Kapitel 12-Vem är doktor Bartucca och hans hantlangare?

"Ditt födelsebevis är falskt", "din adoption är olaglig", "om de frågar dig i skolan, så är din mamma från Argentina". Sedan jag var en liten flicka berättade mina föräldrar för mig att jag var adopterad och att det hade varit en illegal adoption. Enligt vad de sa, så var historien följande: En mamma från min brors förskola hade berättat för min mamma att det fanns en bebis som behövde adopteras, så min mamma åkte med min pappa och min bror till andra sidan stan, nära centrala Buenos Aires, för att hämta mig på en läkares privata mottagning. De var alltid rädda att folk skulle få reda på det, för de trodde att de skulle hamna i fängelse för det. Det var inte förrän 2018 som jag fick veta att brottet baby-manniskohandel löper ut efter 12 år, vilket är helt absurt, men så är också världen absurd. Inget 12 år gammalt eller yngre barn kommer att gå och stämma sina egna föräldrar för att de illegalt har adopterat eller tagit dem. Om du undrar över de rättsliga konsekvenserna som läkaren skulle möta, ja, det är ännu mildare. Han skulle endast behöva bli åtalad för bedrägeri på grund av förfalskning av födelseattest, vilket anses vara en mindre förseelse. Det är dock stor skillnad om detta sker i samband med militärdiktaturens tillägnande av spädbarn, vilket klassificeras som ett brott mot mänskligheten och aldrig förskrivs.
Läkaren som sålde mig fyllde i födelsebeviset med namnet på min nya pappa och mamma och ett födelsedatum som vi inte vet om det är rätt eller inte. Min mamma berättade för mig att när de frågade honom om mitt biologiska ursprung svarade läkaren hotfullt: "Vill du ha henne eller inte?". Och på den tiden, under militärdiktaturen, visste alla bättre än att ställa några frågor, så utan vidare tvekan tog de med mig hem. Och det var först när Mormödrarna på Plaza de Mayo bad mig om mitt födelsebevis som jag tänkte på den där läkaren eller relevansen av mina förfalskade papper.
Jag hade redan flyttat till Sverige och så smått börjat mitt nya liv, när en vän en dag ringde mig och berättade att Mormödrarna på Plaza de Mayo bad mig att kontakta dem. Det visade sig att läkaren som skrev på mitt födelsebevis redan var åtalad i andra fall, så det var mycket möjligt att jag var ett av barnbarnen de sökte och frågade mig därför om jag kunde komma förbi och lämna ett DNA-prov. Det var 2002.Läkaren som skrev på mitt födelsebevis, Celestino Bartucca, var anledningen till att allt detta började.Många år senare, när jag kontaktade kontoret för mänskliga rättigheter vid civilregistret i staden Buenos Aires för att fortsätta mitt sökande, fick jag reda på att Celestino var en läkare som var, i Mercedes Yañez ord, som då var ansvarig för det kontoret, ”mycket produktiv”. Det var känt att han i flera år inte bara sålde spädbarn utan också utförde hemliga aborter utan tillstånd på sin privata klinik. Och om det inte är nog, så var han också Huvudförlossningsläkare på Santojannis kommunala sjukhus. Ja, Celestino var tydligen en mycket hårt arbetande man. Det var faktiskt så många barn som såldes av honom att det bildades en grupp med ett 30-tal personer som kallar sig "Los Bartuquitas". Alla av dem med vad som kallas en "ersättningsidentitet", som levererades eller bättre sagt, såldes genom Celestino. Men Celestino agerade inte ensam. Det är omöjligt. Att sälja bebisar är inte så lätt som det verkar. Eller så är det faktiskt det, men det kräver folk på grund av all logistik som är involverad. Till exempel behövs barnmorskor vid förlossningen. De var de som antingen övertygade mamman som skulle föda att ge upp sitt barn med löftet att barnet skulle få en bättre framtid i en medelklassfamilj, eller också lurade de mammorna genom att fejka den nyföddas död och kidnappa barnet.
