Maria Persson Löfgren: 2025 - året då Finland och Sverige tar tillbaka hela Karelen

Utrikeskrönikan 27 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, onsdag. – Jag är advokat, säger tjejen som sitter snett mitt emot i bastun. Hon säger det såklart inte rakt ut sådär, apropå ingenting. Det är jag som har frågat efter att ha samlat lite mod, för hon och hennes kompis pratar ryska med varann. Det är inte helt ovanligt att man hör ryska i den finländska huvudstaden, men nu är det andra tider: corona och invasionen av Ukraina. Det har fått mig att undra vad de gör i Helsingfors. Den här dagen i bastun har det nämligen bara gått några få dygn sedan Ryssland släppte på sina utreserestriktioner som gällt under pandemin. Den ena tjejen visar sig bo här, och den andra – advokaten – är på besök. Hon och hennes kille passar på nu när det blev fritt fram. ”Men du då?”, frågar hon tillbaka, ”vad jobbar du som?” ”Journalist”. Då börjar hon berätta.– Jag är advokat åt Aleksandra Skochilenko, du känner kanske till fallet? Undrar hon och fortsätter:– Det är internationellt uppmärksammat. Det var hon som klistrade på lappar med information om kriget i Ukraina över prislapparna i en mataffär i St. Petersburg. Nej, är det sant? Tänkte jag. Gud, vad spännande – hon måste ju ställa upp på en intervju! Och det gör hon.Dagen därpå ses vi igen på ett café, lite mindre slumpartat och lite mer uppstyrt den här gången. Advokaten, Yana Nepovinnova som hon heter, berättar om Aleksandras fall. Att hon riskerar 10 års fängelse för lapparna med informationen om situationen i Ukraina, att hon behandlats dåligt i fängelset i väntan på rättegång, och att de är oroliga över att hon kanske får ett högre straff på grund av hennes sexualitet. – Det är en ny verklighet för invånarna i Ryssland, säger Yana. Samtidigt – där på caféet – går det inte att missa att det också är en annan verklighet för ryssar även utanför Ryssland. Det syns när kaffet ska betalas. Yana tar fram kontanter för att betala sin latte, för hennes ryska kort funkar ju inte här. Hon berättar att hon och hennes kille ska tillbringa de sista timmarna i Helsingfors med att shoppa; gå i affärer som inte längre finns hemma i Ryssland. Hon suckar och börjar rabbla upp flera stycken som de ska besöka. Ja, de tänker till och med försöka hinna till Ikea. Sist under intervjun, på frågan om hon vill tillägga något, säger Yana att hon är glad och tacksam att internationell media lyfter Aleksandras fall, för det är ju inte något som Kreml-trogna medier rapporterar om. Vill man försöka få tag i annan typ av information, sådan som ryska staten inte tillåter, behöver man ha ett VPN – en tjänst som gör att man kan surfa som om man var utanför landgränserna.– Jag har faktiskt fixat ett VPN åt en äldre släkting, lägger Yana till. Släktingen tittade nämligen bara på stats-tv innan, men nu är hon också en flitig Youtube-användare.– Nu kan hon skapa sig en egen bild av vad som händer, men det har också varit tufft för henne, för nu förstår hon ju vad som pågår, säger Yana. Sara Sundberg, Helsingforssara.sundberg@sverigesradio.se

