Maria Persson Löfgren: 2025 - året då Finland och Sverige tar tillbaka hela Karelen

Utrikeskrönikan 19 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag.Det finns saker här i Frankrike som borde få jättestora rubriker och breda ut sig i både radio och TV. Jag gör ett försök: DET ÄR GRATIS ATT GÅ PÅ JÄTTEMÅNGA MUSEER FÖR ALLA EU-MEDBORGARE UNDER 26 ÅR.Varför pratas det inte mer om den här fantastiska kulturpolitiska förmånen? Den har funnits sen 4 april 2009. Det var faktiskt Nicolas Sarkozy som var president då.Du kan alltså oavsett vilket EU-land du kommer från och oavsett om du jobbar, är arbetslös eller pluggar få tillgång till världens största konstskatter. Biljetten är ett pass eller en EU-legitimation som visar att du bor i EU och att du inte har fyllt 26 år, alla dagar om året då museerna är öppna. Det är så ovillkorat generöst.Du kan alltså en dag gå på Louvren och om du vill ställa dig i fållan för att ta en selfie med Mona Lisa, eller se istället andra konsthistoriska mästerverk där trängseln inte är lika stor som Delacroixs ikoniska revolutionsmålning På barrikaderna. Eller Ingrès runda målning av ett turkiskt badhus.Nästa dag kan ägnas åt impressionister på Musée d'Orsay och kanske dagen efter det strosa runt i en av världens bästa samlingar av modern och samtida konst på Centre Pompidou. Det här var bara tre av de mest självklara. Faktiskt är även Triumfbågen och slottet i Versailles gratis och ett 50-tal andra museer bara i Paris. Det går lätt att fylla en hel vecka med intressant innehåll och inte spendera en enda euro, jo kanske någon då på en kaffe och några fina vykort.Det här borde ju som sagt få jättestora rubriker – att man genom den här tillgängligheten kan introducera unga människor till konst som inte visste att de skulle gilla det.Naturligtvis har uppföljande studier gjorts och det visar att man når nya målgrupper som annars inte gått på museum. Det är alltså inte bara barn till museiälskande föräldrar som nås av förmånen – utan många har på grund av att det är gratis för första gången i sina liv gått på ett konstmuseum eller besökt ett historiskt monument.I en undersökning som gjorts visade det sig att tre miljoner unga hittat fram till den här förmånen under 2019. Och just för att det var gratis hade man gått till ett museum tillsammans med kompisarna. Det blev ett roligt och avslappnat besök. Något man gärna skulle göra igen.Dessutom finns det en linje i den här satsningen. För när du passerat 26 kan du faktiskt fortsätta komma in gratis på samma museer en gång i månaden för att återse världens finaste konstskatter. En räcka hits som aldrig tar slut och där det alltid finns dolda nummer att upptäcka vid andra, tredje eller kanske tionde besöket.Cecilia Blomberg, Pariscecilia.blomberg@sverigesradio.se

19 Aug 20223min

Urtikeskrönika 18 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Batloun, torsdag.Det här är mitt tredje eller fjärde försök för att skriva dagens krönika. När jag säger ”försök” så menar jag inte antalet gånger jag skrev om någon mening här eller där, utan det jag syftar på är självaste temat för krönikan.Jag hade hunnit komma halvvägs i mitt första försök när jag tänkte ”NEJ! Jag börjar om”. Ett nytt blankt papper å så satte jag igång – några omstarter till och här är jag- fortfarande tema-lös.Att behöva börja om, och om, och om, igen är ansträngande. Att kasta bort det du redan har utfört är påfrestande.Men samtidigt, att kunna börja om, eller åtminstone att ha möjligheten att göra det, det utan tvekan är ett privilegium, som inte alla i världen har.För inte så länge sedan råkade jag hamna mitt i ett samtal på en bröllopsfest – hög musik, bra mat, god stämning. Ändå lyckades deppiga ämnen tränga in sig i samtalet, Libanons dåliga ekonomi, bristen på trygghet och säkerhet, och den totala saknaden av ett politiskt ledarskap som kan styra landet ur träsket.”Vi behöver börja om i det här landet. Libanon måste nollställas så att vi ska kunna bygga vidare”, säger en i sällskapet.Några dagar senare hälsar jag på hos en vän. På kvällsnyheterna berättar programledaren om läget i Irak- anhängare till den mäktiga predikanten Moktada al-Sadr hade stormat Iraks parlament, samtidigt som landets politiker var upptagna med sitt intensiva maktspel.”Om någon bara kunde vrida tillbaka klockan i Irak till tiden före allt det här”, säger min vän.Jag frågar inte vad han menar, om det handlar om tiden före stormningen av parlamentet, eller om en tid ännu längre tillbaka i Iraks moderna historia. Jag bara fastnade på det han sa om att…vrida tillbaka klockan.Under den korta perioden jag har varit här på min sommarkorretjänst, hann jag höra flera sådana kommentarer – folk som vill sudda bort sitt nu, för att kunna starta om på nytt.Det här är att vara... efterklok. Att plötsligt bli klok, men bara efter att du redan hade gjort ditt misstag.Lärorikt att göra om, eller frustrerande att behöva göra om?Ärligt talat, jag vet inte.Jag har ingen aning om folket i Libanon, i Irak, i Sverige, eller var som helst i världen, i ett moment av inspiration där man upptäcker sin undangömda klokhet, skulle faktiskt vinna på att helt enkelt vrida tillbaka klockan…Nollställa.Starta om.Precis om jag nu skulle riva bort allt det här, och börja skriva om min krönika…Skulle det hjälpa nåt?Firas Jonblat, Libanonfiras.jonblat@sverigesradio.se

