Maria Persson Löfgren: 2025 - året då Finland och Sverige tar tillbaka hela Karelen

Utrikeskrönikan 9 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London tisdag.Det finns två olika bilder av den typiske brittiske mannen, som minst sagt skaver mot varandra. Det cirkulerar en bild på olika sociala medier, jag vet inte vem som gjort den men jag tror att den är, som man säger här: ”spot on”. Mitt i prick.Jag ber redan i förväg om ursäkt för att jag nu tänker förklara ett skämt för er, dessutom ett visuellt sådant som jag nu ska återge audiellt. Men, håll till godo. Ett klassiskt meme-format handlar det om, alltså ett internetskämt i bildform, där rutan är delad i två och det på ena halvan är en bild med rubriken ”hur amerikaner ser på britter” och den andra en bild med rubriken ”hur européer ser på britter”.Den övre, amerikanernas bild av britter, föreställer ett tjugotal äldre gentlemän i dubbelknäppta kavajer, plommonstop och varsitt stilrent paraply under armen. Den nedre bilden, européernas bild av britter, är tagen den 11 juli 2021. Dagen då Englands fotbollsherrar spelade final i EM. Där ser man ett hundratal något yngre män, lägg märke till att jag plockar bort prepositionen ”gentle”, i full färd med att krossa glasflaskor i gatan utanför Wembley och sjunga Sweet Caroline för full hals. Kul, tycker jag. En motsättning som också känns sann. Det enda som inte är ”spot on” med det här skämtet är att man inte behöver åka över Atlanten för att få för sig att britten är mannen i plommonstop. Det hade lika gärna kunnat stå: ”hur Ekots utsände i London ser på britter” och ”hur Ekots utsände i London också ser på britter”. Tittar man på hur det ser ut i det brittiska parlamentet, där de visserligen buar åt varandra ibland men ändå envisas med att kalla varandra ”Right Honourable Gentlemen” och ”Her Majestys Most Loyal Opposition”, så är det lätt att tänka att det här, det är britten. Kroniskt artig, vältalig, välklädd och kanske med ett visst mått av förakt för vanligt folk om man ska vara lite elak. Men sen går man puben för sent en kväll och upptäcker att den brittiske mannen inte alls bär tweed. Han bär ingenting på överkroppen. Han är en rödbränd man utan tröja, med tveksam kvinnosyn och dåligt ölsinne, om man ska vara mycket elak.Så vilken av bilderna är det egentligen som är mest sann? Vem är den typiske brittiske mannen? Kanske är det helt enkelt olika generationer. Aristokraten som talar ”the Queens English” är på väg bort och ”ladsen” med kort lugg och snaggade sidor är på väg in. Det mest intressanta med det här generationsskiftet är vad det kommer att göra med framtidens anglofiler. Min förutsägelse: om bara några år kommer det mest anglofila man kan göra vara att ansöka om medverkan i den omåttligt populära realityserien Love Island, åka på semesterresa till Ibiza med sitt kompisgäng och storma en fotbollsplan med ett par pints för mycket innanför, ja inte västen då, det är den gamla generationen. Men ni fattar. Kom ihåg var ni hörde det först.Elias Wahlberg, Londonelias.wahlberg@sverigesradio.se

