Andreas Liljeheden: Är det hjärnan eller hjärtat som styr Sverige i EU

Utrikeskrönika 30 maj 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, måndag.Jag var i Rom när jag hörde en guide säga: se här på greppet kring hennes lår, det är ju inte hårt, det var nog ingen brutal våldtäkt. Jag hade hamnat intill en turistgrupp på Villa Borghesemuséet i Rom, guiden visar dem Berninis magnifika marmorstaty “Våldtäkten av Proserpina”, där underjordens gud Pluto greppar hennes vita lår av marmor och borrar sina fingrar i hennes hull på ett sätt som gör att man blir så imponerad av konstverket att man, liksom guiden, verkar kunna bortse ifrån den plåga marmorstatyn skildrar där Proserpina gråter tårar av marmor medan hon desperat försöker skjuta ifrån sig den hånleende erövraren Pluto.De våldtagna yazidiska kvinnor som överlevt fångenskapen som sexslavar hos IS har också drabbats av manlig oförståelse. Inte för att någon museiguide försökt förminska våldtäktsmännens brott. Tvärtom. Men de unga kvinnorna har reducerats till objekt att rädda. Först blev de kidnappade, sålda, förslavade och våldtagna – sen räddade – av yazidiska män som hjälteförklarades när de lyckades hitta de yazidiska kvinnorna bland tiotusentals svartklädda IS-kvinnor som vällde ut ur IS sista fäste Baghouz och fängslades i det ökända Al Hol-lägret när kalifatet besegrades.Vissa av de yazidiska kvinnorna gömde sig bland IS-kvinnorna. De gömde sig för att de inte ville bli av med sina barn, barn som fötts under fångenskapen, barn vars fäder var IS-terrorister och av yazidierna kallades för bödlarnas barn, skorpioner som inte skulle släppas in i det yazidiska samhället.Men mammorna älskade sina barn och gömde sig därför bland IS-kvinnor som de med stor sannolikhet avskydde. Hade mammorna givit sig till känna och sagt åt de kurdiska lägervakterna i Al Hol att de var yazidier, före detta sexslavar, hade de omedelbart släppts, men det gjorde inte – för sina barns skull, även om det givetvis också fanns kvinnor som hjärntvättats så mycket att de börjat identifiera sig med förövarna.Nu beskrivs de män som hämtade ut de yazidiska kvinnorna ur Al Hol-lägret som självuppoffrande hjältar som riskerade sina liv i nattliga räddningsaktioner för att hämta hem och befria dessa kvinnor som nu förvandlats till objekt för tredje gången, ofta fick de falska löften om att de snart skulle få återförenas med sina barn. Men barnen hamnade på barnhem dit jag och andra journalister kunde åka och i smyg ta bilder av barnen för att förmedla till de förtvivlade mammorna som inte fick träffa sina barn. Två av mammorna hade sålts som sexslavar till samme man när de var tonåringar, deras små tvååringar var alltså halvsyskon och mammornas längtan efter dem var hjärtskärande.Nu har de fått tillbaka sina barn, men priset var att de stöttes ut ur det yazidiska samhället. De lever på hemlig ort. Medan männen som kallas deras räddare, är hjälteförklarade.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

