Maria Persson Löfgren: 2025 - året då Finland och Sverige tar tillbaka hela Karelen

Utrikeskrönikan 15 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin fredag.Finns det något vackrare än tysk grammatik!Då menar jag inte prepositionsramsorna, som många väl fått nöta in i skolan – durch, für, gegen, ohne, um – och så vidare.Nej, jag menar helheten – det intrikata systemet av verbböjningar och adjektivändelser. Substantivens olika kasus – med genitivet som min favorit. Och så hjälpverbens konjunktivformer och det dubbla infinitivet – ibland i samma mening: Das hättest du nicht tun sollen. (Det borde du inte ha gjort.)Ja, ni hör ju själva…Tyska var ett av mina favoritämnen under gymnasiet och under de universitetsstudier i tyska som följde dök jag allt djupare ner i den tyska grammatikens förunderliga värld. Kulmen blev min D-uppsats om användningen av modus i indirekt tal.Under mitt sommarvikariat som utrikeskorrespondent här i Tyskland tar jag förstås alla chanser jag kan att öva på min tyska. Men även om det kanske inte är så många som slår mig när det kommer till tysk grammatik, så har det visat sig att alla tyskar inte är så imponerade av min talade tyska.Och visst – hemma får jag sällan tillfälle att prata tyska, så lite knackigt går det ju. MEN – det som hänt mig ett par gånger den senaste tiden känns ändå orättvist.Jag har inlett en konversation på tyska, den jag pratar med svarar på tyska – men en bit in i samtalet växlar personen plötsligt över till engelska. Snacka om den ultimata språkförnedringen! Vilket oförskämt sätt att visa att min tyska inte duger.Händelserna påminner om ett tillfälle när jag och min fru var på en weekendresa i Berlin och min fru pratade med mannen som jobbade i hotellets reception. Hon förstod inte mannens tyska, så hon frågade försynt om han kunde prata engelska istället. ”This is English”, svarade den förnärmade receptionisten – som alltså tydligen hade pratat engelska hela tiden. Bara en väldigt tysk och svårförstådd sådan.Men man får inte låta sig nedslås. När jag har råkat ut för de oförskämda tyskar som växlat till engelska under vår konversation, så har jag oförtrutet fortsatt på tyska. Och vid något av tillfällena har jag också gått segrande därifrån, efter att ha fått personen jag pratat med att växla tillbaka till tyska.Märkligt nog så har ju intresset för att läsa tyska i skolan minskat kraftigt de senaste 20 åren. Det oroar bland andra den tysk-svenska handelskammaren, eftersom den menar att kunskaper i det tyska språket och den tyska kulturen är viktiga för att svenska företag ska lyckas på den stora tyska marknaden.På sin hemsida har handelskammaren publicerat en lista med tio argument för varför fler svenskar borde lära sig tyska. Argument som att det är ett så stort språk i Europa, att Tyskland är Sveriges största handelspartner och att Tyskland är ett stort kulturland.Men det främsta argumentet för varför fler borde läsa tyska har den tysk-svenska handelskammaren missat – nämligen att det är så roligt med tysk grammatik!Joel Wendle, Berlin.joel.wendle@sverigesradio.se