9 Aug 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Måndag, Poznań, Polen.”Vad heter god morgon på polska?” Jag får frågan i direktsändning, och då slår det mig: det finns inte. Man säger god dag direkt, fast klockan är 07 på morgonen. Det är märkligt att polskan som är ett så rikt språk saknar ett enkelt god morgon. De senaste månaderna har jag plöjt nyhetssajter på ryska, ukrainska och polska, för att inte missa någonting. När jag sökte jobbet som Moskvakorrespondent över sommaren tänkte jag mig långa reportage från avlägsna platser i det enorma landet Ryssland. Men Ryssland ger inte längre visum till svenska journalister. Så istället intervjuar jag nu ukrainare i Polen, och en del ryssar blir det ju också.Häromdagen skulle jag intervjua en ung ryska. Vi hade pratat på nätet i flera dagar innan hon sade ja till en intervju. Hon fick adressen och skulle komma klockan 16. Men kvart i får jag ett nytt meddelande: Är det ett hotell? ”Nej det är en liten lägenhet”, svarar jag. ”Oj, då kommer inte jag, jag känner ju inte dig”. Jag ber genast om ursäkt, förklarar att jag bara ville att hon inte skulle känna sig obekväm med att behöva prata ryska öppet. Hon går med på att träffas ute på gatan. ”Jag är rysk och kvinna och måste vara extra försiktig nu när det är krig, man vet ju aldrig vad folk är ute efter”, säger hon när vi ses.Hon använder ordet ”krig” och det placerar henne genast i kategorin ryssar som är emot Rysslands invasion av Ukraina. En annan sådan markör är prepositionen ”v” eller ”na”; de som är mot kriget säger ”v Ukraine”. Det betyder ”i Ukraina”, inte ”på”, trots att det inte är grammatiskt korrekt. Tidigare har jag alltid kunnat göra intervjuer med folk från före detta Sovjetunionen på ryska. Nu går det inte längre. Många ukrainare vill inte prata ryska. De vill bli intervjuade på ukrainska, om de inte kan engelska. Så jag har fått öva på att förstå ukrainska. Och via polskan och ryskan som jag kan, så går det faktiskt. Jag får ställa frågorna på ryska, det går de flesta med på, men svaren kommer på ukrainska. Men häromdagen när jag intervjuade tre ukrainska kvinnor struntade de i språket, de berättade sina historier för mig på ryska. Det var viktigare att jag förstod exakt vad som hade hänt dem, än att de fick säga det på ukrainska. Alla tre grät när de berättade om hur de behövt fly och lämna sina män som på grund av inkallelseålder var tvungna att stanna kvar i Ukraina. De berättade hur deras hus jämnades med marken och att deras familjemedlemmar och vänner dödats av bomber. I Poznań, Polen, där jag befinner mig har man grävt upp hela torget i Gamla stan, på grund av rörbyte. Det är stora gropar, utspridda gatstenar, kaos och avspärrningar. Det ser lite ut som en krigszon, tänker jag. På avspärrningarna har man satt upp stora gula skyltar, på polska, ukrainska och på engelska.Det sägs att det har kommit över tre och en halv miljon ukrainare till Polen. 160 000 barn har under vårterminen gått i grundskolan här. Flest har gått i Warszawa, men hela 16 000 är i Poznań, där jag befinner mig. Och det märks, på gatorna hörs ukrainska nästan lika mycket som polska. En vän i Warszawa ringer och säger att hon ibland undrar vilket land hon bor. Polen är det land som tagit emot flest flyktingar från Ukraina, men ingen av de polacker jag hittills pratat med har någonting emot det. ”Det kunde ha hänt oss och då hade man varit glad om ett grannland tog emot mig och min familj”, säger många. Bara på nätet finns de ovälkomnande kommentarerna, men de får genast mothugg.Monika Titor, Poznańmonika.titor@sverigesradio.se

8 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 4 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.En natt vaknade jag kallsvettig och undrade hur mycket restaurangnotan egentligen gick på i går? Betalade jag för mycket pengar i dricks eller – ve och fasa – för lite?Det har hänt. För många år sen när jag nyss hade anlänt till Florida så tyckte jag att jag hade tur. Jag lyckades få ett bord på en populär lunchrestaurang, åt god mat och – det minns jag faktiskt – blev vänligt bemött. Jag kan säga att jag hade en trevlig upplevelse. Jag betalade i kassan och noterade drickskålen, men minns inte om jag avrundade uppåt och la i några slantar, eller inte la något alls. För lite var det hur som helst. När saken kom på tal med vännerna senare på kvällen insåg jag mitt stora misstag.20 procents dricks är normalt här i USA och är en del av servitörernas lön, så om dricksen uteblir blir jag kanske skyldig till att servitören inte kan köpa mjölk till sina barn den dagen. Det som förvirrar mest är att olika länder har så olika drickskultur. I Sydafrika är det minst tio procent. Men i Frankrike betalar man extra bara om man är mycket nöjd med maten. Så tror jag att det är i Sverige också – även om det finns de som menar att tioprocentsregeln numera gäller där.Jag har alltid tänkt att dricks framförallt handlar om kvaliteten på maten, men här i USA är det tydligt att dricksbeloppet beror på servitörernas prestation. Många anstränger sig verkligen, även när maten är medelmåttig.Dricksen är frivillig, men ett frivilligt obligatorium. ”Du betraktas som en skurk om du inte betalar dricks”, sa en amerikan till mig. Det som upprör är att summan på menyn inte är den verkliga kostnaden. Att inte lägga dricks alls är inget alternativ. Även man är missnöjd med servicen så bör man ändå lägga åtminstone 15 procent. ”Alla har rätt att ha en dålig dag”, enligt etikettsreglerna.På en populär glassbar är priset för två kulor glass nu 8 dollar – med dricks blir det omkring 90 kronor!Med sådana priser är det en lyx att äta ute, men ett och annat restaurangbesök blir det ändå. Häromkvällen fanns faktiskt en rad på en restaurangnota som inkluderade dricksen. Det stod: ”Automatic service fee”. Lika bra det när den ändå tas för given och det blir lika för alla.Ett initiativ som kanske kan vara värt en dollar extra?Margareta Svensson, Washingtonmargareta.svensson@sverigesradio.se