30 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 27 maj 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Krig.Alla dessa krig, det går inte att undvika att de kryper innanför skinnet på en. Särskilt inte när man varit på plats. Mött alla dessa människor vars liv smulats sönder likt pepparkakshus på en julgransplundring för 10-åringar.Här skulle jag återigen vilja berätta om alla öden, alla söndertrasade liv. Skulle vilja försöka få er alla att förstå hur krig sprider förödelse och skräck långt över begripligheten.För ibland är det svårt att förstå.17-åringen i Mosul vars hela familj hade förintats av amerikanska bomber. Amerikanska. Han hade oturen att bo i ett hus där terrorsektens krypskyttar förskansat sig på taket. Huset bombades, prickskyttarna dog men det gjorde också hela 17-åringens oskyldiga familj.Eller Nikolaj som vi mötte i Mykolaiv. I skuggan av vårens första solstrålar berättade han att hans familj var borta men vi kunde inte begripa. Borta är väl bara att de rest iväg. Flytt till tryggheten.Men hans familj var döda.Hustrun, barnen, barnbarnen.Hela hans hus var förstört, bara en av väggarna stod kvar. Allt han ägde var sönderbombat, hela hans liv, kärlek och mening förintat.Det i ett krig som inte ens får kallas krig – åtminstone inte i Ryssland.Det får min skruvade hjärna att tänka på John Cleese.Kommer ni ihåg serien Fawlty Towers där Cleese spelar förvirrad hotelldirektör.När tyskarna kommer på besök.Cleese rollkaraktär Basil kämpar med att inte nämna kriget: ”Don't mention the war”. Basil gör allt för att inte nämna kriget men fäller den ena kommentaren efter den andra, nämner alla tyska krigsförbrytare tills hans tyska gäster bryter ihop.Vad är det, frågar Basil.Vi blir ledsna. Måste ni prata om kriget hela tiden?Det var ju ni som började.Det gjorde vi väl inte?Inte? Ni invaderade Polen.Sketchen får mig att tänka på två saker, dels hur man i Ryssland inte får kalla ett krig för vad det verkligen är.Men också att Fawlty Towers som är inspelat 30 år efter andra världskrigets slut lyckas skildra hur tyskar fortfarande fick betala den kollektiva skulden av alla förbrytelser som begicks av nazisterna. Mycket tyder väl på att det kommer att bli samma sak för ryssarna.De är ute i kylan i omvärlden. Få vill ta i dem med tång. De får inte delta i idrottsevenemang, inte resa, ingen vill göra affärer med dem.Undrar om han ens tänkte på konsekvenserna, ledaren, när han i februari beordrade invasionen av det som inte får kallas ett krig.Kriget som inte får kallas krig kommer av allt att döma att pågå länge, Ryssland har på många sätt redan förlorat, men inte lika oåterkalleligt som alla civila som liksom Nikolaj fått sina liv söndertrasade.Det ryska propagandamaskineriet kommer att försöka nästla sig in också här.Men vi som ännu får tänka fritt behöver aldrig glömma hur det började, vilka som är invaderade och vilka som invaderat och vi behöver aldrig lyssna på uppmaningar med innebörden ”Don't mention the war”.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent som nu också reser i Ukrainajohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