15 Jul 20223min

Utrikeskrönikan, 14 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Parma, torsdag.Det är Frankrikes nationaldag idag och jag är i Italien och reser runt i ett landskap pinat av torka och missväxt.Men till kvällen kommer jag vara tillbaka i Paris och få njuta av ett vackert upplyst Eiffeltorn och ett storslaget fyrverkeri som troligtvis kommer att gå i tricolorens färger blått, vitt och rött, ja ni vet - frihet, jämlikhet, broderskap.Men det emblematiska Eiffeltornet. Det under första världskriget vaktande tornet när radiotelegrafer opererade därifrån för att kunna förse militären med viktig information om fienden. Det mår ju inte så bra just nu. Det rostar, färgen flagar och släpper och trots att man lägger ner hundratals miljoner kronor på att måla om det inför OS om två år så pågår en parallell diskussion om det ens hjälper. Är allt bara kosmetiska förbättringar som döljer större problem.Är det även det som håller på att hända politiskt i Frankrike är min stillsamma fundering?Det är alltid svårt att sia om framtiden men någon som gjort det till sin huvudsak är Michel Houellebecq. Den franske författare som nästan har popstjärnestatus trots eller kanske tack vare sitt slitna yttre och sin sarkastiska framtoning. I början av året kom han ut med en ny roman på drygt 700 sidor. Där gestaltas nästa presidentval 2027 – en sorgligt korrumperad historia där Emmanuel Macron som inte är namngiven men igenkännbar försöker manövrera sig till en tredje period som president vilket är mot konstitutionen. Motkandidaterna finns längst ut till höger och har sina förebilder även de i verkligheten.En stor del av Anéantir som boken heter och som betyder ödelägga eller förinta är också en uppgörelse med fransk sjukvård som beskrivs som mekaniserad och avhumaniserad utan patientens bästa i fokus. En diskussion som också pågår på riktigt för fullt i Frankrike just nu. Lägg till i romanen en serie cyberterroristattentat, svidande kritik mot nyliberalism och en längtan till eviga värden som inte handlar om pengar och konkurrens så har ni några av huvudspåren i Houellebecqs berättelse.Mot den bakgrunden är Eiffeltornet som rostar, och krackelerar medan man drar på några lager färg en ganska passande metafor.För att återgå till verkligheten. Kommer Macrons framtidsoptimistiska mittenallians klara av att navigera och balansera mellan högernationalister på ena sidan och vänsterkoalitionen Nupes på andra sidan. Det medan franska folket blir allt otåligare. Man delar ut matkuponger i ett av Europas rikaste länder. Och nya strejker blossar upp hela tiden.Helt enkelt hur bra mår republiken – kommer ytan hålla eller krackelera.Cecilia Blomberg, Parmacecilia.blomberg@sverigesradio.se

14 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 13 juli. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.De som kan drar härifrån nu. Det är så varmt att asfalten smälter, sminket smälter, allt smälter. Inklusive sammanhållningen i regeringspartiet. För här pågår den största politiska krisen i mannaminne och för varje minut som går stiger temperaturen även där.Det pratas om en ”political melt down”, som trappades upp när Boris Johnson i förra veckan meddelade att han kommer avgå, och som sen har övergått till en strid mellan Tory-partiets nya premiärministerkandidater.Anklagelser om skattefusk och dålig moral flyger genom luften och stämningen har trissats upp inför startskottet för den första omröstningen – som sker senare idag. Då ska några av de minst populära kandidaterna få sina premiärministerdrömmar krossade av de egna partikamraterna i parlamentet.I intervjuerna på tv ser man den ena blanka politiker-pannan efter den andra. Exakt vad som sägs är svårt att hänga med i, eftersom värmen och svettfläckarna på dem som pratar tar över alla andra sinnesintryck. Det pratas dessutom om att det bara ska bli värre.Om några dagar – strax innan de sista kandidatomröstningarna ska genomföras i parlamentet och alla utom två ska elimineras inför slutstriden – väntas också alla tidigare värmerekord spräckas här. Befolkningen uppmanas att hålla sig borta från solen, dra ner gardinerna, dricka mycket vatten och göra vad de kan för att hålla kroppstemperaturen i schack.Det är svårt att hålla humöret uppe och undvika bråk när det är så här varmt. Jag vet inte hur AC-situationen är för politikerna i parlamentet, men jag önskar dem så mycket svalka som det bara går. Om inte annat för att det brittiska folket ska få slippa mer politiskt strul.Hanna Malmodin, London.hanna.malmodin@sverigesradio.se

