Kastrationen som förlöste världen

I Theogonin berättar den grekiska poeten Hesiodos om skäran som Kronos kastrerade Uranos med. Johan Tralau blir besatt av att veta i vilket material den var gjord. Det leder till ett äventyr.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ett språng, ett steg, så faller jag. Det är brant bredvid vägen. Vinden är kall här bland kullarna. Telefonen saknar täckning. Det mörknar. Fyrhjulingen hostar uppgivet när jag vill få igång motorn. Det ligger ett bilvrak långt nedanför. Kanske kommer jag att dö här.

Jag är på jakt efter skäran som den grekiske guden Kronos kastrerade sin far Uranos med. Vi läser om händelsen i den kanske äldsta bevarade grekiska litteraturen, hos poeten Hesiodos från omkring 700 före Kristus. Uranos var himmelsguden, men ingen vidare pappa. Han lät inte sina barn födas. De blev kvar inuti hans hustru, jordgudinnan Gaia. Därför planerade hon och yngste sonen Kronos ett uppror. Hesiodos sjunger:

Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,

Gjorde en kraftig skära därav

Kronos griper tag i Uranos kön, hugger av det med skäran, och så blir hans far maktlös. Innan dess låg himlen som ett lock på jorden. Nu frigörs livet. Kronos härskar, och sedan Zeus, som skapar ordning i kosmos. Världen som vi känner den blev möjlig genom jordbruksredskapet.

I Ingvar Björkesons översättning hörde vi att skäran är av ”grå adamant”, och att det är en metall. Vad är det för material? De flesta uttolkare tror att det är järn. Men en forskare har hävdat att idén om en gud med en skära är mycket äldre, från stenåldern eller från tiden när man började göra verktyg av koppar.

Litteraturvetenskap var det första jag studerade vid universitetet. Det lär en att läsa långsamt, nära, noggrant. En utmärkt skola som motverkar det flyktiga som så lätt äter sig in i läsning. Men om någon frågade vad en poet egentligen kan ha menat, förväntades man dra på munnen lite – bekymrat och ironiskt, för man skulle anse att en texts betydelse inte hade något att göra med författarens upplevelser. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad Hesiodos och hans åhörare såg framför sig när han sjöng om gudens skära.

I denna litteratur återfinns ofta spår från äldre epoker, ibland sådana som poeten själv inte begriper – som fossil i kalksten, spår av äldre livsformer. Kunde poeten höra sådana associationer när ordet adamant klingar i dikten?

Det är första gången det nämns. Vad betyder det denna första gång? Jag måste få veta. Och så plötsligt: en tanke. På skrivbordet där jag sitter och arbetar på en bok om Hesiodos har jag en brevkniv av vulkanglas, som min pappa tog med från en forskningsresa i Mexiko. Vulkaniska bergarter kan vara grå, precis som i dikten. Jag bestämmer mig för att åka till den grekiska ön Melos.

Här ligger orten Adamantas, som har ett gruvmuseum. Det visar sig vara stängt för säsongen. Svenska Institutet i Athen lyckas ordna så att jag blir insläppt, och museets montrar flödar över av öns rikedom. Svart, glänsande. Obsidian.

Det är inte metall, utan glas som har bildats av lava och kan bli oerhört vasst. Experiment har visat att sår tycks läka snabbare om kirurgen har använt en obsidianskalpell. En gång utvanns obsidian på Melos, och den blev pilspetsar, speglar – och skäror.

En man på ön ägnade sitt liv åt att leta efter obsidianföremål; han rekonstruerade en skära, som jag har fått tillstånd att titta på. Men montern är stängd. Den vänliga kvinnan som har öppnat museet för mig ringer till en man som anländer i gymnastikbyxor. Han bänder i monterns glas med en metallsked. Jag vill hjälpa till. Fast tänk om glaset går sönder. Blir jag svartlistad? Gripen av polis? Mannen går hårt åt glasskivan, men får upp den, och jag lyfter äntligen skäran, håller den i handen. Nästan andlös. Just då, just här, känner jag att det är rätt verktyg. Hemligheten löst. Jag håller Kronos skära.

Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,

Gjorde en kraftig skära därav

Om myten uppstod innan järn började användas så kan det ha varit en skära av obsidian. Det kan förklara varför Hesiodos använder namnet adamant. Då är det en fornlämning i texten. Så jag måste se vulkanglaset i dess naturliga miljö.

Jag hyr en fyrhjuling för första gången. Det skulle ha varit en bil, men den var sönder. Det blir bra, säger uthyraren. Hon markerar var vägarna är så dåliga att man inte får åka dit med hyrfordon.

Jag kör. Det blåser. Kartapparna i telefonen vet mycket lite om dessa vägar. Någonstans ligger en plats som heter Demenegaki, där obsidianen finns. Jag börjar bli obehagligt säker på att jag bryter mot biluthyrningens regler genom att köra här. Jag passerar en skylt där det står militärbas, tillträde förbjudet. Vad ska jag säga om det dyker upp vakter? Kanske att jag är ute på en litteraturvetenskaplig expedition, att jag skriver en bok om Kronos skära. Förbudsskylten ligger ned och verkar inte gälla i dag.

Jag tittar på bilvraket nedanför. Fanns det människor i bilen när den hamnade där?

Jag ställer fyrhjulingen och går. Det är sent. Jag river mig på taggbuskar. Jag pratar för mig själv. Lite rädd att bli ormbiten utan täckning på telefonen.

Och så ser jag den. Vulkanisk väller den upp ur marken. Obsidian överallt. På samma plats där den knackades ut i forntiden, för att sedan exporteras långt bort.

Det är Kronos skära, den grå adamanten. Obsidianen här är svart eller svartgrå, beroende på vem man frågar. Vi kan inte fråga Hesiodos. Det blåser.

Två vältränade män i svarta kläder närmar sig. De visar polislegitimation och frågar vad jag gör. Jag säger att jag är professor från Sverige och letar efter obsidian. De frågar om jag är geolog, och jag svarar att jag forskar om grekisk poesi. De tittar artigt på mig.

De frågar om jag har något emot att de tittar i min väska. Jag säger att det skulle glädja mig, vilket är en överdrift. De plockar upp min kamera, vattenflaska och en bok. Hesiodos. Jag säger inget om att kastrationen av Uranos kan ha utförts med hjälp av obsidian. Poliserna önskar mig en trevlig vistelse på Melos.

Skulle Hesiodos verkligen tala om något stenålders, en skära med en egg av obsidian? Jag läser en arkeologisk rapport. Författarna säger att man använde stenverktyg under bronsåldern, genom järnåldern, och in i den klassiska perioden. Det är hundratals år efter Hesiodos.

Troligen är ett verktyg med obsidianegg inte ens ett avlägset minne hos poeten när han sjunger om ”den grå adamanten”, utan en levande verklighet, bredvid nyare tekniker.

Det är kallt, och jag har fått lära mig något om skäror, myter, vulkanglas och teknik. Litteraturen är nog rikare om den tillåts handla om de världar som den har utvecklats ur. Kanske är det som hör hemma någonstans, som har ett ursprung, just det som kan resa.

Och till slut får jag kunskap om något som för miljoner människor är självklart. Jag minns att jag har sett personer sparka igång fordon med en vev som skjuter ut från maskineriet. Det kallas att kickstarta dem. Det sitter en vev här också. Jag viker ut den, trycker till.

Johan Tralau
professor i statskunskap och författare till böcker om grekisk kultur

Litteratur

Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.