Detektiv på dekis: Från käcka flickbokshjältinnor till multisjuka Kristuskommissarier

I mellankrigsdeckaren fanns en ordning som kunde återställas. Malin Krutmeijer följer utvecklingen in i ett allt djupare mytologiskt mörker.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Häromsistens var jag på ett föredrag om fabriksarbeterskor i Malmö fram till 1930-talet. En historiker berättade om hur de kämpade mot en särskilt hårdnackad rik fabrikör som anställde elaka, tafsande förmän och tyckte de anställda borde vara tacksamma över att ha ett jobb överhuvudtaget.

Om denne fabrikör hade varit med i en deckare från 1937 skulle han nog ha blivit mördad. Det året var det nämligen idel stygga typer i chefsposition som gick åt, berättar förläggaren och litteraturvetaren Anders Bergman i sin bok ”Brottsplats 1937”. Där har han analyserat hela åttio deckare som kom ut just det året. Det vimlar av affärsmän och allehanda bossar som får vad de förtjänar. Polisen eller detektiven som utreder fallet kan till och med visa sympati för mördaren, även om rättvisan måste ha sin gång.

Det här är knappast ett scenario som läsare av nutida kriminallitteratur känner igen. Vi som badat regelbundet i deckarfloden sedan sent 1900-tal har ju dränkts i fullständigt groteska mord där offren verkligen inte har gjort något som står i proportion till vad de utsatts för. De har ofta varit kvinnor men i princip kan de vara vilka som helst. De hålls som fångar i veckor, blir rituellt lemlästade, levande begravda och allt möjligt. Förståelse för mördaren? Tror inte det.

Ofta nöjer sig mördaren heller inte med att döda en gång. Han – för det är oftast en man – har en så kallad signatur som han upprepar tvångsmässigt. Han kan triggas av ett visst utseende eller något annat som ofta påminner om saker i hans förflutna. Varje stackare som uppfyller kriterierna och hamnar i mördarens uppmärksamhetsfält riskerar att bli offer.

Seriemördaren gjorde egentligen entré med Jack the Ripper under det sena 1800-talet, men begreppet myntades av FBI först på 1970-talet. De kartlade seriemördare och utarbetade en metod för psykologisk profilering. Detta fick stort inflytande på kriminalromanen, där mördaren blev en verklig fixstjärna. Det är ju han eller hon som bär svaret på gåtan som ska lösas, men seriemördaren är mer än så: en ohygglig avvikelse bortom normal logik. Här fungerar det inte att, som i 1930-talets deckare, söka efter motiv i den mänskliga naturens girighet, hämndlystnad, svartsjuka, vrede och desperation. I en av pseudonymen Lars Keplers böcker heter det rentav att mördaren inte går att besegra ”eftersom han utnyttjar det faktum att människor älskar varandra”.

Den som ska utreda morden konfronteras med något ofattbart och måste ta sig in i mördarens psyke. Är han måhända fixerad vid snygga kvinnor i 20-årsåldern? Varför måste han absolut skära brösten av dem innan han sakta dränker dem i en speciell vattentank? Ja, jag parodierar en slentrianmässig misogyni som tyvärr har funnits i den här subgenren.

Om vi lämnar mördarna därhän och istället tar en titt på dem som utreder brotten så är de också en helt annan typ av karaktärer än sina motsvarigheter under 1900-talets mellankrigstid. Som författaren och litteraturforskaren Carina Burman skriver är många av guldålderns detektiver kvinnor, och de är ofta modellerade efter käcka flickbokshjältinnor. De är utbildade, kavata och sakliga – med andra ord väl skickade för att lösa de brottsfall de snubblar in i.

Som jämförelse är dagens mordutredare, om jag ska generalisera, allt annat än käcka. De är envisa slitvargar och jakten på mördaren är rena Golgatavandringen. De kämpar mot inkompetens och korruption i poliskåren, jobbar dygnet runt, sover inte och äter knappt. Ofta blir de sjuka och skadade och ibland nästan dödade. Lars Keplers polishjälte Joona Linna är ett exempel – han får massor av stryk genom den våldsmättade bokserien.