13 Jul 20221min

Utrikeskrönikan 12 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Broddetorp, tisdag.Nu har jag snart jobbat färdigt som sommarvikarierande Östeuropakorrespondent för den här gången. Det har blivit två reportageresor till regionen för mig, en till Grekland och en till Bosnien och Montenegro. Jag tänker använda den här utrikeskrönikan åt att lyfta fram i ljuset en mycket viktig yrkesgrupp för oss som sysslar med utrikesjournalistik. Nämligen fixarna. En fixare är en person som bor i det land du ska åka till, förbereder din ankomst och hjälper dig på plats mot betalning. Han eller hon bidrar med kunskaper, kontakter, kanske skjutsar dig och tolkar ibland vid dina intervjuer. Ofta är fixaren en journalist eller mångsysslare med det här som bisyssla.När jag tar del av svenska nyhetsmediers utrikesrapportering kan jag då och då ana mig till en bakomliggande stark insats av en fixare, men personen i fråga är helt osynlig i avannonsering eller byline. Jag har också läst reportageböcker som skrivits av svenska murvlar där deras egna insats långt ute på fältet i fjärran land lyfts fram, men av fixaren syns inga spår. I ärlighetens namn ska jag säga att det ibland gällt mina inslag också, trots att jag haft förmånen att arbeta ihop med flera kompetenta fixare på Balkan genom åren. Med Sule från Sarajevo har jag åkt på många och långa bilresor, där vi i timmar pratat om politik, historia och livet i det forna Jugoslavien. Jag har lärt mig massor av honom. Han är dessutom en riktigt bra fotograf. Med Althin har jag rest i de delar av Balkan där det talas albanska, och han är en av de roligare personer jag träffat.Men ibland stämmer det inte. En gång för länge sen samarbetade jag med en fixare, som, visade det sig, själv var aktivist och engagerad i det ämne jag fokuserade på. Hon hade bokat upp personer som hon tyckte att jag borde intervjua, och jag insåg efter ett tag att jag var på väg att få en vinklad bild av problemet. Så, det är en fälla jag undviker sedan dess.Synen på trafikregler kan också ha betydelse. En person, vi kan väl lämna därhän vilket land han bor i, körde sin bil så vansinnigt fort vid de två tillfällen jag anlitade honom, att jag inte återkommit. Nu härom veckan i Grekland fick jag skjuts av min medhjälpare där på vespa genom centrala Thessaloniki, som är Greklands näst största stad, med tät hetsig trafik. Det var en läskig tur, men Antonis är så ruggigt bra att ha att göra med att jag ändå kommer kontakta honom igen.Sen själva titeln fixare är jag tveksam till. Det låter nästan som nån som sysslar med skumraskaffärer, och tankarna går till Harvey Keitels roll i filmen Pulp Fiction, ni vet han som får städa upp när gangstrarna har klantat till det. "I solve things", säger Harvey Keitels rollfigur, vilket väl också fixarna kan säga, men där stannar likheten. Fixaren tillför massor till den goda oberoende journalistiken, i det fördolda. Och som utrikesreporter vet man att om man har en bra fixare, då går uppdraget bra.Henrik Dammberghenrik.dammberg@sverigesradio.se

