Andreas Liljeheden: Är det hjärnan eller hjärtat som styr Sverige i EU

Utrikeskrönika 16 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Järngrinden ger ifrån sig ett högt gnisslande ljud varje gång den öppnas och stängs bakom mig eller någon annan av dagens besökare.Till vänster hänger skylten ”women only, no men allowed” – endast kvinnor, inga män tillåtes. Deras vattenhål ligger några hundra meter bort.Gruset knastrar under fötterna. Någon parkerar sin cykel. Har man tur sitter det en sällskapssugen hund och väntar lydigt på sin matte.Ljuden från bilvägarna, polissirenerna, järnvägsspårens skriande läten når inte hit.De lummiga träden både isolerar ljud och skyddar från insyn. En skylt påminner – mata inte räven. Hon brukar ogenerat zick-zacka bland besökare som lagt sig i solen på gräsmattan eller fikar på någon av bänkarna.Det här är mitt, och många andras, oas mitt i stan – ett vattenhål i storstadens London.Kvinnodammen öppnade officiellt för snart hundra år sedan, 1925. Även om det sägs att folk badade här även innan dess, i vattnet som rinner till från floden Fleet.Ett spartanskt omklädningsrum påminner om hemma. Det luktar lite som en svensk bastu, av trä, blöta golv, någons duschkräm.Badvakterna som antingen nickar igenkännande eller synar dig och frågar – har du utebadat förut? Har du ätit frukost idag? Har du något varmt med dig?Det kallaste jag varit med om här var tre grader i vattnet. Då kom jag inte längre än ner på stegen och snabbt upp igen. En av badvakterna kallade mig för en krigare och plötsligt var min vanliga prestationsångest borta. Jag försökte ju, det räcker.Steg för steg blev det lättare. Kroppen vande sig, paniken när bröstkorgen omgärdas av iskallt vatten släppte. Rädslan för kramp likaså. Reflexerna tar över. Ett simtag, ett till, och ett till. Glöm inte att andas ordentligt också.Så kom belöningen, i takt med att både sinnet och kroppen vant sig vid de regelbundna chockarna började temperaturen vända mot sommar. En grad till, en till. Vid tolv togs avspärrningarna i mitten av dammen bort och badvakterna började multitaska sitt jobb med att läsa en bok eller en tidning.Nu när det mörka vattnet nått femton grader känns det inte längre som en kall hand runt halsen de första minuterna. Lugnet behöver inte forceras längre, det kommer av sig själv - det går att fokusera på annat. Vinden som gungar träden runt dammen. Trollsländorna. Skratta åt någon som hoppar i för första gången och släpper ifrån sig ett skrik av fasa.Andbebisarna som tar sina första simturer medan föräldrarna spanar efter räven och fiskmåsarna som attackerat dem förut. Kungsfiskaren som ibland visar upp sina skarpa färger.En kvinna jag träffat på flera gånger berättar att hon började simma här 1982.Hon bor i närheten, andra kommer från andra sidan stan. I regn, snö, solsken. Vissa berättar hur simmandet här var den enda rutinen som gick att ha kontroll över – under skilsmässor, depressioner, cancerbehandlingar. Det silkeslena vattnet har fångat upp tårar, skratt, kärlek, känslostormar, stress. Sköljt bort det tunga – och lämnat både kropp och sinne lättare.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