27 Mai 20223min

Utrikeskrönika 25 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Texas, onsdag morgon.För bara några timmar sedan satt jag på ett hotell i Atlanta och skrev på en krönika om primärvalet i Georgia, när jag fick en notis på mobilen om ytterligare en skjutning här i USA. Ytterligare en skolskjutning, och det stod snabbt klart att det kunde vara många barn skadade eller döda. Jag bokade omedelbart ett flyg till San Antonio, Texas och nu sitter jag här vid gate C6 och väntar på att få boarda planet. Hela tiden zappar jag mellan olika nyhetssändningar i mina hörlurar.För bara en dryg vecka sedan satt jag på en annan flygplats på väg till en annan masskjutning. Då hade 10 människor dödats i rasistiskt hatdåd i en mataffär i Buffalo. Men nu sitter jag alltså här. När jag landar ska jag ta mig till Uvalde ungefär 13 mil utanför San Antonio. Och det jag vet just nu är inte mycket, men ändå är det allt. Minst 18 döda barn. 18 döda barn och en lärare. Just nu, men dödssiffran kan ha stigit ytterligare när detta sänds. Gärningsmannen öppnade eld på en låg- och mellanstadieskola, med elever från andra till fjärde klass. Så jag vet också att de 18 döda barnen är någonstans mellan 8 och 10 år.När något sådant här händer och man som reporter kastar sig iväg och kastas in i sändningar, klamrar man sig fast vid det man vet och det man inte vet.Jag vet inte än varför gärningsmannen dödade så många så små barn. Men jag vet att jag kommer jag mötas av ett växande hav av blommor vid skolan. Av tända ljus. Kanske, som när jag bevakade en annan masskjutning i en annan del av Texas för snart tre år sen, av en lång rad vita kors. Då hade en man mördat 23 människor i en mataffär i El Paso, även det som i Buffalo, ett rasistiskt hatdåd.Jag vet också att politiker kommer skänka de anhöriga, föräldrarna vars hjärtan just krossats i tusen bitar, sina tankar och böner. Jag vet att de kommer kräva hårdare vapenlagar och att de kommer säga att hårdare vapenlagar inte behövs, att det enda som kan stoppa en ond man med ett vapen är en laglydig medborgare med ett vapen.Jag vet att torsdag skulle vara sista skoldagen för barnen innan sommaren. Men jag vet inte vad de hade för planer i sommar, om de skulle gå på sommarläger eller ett slags fritids som erbjuds på många håll i USA. Jag vet inte hur de 18 barnen ser ut, om de hade gluggar efter nytappade tänder eller nyklippta frisyrer. Men jag vet att jag snart kommer få veta det. Jag vet att bilder på barnen snart kommer publiceras, kanske de senaste skolfotona. Jag kommer få se deras leenden, om de hade gluggar mellan tänderna. Jag kommer få lära mig om vad de tyckte om att göra, om de spelade någon sport, om de hade en bästa vän eller en stor idol.Nu ska jag snart gå på planet, och när jag landar ska jag hålla fast i det jag vet och det jag inte vet och jag ska rapportera om det. Om 18 döda barn. Och det värker i bröstet.Cecilia Khavar, Texascecilia.khavar@sverigesradio.se

25 Mai 20223min

Utrikeskrönika 24 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Bomb hittad. Det var så det stod i mailets ämnesrad. Ett sådant mail vill man förstås inte ha någonstans ifrån men nu var avsändaren mina barns skola.Jag tog in bokstav efter bokstav och kände hur det liksom forsade isvatten nerför min ryggrad, hur hjärtat och pulsen drog iväg och hur skärmen framför mig blev suddig, en mardröm för varje förälder... tills jag kom på var jag befinner mig.Berlin.Under andra världskrigets sista tre år formligen regnade brittiska och amerikanska bomber ner över nazitysklands huvudstad, sammanlagt en halv miljon ton sprängmedel östes ner över staden. Men mellan 15 och 25 procent av alla sprängladdningar som fälldes detonerade aldrig utan blev liggande där de landade.Det där visste ju jag, att det tros ligga en bit över 4000 odetonerade bomber under Berlin, under husen vi bor i, gräsmattorna vi brer ut våra picknickfiltar över, under gatorna vi tar oss fram på, och under lekplatserna, och skolgårdarna, där våra barn leker.Och visst, när jag väl lyckades fokusera på vad som stod i resten mailet så var det precis så, en bomb från andra världskriget hade hittats på skolgården där man grävt för en ny gunga.Då och då, i snitt åtta gånger om året, stannar livet ofrivilligt till någonstans i den tyska huvudstan, krigets långa svarta trådar blottläggs i stadens färgglada väv och kräver att vi moderna människor lägger allt annat åt sidan; för krig kastar obevekliga långa skuggor.Polisens speciella stridsmedelsröjare har inarbetade rutiner och är omedelbart på plats, så också på vår skola, elever och lärare var evakuerade redan när vi föräldrar fick mailet och bara en timme senare fick vi besked om att bomben var flyttad och faran över.I Tyskland som helhet hittas och omhändertas runt 5000 gamla sprängladdningar varje år, städer som Dresden och Oranienburg utanför Berlin har extra många blindgångare eftersom de också bombarderades särskilt hårt.Att det inte alltid går så bra som i vår skola hade jag tack och lov förträngt när mailet damp ner, sedan millennieskiftet har elva bombröjare omkommit och ännu fler har skadats när de försökt desarmera bomberna.Här i Berlin har man nu tagit hand om 2000 blindgångare sedan krigsslutet 1945, men experter räknar med att det kommer att ha gått ytterligare 60 år innan den sista är ur stadens jord.Och mitt i tacksamheten över att allt gick bra, över att fantastiska lärare fanns där och hjälpte barnen att ta in vad som skedde utan att skrämma upp dem så förundras jag över datumet.För det här skedde den 9 maj, dagen då minnet av andra världskrigets slut och de allierades seger högtidlighålls i Ryssland. 77 år har gått sedan Nazityskland besegrades och Tyskland befriades från sin egen skapelse. Krig kastar obevekligt långa skuggor, tänker jag och räknar 77 år framåt, hur kommer det som Ryssland gör i Ukraina idag leva kvar den 9 maj år 2099?Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

