Var blev ni av, ljuva drömmar?

Att få sina drömmar krossade är en sak, men hur är det att inte ens ha några drömmar som kan smulas sönder? Isabella Nilsson försöker sätta ord på en livskänsla.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Min brevvän skriver fantastiska dikter men ber mig att inte berätta om dem för någon. ”Jag vill inte att folk ska tro att jag har författardrömmar”, förklarar han generat. Jag förstår tankegången – pressen som uppstår när man låter omgivningen veta att utgången av det ena eller andra inte är en likgiltig. Men av just den anledningen har jag alltid funnit det utmärkt behagligt när människor tillskrivit mig författardrömmar. På så vis har jag ju fått ha mina egentliga drömmar ifred; med författardrömmen som täckmantel har de gått under radarn. Fast nu ljuger jag. Det som gått under radarn är, sanningen att säga, inga hemliga drömmar utan det faktum att jag inga har. Och heller inte har haft, på en herrans massa år.

”Vad brukar folk i min ålder drömma om då?” frågar jag min psykolog. ”Det är förstås väldigt olika, Isabella, men ganska vanlig är nog längtan efter att träffa en partner och bilda familj, eller att göra karriär inom ett yrkesområde som intresserar en.”

Hellre dör jag. Svarar jag inte. Fastän det i mångt och mycket är vad jag tänker. Att döden är det närmsta en dröm om livet jag kommer. Men det är ingen våt dröm, jag är inte som Stagnelius, herregud, jag åtrår inte förruttnelsen. Jag tänker inte:

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!

Förkväv i ditt famntag min smärta.

I maskar lös tanken och känslorna opp,

I aska mitt brinnande hjärta.

Nej, inget sånt. Jag bara saknar en stor dröm om livet helt enkelt. Länge försökte jag kompensera för detta genom att odla många små. Drömmen om att lösa ett helt nummer av Mästarkryss utan att googla ett enda europeiskt vattendrag exempelvis. Drömmen om att hitta den perfekta huvudkudden. Drömmen om att ligga med en representant från varje stjärntecken – eller okej, det var kanske inte så mycket en dröm som en fix idé. Men hur som haver, den här typen av små projekt har hållit mig hyggligt i rörelse de senaste åren. Om man går fort och skrattar mycket syns det inte att man är död. Som de gamla grekerna brukade säga. I min dagbok formulerade jag det såhär:

Rörligheten som den sista återstående livsmöjligheten, frikopplad från avstamp och slutdestination, rörelsen som självändamål. Exempelvis: Nietzsches intellektuella obundna rörlighet – tänkandets glädje snarare än det tänktas glädje. Exempelvis: den bundna versens obundna rörlighet – formglädjen bortom innebörden. Exempelvis: promenerandets obundna rörlighet – flanörens frimodiga på måfå.

Man skriver så mycket skitnödigt i sina dagböcker. Men den trippla förekomsten av ordet ”obundna” är kanske lite intressant? Att drömma är ju faktiskt i någon mån att binda upp sig, försvära sig till en viss ambition och riktning. Kanske är det alltså ett abnormt behov av autonomi och oavhängighet som gör att drömmarna undflyr mig? En av de oräkneliga saker som gör mig oanställningsbar på arbetsmarknaden är att de tre ord som bäst beskriver min karaktär är: trolös, halvhjärtad, spretig. Något sådant som en yrkesdröm skulle jag aldrig nånsin lyckas förbli lojal med, än mindre min drömarbetsgivare.

Haha, nej, jag vet vad ni tänker nu. Då är det drömmen om självständighet som är Isabellas stora dröm i livet! Men nej, jag bara föredrar den framför ännu sämre alternativ. Självständighet är en finare omskrivning för helt vanlig skriande ensamhet, men skriande ensamhet är verkligen inte värre än skriande gemenskap. Är min inte så ringa erfarenhet.

Jag har försökt att drömma negativa drömmar, om undvikande och avståndstagande. Men det känns som fusk, eller åtminstone lite blodfattigt, att drömma om vad man inte drömmer om. Och som Fernando Pessoa skriver i Orons bok: ”Somliga har en stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den. Andra har ingen stor dröm i livet men lyckas inte leva upp till den heller.”

I väntrummet hos min psykolog bläddrar jag i ett livsstilsmagasin och memorerar följande recept: 1) Ansa och halvera jordgubbarna och blanda med socker och hälften av punchen. 2) Vispa grädden med resten av punchen. Krossa drömmarna. 3) Lägg jordgubbarna i botten av en skål och toppa med grädden och drömmarna.

En kulinarisk utvikning som ser ut som ett sidospår käpprätt ner i meningslöshetens dike. Som min redaktör brukar kvida. Men vänta ett slag innan ni stänger av radion. Ge mig två minuter till. För det var ärligt talat något viktigt som jag ville förmedla med det här receptet. Låt vara att många författare formulerat det bättre, och tusentals gånger förut, det tål ändå att inpräntas: till och med krossade drömmar som dränkts i sprit är oändligt mycket mer stimulerande för livsaptiten än inga drömmar alls!

Utan drömmar, ja och punch, stannar tillvaron av. Det går verkligen inte lika bra med selleri. Även människans mest sköra, omöjliga och fåfängliga drömmar skänker mål och mening åt hennes tillvaro. Om jag hade varit en essäist med författardrömmar skulle de ha skänkt nerv och nödvändighet åt den här essän. De skulle ha fungerat som en samlande kraft eller åtminstone en svamlande kraft. Energi! Liv! Längtan! Passion!

Men min tillvaro och mitt skrivande präglas av känslan att livet spätts ut till något tunt och blaskigt, en kopp med kallt tevatten slängd över en torr stubbåker.

Häromnatten drömde jag att jag var vilse på en enorm underjordisk loppmarknad. I ett skjul salufördes värdepapper men jag bad att få köpa den lilla hunden som satt bunden vid kassan. Den hade mörkbrun päls och safirblå ögon med en oljig grå dimma över sig: den var blind! När jag lagt alla mina pengar på disken fick jag hunden i famnen och den buffade oroligt men tillgivet på mig med sin svarta, fuktiga lilla nos. Jag lyfte på ett av de långa öronen och viskade att den aldrig skulle behöva vara rädd och borttappad mer. Vilket såklart var ett tragikomiskt löfte från någon så riktningslös som mig. Uttrycket ”en blind leder en blind” drabbar mig nu för första gången med full kraft.

Nu är det snart Ekonyheter eller så. Ni har just hört en essä om en drömlös tillvaro på tomgång. Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till den uppbyggliga och försonande slutknorren? Jag tänker att vi avrundar med lite musik istället. Sätt på något poppigt av samma stoff som drömmar vävs av.

Isabella Nilsson, författare och översättare