5 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 5 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Batloun, fredag.Under de senaste åren har min relation till en gammal vän blivit komplex – eller snarare mer komplex än det tidigare varit.Vi har alltid haft ett konstigt förhållande – aldrig riktigt varit bekväma i varandras närvaro – men vi har ömsesidigt respekterat och accepterat att vi, för alltid, kommer att finnas i varandras liv. Vi har dock hållit ett hälsosamt avstånd – jag i Europa, och min gamle vän hos sig, i Mellanöstern. Men vår relation har, som sagt, försämrats – först pandemin och dess konsekvenser, sedan en djup ekonomisk kris som fortsätter att bita fast i libanesernas vardag, och dessutom en enorm tragedi, då halva huvudstaden Beirut utplånades i samband med hamnexplosionen 2020. Och sist men inte minst, ett valresultat från tidigare i maj, där de som sedan 90-talet styrt min väns vardag och som hen länge klandrat för att sin egen utveckling har stannat av, verkar fortsätta styra tills, som det lyder, ”döden skiljer oss åt”.Allt det här tär på en, och min gamle vän har tydligen sett bättre dagar.Men, det är inte den direkta orsaken till varför vännen och jag har glidit isär. Det jag tror det hela bottnar i är att vi inte längre går i synk – vi har olika prioriteringar och mentalt ligger vi ljusår ifrån varandra.Jag har, till exempel, slutat se min vän som ”motståndskraftig” när hen självmant väljer bort att sträva efter sina grundläggande rättigheter och istället insisterar att leva efter ohållbara halvlösningar på enorma problem – som utbredd korruption och stora brister på alla samhällsfunktioner.Jag har också slutat förstå min väns argument om att livet alltid har varit så och att det inte är någon mening att ens försöka förändra. ”De har styrt i över 30 år och kommer att styra i all evighet. Varför kämpa emot?”Även hens övertygelser har förändrats. När en programledare i direktsändning föreslår ”bagerier för libaneser och andra bagerier för ickelibaneser” som lösning på långa brödköer, nickar min gamle vän, som länge varit stolt över att vara öppen och inkluderande, instämmande med.Åh, min gamle vän! Jag börjar få svårt att känna igen dig – för varje dag växer vi isär. Vi hade lovat att för alltid finnas i varandras liv, men jag börjar tro att du inte längre vill ha mig i ditt.Och det skaver. Mycket. Firas Jonblat, uppe i berget hos min gamle vän, Libanon.firas.jonblat@sverigesradio.se

5 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 3 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi onsdag.När teorin inte stämmer med verkligheten. När jag pluggade till journalist på högskolan för många år sedan kommer jag ihåg en genomgång som handlade om nyhetsvärdering, där gick vi igenom olika teorier, vad är en nyhet egentligen och hur bestäms det. Jag minns hur läraren skrev några rader på tavlan, identifikation, kulturell närhet, ju närmare en nyhet sker desto intressantare är den för lyssnarna eller tittarna. Men kan det verkligen vara så? Det som sker där kan väl ändå beröra folk här tänkte jag för mig själv.Och så är det ju, det märker jag nu när jag bevakar den afrikanska kontinenten. Diskussionerna om vad jag borde bevaka och vilka platser jag ska besöka är ständigt levande bland lyssnarna. De handlar om alla de som flytt sina hemländer på grund av krig eller förföljelse och som bosatt sig i Sverige. De vars familjemedlemmar fortfarande finns kvar på den afrikanska kontinenten.Jag pratar förstås om diasporan, de hundratusentals afrosvenskar som på ett eller annat sätt berörs av utvecklingen på kontinenten just nu. Diskussionerna om de senaste nyheterna i det egna hemlandet är en naturlig del av vardagen för många, hemma vid köksbordet, bland landsmännen i kafeterian eller på Rinkebytorget. Från al-Shabaabs senaste attack i Somalia, kriget i Tigray i norra Etiopien till den omfattande svältkatastrof som just nu sveper över kontinenten.När jag skriver den här krönikan är det några dagar kvar till valet i Kenya, också en nyhet som är viktig för människor utanför den afrikanska kontinenten. Ett val som väntas bli jämnt mellan de två huvudkandidaterna vice presidenten William Ruto och oppositionspolitikern Raila Odinga, en veteran i sammanhanget. De kommer från olika bakgrund, den ena sålde kycklingar som ung medan den andra tillhör en politisk dynasti. Det är ett val som kan bli våldsamt beroende på hur jämt valresultatet blir.Många kenyaner håller nu andan. En kvinna jag pratade med berättade att hon skulle lämna Nairobi just för att det finns risk för oroligheter, andra bunkrar varor ifall läget blir riktigt allvarligt. Men en sak är säker. Valet kommer få betydelse för kontinenten och även för kenyaner som bor långt ifrån Kenya, tvärtemot vad de där raderna på tavlan sa för drygt tio år sedan.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se