Dessutom fanns det också ett behov för människor som skulle komma i kontakt med medelklasspar som skulle vilja köpa bebisar. Som alla företag som säljer en produkt finns det människor som har råvarorna, i det här fallet de fattiga mammorna som går till kommunala sjukhus, de som köper råvarorna, det vill säga barnmorskorna, det finns säljaren, i det här fallet Celestino, som ansvarar för att legalisera proceduren genom att förfalska dokumenten och slutligen köparna, medelklassmänniskor som vill skaffa barn och antingen tröttnat på att vänta på den juridiska adoptionsprocessen, eller så vet de att de inte kommer att tillåtas att adoptera lagligt, eller så bryr de sig helt enkelt inte alls om någonting och vill bara ha en bebis och det är det. Hur som helst är affärer bra i ett land som Argentina. Bebisar kan vara värda upp till värdet av en lägenhet, beroende på om de är vita och blonda, vita med mörkt hår, eller de som är mindre värda som jag, med brun hy och mörkt hår. I alla fall. Vi ska inte heller glömma polisen i området där Celestino arbetade, som förmodligen visste mycket väl vad som pågick. Alla dessa människor var en del av samma maskineri, utan att glömma kanske den viktigaste delen: Social konsensus. För utan social konsensus händer inte detta. Jag vet, det är komplicerat. Ingenting är svart eller vitt. En sån svår social situation, åtminstone som den var i Argentina när jag föddes, en ekonomisk situation som aldrig tycks förbättras, sociala klasser som verkar som sociala kaster, det stora behovet och frånvaron av social trygghet och mitt i allt detta, de fattiga mammorna, totalt försvarslösa mot ett system som inte värdesätter dem och ser dem som parior. Detta sammanhang ger lätt upphov till att allt detta finns, har funnits och fortsätter att finnas.Jag växte upp med att hela mitt liv höra att jag hade tur. "För tänk var du skulle vara nu om du inte hade blivit adopterad Natalie" Och det är delvis sant. Skillnaden mellan att äta och inte äta påverkar i hög grad ett barns tillväxt. Stressen från föräldrar att behöva kämpa varje dag för att hålla en familj flytande med de mest grundläggande behoven påverkar också i hög grad hur det barnet formas. Utbildningen jag fick, och i mitt fall passet jag ärvde, som gjorde att jag utan problem kunde flytta till Sverige, påverkade också mitt liv. Men då, om det är så, varför känner jag ett sådant behov inom mig att veta vad som hände vid min födelse? Varför vill jag veta historien bakom hur jag köptes, att även om det är en hård historia, full av orättvisa, mörker och grymhet, så föredrar jag det ändå i stället för att fortsätta med osäkerhetens tomhet? Varför inte istället skriva en ode av tacksamhet till Dr Bartucca till hans familj och hans hantlangare? Varför känner jag inte bara tacksamhet mot mina föräldrar, min historia och den sociala konsensus som gjorde allt detta var möjligt?Varför finns det grupper på Facebook av människor som desperat söker efter sin biologiska identitet och sin sanning, oavsett vad den kan vara?Och vad tänkte mina föräldrar när de åkte och hämtade mig hos den där läkaren och som min mamma sa "de hade lovat oss en blond tjej"? "Om vi ​​klär henne väl och tvättar håret med Helena Rubensteins schampo för blont hår, kommer hon inte att se så mörk ut och ingen kommer någonsin att fråga var hon kom ifrån?"Eller kan det vara så att ingen, absolut ingen riktigt tänkt igenom detta och vad allt detta skulle betyda?Ja. Jag vet. Ingenting är svart eller vitt.Och även om det gör så himla ont i mig så vill jag tro att allt är en del av allt.Och att det på något oförklarligt sätt, i det här livet, finns det en plan för oss alla.Till och med för Dr Bartucca.