12 Jul 20223min

Utrikeskrönikan, 11 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Högt uppe under det välvda cirkustaket svävar Mariia Shevchenko klädd i rött. Hon gör luftakrobatik på ett så hisnande sätt att publiken förfärat håller andan. Hon voltar och hänger plötsligt i en fot uppochned. Det långa blonda håret faller ut likt en hästman. Så gör hon en ny gracil rörelse och hon hänger nu bara med hjälp av sin bakåtböjda nacke – det ser omöjligt ut. Lika omöjligt som att fatta att Mariia är en av nära 12 miljoner ukrainare tvingade på flykt från Rysslands krig mot Ukraina.Från firad stjärna på Ukrainas nationella cirkus i Kiev till svenska Brazil Jack. Inte ens där under cirkustältets stora stjärnor går det att undfly kriget. Runt omkring hör jag barn säga, "jaha, Ukraina, hon kommer från samma land som Dasja, Vadim, Alina...". Minsta fyraåring verkar veta vad Ukraina är för ett land och att det är ett krig där, de har nya kompisar därifrån.I en förort till Charkiv, Ukrainas näst största stad, dallrar hettan mellan de sovjetiskt byggda lägenhetskomplexen.Valentina satt i skuggan på en grön träbänk och åt körsbär. Natalia kom precis ut från sin trappuppgång för att ge katterna mat på gården.Några minuter senare är sommaridyllen sönderslagen av några ryska raketer, som slår ned mitt i bostadsområdet.Vid en rödvit liksäck hukar Viktor över det som var hans fru, Natalia. Med tårarna strömmande över den vita skäggstubben stryker han sin frus vänstra hand, klappar hennes svartbrända huvud, som försökte han väcka liv i henne, oförmögen att acceptera slutet.Bakom honom vädjar sonen Oleksandre till sin pappa, pappa det är över, hon är död, res dig upp, du blir ju alldeles blodig. Men pappa Viktor viftar bort sonen, du förstår inte, säger han. Jo, jag förstår svarar sonen, det där är min mamma, men de måste flytta bort henne nu. Viktor täcker varligt över sin fru och reser sig motvilligt.Vid den gröna bänken är körsbären spridda runt Valentina, som ligger livlös i sin gula klänning, de blå plasttofflorna har ramlat av fötterna. Upplivningsförsöken är förgäves och snart läggs också Valentina i en rödvit liksäck.Varje dag nya döda, människor som dör i sina hem, ute på gården på en bänk eller när de ska mata katterna. Applåderna är intensiva efter Mariias nummer, stående ovationer för henne, som trots vetskapen av det som pågår i hemlandet ändå förmår behålla koncentrationen och genomföra ett så avancerat cirkusnummer, när hennes hemland bombas sönder och samman.Maria Persson Löfgren, Stockholmmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

11 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 8 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Glencoe, fredagJag sitter alltså i en sovsäck, i mitt tält, nedanför ett berg i de skotska högländerna. Det brusar en bäck i bakgrunden, knotten sitter på rad utanför myggnätet och hoppas att jag ska kliva ut. Och ni kanske hör att det smattrar av ett lätt - men envist - regn mot tältduken. Radioskugga hade jag tänkt skulle vara ledordet den här veckan, när jag vandrar sisådär 150 kilometer bland bergen på West Highland Way, starten på min semester. Men det var naivt visade det sig, för hjulen hemma i London - i Westminster - de slutar aldrig att snurra. Här har jag bevakat partygateskandalen i månader, avgångskrav, lokalval, fyllnadsval, förtroendeomröstning om Boris Johnson - och så brakar det loss helt, samtidigt som jag är ute i vildmarken. Jag skulle ju lyssna på får som bräker, fåglar som kvittrar, forsar som brusar - inte på nyheter. Det gör jag ju nästan dygnet runt i vanliga fall. Men, Torypartiet hade andra planer - kanske ville de riva av det här innan deras annalkande semestrar.Två dagar av politiskt tumult, avhopp i protest mot premiärministern - ministrar som avgått nästan lika snabbt som de tillsatts. Och till sist blev stormen kring Johnson för stor, berget framför honom för högt för att ta sig över.När beskedet så kom - att premiärministern faktiskt kommer att avgå - hade jag precis tagit en fikapaus ute på heden och satt mig ner för att kolla nyheterna i mobilen. Redaktionen hörde av sig - kan du vara med i sändning? Jag skyndade tillbaka en bit längs leden, på jakt efter bättre täckning för att kunna koppla upp mig. När en till stapel dök upp i telefonen dök jag ned bland den blommande ljungen, mellan två små kullar som jag hoppades skulle dämpa ljudet av vinden. Ett par andra vandrare vinkade glatt medan de kämpade sig uppför backen som jag precis skyndat ner för. Boris Johnsons avgångstal lyssnade jag på samtidigt som jag filtrerade en liter vatten från en av floderna som passerar vandringsleden. Smattret från kamerablixtarna utanför Number Ten kändes ganska långt borta. Jag hann lite senare stanna till på en landsbygdspub i en dalgång där personalen snällt serverade mig värmande soppa och lät mig ladda mobilen så att jag sedan kunde prata mer om brittisk politik i radio - live från pubens parkering. Sen tog jag min ryggsäck och knatade vidare över steniga stigar medan mörka regnmoln började torna upp sig i horisonten. När ni lyssnar på den här krönikan sitter jag kanske och äter min frukostgröt, dricker en kopp te och packar ihop tältet för att bestiga berget jag har framför mig. Och kanske har molnen både här - och i Westminster - börjat lätta. Skavsår? Det har nog både jag och Boris Johnson. Stephanie Zakrisson, på vandring i de skotska högländerna