16 Mai 20223min

Utrikeskrönika 13 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Afghanistan fredag.Det är hett och torrt, dammet yr och strupen längtar ständigt efter dryck. Medan vi kör från en stad till en annan ber min afghanske följeslagare att jag ska sätta på lite musik, ”sån man lyssnar på hemma i Sverige”, säger han. Jag får upp Lalehs Some die young i mobilen och vi kör vidare under tystnad.Regionen är en av alla dem som sett intensiva strider genom åren, så sent som i somras stred talibaner och den nationella armén mot varandra här med civila offer som följd. Här och där ser man sönderskjutna byggnader och varningar för minor.Det har gått nästan på dagen nio månader sedan Kabul föll och talibanerna tog makten över hela landet. Larmrapporterna om akut hunger och ekonomisk nöd har varit många. Dessa är så klart en del av sanningen men bilden har fler nyanser än så. Vardagslivet rullar på, för en del i en betydligt dystrare färgskala, för andra är den gyllene tiden äntligen här. Jag har träffat företrädare för bägge lägren under mina dagar i Afghanistan.Kvinnor som är minst sagt förbannade över talibanernas dekret om att de måste täcka sina ansikten, inte får arbeta och inte heller resa utan en manlig släkting.”Kunde du resa in i landet utan en mahram?” är det första kvinnan jag ska intervjua frågar mig. ”Ja, regeln om att ha en manlig släkting som följeslagare gäller inte oss utlänningar”, säger jag.Hon suckar och berättar att hon senast samma morgon blev stoppad på väg till arbetet.De andra då, de som är mer nöjda – vad säger de? De lyfter fram freden, att det går att röra sig utan att hamna mitt i striderna. Och så klagar de på korruptionen inom den förra administrationen och säger att det är bättre nu.Talibanerna är upptagna med att axla regerandets mantel i stort som i smått. Nyligen lät de befolkningen i några av Kabuls stadsdelar rösta fram sina lokala företrädare enligt en procedur som har likheter med demokrati. Det är oklart vilken betydelse man kan fästa vid det.Talibanerna har också förmått många av de manliga statstjänstemännen som arbetade för den förra regimen att återvända i tjänst. Så nu patrullerar före detta regeringssoldater tillsammans med talibanerna i Kabul – man känner igen dem på de korta skäggen.En fråga som väcker mycket känslor både i och utanför Afghanistans gränser är den om flickors rätt till utbildning.Att frågan är känslig blev tydligt häromkvällen när jag intervjuade folk på stan. Då kom en taliban fram och undrade varför jag ställde just de här frågorna; om jag egentligen är intresserad av att veta vad som händer i Afghanistan eller om jag redan hade min uppfattning om den nya regimen klar? En berättigad fråga sett ur perspektivet att det nu äntligen är fred i Afghanistan och att det enligt samma synvinkel är talibanernas förtjänst. Varför ska vi i väst då hänga upp oss på hijabtvång och stängda skolor? På den frågan finns förstås många bra svar, men hans kritik tål ändå att tänkas på.Naila Saleem, Afghanistannaila.saleem@sverigesradio.se

13 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 12 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris torsdag,– Hur kan han vara så pigg jämt?Landets president, alltså. Dagen efter första omgången i presidentvalet till exempel, när jag efter några intensiva veckor och nattarbete, äntligen lyckades skaka liv i mig själv runt lunch och slog på teven var han redan ute och tog selfies med väljare.Han är alltid steget före.Jag försöker trösta mig med att han nog inte bor ovanför en dåligt hörande pensionär som tittar på TV till ett på nätterna, och inte heller bor under en ung man som har högljutt sex ofta precis efter att damen under äntligen har somnat.Men ändå.Ta till exempel den där ovanliga, men ändå i hans värld helt typiska veckan i februari.På måndagen hade han maratonmöte med Putin i Moskva.På tisdagen överläggningar med Zelenskyj i Kiev, och Scholtz i Berlin.På onsdagen, vanliga möten med franska regeringen.På torsdagen presenterade han en stor kärnkraftssatsning i ena delen av landet.På fredagen var han värd för en stor konferens om havsmiljöproblemen i den andra delen, och sedan på kvällen- middag med Portugals President i Paris.Efter en så intensiv vecka, med så astunga ämnen skulle man ju kunna tänka sig att han vid presskonferenserna dök upp med ringar under ögonen och stakade sig lite på orden.Men icke. Aldrig.Det händer att svetten pärlar sig i pannan på honom, och några gånger har han visat irritation,Men trött?Aldrig.Inte det minsta.Det är kanske det att han aldrig levt med små barn. Han har inte alla dessa sömnupphackade nätter på CV:t alltså.Man kan ju se på andra världsledare, som tillträder runt fyrtio, som han gjorde.När de lämnar fem år senare har de blivit tunnhåriga, gråskäggiga eller fått några centimeter bredare midjemått.Men inte Macron.Han spelar – av allt att döma – nog i och för sig inte på bortaplan på nätterna, som ju vissa tidigare franska presidenter gjort.Dubbelliv kan ju naturligtvis vara lite krävande.Och det är klart att han sparar en himla massa energi på att aldrig behöva tvätta kalsongerna själv,Och inte behöver han ta fram faktaunderlag eller boka resor eller så heller.Men ändå.Alla dessa möten och framträdanden...Han läser knappt ens innantill.Och gör liksom aldrig sådant som letar efter läsglasögonen, på en presskonferens inför miljoner tittare, för att sen upptäcka att han visst hade de på sig, som premiärminister Jean Castex till exempel.Kan det vara den 24 år äldre frun Brigitte Macron som är hemligheten?Hon verkar vara den perfekta partnern för någon som nog inte har jättemycket tid för tvåsamhet, lugn och stöttande.Jag ger mig tusan på att hon inte ens snarkar.Men det är klart, att vara alltför energisk, till och med otålig och impulsiv, som har sagts om Macron har ju sina nackdelar för en politiker.Man kan ha svårt att orka med långsamma reformarbeten, kanske sprider lite oro hos kollegor för att ta icke förankrade beslut, och råka säga åt en arbetslös framför TV-kamerorna att det minsann bara är att gå över gatan om man vill ha ett jobb.Jag vet inte hur det är med dig, men jag behöver stillhet och tid för eftertanke för att fungera.Jag undrar om Emmanuel Macron också behöver det eller om han är en sådan där stålman som det sägs att han tycker om att uppfattas som.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