26 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 26 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Budapest, tisdag.Den europeiska värmen har märkts av överallt, så även här. 41 grader visar min mobil när jag tar upp telefonen för att ladda ner en app som jag ska hyra en cykel genom. Min kollega som ska hjälpa mig tolka ungerskan lovar och svär att det här är det bästa sättet att ta sig runt på – det är ju väldigt mycket trafik i stan just nu. Men när solen gassar på så det nästan känns mer under huden än utanpå, när det börjar trycka i huvudet, undrar jag om det ändå inte hade varit värt lite extra färdtid i utbyte mot luftkonditionering.För bara några dagar sen stod all trafik över Margaretabron som vi cyklar på stilla. Två-tretusen demonstranter ungefär blockerade vägen för att visa sitt missnöje mot Orbáns regerings nya skattereform, som vissa kritiker menar gör det svårare att driva små företag. På bron här över Donau satte sig vissa ned i protest och blev bortburna av poliser.Cykelbuden, med sina uniformer i knallblått och ceriserosa och sina takeaway-boxar, blev också en symbol för dessa demonstrationer. De gick ihop och organiserade till och med en av alla protester eftersom deras arbetsgrupp för det mesta ingår i det sätt att skatta på som demonstranterna hade velat ha kvar.Ett cykelbud i synnerhet hamnade på bild i flera tidningar när han skakade hand med ministern för teknologi och industri under en demonstrationskväll. Ministern åt middag i närheten och en politiker från ett av oppositionspartierna tog med sig cykelbudet till restaurangen i fråga för att de skulle prata. Det bestämdes att budet skulle träffa ministern två dagar senare och lämna över en kravlista, som representant för demonstrationsrörelsen i allmänhet och cykelbuden i synnerhet. Bland annat fanns ett krav om att införa de nya skatteändringarna från och med januari istället för om bara några veckor i september.Jag cyklar på efter min kollega och märker att i den delen av Buda-sidan som vi befinner oss på nu har cykelvägen tagit slut och förvandlats till en trefilig väg där vi nu färdas mellan bilarna. Andra cyklister sicksackar förbi och det känns svettigt både att vara i värmen och att navigera trafiken. När vi kommer fram till vår slutdestination – ett café i första distriktet där vi ska träffa en av demonstranterna – drar jag ändå en lättnadens suck.Och vad gäller cykelbudet och ministern – sagt och gjort. De träffades över en kopp te i en halvtimme. Efteråt sa budet att de egentligen ”inte kommit fram till någonting”. Och demonstrationerna fortsatte även efter det i Budapest – trots de fyrtio graderna. Dzenet AlisehovicDzenet.alisehovic@sverigesradio.se

26 Jul 20222min

Utrikeskrönikan 25 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.De senaste veckorna har jag levt två parallella liv. Det ena på hemmaredaktionen i Stockholm, där jag nära och noggrant följt med i vårt svenska nyhetsflöde för att kunna prata om det som är relevant för Sverige i radio. Men på lediga dagar, och vid andra tillfällen då jobbet tillåtit, har jag placerat mig själv här i London och i det brittiska flödet. Jag har läst nyhetsbrev, morgontidningar, skvallerpress och ändlösa Twittertrådar. Jag har hängt kvar på redaktionsgolvet och stirrat på de stora skärmarna där bland annat BBC-sändningarna rullar ljudlöst, för att åtminstone få en uppfattning om vad som är dagens stora grej. Jag har till och med försökt se ikapp tv-serien The Crown i hopp om att den historiska tillbakablicken ska ge mig plötslig insikt i varför det brittiska samhället blivit som det blivit. Men, mer än något annat har jag lyssnat på radio. Just BBC:s radiosändningar har fått gå i mina lurar så fort jag fått chansen. Jag har i och för sig under lång tid lyssnat väldigt mycket på brittisk radio och poddar, men nu då jag ska rapportera härifrån under sommaren så är insatserna större. Det är ju inte omöjligt att jag faktiskt behöver kunna förmedla det jag tar in, vidare till er lyssnare.Tyvärr visar det sig att jag har svårt att fokusera på innehållet eftersom en av få saker som intresserar mig mer än Storbritannien är dialekter. Brittiska dialekter visserligen, men ändå. Det här gör att så fort en ny person hörs i det program jag råkar lyssna på så är min första tanke inte: Vad har den här personen att berätta? Utan: Varifrån kommer den här personen?Vi tar några exempel på hur det kan låta i mitt huvud:Hon pratar som fotbollsspelaren Stuart Dallas, Nordirland då. Cookstown kanske jag gissar och konstaterar utan att dubbelkolla att det förmodligen är rätt.Den här killen har ett sch-ljud där det borde vara ett k-ljud, garanterat en ”scouser”, som Liverpool-borna kallas.Han låter som Rob Brydon, han från den fantastiska tv-serien ”The Trip” där två komiker åker på en matresa på den engelska landsbygden. Han är från Wales vet jag. I just det här fallet introducerades intervjupersonen också som ”minister för Wales” vilket förstås var en ledtråd, men ett rätt är ett rätt.Som ni förstår påverkas förmågan att faktiskt ta in vad som sägs av letandet efter ledtrådar i en konsonant eller en diftong, och förståelsen försämras ytterligare då jag sedan febrilt söker i internets tassemarker efter bevis på att någon för mig helt obekant intervjuperson faktiskt kommer från nordvästra England. Jodu, här finns en intervju med BBC Radio Cumbria från 2013, där finns nog kopplingen.Så trots att jag länge, och med ökad intensitet sedan jag visste att jag skulle åka hit, har lyssnat på så mycket radio att jag borde veta allt om Rishi Sunak och Liz Truss, om skillnaden på Rugby Union och Rugby League och om hertigen och hertiginnan av Cambridges förehavanden, så vet jag faktiskt inte vad som gått in. Vi lär väl märka helt enkelt.Jag kan i alla fall lova att jag kommer skärpa mig då jag själv åker ut och pratar med folk. Att fokusera på vad de säger och inte hur. Så att inte alla mina följdfrågor lyder: ”Låt mig gissa... Southampton?”Elias Wahlberg, Londonelias.wahlberg@sverigesradio.se