24 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 23 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Irinas balkong i ett typiskt sovjetiskt lägenhetskomplex i grått tegel. Sankt Petersburg den 9:e maj i år. Den omhuldade, ja älskade, Vladimir Vysotskij sjunger “Soldater från Centrumgruppen” så det dånar mellan husväggarna. Vysotskij skrev sången 1965, den handlar om invasionen av Ukraina av tyska nazisttrupper. På tyska stavas centrum med Z.Ukraina har förbjudit symbolerna Z och V, bokstäver i vårt alfabet, men i kyrilliskan ser det som ska låta som V ut som ett B och Z som en trea.I Ryssland betyder Z och V just nu en militäroperation för att avnazifiera och avmilitarisera Ukraina. Vita Z och V har inte bara synts på soldater och stridsfordon i kriget utan har framgångsrikt lanserats som symboler för stödet för den militära operationen - som kriget kallas i Ryssland - enligt lag.På otaliga bilder och videos syns allt från dagisbarn till ballerinor, som står uppställda i ett Z:a. Z har klistrats på bilar och husväggar, ofta i svart och orange. Men vad bokstäverna står för är något oklart - det kan vara Z som i “Za Rossija” alltså för Ryssland, eller underförstått för ryska segern - för makten - för presidenten.I fler länder än Ukraina är nu symbolerna förbjudna, särskilt Z, som om den dubbleras ser ut som en nazistisk svastika.Och det är här vi återvänder till Vysotskij - poeten och trubaduren, som var förbjuden under Sovjettiden - en rebell, som spelades ändå och som blev tillåten och älskad innan han dog av alkoholförgiftning blott 42 år gammal. 15 år senare restes den första statyn i Moskva. Det brukar sägas att näst efter Lenin är det Vysotskij som har flest statyer i framförallt Ryssland och Ukraina. Det finns – eller vem vet fanns – i Mariupol, i Charkiv, i Kiev, i Melitopol.Men åter till Irinas balkong, för innan sången tonats ut syntes en polis klättra upp på fasaden till balkongen, först knacka, sen banka på fönstret och så sparka på balkongdörren.Hon öppnade inte först för hon var övertygad om att det var den försupne grannen som bråkade med henne. Det var grannen som ringt polisen och som bär ansvaret för att Irina nu dömts till 50 000 rubel i böter för att ha förolämpat den ryska militären.För Vysotskijs sång - har fått nytt innehåll - historien upprepar sig, heter det i videos där sången blir en del i det som ses som ett nytt nazistiskt eller fascistiskt angrepp, men nu av ryska soldater.Och för det dömdes Irina, som bara hade sången på hög volym när den spelades på rysk radio.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent maria.persson_lofgren@sr.se