12 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 11 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.De senaste månaderna har jag allt oftare lämnat bubblan i stans EU-kvarter och begett mig ut mot flygplatsen, hit till den ganska ocharmiga stadsdelen Evere.Det är här som Natos högkvarter ligger.Det är numera mer regel än undantag att svenska politiker deltar på alla Natos möten som har varit många sedan Rysslands invasion av Ukraina startade.Men jag har också åkt ut hit allt oftare för att vi svenska journalister har fått ett helt annat tillträde än tidigare till generalsekreteraren Jens Stoltenberg.Vi får nämligen vara med på det som kallas “the Scandinavian huddle” – en mer exklusiv kura ihop sig-träff där generalsekreteraren tar frågor från svenska, finska och norska journalister.Jag och finska mina kollegor har spekulerat kring om vi kommer få samma tillträde när våra respektive länder väl har fattat sina beslut. Det lär vi få reda på snart – de historiska besluten är ju bara dagar bort.Frågorna på de här träffarna med Stoltenberg har främst kretsat kring just medlemskap.Hur snabbt skulle det gå att gå med?När skulle vi få del av Natos kollektiva försvar?Vad kan vi få för säkerhetsgarantier under ansökningsperioden?Många undrar också vad det är för organisation som Sverige och Finland kan vara på väg in i. Det är en befogad fråga som jag ägnat en hel del tid åt att försöka reda ut.För det är helt klart så att Nato skiljer sig fundamentalt från EU som är den organisation som jag bevakat allra mest under mina år här i Bryssel.EU är en överstatlig organisation med tvingande regler. Väldigt många tvingande regler.EU:s fördrag, som spänner över hundratals och åter hundratals sidor, är inget man plöjer en fredagskväll direkt.Nato är något helt annat. Där finns ingen överstatlighet och inte samma tvingande regler som i EU.Faktum är att det inte finns så många regler alls.Alliansens fördrag består bara av 14 artiklar som ryms på tre sidor. Helt klart något man kan läsa en fredagskväll. Vilket jag uppmanar alla som är intresserade av den pågående debatten i Sverige att faktiskt göra.En sak jag hajade till på när jag läste Natos fördrag för en tid sen var att den mest grundläggande paragrafen, artikel 5, som säger att en väpnad attack mot ett Natoland är en attack mot alla Natoländer, den paragrafen gäller bara om attacken sker norr om kräftans vändkrets.Det spelar ju ingen större roll för Sveriges eventuella försvar, men ändå en intressant detalj.En expert som jag pratade med nyligen förklarade att det var USA som fick in den paragrafen när Nato bildades 1949 för man ville inte behöva ställa upp och ge sig in i potentiella väpnade konflikter i de europeiska medlemmarnas kolonier.Men även om det kan vara skönt att kunna plöja igenom hela regelverket på några minuter gör denna brist på skrivna regler att det är rätt krångligt att reda ut hur alliansen egentligen fungerar. Mycket bygger nämligen på den politiska viljan hos medlemmarna.Just krångligt var ordet som en tjänsteman som jag träffade förra veckan använde för att beskriva Nato. "Det är en jättekrånglig organisation, mycket krångligare än EU" sa hen.En annan, rent visuell skillnad, som slår en när man åker ut hit till högkvarteret i Evere är klädseln.Var och varannan person här är militär iklädd kamouflagemundering.Det är något helt annan än EU:s regelmässiga uniform: kostym och dräkt.Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondentandreas.liljeheden@sverigesradio.se