8 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 7 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.Den här veckan har USA firat sin nationaldag, den 4 juli. Nationalistiska känslor och stolthet för sitt land svämmade över här både vid nationaldagsparaden som varade i en och en halv timme mellan första och sista ekipage och det fantastiska fyrverkeriet som brändes av på kvällen framför Lincolnmonumentet här i Washington. Det fanns ett uppdämt behov av att gå "all in" i firandet efter åren med pandemin.Men det var flera saker som skavde. Medan vi stod där och följde paraden började det flasha i mobilen. Flera personer hade skjutits ihjäl vid en liknande parad i en Chicagoförort. En misstänkt skytt som nu är gripen och som anklagas för sju mord hade legat på ett hustak och avlossat 70 skott rakt in bland nationaldagsfirarna. Den kanske starkaste berättelsen från den händelsen är förutom de döda om en liten pojke, en tvååring som på några sekunder i masskjutningens vansinne blev föräldralös. Både hans mamma och pappa sköts ihjäl och han ska nu få bo hos mormor och morfar.De senaste veckorna har splittringen i det här landet varit mer än tydlig. Det har gällt både abortfrågan, rätten att bära vapen och hur myndigheterna här ska kunna arbeta mot klimatförändringarna. Alla tre stora ämnen där USA:s högsta domstol har satt ned foten och kommit med kontroversiella beslut.Starka känslor är kanske inte det vi i Sverige är mest kända för. Efter bara ett par veckor här har jag stött på mer starka känslor än vad jag brukar göra hemma på ett par år tror jag.Utanför Högsta domstolen i Washington hördes demonstranterna flera kvarter bort när jag kom upp från tunnelbanan den där förmiddagen när den nationella rätten till abort revs upp, midsommarafton var det visst där hemma. Det här var det viktigaste beslutet på evigheter. "Hey hey ho ho, Roe v Wade has got to go" och "My bodie My choice" ekade mellan de pampiga byggnaderna. Alla stora tv-bolag var på plats, kamerorna var riktade mot Högsta domstolen som just nu omgärdas av ett två meter högt tillfälligt staket för att inte uppretade demonstranter ska komma för nära de nio mäktiga domarna där inne. För övrigt ett likadant staket som sattes upp runt kongressbyggnaden ett stenkast bort efter stormningen den 6 januari förra året.De som var på plats där utanför domstolen var alla så oerhört passionerade. De verkligen brann för sin sak. Hälften jublade när domslutet kom, övertygade om att livet börjar vid befruktningsögonblicket och att det är att döda ett barn att ta bort ett foster, även om det inte har en chans att överleva utanför livmodern. Det andra gänget blev förkrossade och arga, lika övertygade om att det är kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp och sitt liv som är det som ska avgöra. Demonstranterna skrek åt varandra med megafoner rakt emot motståndarens öra och jag undrar hur trumhinnorna klarade det där?Under dagen tilltog demonstrationerna mot beslutet men vissa abortmotståndare dröjde sig också kvar. Så mitt i kaoset en scen som dröjer sig kvar hos mig. En ung kvinna för rätten till abort och en ung man där emot står och vänder och vrider på frågorna. När blir ett foster en människa, vad ska gälla vid övergrepp, är det bra med nationella regler eller ska delstaterna få bestämma själva? De kommer inte överens men de pratar med varandra.Där någonstans känner jag att framtiden för USA måste ta avstamp, i dialogen. Det kommer inte att räcka med världens tjusigaste fyrverkeri.Anders Jelmin, Washingtonanders.jelmin@sverigesradio.se