23 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 10 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Max fem förpackningar per köp, står det vid hyllan för bröstmjölksersättning på ett av de stora varuhusen här i San Francisco. För än så länge gapar inte hyllorna tomma här, som det gjort på flera andra ställen i USA. Runt om i landet har allt mer uppjagade småbarnsföräldrar insett att bröstmjölksersättning numera är en bristvara. Allra värst är det för de som har barn med särskilda allergier, och som behöver specialprodukter.Det här med ojämn tillgång på varor har många amerikaner fått vänja sig vid under pandemin, men den här gången var det inte bara störningar i leverans- och produktionskedjor som låg bakom krisen.En av de största tillverkarna, Abbot, fick stänga en av sina fabriker efter att man vid en kontroll hittat en farlig bakterie i anläggningen - och företaget återkallade då redan producerad bröstmjölksersättning.Det här minskade tillgången väsentligt, något som blev extra problematiskt då just Abbot har stora kontrakt där de är huvudleverantör till de konsumenter som får statligt stöd för att kunna ha råd med bröstmjölksersättning.Abbots fabrik stängde i februari, och även om andra producenter kunnat öka sin produktion har det inte räckt till. Och den här veckan har debatten kring bristen på bröstmjölksersättning och vad som orsakat den briserat.En del ser det här som ett typiskt amerikanskt problem. Och pekar till exempel på marknadskoncentrationen, där fyra företag kontrollerar omkring 90% av USA-marknaden för bröstmjölksersättning.Medan andra hellre vill prata om att USA fortfarande inte har någon lagstiftad betald föräldraledighet för nyblivna mammor- något som gör att många kvinnor har svårt att hinna med att amma sina barn.Även den ständigt infekterade frågan kring migration och läget vid gränsen drogs in i debatten, när republikaner argumenterade mot att regeringen försåg migrantfamiljer med bröstmjölksersättning - produkter som gick till, som en profil på tv-kanalen Fox News gick så långt att han menade att maten skulle gå till ”illegala bebisar”.Nu har Bidenadministrationen till sist satt in en rad åtgärder. Man flyger bland annat in bröstmjölksersättning från utlandet, och från myndighetshåll arbetar man intensivt för att få igång produktionen i den stängda fabriken igen.Men det är saktfärdiga reaktioner på ett problem som haft flera månader på sig att förvärras. Och de politiska motståndarna använder det här som ytterligare ett argument för Bidenadministrationens inkompetens.Och de har stor chans att få gehör hos de redan prövade amerikanska konsumenterna. De som efter månader av leveransstörningar nu ser priserna på bland annat livsmedel och drivmedel gå i höjden i den högsta inflationen på 40 år. Och där bröstmjölksersättning numera alltså är en bristvara.Roger Wilson, USA-korrrespondent

20 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 19 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdagEfter totalt nästan en månads tid spenderad i krigets Ukraina har jag fram och tillbaka funderat över motståndskraft och rätten att vara rädd.Att Ukraina lyckats göra sånt motstånd mot stora Ryssland har förvånat omvärlden.Det var många som trodde att det här skulle ta en helt annan vändning när invasionen inleddes. Och att det gått så bra för ukrainarna bottnar enligt bedömare delvis i viljan hos människor att slåss för landet – kraften i att president Zelenskyj tidigt tittade in i kameran i ett klipp på sociala medier och sa ”vi är här, jag är här”. Han lämnade inte landet. Jag behöver vapen, inte skjuts härifrån, var hans svar på USA:s erbjudande om evakuering.En inställning som helt klart speglas i de flesta jag mött under veckorna i landet. Många vill inte prata om något fredsavtal, inte om krigets slut bara om Ukrainas vinst.Soldaterna som vi mött på tågstationer som kramar sina familjer farväl, de som vaktar checkpoints, de som motat bort ryssarna från Kiev-området. ”Nej, Jag är inte rädd”, svarar nästan alla. Motståndet har hyllats och berömts. Men det finns också något komplext i viljan att försvara sig.I kön till tågen som ska lämnar Ukraina – bara drygt två veckor efter Rysslands invasion, står en 18-årig kille. Han pluggar i ett annat land i Europa egentligen – men hade kommit hem för att hälsa på familjen precis innan 24:e februari. Nu står han i kön med hundratals andra ukrainare som vill lämna det krigsdrabbade landet. Han rycker på axlarna, skakar på huvudet; jag vet inte om de kommer släppa på mig på tåget, säger han. Han har ju fyllt 18 år. Och män mellan 18 och 60 får inte lämna. Jag kan se att han är tårögd. Hans mamma står bredvid, har följt honom till tåget. Han tittar sig omkring när jag frågar om det här – det är uppenbart ingenting som han vill säga högt - att han som redan befinner sig i relativ säkerhet i västra delen av landet ska fly nu - när andra i hans ålder åker åt motsatt håll för att slåss mot Ryssland. Ordspråket "bättre fly än illa fäkta" gäller inte här. Inte nu.Långt ner under jord, i Kievs tunnelbana, president Zelenskyj håller presskonferens. Kriget har nu pågått i två månader. Hur mår presidenten själv egentligen undrar en reporter, är han inte rädd? Han som är en måltavla likt ingen annan här. Han upprepar att det inte är intressant. Han har inte RÄTT att vara rädd, säger han.Över sex miljoner personer har flytt Ukraina. I de köer som jag har stått i ut ur landet, har det nästan uteslutande varit kvinnor och barn. Nästan inga män. De som velat har, likt killen i kön till tåget, in pratat så högt om det. Ofta har de sagt att de har medicinska skäl att få lämna – men det känns inte alltid som att det har stämt. Kanske ibland ville de bara få leva sitt liv? Som Leo jag träffade. Snart 30 år, snart pappa för första gången. Han ville så gärna följa med sin fru om hon måste åka över till Polen för att föda deras barn i lugn och ro - utan kriget. Han var rädd, rädd att missa när hans första son föds.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