11 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 10 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ett två, ett två, testing testing.Det här är Peking, tisdag.Testing, testing. Ja, så kan det låta när jag testar ljudet i mikrofonen ibland.Men orden har fått en annan innebörd här i Peking.Masstesterna har kommit till stan.Vi har inte bara drabbats av en omikronvåg, om man nu kan kalla ett 50-tal fall om dagen för en våg. Peking är också mitt uppe i en provtagningsvåg.Och min telefon fylls av sms som påminner mig om att gå och göra min plikt; ett svep i halsen, i det utlysta folkkriget mot covid-19.Likt mänskliga ormar ringlar sig köer av munskyddsbeklädda Pekingbor runtom kvarteret där jag bor.De köar i ett virrvarr av vita poppel- och pilträdsfrön som dansar i vårvinden likt ett lätt snöfall.Men frukta inte, kära Pekingbor, poppeltussar sprider inte covid-19, det har smittskyddsmyndigheten försäkrat oss om.Antalet covid-fall i Peking är som sagt väldigt få, i relation till hur många som bor här i huvudstaden.Men vi gör våra masstester ändå, för annars får vi inte gå till matbutiken. Eller parken. Eller åka kollektivt. Eller gå till jobbet för den delen.Allt kräver ett negativt covid-test, att lägga till den så kallade ”hälsokod” vi redan behövt visa upp i flera år. Och Peking är långt ifrån ensam.Hangzhou, Wuhan, Shenzhen. Flera av Kinas megastäder har infört lirkande restriktioner.Välkommen till masstesternas förlovade land.Ironiskt nog kallas det vi nu går igenom för en ”Changtaihua”, en normalisering.Det är alltså det här som kan antas vara det nya normala i Kinas nolltoleranspolitik mot covid-19.Det handlar såklart om att undvika ett nytt Shanghai. Arma Shanghai, som varit nedstängt i över en månad.Shanghai, där de boende testats gång på gång på gång. Ett masstestande utan ände, utan slut.Häromdagen såg jag en bild i sociala medier, som sägs komma från Hangzhou.Det är en bild som visar en liten provtagningsstation för covid-19.Men, som liknar ett litet tempel; ni vet, en sån där minimal spartansk stenbyggnad utan dörr, där det som mest kan rymmas en staty över en gudom, där troende kan lämna offergåvor eller tända rökelse.Fast i Hangzhou satt där istället en person i vit heltäckande skyddsdräkt, redo att ta ditt halsprov.Hell dig, masstestarguden. Må du leva i tio tusen år.Klart slut, från Peking, hälsar Björn Djurberg.Björn Djurbergbjorn.djurberg@sverigesradio.se