Ett annat, av många, är den brottsutredande journalisten Mikaela Sköld i Johan Brännströms ”Skallben”. Hon är riktigt illa däran efter att i förra boken ha blivit skjuten i huvudet. Men nog måste hon ändå gå en match mot en vidrig superskurk, samtidigt som hon genomför en mödosam rehabilitering, har minnesluckor och hallucinationer.

Det kan eventuellt vara Henning Mankells Kurt Wallander som utlöste den här självuppoffrande, destruktiva trenden. Wallander hade ganska kass hälsa från början, men drabbas så småningom i bokserien av fetma, diabetes och till slut även alzheimers sjukdom. I sin avhandling ”Snuten i skymningslandet” beskriver filmvetaren Michael Tapper honom som totalt utbränd när han famlar sig fram i ett sönderfallande samhälle. Han gör också den pricksäkra iakttagelsen att Wallander aldrig har varit mer Kristuslik än i Kenneth Branaghs gestalt i BBC:s filmatiseringar av böckerna.

De samtida mordutredarna är med andra ord inga miss Marple eller lord Peter Wimsey, som la mordpussel utifrån möjlighet, motiv och medel, i regel utan risk att själva gå åt på kuppen. Och mördarna är inga okända släktingar som vill inkassera ett fett arv, eller några näriga fabrikörer som jäklas med folk.

I 1900-talets mellankrigsdeckare fanns det en ordning som kunde återställas. Numera är själva ordningen satt ur spel, och mordutredaren en självförbrännande låga i en mörk värld. Hon eller han jagar omnipotenta brottslingar med säregna drivkrafter.

Det är lätt att tänka att deckarens förändring avspeglar en allmän känsla av förlorat hopp och ökande misstro. I de yttersta tiderna förslår inte en kavat tjej med huvudet på skaft som kan ta fast tjuven. Här behövs ett tyngre artilleri: någon som är redo att bära sitt kors och sin törnekrona i en strid mot ondskan själv.

Ett annat sätt att se på kriminallitteraturens förvandling är mer teknisk. Sedan deckarens första storhetstid har underhållningsbranschen sett en masskulturell revolution. Den har inneburit en tendens att höja de dramatiska insatserna. Man vill väl tränga igenom och bjuda på största möjliga effekt.

I dagens deckare går det att se influenser från uppskruvade genrer som skräck, noir och inte minst superhjälteserierna. Superhjältarna föddes i slutet av 1930-talet, de är släkt med grekiska gudar men samtidigt genuint moderna. De har både extrema krafter och sårbarheter, och slåss gärna mot fascistoida, omnipotenta skurkar. Nog liknar exempelvis Stieg Larssons hämnande hacker Lisbeth Salander en superhjälte mer än en kavat och präktig deckarhjältinna från samma tid. Den Kristuslika kommissarien är inte väsensskild, men är hämtad från en symbolvärld som kanske ligger närmare i medvetandet hos deckarläsarna.

Sådana här hjältar behöver värdiga motståndare för att spänningen ska maxas. Lisbeth Salander har haft sina kvinnohatare och nazister, andra har istället seriemördaren, komplett med fasansfull blodtörst och dunkla motiv. Där står vi nu, med perversa mördare som endast kan bekämpas av – ja, gudalika inkarnationer i poliskåren?

Lite märkligt är det, och många gånger storslaget underhållande. Vad det säger om oss och det samhälle vi lever i vet jag faktiskt inte riktigt.

Frågan är om ens en sargad kommissarie, van att tampas med mörkrets makter, skulle kunna lösa den gåtan.

Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Litteratur:

Anders Bergman: Brottsplats 1937. Guldåldersdeckaren under lupp. Alephs deckarbibliotek, 2025.

Carina Burman: Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor. Albert Bonniers förlag, 2023.

Lars Kepler: Lazarus. Albert Bonniers förlag, 2018.

Johan Brännström: Skallben. Ordfront förlag, 2024.

Michael Tapper: Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010. Nordic Academic Press, 2011.