25 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 22 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, fredag.Vissa saker har en tendens att liksom förfölja en när man är utsänd som sommarkorrespondent. I mitt fall handlar det om både stort och smått.Jag tittar upp i taket i mitt arbetsrum och där hänger den så fint, lampan. Det är en sådan där som sitter direkt mot taket, plafond tror jag visst att det heter.Min relation till lampan började redan första dagen på plats här. Kontoret blir en dunkel plats utan den och den funkade inte. Jag började lite försiktigt att försöka få loss skärmen. Det var inte det lättaste och jag fick tips om att jag skulle lyfta och vrida, lyfta och vrida. Jag gick på så ganska friskt, men utan resultat.Till slut gick jag över till en granne och lånade en skruvmejsel. Jag fick ned skärmen och glödlampan, som var av en avlång sort jag aldrig sett förut, var paj. Jag hittade en ny i en affär, monterade allt, och kontoret blev ljust.På kvällen var jag på en annan plats i huset då jag hörde ett brak. Där hängde lampan i sina sladdar en halvmeter ned från taket och skärmen av glas låg på golvet, men den höll. Kontoret blev mörkt igen och det förblev mörkt i ett par veckor i väntan på att en fastighetsskötare skulle titta förbi.Också nyhetsmässigt har vissa ämnen en tendens att förfölja en. Redan för sju år sedan när jag jobbade här i USA senast var stora ämnet Donald Trump. Han dök upp där 2015 från sidan, mest som en lustig figur som aldrig skulle ha en chans att bli president, det var i alla fall de samlade politiska journalisterna överens om på det republikanska partiets första primärvalsdebatt som jag bevakade. Ett år senare valdes han till, just det, president. Och ytterligare fyra år senare förlorade han nästa presidentval till Joe Biden.Men Trump fortsätter att förfölja mig. Som bekant vägrar han fortfarande att erkänna att han förlorade. Och just nu när jag skriver dessa rader pågår 6 januari-utskottets sista utfrågning på bästa sändningstid i direktsänd tv. Det handlar om Trumps eventuella ansvar för stormningen av kongressen förra året. Förhören i dag fokuserar på de 187 minuter som gick från det att den uppretade folksamlingen gick till attack till det att Trump skickade ut en tweet om att de skulle gå hem. Däremellan ska Trump inte ha gjort något för att stoppa mobben.Det kommer att finnas många obesvarade frågor om Donald Trump även när jag lämnar USA för den här sommaren. Kommer han att åtalas? Och samtidigt, kommer han att ställa upp i presidentvalet 2024?Ett annat osäkert kort är lampan i taket. Där sitter den nu igen. Men fastighetsskötaren lyckades inte få till skärmen så bra. En skruv saknade sin mutter och tittar man noga ser man att jag har fuskat med maskeringstejp för att få till det. Det gör att en liten oro finns där hela tiden om hur länge den kommer att sitta kvar där ovanför mitt huvud.Men (peppar peppar) än så länge sitter den perfekt och flippar man den typiskt amerikanska strömbrytaren på väggen så lyser den precis som den ska.Anders Jelmin, Washingtonanders.jelmin@sverigesradio.se