10 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 9 maj 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria måndag. Åter på hemmaplan i Sydafrika, men mitt sinne och mina tankar är fortfarande till stor del kvar i Ukraina och alla de möten, berättelser och öden vi fick ta del av där. Jag har fått frågan några gånger – vad gjorde starkast intryck på dig? Och det är svårt att säga. Men kanske var det en scen som jag minns särskilt väl. Vi följde en grupp ukrainska minröjare nån timmes bilfärd norr i Kiev. Jag minns skogsgläntan där vid sidan av grusvägen. Polistejpen var svept runt träden och markerade kanske ett femtio gånger femtio meter stort område. Vårsolen lyste över maskrosorna. En soldatstövel stod i vägkanten. Bitar av plåt och skräp. Det var först efter en stund jag såg det första skelettet, sen ett till precis bredvid. Jag har sett döda förut, eller snarare dödade människor förut. I Centralafrikanska republiken i en källare, i Burundi en bränd kropp på gatan.Just här handlade det om en av så många platser där ryska stridsfordon skjutits i bitar under de intensiva striderna som svepte fram här för drygt en månad sedan. Och det är alltid en sorg att se, men samtidigt en känsla av overklighet. Man skyddar sig själv genom att ta bilder, kameran eller mobilen blir ett filter mot verkligheten. Efter ett tag när man vant sig vid alla sönderskjutna hus, bilar och rostbruna brända rester av stridsvagnar och lastbilar, så kändes det som – det här är en kuliss. En filminspelning. Men det var nåt med de där skeletten som grep tag i mig. De ukrainska minröjarna iklädda västar och hjälmar fnyste lite åt dessa rester av ryska soldater och började sakta undersöka om de fanns minor kvar innanför tejpen. Men vilka var de där helt oigenkännliga resterna? Kanske, mycket troligen, handlar det om unga 20-åriga värnpliktiga från Irkutsk eller Volgograd som hade hela livet framför sig, och inte hade en aning om att deras förband var på väg emot. Två kroppar som det nästan inte finns nåt kvar av, och två mödrar någonstans i Ryssland som undrar var deras söner är, sömnlösa av oro och ovisshet.Idag är det dagen för den stora segerparaden i Moskva. Den ryska krigsmaskinen har gjort allt den kunnat för att blidka president Vladimir Putin och försöka visa upp nåt som kan påminna om en militär framgång i Ukraina. Kanske blir det symbolen för det ukrainska motståndet, hamnstaden Mariupol som kommer förklaras som en rysk seger denna symboltyngda dag. Det råder ingen tvekan om att kriget kostat tusentals ukrainare livet, varav många civila. Men det har kostat Ryssland också. Och när militärparaden drar igång på Röda torget idag med kolonner av skinande, blänkande vapensystem som ska visa på rysk militär överdådig styrka, ja då ska jag åter minnas de där två skeletten i den ukrainska skogsbacken.Richard Myrenberg, Pretoria

9 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 6 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm fredag,Kanske är det för att vi svenskar har så klumpiga uttryck för att be om ursäkt som ordet fin just nu har fått en så framträdande plats i vårt språk. Som ett slags kompensation. Såå fiiin. Hej fina du. Åh vad fiint ni har gjort. Och körsbärsblommorna är finast.Det pågår en arabisk filmfestival i Malmö just nu och en av mina vänner, en filmregissör från Kairo, frågade mig vad ordet OJ betyder. På det dygn hon befunnit sig i Sverige sa hon att hon hade hört ordet OJ minst 20 gånger. När hon klev av tåget och en kvinna råkade stöta till henne på perrongen. Oj! När barristan på caféet spillde cappucino. Oj!Lite generad var jag tvungen att förklara att jo, man säger så i Sverige istället för att be om ursäkt. På engelska kanske man säger Oh, I'm so terribly sorry I stepped on your foot, so terribly clumsy of me. Översatt till svenska blir det OJ.Och faktum är att det finns en hel lista över engelska uttryck som översätts med ett ord på svenska, den brukar ibland cirkulera på sociala medier, några exempel är:I'm sorry, I did not quite catch what you were saying. Svensk översättning: Va? - istället för, förlåt mig men nu hörde jag inte riktigt vad du sa.Eller: Excuse me, may I disturb you for a second? Svensk översättning: Öh du... - istället för ursäkta får jag störa dig i en sekund?Min vän filmregissören från Kairo skrattade och skrattade och sa att ja, men det är ju precis så fåordiga vi trodde att ni var i Norden när vi såg Tarkovskiljs filmer eller de där svartvita bergmanfilmerna om gud. Men, sa hon, jag trodde att ni hade vuxit ifrån det där dystra, svenskar verkar så positiva nuförtiden.Jo, sa jag, du kanske också har hört ordet fin. Eller åh fiiiina. Själv tänker jag alltid på min gammelmoster när jag hör ordet Fina. Hon hette Moster Edla, men var döpt till Edla Josefina och kallades ibland för bara Fina. En fin liten tant som jobbade i en sybehörsaffär och gärna bjöd på lunch bestående av sillar, sillsalat, prinskorv, Jansson och rökt lax. Och så frågade hon: nå hur smakade det? Min pappa skulle aldrig ha kommit på tanken att svara: fina Josefina, du gör alltid så fint när du bjuder oss på fin lunch, utan han svarade alltid: Hur det smakade? Tja, det var inte värre än vanligt. Varpå fina Josefina fnittrade och skrattade – lika förtjust varje gång, och samma fraser upprepades vid varje lunchbjudning. Men så var också detta för 50 år sen, på den tiden när en liten tant som moster Edla Josefina inte skulle kommit på tanken att säga OJ om hon råkat sticka någon med synålen när hon skulle lära ut korsstygn i sybehörsaffärn på Katarina Bangata.Min väninna filmregissören från Kairo, tänkte efter. Jo, hon hade hört ordet FIIIN och tänkt på att just det ordet ofta uttalades en oktav högre än ordet Oj.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Stockholm.

