tugga av sin mat. Den mat som hon så väl behöver för att bli frisk. Tillbaka till New York och kostymerna i konferensrummen. Det går inte särskilt bra för världen att nå målen till 2030. Fattigdomen har ökat sen pandemin, fler är hungriga och rekordmånga människor i världen är på flykt.FN:s generalsekreterare hoppas att mötet ska bli startskottet för en högre växel och, jag citerar: ”återuppväcka en känsla av hopp, optimism och entusiasm för 2030-agendan”.Hoppet behövs. För mötet äger rum, och jag citerar igen, ”i en tid av aldrig tidigare skådade motgångar för den globala utvecklingen”. Vi kan bara hoppas att de som är där är, inom sina områden, lika yrkesskickliga som Anette. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

21 Sep 20233min

Utrikeskrönika 20 september 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.Kanske finns det ändå en liten möjlighet att få en intervju med Rishi Sunak. Det är klart att en journalist från Sveriges Radio inte hamnar högt upp på listan när den brittiske premiärministern sitter på Downing Street och sorterar intervjuförfrågningar. Men jag kan hoppas på turen.Förstapriset i det konservativa Torypartiets lotteri är nämligen att få tala med Sunak.Eftersom jag ska till Torys partikonferens om någon vecka, har jag fått flera mejl från partiet med uppmaningar om att köpa en lott. Jag kan vinna 5 000 pund till en semesterresa, eller 1000 pund och ett cricketslagträ, signerat av cricketfantasten Rishi Sunak själv, eller förstapriset 10 000 pund och ett tiominuters telefonsamtal med premiärministern.I Sverige styr Rishi Sunaks systerparti Moderaterna. I Sverige har de tillsatt en utredning om att förbjuda partier att ha lotterier.”Med det vi vet om spelmissbruk så finns det starka skäl att partier inte ska finansieras på det sättet”, sade statsministern Ulf Kristersson när beskedet presenterades tidigare i år.Budskapet från de konservativa i Storbritannien är ett helt annat: ”When you play, we all win. Don´t miss your chance. The prizes keep coming.”I Storbritannien är de politiska partierna i huvudsak finansierade via gåvor och avgifter, inte som i Sverige genom offentliga bidrag. Lotterierna får alltså en viktigare roll. Labourpartiet har ett som heter Röda rosen-lotteriet där man kan vinna 25 000 pund. Något samtal med partiledare Keir Starmer har jag dock inte sett i vinstlistan.I somras var Ulf Kristersson på besök hos Rishi Sunak på Downing Street i London. Av pressmeddelandet från det brittiska regeringshögkvarteret framgår att de talade om Ukraina och de talade om Nato. Om meningsskiljaktigheterna i lotterifrågan nämns inte ett ord. Men kanske borde de ha pratat också om det. Gästerna från Sverige kan ha en del att lära. För trots att de nu vill utreda ett förbud så har också Moderaterna ett partilotteri, Men inte alls ett lika framgångsrikt som Socialdemokraterna, vars analys är att det är just därför Moderaterna talar om förbud.Det kanske är vinsterna i M-lotteriet som behöver utvecklas och ett samtal med Sunak om frågan hade möjligen kunnat inspirera, ett jaktpass i skogen med jägaren Ulf Kristersson, eller en signerad keps i kamouflagefärger kanske skulle sätta fart på lottförsäljningen.Som svensk journalist i London är det i alla fall bara att vara tacksam för att Tory-lotteriet finns här i landet. Sannolikt enda chansen att få ett intervjutillfälle med Rishi Sunak.Pontus Mattsson, Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se