18 Aug 20223min

Utrikeskrönika 17 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Casper, onsdag.Redan på flyget hit till Wyoming förstod jag att jag var på väg till en särskild plats. Mannen på fönsterplatsen i sätet bredvid tog bild efter bild med sin mobilkamera under inflygningen mot Jackson Hole. När jag såg regnbågen högt över bergsmassivet, förstod jag varför.På en parkeringsplats några timmar senare sa en man till mig att jag absolut måste titta på solnedgången. Himlen var lysande gul och orange, men grå regnmoln täckte också delar av himlen. Det var ovanligt fint ikväll sa han och de här färgerna ser man bara när det har regnat eller om det är föroreningar i luften. Jag berättade om regnbågen jag hade sett från planet och han log.Naturen är Wyomings främsta tillgång. Och den är storslagen. Det finns höga snöklädda bergsmassiv och milsvid mark där man om man har tur kan få se bisonoxar och älgar.Wyoming är en av USA:s stater som kallar sig en cowboy state. Och jag har aldrig sett så många kor på ett och samma ställe förut.Det är för naturens skull som folk vill bo här. Turismen är den näst viktigaste näringen för Wyomings ekonomi. Den viktigaste näringen finns bland annat här i Casper. Från hotellrummet ser jag ut över ett oljeraffinaderi. Wyoming har stora olje- och naturgastillgångar, det är det som är basen i ekonomin. Och USA är fortfarande en betydande kolproducent.Under mina veckor här i USA har jag ofta tänkt att det är mycket i USA som påminner om Sydafrika. Visst – den storslagna naturen – men också de sociala spänningarna. Det mullrar under marken. Jag tänker på pengar som en konfliktyta, på de många hemlösa på gatorna, på rädslan för den personliga säkerheten som förlamar.Och jag tänker på inställningen i den politiska debatten: Att en person ensam antingen är räddaren eller den som bär skulden för sakernas tillstånd.En ledig dag besöker jag Yellowstone nationalpark här i Wyoming. När nationalparken skapades jagades ursprungsbefolkningen bort, så det finns en mörk historia även här. Men det jag tänkte på den dagen var hur alla vi som var där – turister från när och fjärran, bikers och barnfamiljer – alla kunde samlas kring ett uråldrigt nöje på en plats där mobiltelefoner saknar täckning. Det utan att konflikt uppstod.Vi tittade tillsammans på gejsrarna, alltså de heta källor som kastar upp vatten och vattenånga från jordens innandöme många meter upp i luften, och många applåderade naturens föreställning.Jag fick ännu ett ögonblick att lägga i minnesbanken.Margareta Svensson, Casper, Wyomingmargareta.svensson@sverigesradio.se