19 Mai 20223min

Utrikeskrönikan 18 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kapstaden, onsdag.En veckas reportageresa lider mot sitt slut. Det är första gången jag är i den här stan, och i det här landet. Det är första gången jag är på den här kontinenten. En del saker förväntade jag mig att se, men det har ändå gjort starkt intryck. De brutala skillnaderna mellan de som har och de som inte har, och som är så mycket mer synliga i stadsbilden här jämfört med i Sverige. Varje dag har jag åkt förbi tjusiga hus med fantastisk utsikt över havet, och höga murar med taggtråd eller elstängsel mot gatan. Jag har åkt förbi padelanläggningar, golfbanor och boutiquehotell. Några minuter senare townships, kvadratkilometer efter kvadratkilometer med samhällen som enbart består av skjul, och där droger och gängkriminalitet gör livet svårare för samtliga. En sak som jag kanske var mindre förberedd på, är storslagenheten i den här stan. Allt är liksom maxat. Och det som gör det mest maxat är bergen. Vart du än vänder dig har du ett imponerande berg. Och kommer man upp på bergen så tar utsikten andan ur en. Den här stan, på sin kontinents yttersta spets, känns så mäktig så om man tänker på låt säga ett Eiffeltorn, så känns det liksom bara – fjuttigt.Det som också slagit mig är Kapstadenbornas kärlek till sin stad. Capetonians, unga som gamla, verkar älska stan och verkligen uppskatta skönheten. Jag tänkte att de som går här varje dag kanske skulle rycka på axlarna åt vyerna. Men på Signal Hill vid solnedgången har folk bänkat sig på berget som på en teater. Det är ungdomar, barnfamiljer med picknickmat, och bilarna är så många att parkeringsplatsen inte räcker till på långa vägar. Vägen upp är en serpentinväg, där varje möte med en något större bil är en risk att hamna med ett hjul i diket. Vägen är en utmaning för mig som verkar ha utvecklat en viss höjdskräck på äldre dar. Den här stan är farlig, har så många människor sagt åt mig. Jag vill tillägga att den känns rätt farlig även på höjden.Men när solen gått ner, och en stor fullmåne gått upp, lyser stan med miljontals lampor långt där nere, och bortanför ses hisnande berg så långt ögat når. Jag struntar i min höjdskräck och tänker att den här utsikten nog inte går att vänja sig vid. Den går inte att rycka på axlarna åt, oavsett om du sett den förut. Och oavsett om du är en som har eller inte har i den här stan.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

18 Mai 20222min