7 Jul 20223min

Utrikeskrönikan 6 juli 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, onsdag.Jag snubblar över honom när han ligger i trappan till huset jag bor. Han – om det nu är en han – tittar upp och gäspar lite förstrött.Inne på det lokala kaféet stryker en av hans – eller hennes - kompisar runt, och försöker få lite uppmärksamhet.En gäst ger henne en liten bit ost från sin macka.Hon tar ostbiten och försvinner in ett hörn.De finns överallt här i Istanbul – katterna. I ett överflöd. Du kan inte gå många meter utan att se någon katt som ligger på en trappa eller har hoppat upp i en fönstersmyg.Häromdagen satt jag på en lokal restaurang med min dator och skrev på ett manus – då en amerikansk turist ropade ut i frustration ”Måste de vara härinne också? Jag är allergisk!”.En ur personalen tittade förvånat på honom, som om kattallergi inte existerar i Turkiet, men fogade sig och lyfte ut katten på gatan.Vem tar hand om alla katterna som stryker runt i kvarteren här, undrar jag. Men jag ser också i varenda kvarter små ”kattkojor” på trottoaren, det står vatten- och matskålar lite överallt, och min portvakt verkar varje kväll gå ut och lägga lite torrfoder i ett hörn på gatan.Katterna förstår jag är ingens - eller allas, beroende på hur man ser det. Turkarna verkar till stor del anse att det är en slags gemensamt ansvar att sköta dom ”allmänna katterna”. Det talas aldrig om att katterna är herrelösa.Hur blev det så här då? En förklaring sägs sträcka sig tillbaka till många hundra år, från det ottomanska riket, då dåtidens invånare sägs ha beundrat katternas förmåga att hålla sig ren, och jaga råttor.I islamsk kultur har också katterna en särställning, de beundras för sin renlighet och anses vara det perfekta husdjuret. Något som många hemma också håller helt med om!Ingen vet hur många dem är, här chippar man inte katter eller kräver att dem ska registreras. När jag letar efter siffror hittar jag uppgifter mellan 125.000 och en miljon bara i Istanbul.Och de flesta turkar verkar med en viss stolthet, acceptera dem som vilken vänlig granne som helst.Hur mår de då?Och det är också rätt märkliga uppgifter jag hittar, även de varierar. En studie från 2011 visar att knappt 5% har mask – alltså ingen gigantisk siffra. Rabies – ja, katter kan få det också – verkar man bara hittat något enstaka fall av.En veterinärorganisation oroar sig mer över att man ger katter mat, som kanske inte är så bra för djuren. Men en annan studie säger att för att vara gatukatter, har de som bor i Istanbul det förhållandevis bra.Nåja, man kanske inte ska romantisera den rika kattförekomsten för mycket. Jag vaknade härom natten av ett vilt kattslagsmål utanför sovrummet. Biltrafiken skördar definitiv offer – och vad de 150.000 hundar som bor Istanbul tycker, det törs jag inte ens tänka på. Även om de inte är herrelösa...Men lite road blir man ändå när man har en helt okänd katt som hoppar upp och lägger sig i knät. Och man glömmer det där man lärde sig som barn – man ske inte kela med okända djur.Martin Svenningsen, Istanbulmartin.svenningsen@sverigesradio.se

6 Jul 20223min