17 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 16 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi, tisdag.Igår blev det klart att landets sittande vice president William Ruto segrat i presidentvalet efter en mycket jämn kamp mot oppositionsledaren Raila Odinga. Men strax innan valkommissionens ordförande skulle presentera valresultatet uppstod tumult då supportrar från Raila Odingas sida stormade scenen, de menar att det förekommit oegentligheter i samband med valet. Kulturcentret Bomas söder om Nairobi där det här utspelar sig har de senaste dagarna fått stor uppmärksamhet. Här pågick den nationella rösträkningen fram till igår.Området är känt för sin vackra natur och ligger avskilt från övrig bebyggelse. För många kenyaner förknippas Bomas med fester och bröllop, men den senaste veckan har det varit febril aktivitet här. Säkerhetspådraget har varit stort och bilar som transporterat internationella valobservatörer, diplomater och lokala politiker har avlöst varandra.Även journalister som är ackrediterade har tillåtits att komma in på området för att bevaka rösträkningen. För några dagar sedan fick även jag och min fixare Wendy tillträde till Bomas. Från läktaren kunde vi följa rösträkningen på den stora scenen. Där sitter medarbetare från valkommissionen och sammanställer det slutgiltiga resultatet.Även de politiska partierna har sina representanter där för att bevaka rösträkningen så att allt går rätt till. Redan då var stämningen tryckt och stundtals irriterad bland politikerna. Plötsligt reser sig några och protesterar högljutt, de pekar på ett av borden där rösträkningen pågår. Flera av politikerna, som tillhör Raila Odingas allians, anklagar valkommissionen för fusk och menar att personer som inte är ackrediterade rört sig nära rösträkningen.Anklagelser om valfusk är vanliga här i Kenya och har tidigare resulterat i våldsamheter. 2007 ledde det till att över 1,200 personer dödades. Även årets val väntas bli omstritt. Samtidigt som William Ruto utropades som segrare i presidentvalet igår hölls en presskonferens där fyra av kommissionens sju ledamöter meddelade att de inte stödjer valresultatet då processen inte varit tillräckligt transparent enligt dom. Från Raila Odingas håll kommer anklagelser om valfusk mot den nya presidenten William Ruto, men hittills har inga bevis presenterats. Odinga har nu en vecka på sig att överklaga resultatet i domstol.För lokalbefolkningen tycks livet fortsätta som vanligt. Utanför Bomas går en liten pojke förbi, framför sig har han ett tjugotal kor som han vallar mot ett grönområde. Till skillnad från oss andra verkar han helt ointresserad.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se

16 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 15 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Mellan nyhetssändningarna lämnar jag lägenhetshusets parfymdoftande (och lugna) korridorer. Med basketbollen under armen – ut på den soliga, blåsiga gatan.Det glittrar i ”San Francisco-snön” – det krossade glaset från bilrutor som ligger i små högar utmed trottoaren ... En rest från desperata hemlösa som försöker hitta värdesaker.Jag är på väg mot en dröm. Ända sedan jag var tolv år har jag velat spela streetbasket – i USA!Vid ett uppspänt tält på en bredare del av gångbanan sitter en kvinna, rufsig i håret och målar naglarna. En kundvagn står bredvid. Lite längre fram halvligger en man i bara kalsongerna. Gång på gång försöker han trycka in en nål i underbenet. Reagerar inte på att jag går förbi.Hemlösheten kallas inte längre bara för kris, utan för katastrof här. Coronapandemin skulle vara stadsledningens chans att ta itu med problemet – men krisen förvärrades. Tusentals gratisbostäder har gjorts tillgängliga – men systemet har kantats av korruption, och ännu större misär för många utsatta människor. Fortfarande lever uppemot 8 000 människor på gatorna här i San Francisco.”What's up Larry Bird” ropar en annan man i ett av de dygnetruntbevakade parkeringshusen. Han syftar på den vita basketspelaren som var NBA-stjärna på 70-talet.När jag går förbi de magiskt stora Eukalyptusträden i parken på väg till basketplanen – tar jag bladen och gnider dem mot handflatan. En ljuvlig frisk doft rensar alla andra lukter.Riktigt stora träd kallas för monarker här ... Kaliforniens kungligheter ... tillsammans med Golden state Warriors då – hemmabasketlaget i San Francisco som vann NBA i år. Trepoängsskytten Steph Curry är kungen här i stan.Framme vid planen, generösa ytor, för vem som helst att njuta av. De vita linjerna mot det blå underlaget är till bara för basketspel. Lyx.Jag spelar med Danilo från Brasilien som kör ut matleveranser och Guilluame från Paris som designar hemsidor åt Meta (tidigare Facebook).Precis som i Sverige suddas klasskillnader ut i spelet. En ny kravlös struktur uppstår.Vi spelar och skrattar och fokuserar totalt på spelet.Min dröm går i uppfyllelse.Det plingar till i telefonen. Donald Trump säger att FBI har attackerat hans sommarhus – en av Floridas största lyxfastigheter. Arbetet kallar.Men först – ”Can I take a shot?”En kille med trasig Warriors keps – och en kundvagn med sovsäck bakom sig – ler mot mig med kritvita tänder.Niklas Zachrisson, San Francisconiklas.zachrisson@sverigesradio.se