22 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 21 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, torsdag.Jag åt middag med en turkisk vän häromdagen. Vi åt Meze – alltså turkiska smårätter.– Vet du, sa jag, jag tycker det är väldigt många fler poliser i Istanbul nu än när jag var här före pandemin.Jag ser nämligen poliser nästan överallt, ofta med automatvapen. Ibland poliser i civila kläder men med västar med rejäla logotyper med ordet POLIS över hela ryggen.Många är kvinnor – många är också unga.Min turkiske vän skakade bara på huvudet, och doppade en bit bröd i ezme, turkisk tomatsallad.– Det är Erdogan som vill få alla turkar att tro att allt är väldigt farligt, och att han skyddar oss med alla poliser, och att bara han kan det.Han tillade att det är ju val i Turkiet i vår och då kommer Erdogan att förlora – om han inte hittar på någon lagändring eller en kupp eller så. Och sen tog han en vinbladsdolme.Min turkiske vän är inte på något sätt otydlig med vad han tycker i alla fall. Även om många turkar faktiskt inte alls håller med honom.Ibland brukar jag säga att mitt jobb är rätt enkelt – det går ut på tre F;Fråga.Förstå.Förklara.Men ju mer jag jobbar i Mellanöstern desto mer komplicerat blir det, tänker jag.Fråga kan man alltid – som jag frågade min vän där bland hummus och Deniz börülcesi – en sallad på en växt som tål saltvatten. Men sedan börjar min – kanske naiva, svensktänkande hjärna få problem. Förstår jag verkligen det där resonemanget med att fler poliser skapar känsla av otrygghet – utan att det är poliserna i sig som är hotet? För jag tänker att antingen är poliserna där för att hålla medborgarna i schack – mycket obehagligt – eller så är det skönt att ha dem där för att skydda mig?Eller förstår jag ett annat resonemang som drabbar den här delen av världen – nämligen varför Ryssland tycker det är en bra idé att hålla emot att humanitär hjälp transporteras över den turkiska gränsen till de gigantiska flyktinglägren i norra Syrien?Eller hur man tänker när man som Turkiet å ena sidan vägrar genomföra några sanktioner mot Ryssland och fortsätter handla olja och spannmål från dem – medan man säljer vapen till Ukraina...När jag frågar får jag svar som att det handlar om makt och pengar.Och det kan jag förstå – till en viss del. Men att priset i mänskligt elände inte räknas in – där börjar det bli svårt.Fråga – förstå – förklara.Och hur ska jag överhuvudtaget kunna förklara det? När jag talat med blivande journalister har jag sagt saker som, tänk dig att du ska förklara något för din familj. Så ska du tänka.Men om man inte förstår – då är det inte lätt att förklara.När jag sitter med min vän och äter en baklava och dricker en kopp turkiskt kaffe – en sån där variant med mycket sump i botten – kommer jag på att jag nog behöver lägga till ytterligare ett F i min förenklade journalistiklektion.Försök...Försök förstå. Försök förklara. Och även om det inte gör något enklare – så blir det i alla fall lite ärligare.Små rätter – och rätt stora tankar…Martin Svenningsenmartin.svenningsen@sverigesradio.se