20 Sep 20232min

Utrikeskrönikan 19 september, 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Och jag väntar på morgondagen, vi är många som gör det i ett fåfängt hopp om att det ska ta slut lite snabbare. Nej, jag menar inte livet.Men att tiden ska gå lite fortare. Som för Anja Arsjipova som i månader väntat i ryskt häkte på att dömas till 15 års fängelse. Ett fullständigt absurt straff grundat på de nya ryska ”lagar” där kritik av rysk militär ger fängelse eller kallas för att ha spridit fejkad information.I grannlandet Belarus är straffen något kortare för det som kallas att förolämpa statliga tjänstemän.Som 51 åriga tvåbarnsmamman Julia Kolos, chef för en statlig rättsmedicinsk avdelning. Men i augusti greps hon anklagad för att ha förolämpat en statstjänsteman. Var hon för kritisk eller kom på kant med fel kollega, det vet vi inte. På listan över drygt 1 500 politiska fångar i Belarus har många fängslats just för att ha förolämpat tjänstemän eller talat illa om ledaren, han som brukade kallas Europas siste diktator Aleksandr Lukasjenko.Anja Arsjipova delar sitt öde med runt 20 000 andra gripna i Ryssland. Landet har slagit rekord under sitt krig mot Ukraina. Ett skamligt rekord i gripanden och fängslanden av människor som bara sagt nej till kriget eller stött dem som gripits för att de utövat sina enligt rysk grundlag skyddade rättigheter som yttrandefrihet. En inskriven rätt, som myndigheterna inte bryr sig om. Precis som domstolarna inte har något med rättvisa att göra.FN:s människorättsråd i Geneve har nu för första gången publicerat en rapport där det tydligt slås fast att Ryssland aldrig slagit till så hårt mot civilsamhället, som under tiden kriget pågått. Tystat oberoende röster, förbjudit civila organisationer och dömt till långa fängelsestraff – historiskt långa.Det drabbar vanliga ryssar, som Anja från St Petersburg, historieläraren, doktoranden i matematik från Moskvas universitet, fritidspolitikern i en stadsdel i Moskva, pappan vars dotter ritade en teckning mot kriget, Jurij Dmitrovitj som kartlade sovjetiska offer för utrensningar i Karelska skogarna, journalister, bloggare och så några mer kända som Aleksej Navalnyj eller Ilja Jasjin.För Anja Arsjipova väntar först en födelsedag i morgon i häktet, hennes första födelsedag i fångenskap. Hon fyller 26 år och på nätet pågår en insamling för att skicka tårtor till henne och cellkamraten, som också har födelsedag i morgon 20:e september. Dessutom samlas pengar för att köpa en tågbiljett till Anjas mamma, som bor i Barnaul nära 350 mil från Moskva, tågresan tar två dagar och nio timmar.Hon kommer inte hinna till dotterns födelsedag, även om de får ihop tillräckligt med pengar till biljetten.Skattar mig lycklig som kommer hinna fira en för mig mycket viktig person 20:e september. När han föddes följde jag processen på distans från Moskva. Men i morgon är jag på plats då mormors bäste Ture fyller 10 år.Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren för P1 Morgon.maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

19 Sep 20233min

Utrikeskrönikan 18 september. 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris Måndag,Gud uppenbarade sig plötsligt i mitt liv, när jag klev ur planet i Marrakech, och ställde sig mitt i vägen där i de karga Atlasbergen, när jag skulle göra mina intervjuer.- Vad tänker du om det som hände?- Gud vill säga oss något. Det finns mycket korruption i världen.- Vad känner du?- Vi kan inte invända. Det är Guds verk.- Hur mår du?- Jag tackar gud för att jag överlevde!- Hur ser du på framtiden?- Jag tror på Gud och vet att han kommer att hjälpa mig. Det är klart att det finns svenskar som tänker så. Att Gud konkret ingriper i vår vardag, men jag har tidigare ALDRIG fått det svaret på en enda fråga, under mina 25 år som journalist.När jag var praktikant på EU-kommissionens generalsekretariat i Bryssel sa min handledare - en djupt troende katolik från Österrike - och tillika rådgivare åt dåvarande kommissionens ordförande Romano Prodi - i förtroende och med sänkt röst till mig att AIDS - epidemin i Afrika var ett sätt för gud att begränsa befolkningsökningen i världen.Den slutsatsen läste jag dock aldrig i något policydokument. Sådana åsikter får man hålla tyst om i Europa om man hyser dem, och vill behålla sin trovärdighet. Intellektuellt/teologiskt har vi ju här annars löst dilemmat med en allsmäktig Gud i kombination med bottenlös misär, med att det antingen också finns en ond kraft, eller med att Gud visserligen har skapat oss och är allsmäktig men inte blandar sig i vad man skulle kunna kalla för ”vardagsdetaljer”.En jordbävning är inte ett budskap från Gud. Det är två kontinentalplattor som pressas mot varandra.Samtidigt torde det ju vara så att i takt med att tron på en aktiv gud minskar, blir motivationen att tjäna honom/henne med goda gärningar allt mindre.Kan tron på en aktiv belönande och kanske straffande Gud förklara att marockanska Mariam och de 699 andra kvinnorna i hennes förening sparar en krona om dagen till välgörande ändamål, trots dålig ekonomi? Vad sparar DU till?Det torde också vara så att ju längre ifrån vår vardag vi håller Gud, desto svårare blir det att finna tröst hos honom/henne.Något som skulle kunna förklara varför vi i Sverige ägnar så otroligt mycket tid åt att vilset hitta oss själva. Ja, jag vågar påstå det.Och varför det i mitt sociala medier - flöde på senare tid börjat dyka upp allt fler erbjudanden från häxor och shamaner.Längtan efter mening, andlighet och tröst försvinner ju inte för att man inte längre bekänner sig till en monoteistisk religion, menar jag. Nä hos oss i Sverige står inte någon moraliserande Gud i vägen i vardagen längre, vilket enligt mig är en förutsättning för att ett samhälle ska kunna hitta de bästa lösningarna för kollektivet.Men vi går ju då också miste om den tillförsikt, som jag mötte hos alla de jag träffade i Marocko. Gud kommer att hjälpa mig!Den vissheten skulle i alla fall jag gärna vilja kunna vila i.Marie Nilsson Boij, nyss hemkommen från Marockomarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

18 Sep 20233min