15 Aug 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredagHäromkvällen fick jag njuta av några lediga timmar och passade på att ta en cykelpromenad genom stan, utmed den långa allén som sträcker sig från väst till öst, med start där den gamle järnkanslern gav namn åt gatan, Bismarckstrasse, för att sedan övergå i den del som fick sitt nuvarande namn för att hedra upproret i DDR den 17 juni 1953.Genom den väldiga parken Tiergarten – grön och lummig med svalkande skugga från de höga träden och små vattendragen. Det är svårt att förställa sig hur allt detta var ett enda kalhygge efter andra världskrigets slut. Träd och buskar höggs ned för att elda med i brist på kol. På marken odlades potatis och grönsaker för att lindra nöden.Men bara ett par månader efter krigsslutet, i ett till stora delar sönderbombat Berlin, beslutades att parken skulle återställas. Det dröjde visserligen några år innan det kom igång, men då var det en angelägenhet för hela det dåvarande Västtyskland, där många västtyska kommuner donerade träd till parken. Också under den knappt årslånga Berlin-blockaden flögs träden till västra Berlin för att fortsätta ställa i ordning parken igen.Jag cyklar vidare och efter ytterligare några kilometer är jag framme vid det nya, gamla, eller nygamla stadsslottet. Ja, vad ska man kalla det – återuppbyggt men ändå något helt annat än det som en gång stod här, ett pampigt barockslott som överlevde andra världskrigets bomber men senare sprängdes i luften av den socialistiska regimen i DDR.I dess ställe upprättades en paradplats för massmöten med lydiga hyllningar till ledarna, enligt känd tradition. Och så småningom ett nytt 70-talspampigt republikpalats i glas och stål.Men här i staden där inget är beständigt fick också det ge vika när ännu en ny epok tog sin början. Denna guldglänsande manifestation av DDR-diktaturen hade ingen plats i det återförenade Tyskland. Asbestsanering var den officiella förklaringen. Många som gärna hade behållit byggnaden som en del av Berlins historia, uppfattade det snarare ett svepskäl för att kunna återställa den tidigare ordningen.Med en märklig blandning av barockpastisch och brutalbetong står det nu där, något nytt som vill verka gammalt, lite vilset i Berlin där varje steg man tar redan är så laddat av stadens dramatiska historia. Men framöver lär väl också detta berätta något om vår tid.Och den som saknar eller är nyfiken på det östtyska ”Palast der Republik” kan i alla fall besöka en utställning om den rivna byggnaden i den nu, efter sprängningen, återuppståndna slottskopian.Daniela Marquardt, Berlin