3 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 2 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Fransisco, tisdag.Jag har träffat en hjälte. Inte en sån där töntig superhjälte som Kaliforniens underhållningsfabrik framställer på löpande band. Utan en äkta.Han har spetsiga, lite förstora cowboy boots, fjunig mustasch, och kommer mot mig från ett enplanshus utmed highway 140 i Mariposa county.Fyra av hans sex yngre syskon blickar fram bakom den trasiga myggnätsdörren på verandan.40 grader i skuggan. Bergen i bakgrunden, brända svarta. Röda plåster av brandkemikalier sveper över berget, ner mot de ensamma huskropparna vid vägen.Ett brett leende och ett – ”Hi there!”– Jag är här för att rapportera om branden, säger jag.– Jaså! Då har du kommit rätt, jag såg hur den startade, säger Dany och börjar berätta.För en vecka sedan, står han och tvättar bilen när han hör ett slirande ljud. En bil kör av vägen. Han ser rök. Efter att ha fått in alla syskonen i huset och ringt 911 – går han ut och ser att kvinnan bakom ratten har klarat sig. "Jag somnade", sa hon. Hon är i säkerhet, men nu har buskagen vid bilen tagit eld – och elden sprider sig. Fort. Dany ser hur lågorna närmar sig huset.Han springer tillbaka och tar den oregistrerade flakbilen – kör fram mot lågorna och röken som närmar sig landsvägen bredvid huset, och börjar köra upp sand. Fram och tillbaka kör Dany på vägen. Däcken sprutar sand och lämnar stora spår runt huset – en barriär mot elden.– Men hur visste du hur du skulle göra, frågar jag.– Jag såg det på på nätet. Det krävs antingen sand eller vatten. Och vi har inget vatten, så jag tog sand.NRA står det på Danys urtvättade t-shirt – National Rifle Association. Rätten att bära vapen är lika självklar här som att ha fyra stora stora bilar och en amerikansk flagga uppspikad på huset.Flaggan är trasig och färgen på husväggen flagnar.Danys 7-årga lillebror närmar sig sakta – jag frågar – är din bror en hjälte?– Ja, pretty much säger han, och vi skrattar.Den brända skogen bakom huset luktar lägereld. En trevlig doft.Under en halvtimmes bilfärd bort från Dany och hans syskon – mot Yosemites nationalpark, genom det fattiga samhället Mariposa, tränger det in en frän lukt i bilen och sticker i näsan. En brandman förklarar för mig: när det luktar så är det inte skog som brinner. Det är hus som brinner.Niklas Zachrissonniklas.zachrisson@sverigesradio.se