6 Mai 20223min

Utrikeskrönika 5 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Odessa, torsdag.Ett skratt förlänger livet, kanske är det därför den judisk-ukrainske fotografen Boris Bukhman som vi träffade här i Odessa skojar nästan hela tiden.Heter du Johan, säger du? Det är ju ett judiskt namn. Häng med till synagogan så kan vi uppgradera dig, göra en liten chop-chop så blir du en riktig jude med bums, säger Boris och skrattar.Han är en tvättäkta Odessit, Odessabo. Hans gammelgammel mormor föddes här, liksom hans barn och barnbarn. Humorn och skrattet finns i Odessas blod.Odessiter skrattar alltid, ibland genom tårarna, för hur ska man annars överleva svåra tider, säger han.När vi promenerar med fotografen Boris genom det gamla judiska kvarteret, Moldovanka, hälsar han glatt på alla. Här bor min muslimske vän, säger han och pekar på ett av husen.När vi ses, säger jag Salam Aleykum, han svarar Shalom.Det här är Odessa, här bor folk med alla möjliga bakgrunder, etniciteter, men i dag är vi alla ukrainare.Jag kommer aldrig lämna den här staden, jag klarar mig inte utan Odessa och Odessa klarar sig inte utan mig. Och jag lovar, om jag gud förbjude, träffar på en så kallad befriare, en ryss som påstår att vi behöver räddas från nazister, så kommer jag med stolthet döda denne ockupant, vi behöver inte räddas.När mina vänner ringer från utlandet och frågar hur det går, var alla nazister i Ukraina håller hus, så svarar jag, de hänger i synagogan, tillsammans med sina judiska vänner. Den Odessitiska ironin, sarkasmen.Han tar oss till en av de stora synagogorna i staden och en intilliggande koscherbutik, samtidigt som han stolt berättar om det judiska livet i staden, kulturen.Fast vet ni, egentligen är jag inte jättereligiös, viskar han. Men ibland så ber jag. Särskilt när mina vänner bjuder mig på middagar och serverar griskött, då blundar jag, lägger mina händer över tallriken och ber en bön: kära gud, må du förvandla denna rätt till fisk, och så blir det fisk och så äter jag det, säger han och skrattar.Äter ni också fisk i Sverige? Ni gillar sån där rutten fisk, väl. Jag har aldrig fått äran att smaka.Vi lovar att han ska få det en dag, när vi kommer tillbaka. I gengäld för det löftet ger han oss Matza i gåva, judiskt osyrat bröd som liknar det svenska hårda tunnbrödet. Passar perfekt till surströmming.Som den judiske Odessiten, författaren och krigskorrespondenten Isaak Babel skrev i sina noveller från staden: en man från Odessa kan äta vilken gryta som helst, bara det finns vitlök och lagerblad och lite humor.Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Odessalubna.el-shanti@sverigesradio johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

5 Mai 20223min