12 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 11 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, torsdag.På barer i Sverige brukar öl och eventuellt cider vara det som finns på tapp. Här i Finland finns det allt som oftast ett alternativ till: Lonken, Lonkku eller Lonkero, som den ofta kallas. Vid blotta anblicken ser det för en oinitierad mest ut som spökvatten – det, mest bland barn kanske, vedertagna begreppet för kombinationen mjölk och vatten. Men nej, det som går att beställa på bar är inte spökvatten, utan gin och grapefruktjuice, och drycken fyller 70 år i år.Vi backar bandet och flyttar oss bakåt i tiden; det är sommar 1952. En sommar, som här i Finland, andas optimism. Nu ska de olympiska spelen äntligen gå av stapeln i Helsingfors, och förhoppningen är att bilden av landet ska kunna förändras. Istället för att vara det lilla, fattiga, krigsdrabbade landet i norra Europa finns det nu en chans att visa upp att man återhämtat sig, och till och med blivit välmående och modernt. Och då måste det ju serveras cocktails.Problemet är bara att vid den här tiden finns det inte tillräckligt med restauranger eller barer i Helsingfors. Inte personal heller för den delen, går det att läsa i en artikel som den finländska tidningen Hufvudstadsbladet publicerat. De har haft en artikelserie om OS 1952 den här sommaren, och även Idrottsmuseet här har uppmärksammat att det är 70 år sedan idrottsfesten ägde rum. Och Finland verkar ha lyckats med sin image-make over: Hufvudstadsbladet skriver att amerikanska medier rapporterar att landets huvudstad är modern, och att finländarna är ”ett tufft litet folk”.Men hur gick det då för de cocktailsugna åskådarna? Jo, det var ju för deras skull som man hade uppfunnit den vitgrumliga drycken. Inte skulle besökarna få vara utan cocktails, bara för att det var brist på personal och barer i Helsingfors. Så lösningen var den här färdigblandade drinken, redo att enkelt serveras i originalets ljusblå burk med vita ränder som representerar friidrottsstadions löparbanor. Tanken var att Lonkero egentligen bara skulle finnas under OS-sommaren, men den blev så poppis att den fortsatte produceras. I dag finns det många fler producenter av drycken än den ursprungliga och ibland kallas den skämtsamt för Finlands nationaldryck. Men den har också nått utanför Finlands gränser och hela vägen över Atlanten. Där har flera kändisar investerat i ett märke som tillverkar drycken. Till och med megakändisen Kim Kardashian har lagt upp en story på Instagram där hon höll en burk i handen. Allt det här hade man nog aldrig föreställt sig den där sommaren för 70 år sen, när man bara ville ha en tillfällig lösning på OS-besökarnas cocktailsug.Sara Sundberg, Helsingforssara.sundberg@sverigesradio.se

11 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 10 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kristianstad, onsdag.Det var inte så längesedan jag kom hem från Kroatien. När jag satt på ett kafé i Dubrovnik och jobbade för miljöombytets skull fick jag kvittot för min lemonad på bordet. Popust, stod det – rabatt. Sju kuna. Jag förstod inte vad det handlade om men hade också lite för bråttom för att fråga, så jag betalade för mig och gick vidare. Det var inte förrän senare, när jag satt på ett annat kafé i en annan del av staden med en intervjuperson som jag fick svaret. På vissa ställen får du lite rabatt om du kan språket, förklarade hon, som bor i den populära turistorten. Inte på stora köp, och inte alltid, men ibland på kaffe eller glass till exempel. De måste ju kunna leva på lokalborna när det inte är säsong också, sa hon.Det är klart språket är ett kraftfullt verktyg för att bygga relationer och förståelse. Distansen mellan två personer blir kortare om man kan tala fritt. Men om du som jag ibland fastnar mellan två språk och identiteter – en klassiker bland personer med två utrikes födda föräldrar, som det brukar heta i statistiken – kanske du känner igen dig i att man också kan hamna i konstiga situationer. Som när jag var i Bosnien för några år sedan med min pojkvän som inte pratar bosniska och vi tog en taxi hem från stan.Taxichauffören småpratade länge med mig medan vi åkte längs med floden Miljacka, innan han ifrågasatte varför min pojkvän var så tyst i bilen. Han förstår inte språket, sa jag då. Plötsligt började taxichauffören komma med livsråd – som egentligen landade i att han tyckte att jag borde följa med min pojkvän till Sverige och starta ett liv där. Du kommer ha det bättre. Min dotter har flyttat till Tyskland och hon har det bättre, sa han. Det kändes för konstigt att erkänna missförståndet. Han hade antagit att jag var uppvuxen och bodde i Bosnien, men jag är född i Sverige och har därmed förstås haft ett liv här länge. Jag tackade bara för rådet och så släppte han av oss.Men det fick mig att tänka på alla vänner från Sarajevo som också lämnat Bosnien, som taxichaufförens dotter. Arbetslöshet, låga löner och korruption gör att många, speciellt de unga överväger just det. Ämnet har kommit på tal många gånger under åren med kompisar och bekanta. En vän lämnade för att studera i Wien, en för att jobba i Tyskland. En annan hade siktet inställt på att flytta för att bli flygvärdinna. Varje kväll inför arbetsintervjun ringde hon mig och så insisterade hon på att vi skulle prata engelska under hela samtalet för att hon skulle öva sig. Antagligen för att hon ville skapa så lite språklig distans som möjligt till människorna hon skulle möta i sitt nya jobb. Om hon nuförtiden brukar få språkrabatter vet jag inte, men jobbet fick hon, så hon lämnade också.Dzenet Alisehovic, Kristianstaddzenet.alisehovic@sverigesradio.se

10 Aug 20223min