2 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 1 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, måndag.Temperaturen är nu hyfsat normal för årstiden i den franska huvudstaden, men jag har precis återvänt från en resa i trakterna runt Barcelona där mitt fokus handlat om det som inte är så normalt längre; det som uppstått i naturen som en direkt följd av klimatförändringarna.Torkan på den iberiska halvön börjar bli så allvarlig att en ekologisk grönsaksodlare jag träffade norr om Barcelona blickar mot gammal arabisk kunskap om att odla nästan helt utan vatten. Längs Medelhavskusten, norr om Barcelona, äter sig också höst och vinterstormarna allt längre in i stränderna. Många stränder har helt försvunnit och frågan är om den havsnära tågsträckan på riktigt ska kollapsa. Än så länge har de partier där havet raserat rälsen lagats och många tror ändå att vetenskapen ska hitta metoder för att hindra vågorna från att gröpa ur kusten ännu mer.Men det som drabbat mig mest är nog till sist ändå att resa i spåren av de stora skogsbränderna. Det är den katastrof som allra mest är här och nu. För två veckor sen, mitt under byfesten i den lilla staden Rocafort en bit upp i bergen, så ser borgmästaren hur lågorna närmar sig. Larmet kommer lite försenat – då har redan skogen brunnit ett tag en bit bort. Det är dit jag åker. När vi kör in i området som i folkmun kallas River Park känner jag brandlukten som en vass ton i bakgrunden. Hela dalen nedanför har brunnit och det har även många av husen. Gatan kantas av halvfyllda containrar. Jag tittar in genom ett trasigt fönster och ser det som varit en diskmaskin. Tallrikarna står fortfarande prydligt inställda i den deformerade plåtlådan, omgiven av glassplitter och ett halvt nedfallet undertak. Här bodde Raoul med sin muskulösa boxer Conrad, som räddades ur elden av en granne eftersom han själv var nere vid kusten och badade när elden med de trettio meter höga lågorna tog sig in i trädgårdarna. Övervåningen, som de inte kan gå in i längre till följd av rasrisken, har däremot mirakulöst klarat sig. På väggen precis vid ytterdörren hänger en massproducerad målning av helgonet Johannes Döparen som pojke med ett lamm under armen. Den är helt oskadd. Raoul berättar att det är andra branden målningen går helskinnad igenom. Som de säger, de som sitter i trädgårdarna längs gatan med utbrända hus: Det var ändå tur att elden kom på förmiddagen. Förödelsen var stor, men ingen dog. Så kanske Johannes Döparen ändå vakade över bostadsområdet? Man behöver inte vara överdrivet religiöst lagd för att tro på det. Cecilia Blomberg i Paris – just hemkommen från Barcelonacecilia.blomberg@sverigesradio.se

1 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 29 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skaven, fredag.I en skog omgiven av tiotusentals blåbär görs fåfänga försök att koppla bort kriget en liten stund.Etthundrafemtiosex, 156, dagar eller fem månader och fem dagar.Så länge har den ryska invasionen av Ukraina pågått.Vinterns iskyla har blivit en het sommar. En hel stad av Göteborgs storlek – Mariupol – har fullständigt lagts i ruiner. Och ockuperas nu av ryska styrkor. De som bor kvar lagar fortfarande sin mat utomhus över öppen eld.Ockupanterna ägnar mer tid åt att rensa ut ukrainska böcker i skolorna och lova ryska pass än att bygga upp de hus de bombat sönder och samman.Nya ruiner och döda varje dag. Exakt hur många, vet vi inte än.I staden Toretsk, där mina vänner Olga och Vladimir bor, var det ett äldre par och en mormor som dödades när deras hem i ett lågt trevåningshus träffades och förvandlades till en ruinhög i torsdags.Toretsk hette tidigare Dersjinsk och var under ett antal månader 2014 under kontroll av utbrytarna i Donetsk låtsasrepublik, tills staden befriades av ukrainska styrkor. Samma som hände med Slovjansk och Kramatorsk. Det vore det värsta, som kan hända oss, om det händer igen, sa Olga redan för sex år sedan.Hon och Vladimir tyckte myndigheterna borde rensa ut bland dem, som fortsatte att stödja utbrytarna och ryssarna, de som Olga och Vladimir såg som en slags ryska agenter.Nu visar undersökningar att sådana ryskstyrda agenter har funnits på flera håll och särskilt i ukrainska säkerhetstjänsten SBU. Därför kunde kärnkraftverket Tjernobyl med lätthet intas. Därför kunde städer som Melitopol och Cherson ockuperas tidigt när framförallt Mykolajev inte gick att besegra för ryska militären.Det pågår rättsliga undersökningar, flera av de misstänkta ryska agenterna har redan lämnat landet, andra har sparkats i väntan på rättegång.Olga och Vladimir ville, när deras stad befriats, att myndigheterna i Kiev rensade ut bland lokala politiska ledare och tjänstemän, som öppet samarbetat med Ryssland, som inte motsatt sig att staden under en tid togs över av ryskstödda styrkor. Borgmästaren, som samarbetade, byttes inte ut direkt sedan staden befriats. Hade Kiev gjort mer då för åtta år sedan hade kanske vi sluppit att räkna dagar och månader för det ryska kriget.Men det var blåbär till makthavare, som satt i Kiev då och de förstod inte faran med svekfulla illojala medborgare.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

29 Jul 20223min