På spaning: Poliskonstapeln och den ökände ornitologen

Var kom den svenske poliskonstapeln ifrån och vart tog han vägen? Thomas Steinfeld är dagens essäist.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om någon idag säger Bengt Berg så går kanske tankarna först och främst till den värmländske poeten. Men under första halvan av 1900-talet fanns en Bengt Berg hemmahörande i Hallstorp utanför Kalmar samt senare också på godset Eriksberg i Blekinge – som var en internationell berömdhet. Han var författare, fotograf och filmare och ägnade sitt liv åt att dokumentera djurens liv. Till allmän beundran kom han dem så nära som ingen annan på hans tid – havsörnen till exempel, eller träskonäbben, eller grågåsen. Störst var hans rykte i Tyskland, där han under trettio- och fyrtiotalen, vid sidan av Sven Hedin och Zara Leander, var den mest berömde svensken över huvud taget. Och liksom Hedin hyste också Bengt Berg stora och stadiga sympatier för den tyska fascismen. Så täta blev förbindelserna till ledande nationalsocialister som Heinrich Himmler och Hermann Göring att Säkerhetspolisen i november 1939 satte fågelskådaren under bevakning.

Det finns en akt om Bengt Berg i Riksarkivet, där vissa delar är sekretessbelagda. I de omaskade passagerna blir man upplyst om att Säkerhetspolisen registrerade hans brev och telefonsamtal, särskilt de som kom från utlandet. Dessutom fick en poliskonstapel från Kalmar i uppdrag att hålla ett öga på den misstänkte, även om konstapeln meddelade att han ”personligen kände Berg och var övertygad om att denne ej hade något politiskt fuffens för sig”.

Men Konstapeln hörde sig för bland folk i närheten av doktor Berg. Och visserligen fick han höra intressanta saker: Berg hade frågat de lokala fiskarna om vattendjupet i skärgården, han hade samlat uppgifter om kustbefästningarnas styrka, han hade lärt sig om kanonernas kaliber. Under ”fågelskyddets täckmantel”, som det heter i akten, hade han agerat som en spion som skulle förbereda en tysk landstigning i Blekinge. Konstapeln antecknade. Men som framgår i säkerhetspolisens akt var han inte främst intresserad av det militära. Polismannen följde den misstänktes utomäktenskapliga äventyr. Nyfikenheten gällde framför allt en kvinna från arbetsförmedlingen i Kalmar, ägarinnan till en pälskappa som hon enligt konstapeln knappast hade råd med.

Yrket konstapel har en lång historia. Det finns redan i den romerska antiken, som comes stabuli, officeraren som höll uppsikt över hästarna. Sedan dess spökar han runt i historien, fram till att han – först i England, sedan också i andra europeiska länder – blev en polisman, oftast av lägre grad. Som sådan är han en figur från en övergångstid. Han uppstår med den liberala rättsstatens utveckling, och han försvinner i samma tid som yrket blir en statlig tjänst. En polisman ingår i en nationell myndighet; en konstapel däremot var en medborgare som bland annat utförde vissa statliga uppgifter. Framför allt på landsbygden kunde en konstapel anlitas för att driva in skatter, kontrollera främlingar eller avbryta ett slagsmål i krogen.

Fram till långt in på 1800-talet arbetade en konstapel ofta bara på deltid. Och eftersom han skulle kunna gå tillbaka till sina andra uppgifter – att vara lärare, krämare eller, ofta, hemvärnsman – fick han smidigt växla från rollen som lagman till vanlig granne. Och även när yrket blev en heltidssysselsättning i början av 1900-talet, behöll konstapeln sin fasta förankring bland folket – så som konstapeln i Kalmar. Fördelen med konstapeln var att han kände till de lokala förhållandena, att han hade träffat de misstänkta redan när de var barn, att han var förtrogen med deras vanor och vägar. Nackdelen var att han inte hade råd att lämna den lokala gemenskapen för att enbart gå i lagens ärenden.

Det tog alltså tid att frigöra konstapeln från resten av samhället, och eftersom det inte fanns några allmängiltiga föreställningar om vad som var ett brott, så gällde framför allt lokala normer – med följden att små illdåd som hade begåtts av fattigt eller kringdrivande folk ofta följdes av drastiska straff, medan förmögna och välkända medborgare kunde gå fria efter mycket värre förbrytelser. Också misstänksamheten måste professionaliseras, så att den kunde riktas mot var och en, utan respekt för vare sig makt eller rikedom. Därför förutsatte det nya yrket en statlig tjänst med en egen utbildning. Av samma anledning ´är det i staden som polismannen föds – inte på landsbygden.

Övergången mellan den gamla, personliga ordningen till en allmän ordningsmakt med långtgående befogenheter tog mer än hundra år, fram till inrättandet av en enhetlig statlig myndighet under 1960-talet. Under mellantiden prövades många åtgärder för att jämna ut motsättningen mellan konstapelns brist på tillförlitlighet och nödvändigheten i att få kontroll över hela samhället. I Europa – framför allt i städernas mörka kvarter, där makten var svag och livet farligt – gjorde man som i Vilda västern: När en brottsling skulle gripas hängde man upp affischer med utlovade belöningar. Problemet blev förstås att angivaren, liksom förbrytaren, ofta kom från samma miljö – så att man aldrig kunde veta om belöningen gick till en ännu större bov.

Polisens professionalisering medförde ett nytt problem och bevarade ett gammalt : För det första försvann, så klart, polismannens förtrogenhet med de lokala förhållandena. För det andra undkom man fortfarande inte svårigheterna att ta itu med överklassen. En rättsstat tillåter ingen olikbehandling. De flesta polismän kommer dock från en enkel bakgrund. Konstapeln kunde vika sig för makten. Den moderna polisen får i bästa fall blunda. I kriminalromanerna finns en lösning: privatdetektiven, som med största möjliga diskretion ger sig i kast med de mest komplicerade fallen. Men varken Kalmar eller Karlshamn förfogade över en kriminalitet stor nog för att livnära en professionell snok.

I fallet Bengt Berg var konstapeln förmodligen den enda möjligheten att ta itu med en europeisk celebritet på landsbygden, som misstänktes vara förrädare. Som tur var gick den besvärliga situationen till slut över – genom att det ”Tredje riket” försvann. När bevakningen av Bengt Berg avslutades författade Säkerhetspolisen en sammanställning som avslutas med följande mening: ”Som slutomdöme torde kunna antagas, att Berg är (varit) tyskorienterad, men synes icke ha företagit någon illegal handling – i varje fall icke känd sådan.” Den sista meningen får man läsa långsamt. Den döljer en avgrund av möjligheter.