21 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 20 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, onsdag.Det är strax dags att lämna över stafettpinnen. Under min månad här har jag förätit mig på lakrits, blivit snitsigare på att hantera ett bastuaggregat – och så har jag, förhoppningsvis, lärt mig ordentligt att använda ordet finländsk – istället för finsk – när jag talar om saker som är, ja, finländska.Språk är viktigt – inte minst i tvåspråkiga länder. Det märker man särskilt de gånger man råkar trampa fel. Och språkundervisning är politik som ger konsekvenser på riktigt.Den här sommaren är politikerna i både Estland och Lettland på väg att besluta om att ländernas förskolor helt ska gå över till majoritets-språket – ryskspråkiga förskolor ska inte längre vara ett alternativ. Det ska sedan följas av småskoleklasserna. I Estland som har kommit längst med planerna, räknar man med att flera tusen lärare kommer att behöver omskolas eller nyanställas.Besluten motiveras bland annat med att ryskspråkiga elever behöver lära sig landets officiella språk bättre för att kunna ta sig vidare till högre studier. En ung, ryskspråkig man jag mötte i Riga håller inte med. Andra länder som har två språkgrupper ser dem som likvärdiga sa han, och jämförde med Belgien där han varit på besök. I Lettland är en tredjedel av befolkningen rysktalande, men lettiska är det enda officiella språket.I bakgrunden spökar förstås historien och den sovjetiska ockupationen. Och kriget i Ukraina har lett till att politikerna ser ett behov av att minska de kvarvarande klyftorna mellan de ryskspråkiga invånarna och de andra. Det återstår att se hur det landar.Här i Finland pågår också en språkdebatt i sommar, men bakgrunden är inte lika dramatisk. Svenskan har en stabil officiell ställning här, men sedan två decennier tillbaks är det inte obligatoriskt att skriva båda språken i studentskrivningarna. Det gör att finlandssvenska elever tenderar att bli sämre på finska, och finskspråkiga elever väljer bort svenskan. Regeringen gav besked tidigare i somras att man inte kommer återinföra språkkravet i studentexamen. Det har lett till en debatt, bland annat i svenskspråkiga Hufvudstadsbladet.Själv har jag installerat som en liten mental elchocks-mekanism i hjärnan som slår till varje gång jag håller på att använda begreppet ”finsk”, alltså de gånger jag inte verkligen menar finsk – som i finskspråkig eller ett geografiskt namn som finska viken. Det har i stort sett fungerat. Jag är i alla fall betydligt mer konsekvent än vad en hel del finländare själva är, har jag noterat. Nina Benner, Helsingfors.Nina Benner, Helsingfors nina.benner@sverigesradio.se

20 Jul 20222min

Utrikeskrönikan 19 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, tisdag.Det finns en sak som alla pratar om i Sydafrika, och då menar jag ALLA.Nej, det är varken rugby eller cricket – utom strömavbrott. Load shedding som det kallas. Alltså planerade strömavbrott.I juni, när jag kom hit, handlade om en eller ett par timmar varannan eller var tredje dag, vilket kändes ganska så hanterbart, nästan lite exotiskt att smyga ut i trädgården och starta bensingeneratorn, men när beskedet kom för ett par veckor sedan att load shedding skulle utökas till upp till sex timmar per dygn, då kändes det genast lite mindre trivsamt.Och det är uppenbart att även sydafrikanerna är trötta på det här som pågått under mer än tio år. Ridiculous, det är ju löjligt fräser kvinnan i kön framför mig i butiken.Och det kan man ju tycka – att Eskom, det statliga bolaget som har monopol på energi i Afrikas ledande ekonomi Sydafrika inte förmår leverera till sina kunder utan i stället tvingas stänga av strömmen enligt en schema som skickas ut – och ändras – dag för dag. Trafikljusen slutar att fungera, det går inte att laga middag eller ladda mobilen. Så vida man inte har en egen generator förstås. Då klarar man det mesta utom trafikljusen – bäst är att låta bilen stå. I ett land med enorma ekonomiska klyftor är det många som inte har råd med en egen lösning för att täcka upp för statliga Eskom.För många handlar det om att klara sig med stearinljus och kanske ett gasolkök.Så vad ligger bakom den här bristen på energi?Ja, det handlar inte om brist på kol – Sydafrika förlitar sig till 80 procent på kolkraft. Däremot har nödvändiga investeringar i bland annat gruvor släpat efter de rejält senaste tio åren.Och någon förändring är inte att vänta i närtid: Eskom är skuldsatt upp över öronen.Både bolaget och staten är präglade av år av ekonomisk korruption och vanskötsel.Så vad finns det för plan framöver? Jag hittar ingen information om det hos Eskom. Istället levererar de goda råd för hur man ska klara sig under strömavbrotten: koka tevatten i förväg och häll på termos, se till att bilen är fulltankad, de flesta mackar kan inte pumpa upp bensin under load shedding skriver de.Sydafrikanska regeringen däremot har sagt att de vill satsa på kärnkraft. Det har fått miljöorganisationer att sucka: landet är ju som gjort för sol- och vindkraft. Men så sent som i februari i år uttalade sig energiministern om att kolkraft kommer att fortsätta vara huvudsakliga energikällan under en överskådlig framtid. Så sydafrikanerna lär nog få fortsätta länge att planera sitt liv utifrån load shedding, och hålla tevattnet varmt i termosen.Lena Pettersson, Pretorialena.pettersson@sverigesradio.se

19 Jul 20222min

18 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Den som varit här på sommaren vet att det när som helst kan bli kallt. Då och då stöter man till och med på lite snö.Häromdagen började det knastra under skon när jag var ute på en morgonpromenad upp för en av San Franciscos alla kullar. Men det som skimrade på marken var förstås ingen riktig snö, utan ett krossat bilfönster, en syn som är så vanlig här att den har fått sitt eget namn: ”San Francisco snow”.Begreppet har myntats i en stad där många är luttrade över all brottslighet. Bilinbrott är så vanliga att man knappt kan lämna en sladd kvar i bilen, utan att riskera att någon krossar ett fönster för att sno den.Brottsligheten, drogerna och den ständigt närvarande hemlösheten är vad San Franciscos borgmästare London Breed har kallat för ”skiten som har förstört våran stad”. Hon har lovat tuffare tag mot brottsligheten, men än så länge är det för tidigt att säga om hennes politik har lyckats.Hittills i år har antalet stölder ökat jämfört med förra året, men inbrotten har minskat. Däremot har inbrotten i bilar, enligt polisens siffror, ökat lite grann. Men inget fönster har krossats på någon av de bilar jag har hyrt, och jag har inte känt mig särskilt otrygg. Inte ens när jag gått i kvarteren där de flesta är hemlösa.En gång hamnade jag förstås på fel sidogata, där folk i alla åldrar undrade vad jag gjorde där, och om jag ville handla nåt. Någon frågade mig var pengarna var, och precis när jag skulle trycka min lilla väska ännu närmare kroppen, skrattade han till och sa att det var ett skämt.Som räddast blev jag nog under en annan kvällspromenad, efter att jag hade spanat in en villa som tillhör Mark Zuckerberg – eller som åtminstone har tillhört Mark Zuckerberg, alltså Facebooks vd. Det var på väg att bli mörkt och jag befann mig i några av de rikare kvarteren, på en kulle med utsikt över hela staden. Plötsligt såg jag en bil som hade stannat mitt på den tomma gatan, och lite längre bort några stillastående fotgängare.I gliporna mellan de parkerade bilarna såg jag en katt stryka förbi. Sen insåg jag att det inte var någon katt, och inte heller en räv, utan en prärievarg. Jag kan inte så mycket om biologi, men jag är helt säker på att det som hängde från prärievargens käft var en död råtta.Vargen kom gående i min riktning, men fick syn på en annan bil och vände sig om för att gå åt andra hållet. Med sitt byte i munnen. Jag tog mig till närmsta sidogata och joggade ned för backen, sneglandes bakåt varannan sekund.Jag borde inte ha gjort så, men det fick jag veta först dagen efter, av någon med starkare överlevnadsinstinkter än jag.För om man möter ett aggressivt rovdjur, så är tydligen det sista man ska göra att vända sig om och springa.Sven Carlsson, San Franciscosven.carlsson@sverigesradio.se

18 Jul 20223min